Bloggen

This is some blog description about this site

obefintlig impulskontroll, frågetecken, utropstecken

Två dagars fortbildning om obefintlig impulskontroll, beteendestörningar, luststyrdhet, depression, ångest och bekymrande skolfrånvaro. På tåget hem från Stockholm kliver en tjej i tjugoårsåldern på som uppvisar det mesta av det som teoretiserats av psykologer, kuratorer och skolledare under dessa dagar. Hon pratar i telefonen hela tiden, kommenterar högljutt sitt eget beteende och allt annat smått och gott som rör sig i huvudet.

Fan, jag har ju egentligen inte biljett till det här tåget ... nä, ett senare tror jag ... eller buss ... JAG vet inte ... men jag SKA i alla fall åka med .. nu tar jag av mig mössan och jag har mössfrisyr hahaha ... nu tar jag av mig jackan det gör jag alltid på tåg ... undrar hur många tatueringar jag har egentligen ... en två ... tolv ... men de är fula.

Hon lägger på en stund, tar ett par selfies, med och utan mössan, öppnar en öl, sedan en till och en tredje direkt efter den. Ringer upp någon igen.

Ja nu har jag suttit här och SMUTTAT på några öl i en timme så jag är SALONGSBERUSAD ... mmm, jag har en kvar men jag är så jävla sugen så jag tar den också nu ... (öppnar den fjärde ölen och dricker en stund parallellt ur två burkar) Alla andra här bara efterblivar sig ... det är bara jag som, du vet, plattar håret, knäcker några öl, lever lite ... öööh, nu börjar jag känna igen mig ... det är ju ... eh ... öschöta ... öschöta ... du vet, öschöta fitt ... äh, jag vet inte vad det heter ... fan va bögigt ...

Pendlade själv mellan att tycka att det ändå är en liten aning befriande med en tjej som beter sig som en störig grabb, medvetenheten om alla grundfunktioner som hon faktiskt saknar och vad det måste innebära för henne, och att bara rulla med ögonen mentalt för att hon är så jobbig.

Fortsätt läs mer
  371 Träffar
  0 Kommentarer
371 Träffar
0 Kommentarer

fotbollsderby, shl-premiär, viktigt på riktigt

Förra helgen brittsommarsöndag. Fotbollsderby i Stockholm. Satt i tunn tröja med solen i ansiktet och svarta Gucciglasögon. Klarblå himmel, grönvita flaggor och stortifo, bengaldoft över arenan, talkörer och sång. Full av förväntan, glädje och nervositet.

Idag brittsommarlördag och SHL-premiär. Inte på plats i Karlstad, utan tittar på tv:n med solblänk i skärmen och spelovana ögon. Är så varje höst och vår när man går från fotboll till hockey, från hockey till fotboll. Tar några matcher att vänja sig vid matchstruktur, tempo och spelarnummer.

Trots två helger i rad med 17-18 grader i luften kryper hösten allt närmare. Mörkret ligger kvar lite längre för varje dag, luften har kyliga stråk, blir råkall framåt kvällarna, solljuset är inte längre skarpt utan mjukt och gulaktigt. Mättat.

Även om jag alltid har älskat hösten tar årstidsväxlingen emot. Mer och mer för varje år. Tittar avundsjukt på vänners uppladdade bilder från sena semesterresor, drömmer om bad och långa varma sandstrandsdagar.

Vet att jag egentligen älskar gula löv, krispig hög luft, mörka kvällar med spöregn och levande ljus, att kunna ha min höstparkas, stickade tröjor och kängor igen, att det finns svenska äpplen, kantareller och solgula satsumas. Ser fram emot höstfilmer som The Square och It.

Fortsätt läs mer
  385 Träffar
  0 Kommentarer
385 Träffar
0 Kommentarer

Sommarprat, konkreta frågor och förmågan att samarbeta

Lyssnar på Magda Gads sommarprat när jag springer den här morgonen. Egentligen är det ingen bra löptur. Eller förutsättningarna för den är i alla fall usla. Har en skadad lårmuskel och ett ömt knä. Krämar på tjockt med liniment, sätter på olika stöd tills lår- och knäregionen ser ut som på en hockeyspelare, haltar ut som Quasimodo, men glömmer allt det i samma stund som Magda Gad börjar prata. Springer i nittio minuter utan att tänka på min kropp överhuvudtaget.

Magda Gad berättar om människor och platser hon mött som krigskorrespondent, om historier som är för hemska för att få återberättas i Sveriges Radio. Hon får mig att skämmas över hur introvert jag har varit den här sommaren. Hur jag mest har tänkt på mitt eget skrivande och läsande, bad, sol och värme, god mat och träning.

Ibland är det säkert så för alla att man inte riktigt orkar vara så engagerad som man helst skulle vilja. Att man ser saker som man reagerar på, men inte förmår ta tag i. Har många människor i mina flöden på olika sociala medier som är så otroligt och fantastiskt engagerade - flera som jobbar på olika sätt för ensamkommande och nyanlända, Simon Häggström som arbetar med brott som rör människohandel och prostitution, Linnea Claesson outtröttligt synliggör och bemöter sexuella trakasserier och näthat för att bara nämna några. Människor som ger mycket av sin tid och offrar sin egen personliga bekvämlighet för att synliggöra och motverka problem, orättvisor och rena brott.

Hur som helst återuppväcker Magda Gads sommarprat konkreta frågor. Egentligen inte frågor som hon ställer, men enkla frågor som är tydligt kopplade till många diskussioner och händelser som har präglat den här sommaren.

Vad är en en tillräcklig anledning att fly sitt land? Att man inte kan äta sig mätt? Inte kan försörja sig själv och sin familj? Inte har tak över huvudet? Lever i ständig rädsla? Inte får uttrycka sig fritt eller läsa vad man vill? Inte älska den man vill? Att man trakasseras och hotas? Att man utsätts för våld? Att man blir fängslad och torterad? Att en nära anhörig blir hotad, misshandlad, fängslad, dödad? Att man förnedras fysiskt och/eller verbalt? Att man utsätts för saker som en krigskorrespondent inte får berätta om i Sveriges Radio för att det är för obehagligt att lyssna på?

Fortsätt läs mer
  515 Träffar
  0 Kommentarer
515 Träffar
0 Kommentarer

Vad behöver vi egentligen Almedalen till?

När jag var fjorton-femton år talade Olof Palme i Almedalen, precis som han hade gjort varje år sedan 1968. Eftersom vi bodde i en stuga utanför Slite den sommaren ville min mamma absolut åka in till Visby och lyssna. Efter att Palme hade talat klart traskade mamma fram till honom, bytte några ord, tog i hand. Själv tyckte jag att det var rätt pinsamt, stod kvar i bakgrunden, bevittnade mötet mellan väljare och partiledare/statsminister på avstånd.

I år tillbringade jag sista juniveckan i Visby, hade noggrant planerat att resa hem i god tid innan cirkus Almedalen började dra in över ön. Min sista runt-Visby-och-ut-till-Snäck-löptur för den här sommaren kantades av avspärrningar, scenbyggen, terrorsäkra cementblomlådor och NMR-debatter.

Så här i backspegeln uppskattar jag verkligen det ursprungliga Almedalskonceptet. En partiledare som brukade semestra på Fårö, en sommarkväll, ett tal. De senare årens Almedalsveckor är däremot något helt annat. Åtta partier, nästan fyratusen evenemang, 1863 unika arrangörer 2017.

Självklart förstår jag varför människor vill vara en del av Almedalsveckan. Tjusningen i att politiker, myndigheter, organisationer, företag, föreningar och media möts, nätverkar och umgås på en begränsad yta och under trevliga, relativt avspända förhållanden är lätt att se. Känslan av öppenhet och möjlighet att påverka. Under åtta dagar finns obegränsade mängder information, seminarier, makthavare och mingelmöjligheter innanför ringmuren.

Men det är också där paradoxen ligger. Att Almedalsveckan idag, trots alla goda demokratiska ambitioner, inte längre är den bästa arenan för möten och dialog. Att den exkluderar med än inkluderar. Att hur man än vänder och vrider på situationen så är det en dryg vecka där en utvald mängd människor får samtala, diskutera och mingla med varandra, medan vi andra får betrakta delar av detta på sociala medier, tv och i tidningar. Är man på plats känns Visby denna vecka som världens nav, annars blir den mest en uppvisning i retorik och mediestrategi. Så frågan idag, när hashtagAlmedalen börjar fylla Twitterflödet, när kvällspressen, radio och morgon-tv livesänder, är väl ändå vad vi egentligen ska ha Almedalsveckan till. För Almedalen är en mötesplats för människor som redan har makt och inflytande, möten som säkert kan göra skillnad inom olika områden, men som i många fall inte gör det. Den kostar också många skattemiljoner som i vilket fall borde stå i proportion till den nytta veckan gör.

  431 Träffar
  0 Kommentarer
431 Träffar
0 Kommentarer

söndagstankar

Studentfirande i fredags. Vita mössor, klänningar, kostymer. Unga ansikten, glädjeskrik och skratt, men också mycket tårar.

I takt med årets studentvecka har jag läst om Curtis Sittenfields Prep för fjärde, eller kanske till och med femte, gången. Prep som handlar om Lee Fiora. 14 år gammal och lockad av glansiga broschyrer med bilder på höstgula träd och jämnåriga i stickade tröjor när hon börjar på privatskolan Ault. Ett val som hon gör mot sina föräldrars önskan, mot de traditioner och förväntningar som finns i South Bend, Indiana, där hon vuxit upp, mot hela hennes medelklassbakgrund. Självklart passar Lee inte in, självklart får hon svårt att hävda sig i konkurrensen, både akademiskt och socialt. Så Lee parallellexisterar. Rör sig i utkanterna, observerar, reflekterar. Lär sig allt mer om den miljö hon befinner sig i och de människor som finns omkring henne, fattar beslut efter beslut som stegvis ändå gör henne mer lik sina skolkamrater. Hon blir delvis medveten om sig själv, men framför allt om de koder och det sociala spel som åtminstone i en utomståendes ögon kan få henne att slutligen passera som en Ault-elev.

Man kan så klart distansera sig, göra sig rolig, raljera, vara lite föraktfull. Både gentemot romanens Lee och nittonåringarna med vita mössor som sjunger, hoppar och skriker. Känslan av utanförskap, önskan att passa in, prestations- och separationsångesten, sorgen över att en period i livet för alltid är över, livsglädjen, den vacklande självbilden och förväntan (eller oron) inför framtiden ses på något sätt som lite mindre viktiga när de upplevs och uttrycks av tonåringar. Blir tonårsproblem. Något som inte är på riktigt, som går över, som bara är en fas. Som är överdrivet, överdramatiskt, onödigt högljutt. Och som i jämförelse med vuxnas upplevelser, känslor och problem inte är lika äkta eller relevant. I bästa fall ja-ja-skakar de vuxna mest på sina huvuden, ler lite, fortsätter vidare medan nittonåringarna sjunger, tutar och dricker sig igenom den enda vuxenriten som erbjuds dem.

Tidigare i veckan publicerade Ann Heberlein ett inlägg om politik (eller snarare en egen nyväckt politisk insikt) och problemet som hon anser uppstår om kärlek och godhet blir centrala i det offentliga samtalet och framför allt i politiska beslut. Jag hade svårt att se syftet med inlägget, mer än att det som sagt var någon slags politisk deklaration, men rent generellt uppfattar jag människors godhet som ett väldigt litet samhällsproblem. Om alla människor tänkte och gjorde gott skulle tvärtom många samhällsproblem helt enkelt försvinna. Människors själviskhet, brist på empati, okunskap och trångsynthet gör betydligt mer skada - i verkligheten, i samhällsdebatten och i politiska beslut.

Den banala ondskan skrämmer mig mycket mer än den så kallade banala godheten, men i den debatt jag sporadiskt följde under veckan var inte heller ondska det begrepp som presenterades som godhetens motpol. Det var istället förnuft, fakta, obekväma beslut och gemensamt ansvar. Och när godhet, eller snällhet, reduceras till något känslostyrt, kaotiskt och ogenomtänkt blir den så klart svårare att stå upp för och försvara på ett övertygande vis.

Fortsätt läs mer
  521 Träffar
  0 Kommentarer
521 Träffar
0 Kommentarer

Finaste tiden

Maj. Finaste tiden. Kvällar med vemodsblå himmel. Rosa blommor på japanska körsbärsträd. Magnoliakronblad, skimrande som pärlemor och porslin. Koltrastkvitter, duvkutter.

Maj, som en puls i blodet, en sten i magen. Allt man vill hinna. Allt man vill känna. Allt man vill och måste göra.

Ljuset som slukar mörkret, minut för minut, dag för dag. Köper svarta Gucci-glasögon. Dyrare än jag någonsin haft förut. Täcker halva ansiktet.

Jobbar jobbar jobbar. Tänker jobb, lever jobb, andas jobb. Försöker hinna läsa, springa, dricka kaffe i solen, njuta. Påminner mig själv om att det är NU, precis nu, som är den tiden som jag längtar efter varje dag under resten av året. Lyckas ibland, korta stunder, oftast inte.

Har alltså ännu inte lärt mig. Hoppas ändå att jag någon gång gör det. Lär mig att stanna upp, låta ögonen fyllas av solljus, knoppar, skir grönska, citronfjärilar och vattenglitter, andas in lukten av vårregn och nytt gräs, vila i sinnesintrycken utan att hela tiden bara skynda vidare och vidare.

Fortsätt läs mer
  490 Träffar
  0 Kommentarer
490 Träffar
0 Kommentarer

planen sedan några veckor tillbaka har varit folkfest

Planen för den här helgen har sedan ett par veckor tillbaka varit folkfest. Dricka öl på Medborgarplatsen (i solen så klart), gå bland grönvita flaggor över Skanstullsbron, titta på fotboll i eftermiddagssolen, ta sig hemåt med segerglädje i magen.

Förmodligen blir det också så. Alltså en öl på Medis eller i närheten, marsch längs Götgatan och över bron, fotbollsmatch. Till och med sol och sexton grader, lovar SMHI. Men ändå blir det ju inte alls samma sak. För det är så terror gör. Trasar sönder, dödar, skrämmer, förstör. Slår blint och orättvist. Sår oro, misstänksamhet, rädsla och hat. Gör att folkmassor plötsligt känns som ett hot.

Vem kan, eller ens vill, njuta av uteserveringar, tjugo-tjugofemtusen personer på gatorna och en trång läktare efter att ha sett bilder och filmklipp från Drottninggatan i fredags?

Och hur gör man för att ändå inte låta rädslan och oron ta över? För att inte bli paranoid och ångestfylld? För att förhålla sig med respekt för och hänsyn till de drabbade samtidigt som man återerövrar livet och de offentliga ytorna?

Satt ute större delen av dagen igår. Skrev lite, läste lite, drack kaffe. Vände upp ansiktet mot solen då och då, blundade mot ljuset. Sov oroligt på natten. Kände lättnaden som en drog i kroppen när porten smällde igen, nyckeln sattes i låset och sönerna kom hem framåt halv fyra på morgonen efter utekväll på Ågatan. Vilade i det tills det var dags att gå upp. Att alla var hemma och mådde bra.

Fortsätt läs mer
  469 Träffar
  0 Kommentarer
469 Träffar
0 Kommentarer

Hockeyslutspel, allsvensk premiär och var står du själv?

Tycker så mycket om den tidiga våren.

Ljuset som kommer med jättekliv, knoppar, snödroppar och tussilago, hockeyslutspel och premiär för fotbollsallsvenskan med skymningsblå kvällar på iskalla arenor.

Rent sportsligt är det verkligen julafton. Varannandagshockey med snabba, hårda, kniven-på-strupen-och-vinna-eller-försvinna-matcher. Däremot ogillar jag starkt det ogenerade vinsttänket hos SHL-klubbarna. Känslan av att pengar alltid går före hjärta, känsla och lojalitet. Att slutspelstillägg på säsongskort i klacken kostar hela studiebidraget för en sjutton-artonåring och i värsta fall kan bli max två hemmamatcher. I den bästa av världar skulle de trogna supportrarna, de som går på alla hemmamatcher och många bortamatcher i grundserien, ses som en värdefull tillgång. En engagerad publik som kan hockey och brinner för sitt lag kan bära fram spelarna och skapa slutspelsstämning på ett helt annat sätt än klappor, reklamjinglar, jumbotronbildspel och maskotlejon.

Bevakar just nu också biljetter till den allsvenska premiären första helgen i april. Biljettrycket och förväntningarna är nästan som inför en unik Sverige-spelning av en världsartist. Har själv satt larm på telefonen så att jag kan gå in exakt den minut de släpps för att få en plats på Östgötaporten där Hammarby spelar säsongens första match. Ändå är jag redan nu stressad över att jag förmodligen inte kommer att hinna få tag i mina två borta-sitt-biljetter.

I kursen Att skriva filmmanus gör jag precis min näst sista uppgift. Alternativ dramaturgi, sju minuter om grabbig våldskultur. Jobbar med att fånga situationen och känslan mer än att förklara och moralisera. Tror egentligen inte att det är mer komplicerat än en längtan efter starka känslor - spänning, kärlek, gemenskap, hat, smärta - en hel del alkohol, vi-mot-dom-situationen. Gestaltar det också så. Utan förklaringar bakåt, utan ånger och ångest, utan någon utlösande orsak. Får återkopplingen "du bör själv ta ställning" på mitt manus. Undrar: måste jag verkligen det?

Fortsätt läs mer
  386 Träffar
  0 Kommentarer
386 Träffar
0 Kommentarer

Trainspotting 2

Februarisöndag och går på bio för första gången på länge. Ser Trainspotting 2.

Vi är nio personer i salongen, tre går efter halva filmen. Vet inte varför. Kanske förväntade de sig något helt annat, eller så var det för mycket våld eller sex eller droger eller alltihop.

Hur som helst. Trainspotting 2 bygger på att karaktärerna har blivit tjugo år äldre. Renton-tjugo-nånting har blivit 46, återvänder till Edinburgh och söker upp gamla vänner och bekanta. Ängsliga godhjärtade Spud med alla sina svagheter som alltid ställer till det för honom, Sick Boy som fixar och trixar och plöjer fram genom livet med samma rastlösa energi som alltid, våldsamma labila Begbie med noll impulskontroll. Lite grann känns det som att stöta på gamla småjobbiga kompisar från förr. Lätt bedagade och småslitna beter de sig exakt som förväntat, vilket både kan kännas bra och störande.

När man själv tillhör samma generation som Renton, Sick Boy och Spud är det lätt att identifiera sig både med deras hedonistiska ungdoms-jag och med deras desillusionerade medelålders-jag. Kan man inte göra det tror jag att intrigen blir rätt tunn. De tre vårdar minnet av sin ungdom - människor, platser, händelser, musik, relationer, känslan av sig själva som barn-tonåringar-tjugoåringar. Veronica, Sick Boys "flickvän", som själv fortfarande faktiskt är ung, reduceras däremot till att vara deras publik, den som reflekterar deras känslor och självbilder istället för att leva ut sin egen livshunger och zeitgeist.

Nostalgi? Absolut. "You're a tourist in your own youth," säger Sick Boy, numera Simon, till Renton, och när de tänker tillbaka har även ganska mörka minnen ett slags försonande skimmer. Och precis som i riktiga livet är det rätt roligt med alla de där kommer-du-ihåg-grejerna. Ja, jag kommer ihåg musiken. Jag kommer ihåg modet och frisyrerna. Jag kommer ihåg när man rökte på pubarna. Jag kommer ihåg fotbollsspelarna. Jag kommer ihåg referenserna, tidsandan, hur människorna pratade, rörde sig, dansade.

  375 Träffar
  0 Kommentarer
375 Träffar
0 Kommentarer

Om källkritik

I veckan skrev några av landets lokaltidningspublicister en gemensam debattartikel om vikten av att källkritik undervisas i skolorna. Förslaget var att källkritik ska bli ett eget ämne, helst redan från lågstadiet.

Själv har jag i stort sett ingen erfarenhet av grundskolan, men däremot många många års erfarenhet av gymnasieskolan och gymnasieelever.

På gymnasiet ingår källkritik och källkritiskt tänkande i flera gymnasiegemensamma kurser. Svenska, historia, samhällskunskap och naturkunskap är exempel på ämnen med delkurser där hantering av källor och källkritik återkommer som en röd tråd. Vi lär elever att söka, samla, sovra och sammanställa information. Att referera och citera. Att källhänvisa korrekt. Att granska och värdera källor. Att använda olika referenssystem. Problemet är inte att eleverna får för lite källkritik i skolan. Problemet är istället att källkritik blir något som bara finns i skolan. Att begreppet "källkritiskt tänkande" är ett nödvändigt ont för att nå målen och få godkända betyg i ett antal kurser, men inte alls något som eleverna upplever att de har glädje och nytta av utanför skolans väggar.

För dagens unga lever i ett samhälle där människors känslor och åsikter värderas lika högt som rena fakta. De lever i ett samhälle där man kan optimera sökträffar, där de som har högsta makten i världens största demokrati talar om "alternativa fakta", där nyheter har twitterformat och saknar djup och analys, där hastighet går före konsekvenstänk, där klickmonster skapas och korta klipp, tagna ur sina sammanhang blir virala.

Unga människor behöver vuxna omkring sig som ifrågasätter information, åsikter och nyheter, som reflekterar och analyserar. Vuxna som inte hetsar och hatar, som inte är likes-ängsliga och inte delar dumheter på sociala medier. De behöver ett samhälle som inte bygger på irrationella känslor och upplevelser, utan premierar det gedigna, kloka och genomtänkta.

Fortsätt läs mer
  506 Träffar
  0 Kommentarer
506 Träffar
0 Kommentarer

Idag installeras en president

Idag installeras en president som hytter med pekfingret åt journalister på presskonferens. Som vägrar att svara på just deras frågor. Som leker maktlekar, använder härskartekniker. Som uttalar sig öppet kulturfientligt, som har sagt sig vilja begränsa yttrande- och tryckfriheten. Som helst argumenterar med värdeord, med guilt-by-association, genom att förlöjliga och förminska. Som hellre kommunicerar med sitt eget Twitterkonto än i granskande intervjuer av oberoende media.

En president med direkt makt över drygt 320 miljoner människor, med indirekt makt över en hel värld.

Tänker på hur svårt det är att få igenom positiva konstruktiva förändringar, att verkligen satsa på de svaga, medellösa, marginaliserade. Men mest på hur snabbt det går att inskränka, krympa, strama åt.

Första känslan är:

No Fun

Fortsätt läs mer
  417 Träffar
  0 Kommentarer
417 Träffar
0 Kommentarer

SMARTA mål

I skolans värld jobbar man alltid mot olika mål - mål för verksamheten, mål för undervisningen, mål för eleverna. En period pratades det mycket om SMARTA mål, alltså mål som är specifika, mätbara, accepterade, realistiska, tidsbegränsade och attraktiva. Arbetsskadad som jag är tänkte jag därför sätta upp ett antal nyårsmål för mig själv istället för att ge nyårslöften. Egentligen vet jag ju att nyårslöften bara är att jinxa sina ambitioner och drömmar, men grejen med SMARTA mål är just att de verkligen ska vara tydliga och nästan omöjliga att inte uppnå om man formulerar dem väl och väljer rätt metoder för att nå dem.

Så - mina SMARTA mål för 2017 är:

- Konsumera betydligt mindre. Inte surfa på klädsajter, inte klicka hem sånt-som-jag-tror-att-jag-kanske-behöver-nån-gång-i-en-eventuell-framtid, inte plocka åt mig roliga saker i vanliga klädaffärer. Undantaget är böcker och ett par riktigt bra löpskor en gång i halvåret.

- Lägga en timme varje dag på mitt eget skrivande.

- Lyssna bättre på mitt eget hjärta och min egen hjärna istället för att försöka koda av vad andra kanske tycker, tänker, känner och vill. Säger hjärtat att något är bra och hjärnan att det är klokt räcker det så.

Fortsätt läs mer
  455 Träffar
  0 Kommentarer
455 Träffar
0 Kommentarer

there's room for everyone on the nice list

Jag vet att jag inte borde, för allt det kommersiella och matsvinnet och stressen, men jag tycker ändå väldigt mycket om julen. Tycker om röda kravlösa dagar. Tycker om levande ljus och mörker utanför fönstren. Tycker om att ligga under en filt och läsa i flera timmar. Tycker om lukten av glögg och kanel. Tycker om gammalt småfult pynt. Tycker om att sitta i en nästan folktom pub dagen innan julafton och höra Fairytale of New York på låg volym medan bartendern fördriver tiden med att långsamt torka glas. Tycker om att ha alla hemma och omkring mig. Tycker om att ge saker.

Tycker också om det engelska ordet Christmas Spirit som inte bara står för julstämning på ytan utan för godhet, generositet och medkänsla. Har, trots debatt i både vanlig och social media, svårt att se problemet med människors godhet. Särskilt i den tid vi lever i just nu. Det är coolt och starkt och bra att göra gott, oavsett om motivet är att känna sig lite bättre själv eller om det är helt osjälviskt.

I en tid full av våld, terror och oro behövs mycket gott. Eller som nissen Buddy säger i filmen Elf: "There's room for everyone on the Nice List!"

  415 Träffar
  0 Kommentarer
415 Träffar
0 Kommentarer

I morgon är det mammas 80-årsdag

I morgon är det 20 december, midvintersolstånd, mörkaste dygnet på året och min mammas födelsedag. Eller, för att vara helt exakt, hennes 80-årsdag.

Jag tror att jag börjar den här texten där jag avrundade inlägget om pappas födelsedag förra året. Med att mamma fortfarande går hand i hand på stan med killen som hon träffade lite av en slump för en bra bit över femtio år sedan. Att hon är nybliven ägare till sin första iPhone som hon sms:ar och skickar bilder (och animerade ballonger) med som om hon aldrig hade gjort något annat. Ibland är hon visserligen lite hårdhänt mot den, lyckas få fram funktioner som ingen hade en aning om ens existerade eller skickar iväg iväg en bokstav istället för ett helt meddelande, men träning ger ju färdighet och det händer allt mer sällan. Att hon knappt har ett grått hårstrå än. Att hon har full koll på alla nya utställningar och teaterföreställningar, böcker och Superettan-tabellen i fotboll.

Mamma är en person som alltid har stått fast och tryggt förankrad i sina rötter. I platser, människor och minnen. Det är ett rotsystem som blir större för varje år som går. Degerfors, Röfors, Kumla. Barndomen och tonåren, familjen, alla släktingar och vänner. Tidiga arbetskamrater. London. Familjen i Hampstead. Östersund. Pappa, hans syskon och familj, nya vänner och arbetskamrater. Nyköping. Barn, grannar, grannars barn, egna kollegor och pappas kollegor. Linköping. Nya arbetskamrater igen, nya grannar och vänner, svärson och barnbarn.

Till skillnad mot många andra släpper hon inte taget med åren, utan håller kvar. Vårdar minnena, kommer ihåg. Fotograferar, sätter in i album, gör anteckningar. Kommer ihåg detaljer. Återberättar.

Om pappa lärde mig att läsa deckare, åka slalom, snorkla och se arbetslivet som något rätt smågrabbigt så lärde mamma mig att laga mat och baka på fri hand, utan recept och provsmakande. Hon lärde mig också tidigt att uppskatta Ingmar Bergman, franska och italienska 50- och 60-talsfilmer, Borta med vinden och Francoise Sagan. Utlandsresor, storstäder, konst, foto och teater.

Fortsätt läs mer
  468 Träffar
  0 Kommentarer
468 Träffar
0 Kommentarer

knutar

Idag tänker jag på knutar.

Börjar med att jag ska snabbdammsuga och dammsugarsladden plötsligt har blivit ett trassel av knutar. Egentligen är det omöjligt att det ens ska hända. Sladden dras successivt ut ur dammsugarens inre, jag har i princip bara gått rakt fram med den. Inte skyndat runt, vänt hit och dit, gått fram och tillbaka. Men ändå. Får dra ut kontakten, trassla tillbaka.

Här om dagen fick jag inte av mig kängorna för att jag plötsligt hade en massa små hårda knutar på snörena, som tillsammans hade snott ihop sig till en omöjlig jätteknut. Satt trött och kissnödig på hallmattan och försökte pilla och lirka upp alltihop, en knut i taget. Det tog mig tjugo minuter. Jag är annars den enda vuxna människa jag vet som ofta inte klarar av att knyta mina skosnören alls, som skyndar fram med den daskande runt benen eftersom de löser upp sig efter ett par meter.

Har trasselknutar i håret för att jag aldrig hinner reda ut det ordentligt och en stor stressknut i magen som aldrig riktigt försvinner, men som är olika stor och skaver olika mycket olika dagar.

Så jag funderar på knuten som symbol. Den gordiska knuten. Tetragrammet. Triquetran. Keltiska knuten. Knutar som står för balans, beskydd, kärlek, kontinuitet, evighet och ett liv utan slut.

Fortsätt läs mer
  455 Träffar
  0 Kommentarer
455 Träffar
0 Kommentarer

mammaögon läser rubriker

17-årig manknivskurenskjuten

För inte så länge sedanett nyfött mirakelmed fem fingrar på varje handfem tår på varje fotpyttesmå naglarstora ögon med forskande blick

Nyss en liten grabbmed skrubbade knänluggen över ögonensom dribblar fotbollen från fottill fotspringer med andan och skratteti halsen

Tonåringmager förstsedan med musklersom en manmed skuggan av skäggväxtpå överläppenlängs käken

Som tar sig upp ur sängenpå morgnarnagår till skolanborstar tändernaäter upp sina grönsakerbörjar rökahinner slutasommarjobbarköper dyra sneakersoch kepsar

Fortsätt läs mer
  496 Träffar
  0 Kommentarer
496 Träffar
0 Kommentarer

lunch med H

Åt lunch med en god vän igår. Det är fint att göra det ibland. Extra fint just igår.

Pratade om vad vi vill med våra liv, om den tid som gått och den som förhoppningsvis finns framför oss. Om vad som är viktigt. Om vad som inte är värt att lägga tid och energi på. Om varför man gör det ändå, fast man vet att man inte ska. Om stresspåslag, ältande och ångestknutor i magen. Om vad det gör med hälsan. Här och nu, och på lite sikt. Om att släppa, låta vara, acceptera. Om att välja det som ger energi och glädje. Om att göra det vi säger att vi ska. Som vi säger om och om igen, som vi har sagt i flera år. Om att veta vad man vill men ändå inte ta sig dit.

Vi har känt varandra i över tjugo år. Gått igenom småbarnsår, arbetsdagar, tjugoårsnåntingålder-trettioårsnåntingålder-fyrtioårsnåntingålder. Vi har rest tillsammans, hanterat kriser, hittat lösningar, planerat stort och smått, festat, varit på bröllop, dop, födelsedagsfester och begravningar.

Är bra med människor som påminner en om ens inre kärna. Det som man alltid kommer tillbaka till, som alltid betyder något, som är viktigt för den man är och vill vara.

Idag är det min födelsedag. Ingen speciell, bara en av alla de där udda-års-födelsedagarna som man firar på ungefär samma sätt. Som förmodligen är orsaken till att jag älskar hösten. Gula och röda löv, vind och regn, levande ljus, mörka kvällar, rött vin och stark mat, halloweenfirande. Ser ut att bli en fin oktobersöndag. Blå himmel, gula, röda och orangea trädkronor, blanka kastanjer på marken, löv som fladdrar åt olika håll, fortfarande både lite ljummet men ändå friskt i luften.

Fortsätt läs mer
  428 Träffar
  0 Kommentarer
428 Träffar
0 Kommentarer

Bob, clown scares, tvåminutersrelationskonflikter

Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur och väldigt många människor tycker, tänker och känner väldigt mycket om det. Jag vet inte. Tänker att det väl ändå borde finnas mer intressanta författarskap att uppmärksamma och belöna, även om det så klart är bra att Svenska Akademien tänker utanför de förväntade ramarna. Har aldrig lyssnat på Dylan själv, tycker att han är rätt tråkig, men minns att vi fick allsjunga Blowin' in the Wind varje musiklektion hela mellanstadiet så någon slags relation har vi ändå.

Är å andra sidan inte så engagerad i nobelpriset överhuvudtaget. Tycker inte riktigt att litteraturen ska gillas av akademier eller galafesta med kungahus. Litteraturen ska vara självständig, obekväm, oförutsägbar och utmanande. Oavsett om det handlar om örats eller ögats poesi. Eller inte poesi alls.

Förutom att det just nu pågår ett amerikanskt presidentval som allmänt liknas vid en politisk cirkus har fenomenet clownattacker fått oanad spridning de senaste veckorna. Längs min vanliga löprunda har flera killer clowns visat sig, vilket känns så där roligt när man springer ensam i mörkret. Kommer ihåg mina mardrömmar efter att ha läst Stephen Kings It i tonåren och skulle verkligen inte alls gilla att möta en lokal Pennywise, även om trenden i sig är lite intressant, triggar författaren i mig och väcker en massa nyfikna frågor. Vilka är det egentligen som klär ut sig? Klär de ut sig hemma och går ut, förbi grannar eller familjemedlemmar? Eller klär de ut sig utomhus, bakom en buske eller så? Och hur transporterar de sig mellan attackerna? Och hur tänkte den clownutklädda personen som polisanmälde en tjej som tagit en bild på honom och lagt upp på Facebook? Och hur blir det om en killer clown möter en annan?

Förra veckan hade vi deadline på nästa filmmanusuppgift - två minuter, relationskonflikt, två karaktärer (baserade på verkliga personer) med olika hållning till livet, en hemlighet, klassisk dramaturgi med olika viljor, olika mål, vändpunkter, konflikt, konfliktupptrappning, klimax och avtoning. Blev en supertajt mamma-son-konflikt, svår och frustrerande att göra eftersom allt "onödigt" fick hyvlas bort, men säkert nyttig. Kände mig dock rätt defensiv när jag fick feedback om att fördjupa karaktärerna och lägga till en hel utvecklingsprocess extra. Finns gränser för vad man kan göra på två minuter.

Nu ska jag ta en paus från Dylan-rätt-eller-fel-diskussioner i sociala medier, presidentvalsdebatter, otäcka clowner och manusbearbetning, lägga mig under en filt och fortsätta läsa om Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Första gången läste jag glupskt för att få veta vad som hände, nu tar jag mig tid och bara njuter.

Fortsätt läs mer
  524 Träffar
  0 Kommentarer
524 Träffar
0 Kommentarer

Skräckfilm och SHL-premiär

Förra läsåret distansläste jag kursen Att skriva dramatik. Mest för att lära mig tekniken när det gäller att skriva för scen, men framför allt för att det var roligt. Insåg också snabbt att om jag var öppen och ödmjuk kunde jag samtidigt lära mig mycket om mitt vanliga skrivande. Till exempel vad jag väljer att skriva om, hur jag skapar rytm och struktur i texter, vilken funktion karaktärer och händelser har i förhållande till helheten, hur jag kan effektivisera och begränsa mig ...

Nu är det dags för nästa kurs. Att skriva filmmanus, också den på distans och halvfart. Första skrivuppgiften är manus till en tvåminutersfilm med klassisk dramaturgi. Enbart visualisering, ingen text. Skräck eller komedi.

Komedi valde jag bort direkt, började istället tänka på olika sätt att jobba med skräck.

Gillar själv egentligen bara gammal skräck. Rosemary's Baby. Omen. The Shining. Hajen. Filmer som skildrar en vanlig vardag som långsamt skruvas till och blir alltmer skrämmande.Stämningar mer än psykopater och blodsplatt.

Valde alltså enklast möjliga idé, la skräcktemat på ett rent psykologiskt/mentalt plan, skruvade till med snabba bilder. Hade oväntat roligt. I vanliga fall skriver jag ofta lite för kort - nu fick jag istället för att fylla ut ta bort allt onödigt och strama upp, en riktigt bra utmaning.

Fortsätt läs mer
  499 Träffar
  0 Kommentarer
499 Träffar
0 Kommentarer

Brittiska badorter och marknader

Muskulösa måsar mot blå himmel. Ballonger, arkadspel, neonskyltar. En tom pir i höststorm. Spunnet socker, fish'n'chips, kanderade äpplen, munkar. Skrik och skratt, musik, karusellernas väsande mekanik.

Det är något med brittiska badorter och svenska marknader. Med Parades och Piers, med marknadsgator och tivoliängar. De både fascinerar och väcker en stark känsla av vemod. Förkroppsligar förgänglighet. Det desperata, ytliga, bullriga och angelägna. Men också det tysta, tomma, öde. Off season. Dagen efter, när sopmaskinerna rensar gatorna.

Som att bläddra i gamla fotoalbum. Eller sitta på en pub som precis har öppnat, när tidigt eftermiddagsljus lyser in genom fönstren och får dammpartiklarna att dansa, den där stunden när bartendern går och torkar av borden och bardisken med en fuktig Wettextrasa medan en stamkund läser tidningen i ett hörn.

Står inte riktigt ut med tanken på den riktiga förgängligheten, det är nog därför jag dras till den symboliska. Därför jag till och med har googlat på seedy seaside resorts inför semestern (just det året blev det en vecka i Folkestone), därför jag måste se stånden ställas upp, fyllas med varor och till slut packas ihop på Skänninge Marken.

Samtidigt finns det gränser för min förgänglighetsmasochism. Vill till exempel inte gärna se gamla band där medlemmarna numera är 65 och spelar samma låtar, iklädda samma kläder, som när de var 20. Det känns helt enkelt för sorgligt. Har också svårt för loppmarknader och auktionskammare, att se människors soffor, serviser, böcker, dukar och allt vad det nu kan vara uppställda till försäljning. Saker som har varit delar av hem, noggrant utvalda och väl omhändertagna, men som inte längre har sin plats hos någon.

Fortsätt läs mer
  549 Träffar
  0 Kommentarer
549 Träffar
0 Kommentarer