Bloggen

This is some blog description about this site

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop. Eller kanske ett Pokémon gym. Har ärligt talat ingen koll alls på vad som är vad eller om det ens är någon skillnad, men hur som helst samlar platsen stora mängder människor. Barn, tonåringar, vuxna. Alla står med sina telefoner, liksom fastfrusna i ögonblicket, ingen kommunicerar med någon annan, åtminstone inte IRL.

Jag har egentligen ingen åsikt om Pokémon Go. Spelar inte själv, men kan så klart uppskatta att framför allt ungdomar är ute och rör på sig och upptäcker platser i sin stad som de säkert aldrig skulle komma till annars, även om jag tycker att det finns något obehagligt med att en massa människor upplever animerade figurer i ett spel som viktigare och mer intressanta än andra, riktiga människor.

Hur som helst. Ska egentligen inte alls skriva om Pokémon Go, men det är svårt att blunda för fenomenet, eftersom det har spridit sig och förändrat människors rörelsemönster och beteenden i offentliga miljöer så pass mycket och snabbt. På ett sätt kan man se det som en motvikt till den oro som finns i världen just nu, på ett annat som en förstärkning av just den oron. Karl Marx kallade redan 1844 religion för ”das Opium des Volks”, och man behöver inte mycket fantasi för att se på ett spel som Pokémon Go på samma sätt. Som en tröst i en ganska mörk och obegriplig värld. Och det är klart att vi behöver tröst. Men samtidigt behöver vi också reflektera över hur vi använder vår tid och energi.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag läste Elena Ferrantes Neapelserie. Då hade jag hunnit ungefär halvvägs, i helgen blev jag färdig med sista delen. Böckerna om Elena och Lina har gjort mig sällskap hela sommaren. Jag läste första delen under försommaren, andra i Spanien, tredje på västkusten och fjärde i Visby. Avslutade de sista sidorna i 35-gradig värme på Tinnis, hemma i Linkan.

Neapelserien är en historia om vänskap och kärlek, om ambitioner, drivkrafter och hat. Om medvetna och omedvetna val, hårt arbete, sociala orättvisor, fattigdom och våld. Ferrante tar upp så många olika teman - uppväxt, självkänsla, självbild, åldrande, relationer, sociala problem, ekonomiska villkor, kvinnors olika roller som döttrar, väninnor, fruar, älskarinnor, mammor, yrkesverksamma, intellektuella och delar av ett patriarkalt samhälle.

Fortsätt läs mer
  574 Träffar
  0 Kommentarer
574 Träffar
0 Kommentarer

Ferrante

Den här sommaren läser jag, precis som nästan alla andra verkar det som, Elena Ferrante. My Brilliant Friend, The Story of a New Name, Those Who Leave and Those Who Stay, The Story of the Lost Child. Tycker om den engelska översättningen, även om jag önskar att jag kunde läsa på originalspråk. Inbillar mig alltid att jag går miste om nyanser, tonfall och rytm när språket filtreras.

Jag läser alltid mycket, men på sommaren blir det ändå lite annorlunda. Mer sammanhängande, med tid att reflektera. Älskar att ha stora högar med ännu olästa böcker, långa dagar att ägna åt dem. Älskar också att låta dem prägla en tid av mitt liv. Som Donna Tartt's The Goldfinch präglade ett par heta dagar i Italien för några år sedan, som Marguerite Duras' Älskaren och Mario Puzo's The Godfather färgade en vecka på västkusten innan dess.

Började sluka Ferrante i Spanien - på stranden, över starkt kaffe, till dricksglas med iskallt rött vin, i skymningen på balkongen. Till och med på flyget dit och hem kändes det som att tiden gick fort i sällskap med Elena, Lila och alla de andra napolitanska ungdomarna och deras familjer. Har ingen lust att ens påbörja en analys av varken handling eller budskap, nöjer mig med att dras in i miljöerna och relationerna, lyssna på karaktärernas tankar och känslor, följa deras val och de konsekvenser dessa får. Njuta av en historia som är vacker och sorglig, bitvis ganska solkig och hela tiden mycket mänsklig.

Känner mig rik för att jag fortfarande har tre fjärdedelar av bok tre och hela bok fyra kvar. Och en lång ledig vecka framför mig.

  550 Träffar
  0 Kommentarer
550 Träffar
0 Kommentarer

i den längsta sommardagen efter den kortaste natten

Åker i den längsta sommardagenefter den kortaste nattenLyssnar på spellistan BussMusik att sova tillläsa tilltänka tillskriva tillSommarsolståndetJohannesnattenSedan vänder detI fickan att-göra-listaEn A4 långFyra mänfrias för misstänkt gruppvåldtäkt på studentkryssningFlickan intesärskilt utsattSveriges riksdag röstar framhårdare asyllagFast människor dörpå väg över Medelhavetvid gränsernai krigetMen vi oroar ossför att i morgonkan detkanskevara Zlatans sista landslagsmatchoch kanskeblir det dessutom regnpå midsommarafton

  520 Träffar
  0 Kommentarer
520 Träffar
0 Kommentarer

fotboll, förening, förbrödning

Såg Sveriges första match i EM 2016 med Linköpings syriske fristadsförfattare. Det var andra gången vi träffades överhuvudtaget, första gången vi verkligen umgicks. Men fotboll förbrödrar. Gör det lätt att prata, lika lätt att stå tysta bredvid varandra och fokusera på spelet. Vi såg Sverige - Irland, sedan Belgien - Italien. Fem timmar. Visserligen var Housam den enda på hela Stora Torget som höjde ölglaset och skrek "yeah!" när Irland gjorde mål, men hans förklaring "it was such a beautiful goal" kändes ändå godtagbar. Han var också den enda i full Italien-outfit, men i måndags var det ännu inte ett problem.

Det har skrivits mycket om slagsmål och kravaller. Från Marseille och Lille visas bilder på rusande supportrar, sparkar, slag, blod, tårgas och vattenkanoner. Ändå tänker jag att fotboll förenar och förbrödrar mer än separerar och skapar konflikter när jag står där i hettan under markisen på Storan och kisar mot en tv-skärm tillsammans med en person som jag egentligen inte känner, som har en helt annan bakgrund, andra erfarenheter och drömmar, som lever i en helt annan situation än jag. När det gäller fotboll är våra referensramar ändå i stort sett de samma.

Nu ser jag fram emot morgondagens match, Italien - Sverige, med eller utan sällskap av en syrisk journalist och poet i officiell motståndartröja.

  501 Träffar
  0 Kommentarer
501 Träffar
0 Kommentarer

float like a butterfly sting like a bee

Vaknar till nyheten att Muhammad Ali är död.

Det är många stora och välkända personligheter som har gått bort under våren 2016. Framför allt starka kulturprofiler som jag vuxit upp med och som varit naturliga delar av tillvaron även om de kanske inte varit så viktiga just för mig personligen. David Bowie, Prince, Umberto Eco, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Freddie Wadling ... och precis innan årsskiftet Lemmy Kilmister.

Idag är det Muhammad Ali, och någonstans berör det extra mycket. Alla som har känt mig länge vet att jag inte alltid har varit en sportnörd, även om jag redan tidigt satt med pappa och tittade på Premier League-matcher på lördagseftermiddagarna och framför allt gillade allt det där runt omkring. Läktarsången, arga tränare, engagerade supportrar.

Citatet med fjärilen och biet hörde jag första gången när jag som fjorton-femtonåring lyssnade på Siouxsie and the Banshees' The Lord's Prayer:

He floats like a butterfly,stings like a beeFloats like a butterfly but hestings like a bee

Fortsätt läs mer
  551 Träffar
  0 Kommentarer
551 Träffar
0 Kommentarer

Längtar bort

Sverige i mitten av maj. Det vackraste jag vet. Häggen som blommar samtidigt som syrenen knoppas, kastanjeträden med sina stora vita ljusliknande blommor, fruktträden, rapsfälten ... Allt det gröna, vita, rosa, gula mot en klarblå himmel. De vemodsljusa skymningstimmarna.

Ändå längtar jag bort. Längtar till Italien. Till Spanien. Till medelhavsljus, till höga röster som ekar mellan husen tidiga morgnar, till ljudet av motorer och lukten av avgaser när varor lastas ut till affärerna, till smala gränder, till palmblad och kaktusar, till lukten av pinjeträd, lite rosmarin, hav och sötma. Till den dallrande hettan och de lena svarta kvällarna.

Längtar till Brighton. Till måsarnas rop över piren, rasslet av stenar när vågorna slår in och drar sig ut igen, det skimrande grå ljuset, den vita seafrontsilhuetten. Det lite trötta bedagade slitna.

Kanske är det mer ett tillstånd jag längtar efter. Till mig-själv-i-Italien-Spanien-på-brittiska-sydkusten. Till att gå ner i tempo, leva, andas, finnas utan brådska. Titta, lyssna, känna, lukta utan att tänka på att skynda vidare. Till barfotapromenader, långsamma lunchtimmar, sitta på stranden, leta fina stenar.

Så länge jag kan minnas har maj alltid varit min mest stressiga tid. Eller åtminstone så länge som jag har jobbat och pluggat. Månaden som jag vet att jag ska njuta av, som jag varje dag påminner mig själv om hur vacker och speciell den är - ändå rusar jag igenom den med en stor klump av brådska i magen.

Fortsätt läs mer
  537 Träffar
  0 Kommentarer
537 Träffar
0 Kommentarer

Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol

3 maj. Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol. Med ljummen vind och duniga andungar. Med blommande pingstliljor och japanska körsbärsträd.

Kontrasten mot Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta är stor. Bara en handfull "vita" länder, desto fler orangea och röda, ett antal svarta. Vitt betyder att situationen är god, svart att den är mycket svår. Där emellan är skalan gul, orange och röd. Som helhet anger organisationen att attackerna mot pressfriheten intensifierats under året som gått.

Jag har skrivit om det många gånger, återkommer till samma tanke igen. Ur ett globalt perspektiv är det ett privilegium att leva i ett samhälle där vi har yttrande- och tryckfrihet, där media kan granska makten, kritisera och ifrågasätta. I ett samhälle med offentlighetsprincip och ständig tillgång till många olika röster och mediekanaler.

Samtidigt kan man ibland fundera över hur vi förvaltar den friheten och de möjligheter den faktiskt ger. Om det är rimligt att tv, tidningar och radio ger så mycket plats till okritisk bevakning av kungens födelsedag med fokus på klänningar, söta småprinsessor, mat och discodans, till Melodifestivalen och talang/kändistävlingar som Idol, Let's Dance, Så mycket bättre och allt vad de heter samtidigt som det finns så mycket viktigt att lägga tid, arbete och medieutrymme på.

Klickokrati gynnar inte ett samhälle, bara olika ekonomiska intressenter. Den granskande journalistiken däremot är en av demokratins hörnstenar.

  535 Träffar
  0 Kommentarer
535 Träffar
0 Kommentarer

Valborg och vemod

Valborg är vemod, har alltid varit för mig. Egentligen tycker jag att de flesta svenska högtider är mer eller mindre vemodiga, att det ingår en sorgsenhet, en känsla av att något snart är över och inte kommer tillbaka, ett stråk av längtan i dem.

Inte julen kanske. Den är för röd och för högljudd. Eller påsken. Men nyår, valborg, midsommar ...De där högtiderna när man går från ett skede till ett annat, ska lämna något gammalt, göra sig redo för något nytt.

I 25 år har jag firat valborg på samma plats, möjligen med några enstaka undantag som jag knappt längre minns. Nässelsoppa vid svärmors stora matsalsbord, motorcykelkortege genom Skänninge, eld på Väderkvarnsbacken. Som mest var vi runt sexton personer. Ibland fler när det tillkom någon extra kompis, flick- eller pojkvän. Hälften vuxna, hälften barn.

I år var sista valborg på det sättet. Svärmor gick bort i höstas, huset håller på att tömmas. Kusinerna är utspridda på olika håll. De äldsta barnen är över trettio och betydligt äldre än jag själv var när jag följde med på valborgsfirande där för första gången, mina egna grabbar, som alltid varit yngst, är 21. Elva personer blev vi den här gången, fick precis plats runt köksbordet om vi trängde ihop oss ordentligt.

Vitsippor i trädgården, en himmel som långsamt mörknar i en sådan där vårblå färg som känns extra mycket i bröstet, eldslågorna som speglar sig i Månsjöns vatten. Lukten av popcorn och spunnet socker, flaggorna som vajar, en manskör som sjunger högt och stramt om att vintern rasat ut bland våra fjällar.

Fortsätt läs mer
  507 Träffar
  0 Kommentarer
507 Träffar
0 Kommentarer

Med smärtstillande ...

Med smärtstillande, superdämpade skor, ankelstöd och specialinlägg går det fortfarande att springa trots att det gör ont. Trots att jag känner mig som Quasimodo den första kilometern, trots att jag så klart inte borde.

Vet att det är dumt, måste ändå springa. Måste för att jag vill så gärna. För att min kropp behöver få träna sig trött och svettig, för att jag älskar endorfinet efteråt. För att det är skira rosa och vita blommor på träden, för att löven börjar komma, för att kastanjerna har stora klibbiga knoppar. För att solen skiner och himlen är blå. För att luften börjar bli ljummen och fåglarna kvittrar. För att det är så mycket tråkigare att sitta på en cykel på ett gym och titta in i en tv-skärm. För att det är en ny dag och för att jag har starka snabba ben, bra hjärta och lungor, motivation och möjlighet.

Sedan läser jag Brideshead Revisited, tillåter mig att för ett ögonblick bli nostalgisk över en värld som jag egentligen har mycket lite gemensamt med. En privilegierad förtrollad värld där tonårskillarna har lunchbjudningar, läser TS Eliot till maten, åker på bilturer genom sommarlandsbygden utan att knappt kunna köra, dricker champagne och vintoddy efter föreläsningarna. En värld där historia är ett gott val som huvudämne, där man studerar för sin bildning mer än för att bli något i framtiden. Där den karismatiska Sebastian, känd för sin skönhet, excentricitet och charm, bär omkring på en teddybjörn som heter Aloysius.

På gott och ont en värld mycket långt ifrån vår egen.

Det är trångt i huvudet just nu. Mycket som måste få plats, mycket som inte alls ska få något utrymme. Försöker mota bort det onödiga, trångsynta och ovidkommande, fokusera på det kloka, roliga och nyfikna. Ska fortsätta söndagen med att träffa människor, jobba igenom förstaversion av manus och lägga schema. Precis i den ordningen.

  472 Träffar
  0 Kommentarer
472 Träffar
0 Kommentarer

Ladydi, Stoner och vårtecken

Har just läst ut två helt olika, men samtidigt ändå lika, böcker. Jennifer Clements En bön för de stulna. John Williams Stoner. En närsynt intensiv studie av en farlig oförutsägbar värld. En stillsam betraktelse av ett helt liv. Båda korta och täta, båda med samma känsla av predestination. Och båda fina läsupplevelser. Saknar redan Ladydi och William Stoner, fast på mycket olika sätt.

Har också planerat en presentation om yttrandefrihet, fristadssystemet, priset som orden ibland kan ha. Sökt statistik, tittat på rankinglistor, läst om fall efter fall efter fall. Närmat mig det fria ordet och dess pris från olika håll - utifrån det mänskliga behovet att uttrycka sig, att kommunicera det som är viktigt och nära, utifrån stater som censurerar, arresterar, trakasserar och straffar, utifrån vårt ansvar att hjälpa. Linköpings nya fristadsförfattare säger i en intervju att han inte kan unna sig att skriva om vad som helst som situationen ser ut, att han måste skriva om det som skett och det som fortsätter att ske i hans hemland Syrien.

Har slutligen fått jubla ordentligt efter både kvartsfinal i svenska cupen i fotboll och första kvartsfinalmatchen i SHL. Vårtecken båda två, precis som snödroppar och krokusknoppar.

För egen del önskar jag just nu att jag kunde använda min möjlighet att uttrycka mig fritt så som jag borde. Att jag hade tid och ro att sitta ner och koncentrera mig helt på att skriva. Åtminstone under en vecka. Eller i ett par dagar. Att jag kunde skriva oavbrutet utan att tänka på det vanliga lönearbetet och alla hushållssysslor. Utan rastlöshet som river i kroppen. Utan samtal som ska ringas, mejl som ska besvaras, inköp som ska göras.

Tre-fyra dagar. Kanske femtio sidor.

Fortsätt läs mer
  557 Träffar
  0 Kommentarer
557 Träffar
0 Kommentarer

Beyonce

Beyonce illustrerar en ledartext på temat jämställdhet idag. Texten handlar om kvinnors rätt att "omfamna sin femininitet". Att ha korta kjolar, djupa urringningar, smink, smycken och fixade frisyrer. Som Beyonce.

Jo, kvinnor har absolut rätt att klä sig hur de vill, att vara hur snygga som helst. Känner man sig tveksam om det kan man läsa Jennifer Clemens En bön för de stulna för att få ett extra perspektiv.

Kvinnor har också rätt till lika lön för lika arbete, till sina egna kroppar, till att vara ute - ensamma eller tillsammans med andra - när de själva vill, till sin egen ekonomi, till utbildning och till att deras kroppar inte ses som vapen i krig och konflikter.

Jag ser ett problem i att symbolen för "lyckad" kvinna även ur ett jämställdhetsperspektiv är extremt framgångsrik, ung och vacker artist.

Kvinnor har all rätt till att vara unga, snygga, framgångsrika och feminina. De har all rätt till karriärer och pengar. De har också rätt att vara lite äldre, alldagliga, ointresserade av kläder och frisyrer och utan speciella talanger. Att vara som Beyonce. Eller inte alls.

  586 Träffar
  0 Kommentarer
586 Träffar
0 Kommentarer

I onsdags var det 27 januari

I onsdags var det 27 januari, Förintelsens minnesdag. Förintelsen som blev en industri. Som skulle tillintetgöra ett folkslag, en "ras", men också människor med vissa åsikter, funktionshinder, "avvikande" sexuell läggning och könsidentitet.

27 januari är en dag för påminnelse om vad avhumanisering och vi-och-dom-tänkande kan leda till. En dag mot främlingsfientlighet och intolerans.

Det har varit riktigt kallt ett tag nu. Både fysiskt och mentalt.

Utomhus töar det igen, inombords fryser jag värre än vanligt. Samhället hårdnar från flera olika håll, på alla plan. Människor flyr. Gränser stängs. Grupper av människor spelas ut mot varandra. Ogrundade kulturella slutsatser blir sanningar. Medborgargarden bildas. Dagen innan en 20-årig grabb ska vittna i en rättegång om ett mordförsök som han själv har utsatts för skjuts han till döds på öppen gata, bara några kilometer från min arbetsplats.

Det är en märklig paradox. Vi lever i ett högteknologiskt samhälle med en lång tradition av yttrande- och åsiktsfrihet, med gratis utbildning och subventionerad vård och omsorg, borde ha alla förutsättningar för att leva väl och vara solidariska mot andra. Ändå växer barn upp i miljöer där kriminella gäng är förebilder, vuxna människor ägnar sig åt systematiskt näthat, andra bildar medborgargarden på gatorna.

Fortsätt läs mer
  613 Träffar
  0 Kommentarer
613 Träffar
0 Kommentarer

Om ett par dagar fyller pappa 80

Här om dagen firade vi min mammas födelsedag, och om ett par dagar fyller pappa åttio.

Åttio som är en rätt hög ålder, men som jag glömmer bort är det, eftersom pappa är som han alltid har varit. Lite försiktigare bara när han ska röra sig snabbt, lyfta tungt eller ta sig fram på ojämna underlag.

Pappa som började jobba på bussarna i Östersund när han fortfarande var ett barn, som blev yrkesmilitär efter lumpen. Som utan att själv vara medveten om det gav mig en bild av att yrkeslivet är något lite smågrabbigt med bilar, flygplan, båtar och helikoptrar, ironiskt skojgnabbande, fältliv, orientering, skidåkning och löpning, kollegor som spelar korpfotboll tillsammans.

Pappa som tog med mig till biblioteket varje lördag och som, förmodligen också omedvetet, fick mig att läsa de flesta av Ed McBains polisromaner om 87:e distriktet redan på mellanstadiet. Som lärde mig att åka slalom och snorkla, men som tyvärr aldrig lyckades få mig att dyka eller crawla ordentligt trots att han verkligen försökte.

Pappa som tillhör en generation där det är naturligt att vara artig, uppmärksam och hjälpsam. Som alltid håller upp dörren för den som kommer efter, som hjälper en på med ytterkläderna när man har varit på besök, som alltid erbjuder sig att bära väskor och kassar, som erbjuder skjuts och sällskap och hjälp med allt möjligt praktiskt även när han inte alls behöver.

Fortsätt läs mer
  798 Träffar
  0 Kommentarer
798 Träffar
0 Kommentarer

Sista-minuten-beställer

Sista-minuten-beställer julklappar på nätet med soundtracket till Gomorra i hörlurarna. Nuje vulimme 'na speranza /pe campa riman' ... Kan ju inte napolitanska, men speranza borde väl åtminstone betyda hopp.

YB Södermalm har twittrat: Signalementet "moppemusche" efter fickstöld kan te sig skojigt. Mindre skojigt när det visar sig tillhöra en påtänd ensamkommande 14-åring. De flesta förstår tragiken, några börjar direkt tjafsa i kommentarsfältet. Hur vet ni att han är precis 14? Exakt under straffmyndighetsålder? Vilken metod har ni för att fastställa det? Va? Va?

Nobelpris med tillhörande fest förra veckan. Tycker att det är rätt fånigt med alla strikta regler och hierarkier, exkluderings- och inkluderingsmekanismer. Är verkligen noll intresserad av vilken förfäder som har burit vilket diadem eller vilken sorts efterrätt som serveras eller att man helst ska hålla sig så att man inte behöver smyga iväg till toan under sittningen.

Glad ändå att Svetlana Aleksijevitj fick litteraturpriset, att alla tusentals röster som hon samlat kunde spridas så mycket längre än någon av dem nog kunde tro. Har haft "Kriget har inget kvinnligt ansikte" i min läshög sedan i somras. För en gångs skull. Brukar aldrig vara i fas med nobeljuryvalen. Gillar också att Aleksijevitj valde att gå till banketten i långbyxor, att hon förklarade att smycken och håruppsättningar inte passar till de historier hon berättar.

Ett femtiotal meter från mig sänds just nu årets Musikhjälpen. Ett jätteevenemang, upptäckte jag som tidigare gått på illusionen av en ensam liten glasstudio på ett helt vanligt torg.

Fortsätt läs mer
  839 Träffar
  0 Kommentarer
839 Träffar
0 Kommentarer

Estradsamtal Fristad Linköping 8/12

  597 Träffar
  0 Kommentarer
597 Träffar
0 Kommentarer

stryker sönernas skjortor

Jag stryker mina söners skjortor. Strykjärnet väser stilla, det luktar sköljmedel. Ren, vindtorkad, varm bomull.

Det är inte så ofta jag stryker. Särskilt inte mina söners vita finskjortor. Senast jag gjorde det riktigt noggrant var till deras studentexamen. Sedan lite snabbt någon nyårsafton. Strykning känns som en gammaldags syssla. Något man måste stå stilla och göra, ta sig tid till. Något ovant och ganska jobbigt.

Jag är inte riktigt en mamma som stryker. Saknar tålamod till det. När jag väl måste så drar jag bara snabbt med järnet över fram- och baksidan av plaggen. Lämnar fållar och ärmar småskrynkliga. Jag är inte heller en mamma som bakar bullar eller packar fina picknickkorgar. Inte en mamma som kommer prydlig och i god tid till viktiga möten.

Istället är jag en mamma som helst lagar starka vegetariska indiska grytor, ziti från Sopranos kokbok och tabbouleh, som köper sockerfria delicatobollar proppfulla med sötningsmedel och gör alldeles för starkt kaffe. En mamma som sitter och skriver och skriver och skriver, som går omkring i lägenheten med näsan i en bok, som kan göra hyfsade rundhussparkar och stå i plankan nästan hur länge som helst. Som har koll på ståplatsmode och kan spontanköpa tröjor, jeans, skor och jackor som alltid blir rätt, som lyssnar på politisk hiphop och följer varenda match med favoritlagen, både i fotboll och hockey.

Den här gången stryker jag till svärmors begravning. Killarnas farmor. Låter arbetet ta tid. Vilar i rörelserna. I att få kragarna rätt, snirkla mig förbi knapparna. Tänker på hur varje generation tänker och prioriterar olika, hur det finns en slags tröst i välstrukna rena skjortor, precis som i småkakor bakade på riktigt smör, mat som står och puttrar länge på spisen, stillheten i ett rum som saknar internet, tv och radio, där solen faller in genom gardinerna och de gula löven lyser på träden utanför. En tröst som inte finns i hårda magmuskler, milslånga löprundor, hockeyarenor, ständigt arbete och rastlösa fingrar på datorns tangentbord.

Fortsätt läs mer
  875 Träffar
  0 Kommentarer
875 Träffar
0 Kommentarer

Bara människor. Här och nu.

Läser och analyserar dramatik. Fem pjäser på en dryg vecka. Strukturer, karaktärer, katharsiseffekter, begreppet grymhetens teater.

Samtidigt flyter barnkroppar i land på stränder i Turkiet.

Fantiserar ihop karaktärer, hittar på relationer och situationer, sitter med gammalhiphop i öronen för att hitta rätt rytm till texten.

Samtidigt kryper människor under taggtrådshinder, försöker ta sig förbi beväpnade gränsvakter, för att komma in i Europa.

Läser en underbar roman, Hanya Yanagihara's A Little Life, dricker starkt kaffe, tänker bara-en-sida-till, bara-en-sida-till.

Fortsätt läs mer
  667 Träffar
  0 Kommentarer
667 Träffar
0 Kommentarer

ett vädjande från Amnesty

Läser ett vädjande från Amnesty som handlar om två unga kastlösa kvinnor från delstaten Uttar Pradesh i Indien. Ett byråd, helt bestående av män, har "dömt" de två kvinnorna - 15 och 23 år gamla - till att först våldtas och sedan tvingas gå nakna genom byn. Kvinnornas "brott" är att deras bror sägs ha rymt med en gift kvinna från en högre kast.

Man går sönder lite inombords varje gång man ser och hör om hur sexualiserat våld används för att straffa, skada och skrämma kvinnor, men också män som står dem nära. Det finns en utstuderad grymhet, en orimlig orättvisa, ett grundläggande förakt för det kvinnliga könet och en märklig syn på både manlig och kvinnlig sexualitet i den situation som beskrivs.

Man får akta sig för att distansera sig, intellektualisera, fokusera på symbolvärden, för varje gång en situation som den i byn i Uttar Pradesh inträffar är den ett resultat av många enskilda människors syn på vad som är rätt och fel, värdefullt och värdelöst, rimligt och orimligt, möjligt eller omöjligt att vara en del av. Och som fenomen förekommer den nu. Och nu. Och nu. I hem, i bostadsområden, i små och stora samhällen, i konflikter mellan regioner, folkgrupper och stater. Igår. Idag. I morgon.

  894 Träffar
  0 Kommentarer
894 Träffar
0 Kommentarer

Remissvar kulturplan 2016-19, region Östergötland

Igår, fredag 21 augusti, var sista dagen för att lämna yttranden på remissversionen av kommande kulturplan i region Östergötland (https://wssext.regionostergotland.se/regsam/Kultur%20och%20kreativitet/Verksamhet/remissversion_kulturplan_ostergotland_2016-2019.pdf). Som regionombud för Sveriges Författarförbund lämnade jag ett åttasidigt yttrande där de viktigaste synpunkterna var följande:

Det finns ett ambitiöst anslag i den del av kulturplanen som behandlar området Litteratur, men min uppfattning är att visionen och innehållet inte är helt genomarbetat. Kort- och långsiktiga mål blandas, och även om litteraturen har ett eget kapitel i planen ligger allt utvecklingsarbete på regionbiblioteket, vilket i sin tur innebär att fria kulturutövare inom ordområdet knyts hårt till institutionen. Detta betyder att det blir en obalans mellan institutionen och de fria utövarna. Om litteraturen verkligen ska vara ett självständigt område är det viktigt att detta är tydligt även i ansvars- och genomförandebeskrivningen.

Positivt är att regionförbundet har tagit hänsyn till SFF’s prioriterade mål och skrivit in dem i kulturplanen. Litteraturen har fått en tydligare roll i denna kulturplan, arvoderings-/ersättningsfrågan finns med liksom fristadsfrågan. Litteraturens egenvärde som konstform tas upp som en utvecklingspunkt, även om den inte behandlas särskilt ingående eller konkret.

Fortsätt läs mer
  1093 Träffar
  0 Kommentarer
1093 Träffar
0 Kommentarer

Life's but a walking shadow

Life's but a walking shadow, a poor playerThat struts and frets his hour upon the stageAnd then is heard no more. It is a taleTold by an idiot, full of sound and fury,Signifying nothing

Kommer tillbaka till Macbeth. Gång på gång. Kommer också alltid tillbaka till mina problem med proportioner och perspektiv. Irritationen över att allt ska minimeras och koncentreras, att viktiga saker förvandlas till en slags åsiktstennis, att hastighet går före djup, bredd och kunskap. Före inlevelse, analys och insikt.

Jag vet att det stora hotet mot min egen kreativitet och disciplin är sociala media och ständiga nyhets- och åsiktsflöden. Känslan av att missa något om jag inte har koll, fokus på roliga ögonblick att fånga och dela med sig av, det sociala spelet med vänner och följare. Den här sommaren har jag faktiskt varit kreativ och rätt produktiv, men det har krävt en ständig Pippi Långstrump-dialog med mig själv, där jag har tjatat och skällt. Sagt åt mig att jag inte får surfa runt och låta timmarna rinna iväg, att jag inte behöver wifi när jag är på semester, att en gillning mer eller mindre inte är särskilt viktig, varken åt ena eller andra hållet, att det inte på något sätt är konstruktivt med arenor där viljan att kritisera och missförstå är större än viljan att vidga sina tankebanor och lära sig något nytt av en annan människa.

Jag ser inte Macbeth's tal som allmännihilistiskt utan som en reflektion över ett liv som blivit tomt och meningslöst. Han har offrat sin heder, sin moral, alla sina viktiga relationer och i utbyte fått en tom titel, en krona som är för stor för hans huvud och som har kostat honom alldeles för mycket. Känslan av att livet är ett skuggspel, en tom berättelse, hör ihop med en bristande känsla av meningsfullhet, som i sin tur hör ihop med bristande känsla av begriplighet och hanterbarhet. Klassisk KASAM.

Härom dagen sa en vän som är konstnär att hon har blivit bildtrött, och kanske är det så att jag själv har blivit lite ordtrött. Åtminstone när det gäller starka, hårda, snabba rätt-och-fel-ord om händelser och sammanhang, grupper av människor eller enskilda individer. Sådana ord tappar så snabbt sin betydelse och kraft, ibland kanske på gott, oftast på ont. Hur som helst gör det mig arg och ledsen, för jag vill inte vara ordtrött, vill inte tappa känslan för orden omkring mig.

Fortsätt läs mer
  658 Träffar
  0 Kommentarer
658 Träffar
0 Kommentarer