Bloggen

This is some blog description about this site

Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol

3 maj. Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol. Med ljummen vind och duniga andungar. Med blommande pingstliljor och japanska körsbärsträd.

Kontrasten mot Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta är stor. Bara en handfull "vita" länder, desto fler orangea och röda, ett antal svarta. Vitt betyder att situationen är god, svart att den är mycket svår. Där emellan är skalan gul, orange och röd. Som helhet anger organisationen att attackerna mot pressfriheten intensifierats under året som gått.

Jag har skrivit om det många gånger, återkommer till samma tanke igen. Ur ett globalt perspektiv är det ett privilegium att leva i ett samhälle där vi har yttrande- och tryckfrihet, där media kan granska makten, kritisera och ifrågasätta. I ett samhälle med offentlighetsprincip och ständig tillgång till många olika röster och mediekanaler.

Samtidigt kan man ibland fundera över hur vi förvaltar den friheten och de möjligheter den faktiskt ger. Om det är rimligt att tv, tidningar och radio ger så mycket plats till okritisk bevakning av kungens födelsedag med fokus på klänningar, söta småprinsessor, mat och discodans, till Melodifestivalen och talang/kändistävlingar som Idol, Let's Dance, Så mycket bättre och allt vad de heter samtidigt som det finns så mycket viktigt att lägga tid, arbete och medieutrymme på.

Klickokrati gynnar inte ett samhälle, bara olika ekonomiska intressenter. Den granskande journalistiken däremot är en av demokratins hörnstenar.

  937 Träffar
  0 Kommentarer
937 Träffar
0 Kommentarer

Valborg och vemod

Valborg är vemod, har alltid varit för mig. Egentligen tycker jag att de flesta svenska högtider är mer eller mindre vemodiga, att det ingår en sorgsenhet, en känsla av att något snart är över och inte kommer tillbaka, ett stråk av längtan i dem.

Inte julen kanske. Den är för röd och för högljudd. Eller påsken. Men nyår, valborg, midsommar ...De där högtiderna när man går från ett skede till ett annat, ska lämna något gammalt, göra sig redo för något nytt.

I 25 år har jag firat valborg på samma plats, möjligen med några enstaka undantag som jag knappt längre minns. Nässelsoppa vid svärmors stora matsalsbord, motorcykelkortege genom Skänninge, eld på Väderkvarnsbacken. Som mest var vi runt sexton personer. Ibland fler när det tillkom någon extra kompis, flick- eller pojkvän. Hälften vuxna, hälften barn.

I år var sista valborg på det sättet. Svärmor gick bort i höstas, huset håller på att tömmas. Kusinerna är utspridda på olika håll. De äldsta barnen är över trettio och betydligt äldre än jag själv var när jag följde med på valborgsfirande där för första gången, mina egna grabbar, som alltid varit yngst, är 21. Elva personer blev vi den här gången, fick precis plats runt köksbordet om vi trängde ihop oss ordentligt.

Vitsippor i trädgården, en himmel som långsamt mörknar i en sådan där vårblå färg som känns extra mycket i bröstet, eldslågorna som speglar sig i Månsjöns vatten. Lukten av popcorn och spunnet socker, flaggorna som vajar, en manskör som sjunger högt och stramt om att vintern rasat ut bland våra fjällar.

Fortsätt läs mer
  851 Träffar
  0 Kommentarer
851 Träffar
0 Kommentarer

Med smärtstillande ...

Med smärtstillande, superdämpade skor, ankelstöd och specialinlägg går det fortfarande att springa trots att det gör ont. Trots att jag känner mig som Quasimodo den första kilometern, trots att jag så klart inte borde.

Vet att det är dumt, måste ändå springa. Måste för att jag vill så gärna. För att min kropp behöver få träna sig trött och svettig, för att jag älskar endorfinet efteråt. För att det är skira rosa och vita blommor på träden, för att löven börjar komma, för att kastanjerna har stora klibbiga knoppar. För att solen skiner och himlen är blå. För att luften börjar bli ljummen och fåglarna kvittrar. För att det är så mycket tråkigare att sitta på en cykel på ett gym och titta in i en tv-skärm. För att det är en ny dag och för att jag har starka snabba ben, bra hjärta och lungor, motivation och möjlighet.

Sedan läser jag Brideshead Revisited, tillåter mig att för ett ögonblick bli nostalgisk över en värld som jag egentligen har mycket lite gemensamt med. En privilegierad förtrollad värld där tonårskillarna har lunchbjudningar, läser TS Eliot till maten, åker på bilturer genom sommarlandsbygden utan att knappt kunna köra, dricker champagne och vintoddy efter föreläsningarna. En värld där historia är ett gott val som huvudämne, där man studerar för sin bildning mer än för att bli något i framtiden. Där den karismatiska Sebastian, känd för sin skönhet, excentricitet och charm, bär omkring på en teddybjörn som heter Aloysius.

På gott och ont en värld mycket långt ifrån vår egen.

Det är trångt i huvudet just nu. Mycket som måste få plats, mycket som inte alls ska få något utrymme. Försöker mota bort det onödiga, trångsynta och ovidkommande, fokusera på det kloka, roliga och nyfikna. Ska fortsätta söndagen med att träffa människor, jobba igenom förstaversion av manus och lägga schema. Precis i den ordningen.

  508 Träffar
  0 Kommentarer
508 Träffar
0 Kommentarer

Ladydi, Stoner och vårtecken

Har just läst ut två helt olika, men samtidigt ändå lika, böcker. Jennifer Clements En bön för de stulna. John Williams Stoner. En närsynt intensiv studie av en farlig oförutsägbar värld. En stillsam betraktelse av ett helt liv. Båda korta och täta, båda med samma känsla av predestination. Och båda fina läsupplevelser. Saknar redan Ladydi och William Stoner, fast på mycket olika sätt.

Har också planerat en presentation om yttrandefrihet, fristadssystemet, priset som orden ibland kan ha. Sökt statistik, tittat på rankinglistor, läst om fall efter fall efter fall. Närmat mig det fria ordet och dess pris från olika håll - utifrån det mänskliga behovet att uttrycka sig, att kommunicera det som är viktigt och nära, utifrån stater som censurerar, arresterar, trakasserar och straffar, utifrån vårt ansvar att hjälpa. Linköpings nya fristadsförfattare säger i en intervju att han inte kan unna sig att skriva om vad som helst som situationen ser ut, att han måste skriva om det som skett och det som fortsätter att ske i hans hemland Syrien.

Har slutligen fått jubla ordentligt efter både kvartsfinal i svenska cupen i fotboll och första kvartsfinalmatchen i SHL. Vårtecken båda två, precis som snödroppar och krokusknoppar.

För egen del önskar jag just nu att jag kunde använda min möjlighet att uttrycka mig fritt så som jag borde. Att jag hade tid och ro att sitta ner och koncentrera mig helt på att skriva. Åtminstone under en vecka. Eller i ett par dagar. Att jag kunde skriva oavbrutet utan att tänka på det vanliga lönearbetet och alla hushållssysslor. Utan rastlöshet som river i kroppen. Utan samtal som ska ringas, mejl som ska besvaras, inköp som ska göras.

Tre-fyra dagar. Kanske femtio sidor.

Fortsätt läs mer
  824 Träffar
  0 Kommentarer
824 Träffar
0 Kommentarer

Beyonce

Beyonce illustrerar en ledartext på temat jämställdhet idag. Texten handlar om kvinnors rätt att "omfamna sin femininitet". Att ha korta kjolar, djupa urringningar, smink, smycken och fixade frisyrer. Som Beyonce.

Jo, kvinnor har absolut rätt att klä sig hur de vill, att vara hur snygga som helst. Känner man sig tveksam om det kan man läsa Jennifer Clemens En bön för de stulna för att få ett extra perspektiv.

Kvinnor har också rätt till lika lön för lika arbete, till sina egna kroppar, till att vara ute - ensamma eller tillsammans med andra - när de själva vill, till sin egen ekonomi, till utbildning och till att deras kroppar inte ses som vapen i krig och konflikter.

Jag ser ett problem i att symbolen för "lyckad" kvinna även ur ett jämställdhetsperspektiv är extremt framgångsrik, ung och vacker artist.

Kvinnor har all rätt till att vara unga, snygga, framgångsrika och feminina. De har all rätt till karriärer och pengar. De har också rätt att vara lite äldre, alldagliga, ointresserade av kläder och frisyrer och utan speciella talanger. Att vara som Beyonce. Eller inte alls.

  926 Träffar
  0 Kommentarer
926 Träffar
0 Kommentarer

I onsdags var det 27 januari

I onsdags var det 27 januari, Förintelsens minnesdag. Förintelsen som blev en industri. Som skulle tillintetgöra ett folkslag, en "ras", men också människor med vissa åsikter, funktionshinder, "avvikande" sexuell läggning och könsidentitet.

27 januari är en dag för påminnelse om vad avhumanisering och vi-och-dom-tänkande kan leda till. En dag mot främlingsfientlighet och intolerans.

Det har varit riktigt kallt ett tag nu. Både fysiskt och mentalt.

Utomhus töar det igen, inombords fryser jag värre än vanligt. Samhället hårdnar från flera olika håll, på alla plan. Människor flyr. Gränser stängs. Grupper av människor spelas ut mot varandra. Ogrundade kulturella slutsatser blir sanningar. Medborgargarden bildas. Dagen innan en 20-årig grabb ska vittna i en rättegång om ett mordförsök som han själv har utsatts för skjuts han till döds på öppen gata, bara några kilometer från min arbetsplats.

Det är en märklig paradox. Vi lever i ett högteknologiskt samhälle med en lång tradition av yttrande- och åsiktsfrihet, med gratis utbildning och subventionerad vård och omsorg, borde ha alla förutsättningar för att leva väl och vara solidariska mot andra. Ändå växer barn upp i miljöer där kriminella gäng är förebilder, vuxna människor ägnar sig åt systematiskt näthat, andra bildar medborgargarden på gatorna.

Fortsätt läs mer
  879 Träffar
  0 Kommentarer
879 Träffar
0 Kommentarer

Om ett par dagar fyller pappa 80

Här om dagen firade vi min mammas födelsedag, och om ett par dagar fyller pappa åttio.

Åttio som är en rätt hög ålder, men som jag glömmer bort är det, eftersom pappa är som han alltid har varit. Lite försiktigare bara när han ska röra sig snabbt, lyfta tungt eller ta sig fram på ojämna underlag.

Pappa som började jobba på bussarna i Östersund när han fortfarande var ett barn, som blev yrkesmilitär efter lumpen. Som utan att själv vara medveten om det gav mig en bild av att yrkeslivet är något lite smågrabbigt med bilar, flygplan, båtar och helikoptrar, ironiskt skojgnabbande, fältliv, orientering, skidåkning och löpning, kollegor som spelar korpfotboll tillsammans.

Pappa som tog med mig till biblioteket varje lördag och som, förmodligen också omedvetet, fick mig att läsa de flesta av Ed McBains polisromaner om 87:e distriktet redan på mellanstadiet. Som lärde mig att åka slalom och snorkla, men som tyvärr aldrig lyckades få mig att dyka eller crawla ordentligt trots att han verkligen försökte.

Pappa som tillhör en generation där det är naturligt att vara artig, uppmärksam och hjälpsam. Som alltid håller upp dörren för den som kommer efter, som hjälper en på med ytterkläderna när man har varit på besök, som alltid erbjuder sig att bära väskor och kassar, som erbjuder skjuts och sällskap och hjälp med allt möjligt praktiskt även när han inte alls behöver.

Fortsätt läs mer
  1076 Träffar
  0 Kommentarer
1076 Träffar
0 Kommentarer

Sista-minuten-beställer

Sista-minuten-beställer julklappar på nätet med soundtracket till Gomorra i hörlurarna. Nuje vulimme 'na speranza /pe campa riman' ... Kan ju inte napolitanska, men speranza borde väl åtminstone betyda hopp.

YB Södermalm har twittrat: Signalementet "moppemusche" efter fickstöld kan te sig skojigt. Mindre skojigt när det visar sig tillhöra en påtänd ensamkommande 14-åring. De flesta förstår tragiken, några börjar direkt tjafsa i kommentarsfältet. Hur vet ni att han är precis 14? Exakt under straffmyndighetsålder? Vilken metod har ni för att fastställa det? Va? Va?

Nobelpris med tillhörande fest förra veckan. Tycker att det är rätt fånigt med alla strikta regler och hierarkier, exkluderings- och inkluderingsmekanismer. Är verkligen noll intresserad av vilken förfäder som har burit vilket diadem eller vilken sorts efterrätt som serveras eller att man helst ska hålla sig så att man inte behöver smyga iväg till toan under sittningen.

Glad ändå att Svetlana Aleksijevitj fick litteraturpriset, att alla tusentals röster som hon samlat kunde spridas så mycket längre än någon av dem nog kunde tro. Har haft "Kriget har inget kvinnligt ansikte" i min läshög sedan i somras. För en gångs skull. Brukar aldrig vara i fas med nobeljuryvalen. Gillar också att Aleksijevitj valde att gå till banketten i långbyxor, att hon förklarade att smycken och håruppsättningar inte passar till de historier hon berättar.

Ett femtiotal meter från mig sänds just nu årets Musikhjälpen. Ett jätteevenemang, upptäckte jag som tidigare gått på illusionen av en ensam liten glasstudio på ett helt vanligt torg.

Fortsätt läs mer
  1214 Träffar
  0 Kommentarer
1214 Träffar
0 Kommentarer

Estradsamtal Fristad Linköping 8/12


  880 Träffar
  0 Kommentarer
880 Träffar
0 Kommentarer

stryker sönernas skjortor

Jag stryker mina söners skjortor. Strykjärnet väser stilla, det luktar sköljmedel. Ren, vindtorkad, varm bomull.

Det är inte så ofta jag stryker. Särskilt inte mina söners vita finskjortor. Senast jag gjorde det riktigt noggrant var till deras studentexamen. Sedan lite snabbt någon nyårsafton. Strykning känns som en gammaldags syssla. Något man måste stå stilla och göra, ta sig tid till. Något ovant och ganska jobbigt.

Jag är inte riktigt en mamma som stryker. Saknar tålamod till det. När jag väl måste så drar jag bara snabbt med järnet över fram- och baksidan av plaggen. Lämnar fållar och ärmar småskrynkliga. Jag är inte heller en mamma som bakar bullar eller packar fina picknickkorgar. Inte en mamma som kommer prydlig och i god tid till viktiga möten.

Istället är jag en mamma som helst lagar starka vegetariska indiska grytor, ziti från Sopranos kokbok och tabbouleh, som köper sockerfria delicatobollar proppfulla med sötningsmedel och gör alldeles för starkt kaffe. En mamma som sitter och skriver och skriver och skriver, som går omkring i lägenheten med näsan i en bok, som kan göra hyfsade rundhussparkar och stå i plankan nästan hur länge som helst. Som har koll på ståplatsmode och kan spontanköpa tröjor, jeans, skor och jackor som alltid blir rätt, som lyssnar på politisk hiphop och följer varenda match med favoritlagen, både i fotboll och hockey.

Den här gången stryker jag till svärmors begravning. Killarnas farmor. Låter arbetet ta tid. Vilar i rörelserna. I att få kragarna rätt, snirkla mig förbi knapparna. Tänker på hur varje generation tänker och prioriterar olika, hur det finns en slags tröst i välstrukna rena skjortor, precis som i småkakor bakade på riktigt smör, mat som står och puttrar länge på spisen, stillheten i ett rum som saknar internet, tv och radio, där solen faller in genom gardinerna och de gula löven lyser på träden utanför. En tröst som inte finns i hårda magmuskler, milslånga löprundor, hockeyarenor, ständigt arbete och rastlösa fingrar på datorns tangentbord.

Fortsätt läs mer
  1146 Träffar
  0 Kommentarer
1146 Träffar
0 Kommentarer

Bara människor. Här och nu.

Läser och analyserar dramatik. Fem pjäser på en dryg vecka. Strukturer, karaktärer, katharsiseffekter, begreppet grymhetens teater.

Samtidigt flyter barnkroppar i land på stränder i Turkiet.

Fantiserar ihop karaktärer, hittar på relationer och situationer, sitter med gammalhiphop i öronen för att hitta rätt rytm till texten.

Samtidigt kryper människor under taggtrådshinder, försöker ta sig förbi beväpnade gränsvakter, för att komma in i Europa.

Läser en underbar roman, Hanya Yanagihara's A Little Life, dricker starkt kaffe, tänker bara-en-sida-till, bara-en-sida-till.

Fortsätt läs mer
  937 Träffar
  0 Kommentarer
937 Träffar
0 Kommentarer

ett vädjande från Amnesty

Läser ett vädjande från Amnesty som handlar om två unga kastlösa kvinnor från delstaten Uttar Pradesh i Indien. Ett byråd, helt bestående av män, har "dömt" de två kvinnorna - 15 och 23 år gamla - till att först våldtas och sedan tvingas gå nakna genom byn. Kvinnornas "brott" är att deras bror sägs ha rymt med en gift kvinna från en högre kast.

Man går sönder lite inombords varje gång man ser och hör om hur sexualiserat våld används för att straffa, skada och skrämma kvinnor, men också män som står dem nära. Det finns en utstuderad grymhet, en orimlig orättvisa, ett grundläggande förakt för det kvinnliga könet och en märklig syn på både manlig och kvinnlig sexualitet i den situation som beskrivs.

Man får akta sig för att distansera sig, intellektualisera, fokusera på symbolvärden, för varje gång en situation som den i byn i Uttar Pradesh inträffar är den ett resultat av många enskilda människors syn på vad som är rätt och fel, värdefullt och värdelöst, rimligt och orimligt, möjligt eller omöjligt att vara en del av. Och som fenomen förekommer den nu. Och nu. Och nu. I hem, i bostadsområden, i små och stora samhällen, i konflikter mellan regioner, folkgrupper och stater. Igår. Idag. I morgon.

  1209 Träffar
  0 Kommentarer
1209 Träffar
0 Kommentarer

Remissvar kulturplan 2016-19, region Östergötland

Igår, fredag 21 augusti, var sista dagen för att lämna yttranden på remissversionen av kommande kulturplan i region Östergötland (https://wssext.regionostergotland.se/regsam/Kultur%20och%20kreativitet/Verksamhet/remissversion_kulturplan_ostergotland_2016-2019.pdf). Som regionombud för Sveriges Författarförbund lämnade jag ett åttasidigt yttrande där de viktigaste synpunkterna var följande:

Det finns ett ambitiöst anslag i den del av kulturplanen som behandlar området Litteratur, men min uppfattning är att visionen och innehållet inte är helt genomarbetat. Kort- och långsiktiga mål blandas, och även om litteraturen har ett eget kapitel i planen ligger allt utvecklingsarbete på regionbiblioteket, vilket i sin tur innebär att fria kulturutövare inom ordområdet knyts hårt till institutionen. Detta betyder att det blir en obalans mellan institutionen och de fria utövarna. Om litteraturen verkligen ska vara ett självständigt område är det viktigt att detta är tydligt även i ansvars- och genomförandebeskrivningen.

Fortsätt läs mer
  1396 Träffar
  0 Kommentarer
1396 Träffar
0 Kommentarer

Life's but a walking shadow

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing

Kommer tillbaka till Macbeth. Gång på gång. Kommer också alltid tillbaka till mina problem med proportioner och perspektiv. Irritationen över att allt ska minimeras och koncentreras, att viktiga saker förvandlas till en slags åsiktstennis, att hastighet går före djup, bredd och kunskap. Före inlevelse, analys och insikt.

Jag vet att det stora hotet mot min egen kreativitet och disciplin är sociala media och ständiga nyhets- och åsiktsflöden. Känslan av att missa något om jag inte har koll, fokus på roliga ögonblick att fånga och dela med sig av, det sociala spelet med vänner och följare. Den här sommaren har jag faktiskt varit kreativ och rätt produktiv, men det har krävt en ständig Pippi Långstrump-dialog med mig själv, där jag har tjatat och skällt. Sagt åt mig att jag inte får surfa runt och låta timmarna rinna iväg, att jag inte behöver wifi när jag är på semester, att en gillning mer eller mindre inte är särskilt viktig, varken åt ena eller andra hållet, att det inte på något sätt är konstruktivt med arenor där viljan att kritisera och missförstå är större än viljan att vidga sina tankebanor och lära sig något nytt av en annan människa.

Jag ser inte Macbeth's tal som allmännihilistiskt utan som en reflektion över ett liv som blivit tomt och meningslöst. Han har offrat sin heder, sin moral, alla sina viktiga relationer och i utbyte fått en tom titel, en krona som är för stor för hans huvud och som har kostat honom alldeles för mycket. Känslan av att livet är ett skuggspel, en tom berättelse, hör ihop med en bristande känsla av meningsfullhet, som i sin tur hör ihop med bristande känsla av begriplighet och hanterbarhet. Klassisk KASAM.

Härom dagen sa en vän som är konstnär att hon har blivit bildtrött, och kanske är det så att jag själv har blivit lite ordtrött. Åtminstone när det gäller starka, hårda, snabba rätt-och-fel-ord om händelser och sammanhang, grupper av människor eller enskilda individer. Sådana ord tappar så snabbt sin betydelse och kraft, ibland kanske på gott, oftast på ont. Hur som helst gör det mig arg och ledsen, för jag vill inte vara ordtrött, vill inte tappa känslan för orden omkring mig.

Fortsätt läs mer
  907 Träffar
  0 Kommentarer
907 Träffar
0 Kommentarer

puh

Rätt ofta känner jag att jag inte har tid, ork eller möjlighet att följa snabbt uppblossande debatter. Istället får jag försöka rekonstruera dem när det blir en stund över, sätta mig in i argumenten, få en känsla för retoriken, bilda mig en uppfattning. Fördelen med det är kanske att man får en tydligare helhetsbild av problemet och att man själv slipper reagera och agera i affekt. Det mesta är redan sagt när jag något dygn i efterskott får koll på läget. Erfarna debattörer har vridit och vänt på alla fakta, åsikter och känslor, raljerat, kritiserat och briljerat.

Hur som helst har jag nu skummat igenom debatten om kulturmännen, och är återigen fascinerad över hur mycket tid och energi man kan lägga på något ganska självklart. Jo, kvinnor - särskilt unga, vackra och på något sätt utsatta kvinnor - objektifieras alldeles för ofta inom kulturen och även i samhället som helhet. Nej, det är absolut inte bra. Ja, alla människor - män och kvinnor, unga och vuxna, friska eller sjuka, fattiga eller rika - ska ha samma rättigheter att uttrycka tankar och åsikter, men också att i alla olika sammanhang behandlas med respekt och inte diskrimineras. Det är demokratiska grundförutsättningar. Jo, självklart måste man på något sätt förhålla sig till hur man behandlar även sina fiktiva karaktärer och medvetet avväga hur man gestaltar dem i förhållande till det man vill förmedla.

En debatt om kulturmännen engagerar många namnkunniga och i grunden relativt privilegierade människor. Får mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt runt om i världen censureras och förföljs varje dag kulturskapare utan att många rader skrivs om det, varken på debatt- eller kultursidorna. Trakasserier, hot, tortyr, förnedrande straff, fängelse, husarrest, landsflykt, dödsstraff ... Listan kan göras hur lång som helst på såväl namn på utsatta personer som metoder att tysta författare, musiker, filmare, journalister, bloggare och konstnärer.

Med alla olika röster i kulturmännen-debatten samlade känns det lite som att puh! nu hamnar fokus omigen på några kulturpersonligheter, deras olika syn på världen och konsten, men också på deras relationer till varandra mer än på själva problemet. Och omigen önskar jag att blickarna kunde höjas och riktas ännu lite längre bort, att samma engagemang och samma mediala utrymme kunde ges till de som behöver det allra mest.

  1039 Träffar
  0 Kommentarer
1039 Träffar
0 Kommentarer

fristadsceremoni

"Ordet är fritt men inte gratis."

Det är Sveriges Författarförbunds slogan till kampanjen om Ordets värde. Egentligen handlar den kampanjen om professionella skribenters rätt att få avtalsenlig ersättning för sina ord, men för mig är citatet också en påminnelse även om det helt motsatta - att för många människor är ordet verkligen inte alls gratis. På många platser runt omkring i världen är priset för ordet trygghet, hälsa, hem, frihet och i värsta fall till och med livet.

Sveriges Författarförbund är en intresseorganisation för verksamma författare och litterära översättare, som regionombud är mitt uppdrag att bevaka förbundets frågor i Östergötland. En av grundpelarna är just "att ständigt försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt". Ett konkret exempel på det är fristadsfrågan.

Fyra år har gått sedan fristadsmotionen presenterades, i november 2013 röstade kommunfullmäktige ja till att Linköping skulle bli fristad. Det är alltså en lång process som har lett fram till den här dagen och det är fortfarande en del tid kvar innan Linköping står helt redo och praktiskt rustat för att välkomna sin första fristadsförfattare.

Att få se och höra Norrköpings och Jönköpings fristadsförfattare här idag känns som ett fint och viktigt bevis för att alla steg i den här processen verkligen till slut gör konkret skillnad för den individ som får möjligheten att leva och verka i trygghet, om än under en begränsad tid. Ett bevis för att artikel 19 om rätten till åsikts- och yttrandefrihet i FN's deklaration om mänskliga rättigheter betyder något på riktigt.

Fortsätt läs mer
  1058 Träffar
  0 Kommentarer
1058 Träffar
0 Kommentarer

barnets århundrade

Mitt bidrag till utställningen Skönhet för alla, där 40 utställare tolkade Ellen Key på olika sätt och i olika material. Resultatet kunde ses i Linköping, hösten 2014.

Min utgångspunkt var Ellen Keys tankar omkring barnet och texterna försöker fånga snabba vardagsintryck och minnesbilder hos ensamma pojkar på flykt.

  1088 Träffar
  0 Kommentarer
1088 Träffar
0 Kommentarer

måste älska en underdog

Lång ledig annandag-påsk-eftermiddag. Tittar på The Damned United om Brian Clough's 44 dagar med Leeds Utd och försöker skriva en text om att man måste älska en underdog. Måste älska den som är dömd att förlora, men ändå står upp, visar hjärta och kämpar. Askungehistorierna. De fula ankungarna. David som spöar Goliat. Mot-alla-oddsarna.

Det vilar ett romantiskt skimmer över en underdog, oavsett om det är en person, ett lag eller en hel grupp människor det handlar om. Insikten om sin egen underlägsenhet, vägran att acceptera den. Som när Millwall's supportrar sjunger: "No one likes us, we don't care." När ett hockeylag ligger under med två mål, tar ut målvakten och satsar allt under den sista halvminuten av tredje perioden. Skjuter, kastar sig, tacklar och täcker skott. Slåss för varje sekund, varje centimeter av isen. När filmens Brian Clough marscherar in på Elland Road, förblindad av sin egen känsla av underlägsenhet gentemot Leeds förre tränare Don Revie, och gör sig hatad av både spelare och publik. När han erkänner att det är just det som alltihop handlar om: "Of course it's just about me and Don. Always has been. But instead of putting frowns on your foreheads... you elders of Leeds in your blazers and your brass-fucking-buttons... it should put big white Colgate smiles on your big white faces. Because it means I won't eat, and won't sleep... until I've taken whatever that man's achieved, and beaten it." Som när Harry Potter tar upp kampen mot Voldemort, när Frodo beslutar sig för att ge sig ut på den långa farliga resan för att förstöra den onde Saurons härskarring.

Kanske är det bästa med underdogfenomenet ändå att det förutsätter ett samhälle där det finns möjlighet för den svaga att stå upp mot den starka. Där man uppskattar den lilla som tar upp kampen mot den stora. Applåderar mod och hjärta, även när oddsen borde vara hopplösa. Sverige känns som ett sådant land där en underdog ändå har en ärlig chans, och därför är det extra tungt att läsa Roland Paulsens Vi bara lyder om Arbetsförmedlingen och arbetslinjen, som jag har gjort i påskhelgen. Den ger en tydlig och oförsonlig bild av ett system där det verkligen inte finns någon möjlighet för den som har haft otur, satsat fel, gjort misstag eller blivit sjuk att slåss mot sitt öde. Ett system där den som är dömd att förlora också förlorar, där Askungen aldrig kommer till balen, där ankungen aldrig blir en vacker vit svan, där Goliat mosar David med första slaget. Ett system som är avgörande för så många människors fortsatta liv, för deras självbilder, livsglädje och ekonomiska förutsättningar.

Jo, man måste älska en underdog, det tycker jag verkligen, men framför allt måste man älska ett samhälle som ger underdogen en ärlig chans.

I lördags var det dags för allsvensk premiär för Bajen, klubben som på många sätt har odlat sin egen underdogmyt under många år. Säkert beror det på vilken relation man har till laget, men jag gillar att en kille som Kenta tillsammans med gamla slitna Söderstadion får symbolisera ett fotbollslag som just har tagit steget upp till högsta divisionen igen och ska visa att det verkligen är där det hör hemma. Gillar att hans raspiga röst inleder varje hemmamatch med raderna som fyller bröstet både med värme och kamplust:
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
jag har tron på mig själv på min sida.

Fortsätt läs mer
  1031 Träffar
  0 Kommentarer
1031 Träffar
0 Kommentarer

som uppskrämda fåglar

Under veckan

kom våren

tog paus

återvände

utkyld buss

Fortsätt läs mer
  990 Träffar
  0 Kommentarer
990 Träffar
0 Kommentarer

Nicht ohne Liebe

Började skriva på bussen i morse, hann inte klart. För många tankar, för lite tid. Längs med E4:an brunt och gult, jord och torrt gräs, små fläckar av snö, försiktigt spirande grönt.

Långt och tungt träningspass efter middagen igår, sedan två dokumentärer efter varandra på SVT Play. Indiens dotter, Madonnafallet. 23-åriga Joyti som våldtogs, misshandlades och mördades av sex män på en buss i Delhi. Flickor och unga kvinnor som säljs och köps, i Thailand, Rumänien och Göteborg.

Båda dokumentärerna visar patriarkala samhällsstrukturer, starkt kvinnoförakt med systematiska inslag av våld och hot, manlig sexualitet som ett sätt att utöva makt, straffa och förtrycka. Men också fattigdom, brist på utbildning och social utsatthet. I Indien. Thailand. Rumänien. Och Göteborg.

Läste om fattigdom även till morgonkaffet. Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. En annan sorts fattigdom, från ett annat perspektiv. Ändå snarlika känslor. Hopplöshet, destruktivitet, rotlöshet.

Som kontrast till detta en artikel i dagens tidning om västerländska barn och unga som ständigt övervärderas av sina föräldrar och på så sätt utvecklar narcissistiska personlighetsdrag med överdriven självbild, oförmåga att ta kritik, bristande självkännedom.

Fortsätt läs mer
  1173 Träffar
  0 Kommentarer
1173 Träffar
0 Kommentarer