Bloggen

Jag stryker mina söners skjortor. Strykjärnet väser stilla, det luktar sköljmedel. Ren, vindtorkad, varm bomull.

Det är inte så ofta jag stryker. Särskilt inte mina söners vita finskjortor. Senast jag gjorde det riktigt noggrant var till deras studentexamen. Sedan lite snabbt någon nyårsafton. Strykning känns som en gammaldags syssla. Något man måste stå stilla och göra, ta sig tid till. Något ovant och ganska jobbigt.

Jag är inte riktigt en mamma som stryker. Saknar tålamod till det. När jag väl måste så drar jag bara snabbt med järnet över fram- och baksidan av plaggen. Lämnar fållar och ärmar småskrynkliga. Jag är inte heller en mamma som bakar bullar eller packar fina picknickkorgar. Inte en mamma som kommer prydlig och i god tid till viktiga möten.

Istället är jag en mamma som helst lagar starka vegetariska indiska grytor, ziti från Sopranos kokbok och tabbouleh, som köper sockerfria delicatobollar proppfulla med sötningsmedel och gör alldeles för starkt kaffe. En mamma som sitter och skriver och skriver och skriver, som går omkring i lägenheten med näsan i en bok, som kan göra hyfsade rundhussparkar och stå i plankan nästan hur länge som helst. Som har koll på ståplatsmode och kan spontanköpa tröjor, jeans, skor och jackor som alltid blir rätt, som lyssnar på politisk hiphop och följer varenda match med favoritlagen, både i fotboll och hockey.

Den här gången stryker jag till svärmors begravning. Killarnas farmor. Låter arbetet ta tid. Vilar i rörelserna. I att få kragarna rätt, snirkla mig förbi knapparna. Tänker på hur varje generation tänker och prioriterar olika, hur det finns en slags tröst i välstrukna rena skjortor, precis som i småkakor bakade på riktigt smör, mat som står och puttrar länge på spisen, stillheten i ett rum som saknar internet, tv och radio, där solen faller in genom gardinerna och de gula löven lyser på träden utanför. En tröst som inte finns i hårda magmuskler, milslånga löprundor, hockeyarenor, ständigt arbete och rastlösa fingrar på datorns tangentbord.

Läser och analyserar dramatik. Fem pjäser på en dryg vecka. Strukturer, karaktärer, katharsiseffekter, begreppet grymhetens teater.

Samtidigt flyter barnkroppar i land på stränder i Turkiet.

Fantiserar ihop karaktärer, hittar på relationer och situationer, sitter med gammalhiphop i öronen för att hitta rätt rytm till texten.

Samtidigt kryper människor under taggtrådshinder, försöker ta sig förbi beväpnade gränsvakter, för att komma in i Europa.

Läser en underbar roman, Hanya Yanagihara's A Little Life, dricker starkt kaffe, tänker bara-en-sida-till, bara-en-sida-till.

Läser ett vädjande från Amnesty som handlar om två unga kastlösa kvinnor från delstaten Uttar Pradesh i Indien. Ett byråd, helt bestående av män, har "dömt" de två kvinnorna - 15 och 23 år gamla - till att först våldtas och sedan tvingas gå nakna genom byn. Kvinnornas "brott" är att deras bror sägs ha rymt med en gift kvinna från en högre kast.

Man går sönder lite inombords varje gång man ser och hör om hur sexualiserat våld används för att straffa, skada och skrämma kvinnor, men också män som står dem nära. Det finns en utstuderad grymhet, en orimlig orättvisa, ett grundläggande förakt för det kvinnliga könet och en märklig syn på både manlig och kvinnlig sexualitet i den situation som beskrivs.

Man får akta sig för att distansera sig, intellektualisera, fokusera på symbolvärden, för varje gång en situation som den i byn i Uttar Pradesh inträffar är den ett resultat av många enskilda människors syn på vad som är rätt och fel, värdefullt och värdelöst, rimligt och orimligt, möjligt eller omöjligt att vara en del av. Och som fenomen förekommer den nu. Och nu. Och nu. I hem, i bostadsområden, i små och stora samhällen, i konflikter mellan regioner, folkgrupper och stater. Igår. Idag. I morgon.

Igår, fredag 21 augusti, var sista dagen för att lämna yttranden på remissversionen av kommande kulturplan i region Östergötland (https://wssext.regionostergotland.se/regsam/Kultur%20och%20kreativitet/Verksamhet/remissversion_kulturplan_ostergotland_2016-2019.pdf). Som regionombud för Sveriges Författarförbund lämnade jag ett åttasidigt yttrande där de viktigaste synpunkterna var följande:

Det finns ett ambitiöst anslag i den del av kulturplanen som behandlar området Litteratur, men min uppfattning är att visionen och innehållet inte är helt genomarbetat. Kort- och långsiktiga mål blandas, och även om litteraturen har ett eget kapitel i planen ligger allt utvecklingsarbete på regionbiblioteket, vilket i sin tur innebär att fria kulturutövare inom ordområdet knyts hårt till institutionen. Detta betyder att det blir en obalans mellan institutionen och de fria utövarna. Om litteraturen verkligen ska vara ett självständigt område är det viktigt att detta är tydligt även i ansvars- och genomförandebeskrivningen.

Positivt är att regionförbundet har tagit hänsyn till SFF’s prioriterade mål och skrivit in dem i kulturplanen. Litteraturen har fått en tydligare roll i denna kulturplan, arvoderings-/ersättningsfrågan finns med liksom fristadsfrågan. Litteraturens egenvärde som konstform tas upp som en utvecklingspunkt, även om den inte behandlas särskilt ingående eller konkret.

Life's but a walking shadow, a poor playerThat struts and frets his hour upon the stageAnd then is heard no more. It is a taleTold by an idiot, full of sound and fury,Signifying nothing

Kommer tillbaka till Macbeth. Gång på gång. Kommer också alltid tillbaka till mina problem med proportioner och perspektiv. Irritationen över att allt ska minimeras och koncentreras, att viktiga saker förvandlas till en slags åsiktstennis, att hastighet går före djup, bredd och kunskap. Före inlevelse, analys och insikt.

Jag vet att det stora hotet mot min egen kreativitet och disciplin är sociala media och ständiga nyhets- och åsiktsflöden. Känslan av att missa något om jag inte har koll, fokus på roliga ögonblick att fånga och dela med sig av, det sociala spelet med vänner och följare. Den här sommaren har jag faktiskt varit kreativ och rätt produktiv, men det har krävt en ständig Pippi Långstrump-dialog med mig själv, där jag har tjatat och skällt. Sagt åt mig att jag inte får surfa runt och låta timmarna rinna iväg, att jag inte behöver wifi när jag är på semester, att en gillning mer eller mindre inte är särskilt viktig, varken åt ena eller andra hållet, att det inte på något sätt är konstruktivt med arenor där viljan att kritisera och missförstå är större än viljan att vidga sina tankebanor och lära sig något nytt av en annan människa.

Jag ser inte Macbeth's tal som allmännihilistiskt utan som en reflektion över ett liv som blivit tomt och meningslöst. Han har offrat sin heder, sin moral, alla sina viktiga relationer och i utbyte fått en tom titel, en krona som är för stor för hans huvud och som har kostat honom alldeles för mycket. Känslan av att livet är ett skuggspel, en tom berättelse, hör ihop med en bristande känsla av meningsfullhet, som i sin tur hör ihop med bristande känsla av begriplighet och hanterbarhet. Klassisk KASAM.

Härom dagen sa en vän som är konstnär att hon har blivit bildtrött, och kanske är det så att jag själv har blivit lite ordtrött. Åtminstone när det gäller starka, hårda, snabba rätt-och-fel-ord om händelser och sammanhang, grupper av människor eller enskilda individer. Sådana ord tappar så snabbt sin betydelse och kraft, ibland kanske på gott, oftast på ont. Hur som helst gör det mig arg och ledsen, för jag vill inte vara ordtrött, vill inte tappa känslan för orden omkring mig.

Rätt ofta känner jag att jag inte har tid, ork eller möjlighet att följa snabbt uppblossande debatter. Istället får jag försöka rekonstruera dem när det blir en stund över, sätta mig in i argumenten, få en känsla för retoriken, bilda mig en uppfattning. Fördelen med det är kanske att man får en tydligare helhetsbild av problemet och att man själv slipper reagera och agera i affekt. Det mesta är redan sagt när jag något dygn i efterskott får koll på läget. Erfarna debattörer har vridit och vänt på alla fakta, åsikter och känslor, raljerat, kritiserat och briljerat.

Hur som helst har jag nu skummat igenom debatten om kulturmännen, och är återigen fascinerad över hur mycket tid och energi man kan lägga på något ganska självklart. Jo, kvinnor - särskilt unga, vackra och på något sätt utsatta kvinnor - objektifieras alldeles för ofta inom kulturen och även i samhället som helhet. Nej, det är absolut inte bra. Ja, alla människor - män och kvinnor, unga och vuxna, friska eller sjuka, fattiga eller rika - ska ha samma rättigheter att uttrycka tankar och åsikter, men också att i alla olika sammanhang behandlas med respekt och inte diskrimineras. Det är demokratiska grundförutsättningar. Jo, självklart måste man på något sätt förhålla sig till hur man behandlar även sina fiktiva karaktärer och medvetet avväga hur man gestaltar dem i förhållande till det man vill förmedla.

En debatt om kulturmännen engagerar många namnkunniga och i grunden relativt privilegierade människor. Får mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt runt om i världen censureras och förföljs varje dag kulturskapare utan att många rader skrivs om det, varken på debatt- eller kultursidorna. Trakasserier, hot, tortyr, förnedrande straff, fängelse, husarrest, landsflykt, dödsstraff ... Listan kan göras hur lång som helst på såväl namn på utsatta personer som metoder att tysta författare, musiker, filmare, journalister, bloggare och konstnärer.

Med alla olika röster i kulturmännen-debatten samlade känns det lite som att puh! nu hamnar fokus omigen på några kulturpersonligheter, deras olika syn på världen och konsten, men också på deras relationer till varandra mer än på själva problemet. Och omigen önskar jag att blickarna kunde höjas och riktas ännu lite längre bort, att samma engagemang och samma mediala utrymme kunde ges till de som behöver det allra mest.

"Ordet är fritt men inte gratis."

Det är Sveriges Författarförbunds slogan till kampanjen om Ordets värde. Egentligen handlar den kampanjen om professionella skribenters rätt att få avtalsenlig ersättning för sina ord, men för mig är citatet också en påminnelse även om det helt motsatta - att för många människor är ordet verkligen inte alls gratis. På många platser runt omkring i världen är priset för ordet trygghet, hälsa, hem, frihet och i värsta fall till och med livet.

Sveriges Författarförbund är en intresseorganisation för verksamma författare och litterära översättare, som regionombud är mitt uppdrag att bevaka förbundets frågor i Östergötland. En av grundpelarna är just "att ständigt försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt". Ett konkret exempel på det är fristadsfrågan.

Fyra år har gått sedan fristadsmotionen presenterades, i november 2013 röstade kommunfullmäktige ja till att Linköping skulle bli fristad. Det är alltså en lång process som har lett fram till den här dagen och det är fortfarande en del tid kvar innan Linköping står helt redo och praktiskt rustat för att välkomna sin första fristadsförfattare.

Att få se och höra Norrköpings och Jönköpings fristadsförfattare här idag känns som ett fint och viktigt bevis för att alla steg i den här processen verkligen till slut gör konkret skillnad för den individ som får möjligheten att leva och verka i trygghet, om än under en begränsad tid. Ett bevis för att artikel 19 om rätten till åsikts- och yttrandefrihet i FN's deklaration om mänskliga rättigheter betyder något på riktigt.

Mitt bidrag till utställningen Skönhet för alla, där 40 utställare tolkade Ellen Key på olika sätt och i olika material. Resultatet kunde ses i Linköping, hösten 2014.

Min utgångspunkt var Ellen Keys tankar omkring barnet och texterna försöker fånga snabba vardagsintryck och minnesbilder hos ensamma pojkar på flykt.

Lång ledig annandag-påsk-eftermiddag. Tittar på The Damned United om Brian Clough's 44 dagar med Leeds Utd och försöker skriva en text om att man måste älska en underdog. Måste älska den som är dömd att förlora, men ändå står upp, visar hjärta och kämpar. Askungehistorierna. De fula ankungarna. David som spöar Goliat. Mot-alla-oddsarna.

Det vilar ett romantiskt skimmer över en underdog, oavsett om det är en person, ett lag eller en hel grupp människor det handlar om. Insikten om sin egen underlägsenhet, vägran att acceptera den. Som när Millwall's supportrar sjunger: "No one likes us, we don't care." När ett hockeylag ligger under med två mål, tar ut målvakten och satsar allt under den sista halvminuten av tredje perioden. Skjuter, kastar sig, tacklar och täcker skott. Slåss för varje sekund, varje centimeter av isen. När filmens Brian Clough marscherar in på Elland Road, förblindad av sin egen känsla av underlägsenhet gentemot Leeds förre tränare Don Revie, och gör sig hatad av både spelare och publik. När han erkänner att det är just det som alltihop handlar om: "Of course it's just about me and Don. Always has been. But instead of putting frowns on your foreheads... you elders of Leeds in your blazers and your brass-fucking-buttons... it should put big white Colgate smiles on your big white faces. Because it means I won't eat, and won't sleep... until I've taken whatever that man's achieved, and beaten it." Som när Harry Potter tar upp kampen mot Voldemort, när Frodo beslutar sig för att ge sig ut på den långa farliga resan för att förstöra den onde Saurons härskarring.

Kanske är det bästa med underdogfenomenet ändå att det förutsätter ett samhälle där det finns möjlighet för den svaga att stå upp mot den starka. Där man uppskattar den lilla som tar upp kampen mot den stora. Applåderar mod och hjärta, även när oddsen borde vara hopplösa. Sverige känns som ett sådant land där en underdog ändå har en ärlig chans, och därför är det extra tungt att läsa Roland Paulsens Vi bara lyder om Arbetsförmedlingen och arbetslinjen, som jag har gjort i påskhelgen. Den ger en tydlig och oförsonlig bild av ett system där det verkligen inte finns någon möjlighet för den som har haft otur, satsat fel, gjort misstag eller blivit sjuk att slåss mot sitt öde. Ett system där den som är dömd att förlora också förlorar, där Askungen aldrig kommer till balen, där ankungen aldrig blir en vacker vit svan, där Goliat mosar David med första slaget. Ett system som är avgörande för så många människors fortsatta liv, för deras självbilder, livsglädje och ekonomiska förutsättningar.

Jo, man måste älska en underdog, det tycker jag verkligen, men framför allt måste man älska ett samhälle som ger underdogen en ärlig chans.

I lördags var det dags för allsvensk premiär för Bajen, klubben som på många sätt har odlat sin egen underdogmyt under många år. Säkert beror det på vilken relation man har till laget, men jag gillar att en kille som Kenta tillsammans med gamla slitna Söderstadion får symbolisera ett fotbollslag som just har tagit steget upp till högsta divisionen igen och ska visa att det verkligen är där det hör hemma. Gillar att hans raspiga röst inleder varje hemmamatch med raderna som fyller bröstet både med värme och kamplust:Just idag är jag stark just idag mår jag bra jag har tron på mig själv på min sida.

Under veckan

kom våren

tog paus

återvände

utkyld buss

Började skriva på bussen i morse, hann inte klart. För många tankar, för lite tid. Längs med E4:an brunt och gult, jord och torrt gräs, små fläckar av snö, försiktigt spirande grönt.

Långt och tungt träningspass efter middagen igår, sedan två dokumentärer efter varandra på SVT Play. Indiens dotter, Madonnafallet. 23-åriga Joyti som våldtogs, misshandlades och mördades av sex män på en buss i Delhi. Flickor och unga kvinnor som säljs och köps, i Thailand, Rumänien och Göteborg.

Båda dokumentärerna visar patriarkala samhällsstrukturer, starkt kvinnoförakt med systematiska inslag av våld och hot, manlig sexualitet som ett sätt att utöva makt, straffa och förtrycka. Men också fattigdom, brist på utbildning och social utsatthet. I Indien. Thailand. Rumänien. Och Göteborg.

Läste om fattigdom även till morgonkaffet. Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. En annan sorts fattigdom, från ett annat perspektiv. Ändå snarlika känslor. Hopplöshet, destruktivitet, rotlöshet.

Som kontrast till detta en artikel i dagens tidning om västerländska barn och unga som ständigt övervärderas av sina föräldrar och på så sätt utvecklar narcissistiska personlighetsdrag med överdriven självbild, oförmåga att ta kritik, bristande självkännedom.

Det demokratiska samhället bygger på ett antal fri- och rättigheter där en av hörnstenarna är yttrandefrihet. Jag återkommer till den gång på gång, nu ur ett tillgänglighetsperspektiv. Tillgängligheten är en viktig del av ett väl utvecklat demokratiskt samhälle. Möjligheten att få ta del av fakta, åsikter, tankar, känslor, diskussioner och konstnärliga tolkningar ger oss bättre kunskaper, större insikter och förmåga att se på händelser, människor och företeelser nyanserat och ur olika perspektiv.

Tekniken har gett oss ett samhälle med enorm tillgänglighet till information, och vi kan snabbt och enkelt sprida ord, ljud, bilder och filmer till ett obegränsat antal människor. Det räcker med en telefon och en stunds nätuppkoppling både för att nå ut med eget material och för att få del av det andra vill sprida.

Kampen för det fria ordet är viktig och måste föras oavbrutet, men samtidigt är det ibland skrämmande att se vad vi faktiskt väljer att använda denna frihet till. Dels kan man så klart reagera på olika forum och sociala medier, alla obetänkta, oreflekterade inlägg. Hur en idé, en ogrundad slutsats eller för all del en ren feltolkning kan bli en sanning på till exempel Flashback. En sanning som sprids på ett par timmar och som aldrig kan plockas bort. Kommentatorsfält som som svämmar över av personangrepp och fördomar. Men dels handlar det om att vi nu för tiden aktivt och medvetet måste prioritera i och värdera det dagliga nyhetsflödet på ett helt annat sätt än tidigare.

När det gäller kultur pratar vi om finkultur och populärkultur, och när man går igenom kvällstidningarnas webbnyheter blir det tydligt att det också finns "finnyheter" som handlar om händelser, människor och förlopp som är mer komplexa, som ofta kräver lite förkunskaper, intresse för omvärlden, analys, förståelse för samspel mellan politik, ekonomi och samhällsstrukturer, och "populärnyheter" som handlar om kändisar, intriger i tv-program, monsterfiskar, bantningskurer, misslyckade läppförstoringar. De ligger sida vid sida, presenteras som lika angelägna.

Det är där som tillgängligheten börjar bli ett tveeggat svärd. Vi har rättigheter och möjligheter att ta del av allt detta samtidigt som mängden av nyheter hindrar oss från att hitta fram till det som verkligen är avgörande och viktigt. Det blir svårare att värdera informationen om man först skrollar förbi (eller väljer att läsa om) kändisars näsor/rumpor/frisyrer/semestrar, dokusåpaintriger, just-nu-i-melodifestivalen/såmycketbättre/stjärnornapåslottet, roliga barn, söta kattungar, otäcka insekter i örongångar och sedan ska sätta sig in i ett komplext händelseförlopp eller kritiskt läsa ett vetenskapligt baserat debattinlägg.

Enligt de nationella kulturpolitiska målen från 2009 ska kulturen vara dynamisk, utmanande och obunden. Den ska präglas av kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet.

De senaste åren har jag lärt mig en hel del om regional kulturpolitik. Om samverkansmodellen. Om kulturplaner, kulturområden och prioriterade mål. Om att vara fri utövare inom ett område som är beroende av lokala, regionala och nationella riktlinjer och budgetramar. I olika sammanhang pratas det ofta om den berömda ”penningpåsen”, det vill säga den pott pengar som en viss verksamhet har fått sig tilldelad och hur den potten ska fördelas. Premisserna för kulturområdet är ganska enkla. Kulturpåsen är aldrig särskilt stor, verksamheten som den ska finansiera är omfattande och mångfacetterad. Där ryms till exempel bibliotek, länsteatrar, museum, konsthallar, hemslöjd, filmverksamhet och kulturarvsverksamhet, samt därtill en stor mängd andra kulturområden med många olika sorters större och mindre aktörer. Utan källhänvisningar skulle jag dessutom vilja påstå att en mycket stor del av dagens kulturutbud är helt beroende av ideellt arbete – musiker, konstnärer, dansare, författare, skådespelare, filmare, fotografer, illustratörer som drivs av en passion för det de gör, som ständigt hittar nya uttryck och idéer, som envist fortsätter sitt kreativa skapande utan ekonomisk ersättning.

Grunden för den regionala kulturpolitiken ska hur som helst utifrån nationella mål, samverkansmodellen och de regionala kulturplanerna vara långsiktig. Med utgångspunkt i kartläggningar av de olika kulturområdena och riktlinjer från kulturrådet samt i dialog med olika parter ska regionala kulturplaner regelbundet utvecklas. Kulturplanerna är i sin tur en förutsättning för fördelningen av innehållet i ”penningpåsen” till olika områden och aktörer.

I den nya region Östergötland ska kommande kulturplan färdigställas under våren, en process som varit levande under de år som jag själv har varit regionombud för Sveriges Författarförbund, men som nu går in i sin mest aktiva fas.

Med den erfarenheten och kunskapen var det både intressant och skrämmande att följa kulturdebatten i mitten av december, som var allt annat än långsiktig. Först kom ramaskriet när det stod klart att alliansens budget innebar minskade anslag till kulturtidskrifter. Kultursverige protesterade och förslaget ändrades raskt. Anslagen till kulturtidskrifterna blev kvar på bekostnad av den regionala kulturverksamheten. På riksdagens hemsida meddelades detta kortfattat:

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Kan aldrig tas för given, måste erövras och försvaras gång på gång.

Dagarna är fulltecknade just nu. Inrutade. Planerade in i minsta detalj. En papperskalender, en telefonkalender. Ibland synkade, ibland inte. Jag inbillar mig att det finns en magisk (eller logisk) gräns för när sådana dagar och veckor blir effektiva, och när mängden uppgifter som ska hinnas med istället hindrar varandra.

Sitter på bussen. Har tänkt att använda tiden till att rätta uppsatser. Istället surfar jag på telefonen. Sitter som alla andra med ansiktet upplyst av det blåaktiga ljuset. Går in på Facebook. Instagram. Privat mejl. Författarmejl. Jobbmejl. Lokaltidningen. Kvällstidningarna. Tiden rinner iväg.

Utanför bussfönstret ligger mörkret och novemberdimman tät. Är arg och irriterad på mig själv för att jag slösar bort dyrbar tid. Samtidigt är det kanske en nödvändighet att uppdatera sig själv, påminnas om vad människor tänker på och engagerar sig i.

Det märkliga är att så mycket av det totala flödet handlar om subjektiva känslor och åsikter. Ung scen östs Marken brinner debatteras fortfarande som om det fanns ett enkelt rätt och fel. Liksom Markus Birro och Expressen. Paradise Hotel och Hollywoodfruar genererar nyhetsrubriker, som om vad en grupp tjugoåringar gör under en period med fri sprit och fritt spelrum för intriger och maktspel skulle vara intressant för någon annan än dem själva.

Överlag får grunda kunskaper, snabba åsikter och okritiska ställningstaganden oerhört mycket plats i det offentliga rummet.

http://blog.liu.se/alumnibloggen/?p=4282&preview=true

Sedan vi kommit hit har vårt föregående liv skurits bort utan att vi gjort något direkt för det. Vi försöker ibland få en överblick och finna en förklaring på detta, men det lyckas inte riktigt. Just för oss tjugoåringar är allt särskilt oklart (---). Äldre människor är nästan allesammans fast knutna till sitt förflutna, de har mark att stå på, de har band till sina hustrur, barn, yrken och intressen som redan har hunnit bli så starka att kriget inte kan slita bort dem. Men vi tjugoåringar har endast våra föräldrar och några av oss en flicka. Det är inte mycket - för i vår ålder är föräldrarnas makt minst, och flickorna har ännu inte börjat behärska en. Därutöver fanns det hos oss inte mycket mer; en smula svärmeri, en och annan fritidssyssla samt skolan. Längre bort räckte inte våra liv ännu. Och av alltsammans blev ingenting.

Så beskriver den tjugoårige tyske soldaten Paul Bäumer i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929 insikten om att befinna sig i en situation där han varken har ett förflutet eller någon framtid. När läsaren möter Bäumer i hans vardag vid fronten under första världskriget är han trots sin ålder redan en krigsveteran som har sett flera av sina gamla vänner dö, som har upplevt det mesta av skyttegravskrigets grymhet.

Ingen av oss är mer än tjugo år. Men unga? Ungdom? Det var längesedan. Vi är gamla människor.

I somras kom Remarques klassiker i pocketnytryck. När jag läste den första gången var jag själv i äldre tonåren, när jag nu läser om den är mina söner i samma ålder som Bäumer och hans vänner. Som artonårig litteraturstudent var jag ganska distanserad till krigstemat, särskilt som vi under en månad skulle läsa och diskutera en stor del av mellankrigstidens klassiker. Berlin Alexanderplatz. A Farewell to Arms. And the Sun Also Rises. Den tappre soldaten Svejk. Johnny Got His Gun. The Great Gatsby. Grapes of Wrath. Och så vidare. Som mamma till två nittonåringar läser jag den med helt andra ögon, och mycket mer med hjärtat. Scenen när Bäumer besöker jämnårige Franz Kemmerich som ligger döende i en sjuksäng träffar hårt:

Han talar inte om sin mor och sina syskon, han säger ingenting, allt detta ligger bakom honom - nu är han ensam med sitt nittonåriga liv och gråter därför att det lämnar honom.

Höstdimma längsmotorvägentidigt på morgnarnaläser Leif GW PerssonDen sanna historienom Pinocchios näsaen ond sagaför vuxna barnslutspurten för valrörelsenaffischermed politikersom lermed superlativeroch utropsteckenmaktförstår inte den blinda längtansom hos Macbethnär föreställningen om maktendrömmen om maktensmaken av maktenpriset för maktentog över hela livetförgiftadeoch förstörde detpå lördagens kultursidarecenseras Joyce Carol Oates senaste Karthagoom Irak-krigetjag beundrar verkligenhennes glödhennes energihennes viljaoch förmåga säkert över femtio romanertjockahändelserikavälskrivnaköper ekologiska tomatermörkgrönacitrongulaorangearödaekologisk gurkasvenskodlade små knöligapaprikorsolrosorintill ståndensitter tiggareframför står lokala politikeroch delar ut lappar om personvalhockeypremiär påbortaplan om ett par timmarfotbollmed strid om poängför direktavancemangpå mörknande planigårtill slut jubel i nittiofjärde minuten horisonten krympernäraskymmer långt bortaofrivilligt

Lördag 30 augusti, en ljummen, lätt gråmulen dag. Jag läser Chimamanda Ngozi Adichie's Americanah i badkaret efter en lång löptur. I eftermiddag spelar West Ham mot Southampton hemma på Upton Park, I morgon spelar Bajen mot Värnamo, borta, och efter många debatter och turer fram och tillbaka kan man se Kartellen i Trädgårdsföreningen. En ledig helg med sånt som jag gillar. Och om två veckor är det val.

Det finns mycket att skriva om valet. Om det samhälle som har vuxit fram de senaste åren, om politiska ideologier och partier, om valfrågor och personfokus, om yttrandefrihet och vad som inskränker den. Ändå väljer jag att inte göra det, eftersom det i så fall mest skulle handla om mina personliga åsikter och reaktioner, och det skulle i så fall gå tvärt emot det jag egentligen tycker är viktigt under de veckor som är kvar till 14 september.

I hela mitt vuxna liv har jag jobbat med förstagångsväljare. I år är också mina söner gamla nog att få välja för första gången. Om jag fick önska något för de här två veckorna skulle det vara saklighet och tydlighet i debatten och mediebevakningen. Den generation som är första- och till och med andragångsväljare i år är uppvuxna med lösryckta utspel, subjektiva åsikter och personligheten i centrum, oavsett om det handlar om Paradise Hotel-intriger eller viktiga politiska frågor, med fokus på dramatik och konflikter istället lågmälda, konstruktiva lösningar, med synen att individens upplevelser och känslor alltid går före kollektivet. För den generationens skull önskar jag alltså debatter som lyfter fram helheten för det samhälle de respektive partierna och samverkansalternativen vill bygga, konkreta genomförbara vallöften och tydliga strukturer för hur detta skulle genomföras. Lösryckta frågor, konflikter mellan enskilda partiledare, betygsättning på partiledarnas kläder och dramatiska rubriker kommer att leda till ogenomtänkta beslut i sista stund, grundade mer på känslor än logiska resonemang. För det här är också en generation som har vant sig vid att det det mesta går att fixa och lösa. Den är uppvuxen med dataspel där man har flera liv och om liven tar slut börjar man helt enkelt om från början, med curlande föräldrar och med social media som är med deras liv tjugofyra timmar om dygnet och där en åsikt för det mesta försvinner ner i flödet innan de flesta ens har hunnit ta del av den.

Dessutom önskar jag mig också fler konstruktiva samtal omkring kulturpolitik och minskade samhällsklyftor. Oavsett partifärg.