Planen för den här helgen har sedan ett par veckor tillbaka varit folkfest. Dricka öl på Medborgarplatsen (i solen så klart), gå bland grönvita flaggor över Skanstullsbron, titta på fotboll i eftermiddagssolen, ta sig hemåt med segerglädje i magen.
Förmodligen blir det också så. Alltså en öl på Medis eller i närheten, marsch längs Götgatan och över bron, fotbollsmatch. Till och med sol och sexton grader, lovar SMHI. Men ändå blir det ju inte alls samma sak. För det är så terror gör. Trasar sönder, dödar, skrämmer, förstör. Slår blint och orättvist. Sår oro, misstänksamhet, rädsla och hat. Gör att folkmassor plötsligt känns som ett hot.
Vem kan, eller ens vill, njuta av uteserveringar, tjugo-tjugofemtusen personer på gatorna och en trång läktare efter att ha sett bilder och filmklipp från Drottninggatan i fredags?
Och hur gör man för att ändå inte låta rädslan och oron ta över? För att inte bli paranoid och ångestfylld? För att förhålla sig med respekt för och hänsyn till de drabbade samtidigt som man återerövrar livet och de offentliga ytorna?
Satt ute större delen av dagen igår. Skrev lite, läste lite, drack kaffe. Vände upp ansiktet mot solen då och då, blundade mot ljuset. Sov oroligt på natten. Kände lättnaden som en drog i kroppen när porten smällde igen, nyckeln sattes i låset och sönerna kom hem framåt halv fyra på morgonen efter utekväll på Ågatan. Vilade i det tills det var dags att gå upp. Att alla var hemma och mådde bra.