Bloggen

Igår, fredag 21 augusti, var sista dagen för att lämna yttranden på remissversionen av kommande kulturplan i region Östergötland (https://wssext.regionostergotland.se/regsam/Kultur%20och%20kreativitet/Verksamhet/remissversion_kulturplan_ostergotland_2016-2019.pdf). Som regionombud för Sveriges Författarförbund lämnade jag ett åttasidigt yttrande där de viktigaste synpunkterna var följande:

Det finns ett ambitiöst anslag i den del av kulturplanen som behandlar området Litteratur, men min uppfattning är att visionen och innehållet inte är helt genomarbetat. Kort- och långsiktiga mål blandas, och även om litteraturen har ett eget kapitel i planen ligger allt utvecklingsarbete på regionbiblioteket, vilket i sin tur innebär att fria kulturutövare inom ordområdet knyts hårt till institutionen. Detta betyder att det blir en obalans mellan institutionen och de fria utövarna. Om litteraturen verkligen ska vara ett självständigt område är det viktigt att detta är tydligt även i ansvars- och genomförandebeskrivningen.

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing

Kommer tillbaka till Macbeth. Gång på gång. Kommer också alltid tillbaka till mina problem med proportioner och perspektiv. Irritationen över att allt ska minimeras och koncentreras, att viktiga saker förvandlas till en slags åsiktstennis, att hastighet går före djup, bredd och kunskap. Före inlevelse, analys och insikt.

Jag vet att det stora hotet mot min egen kreativitet och disciplin är sociala media och ständiga nyhets- och åsiktsflöden. Känslan av att missa något om jag inte har koll, fokus på roliga ögonblick att fånga och dela med sig av, det sociala spelet med vänner och följare. Den här sommaren har jag faktiskt varit kreativ och rätt produktiv, men det har krävt en ständig Pippi Långstrump-dialog med mig själv, där jag har tjatat och skällt. Sagt åt mig att jag inte får surfa runt och låta timmarna rinna iväg, att jag inte behöver wifi när jag är på semester, att en gillning mer eller mindre inte är särskilt viktig, varken åt ena eller andra hållet, att det inte på något sätt är konstruktivt med arenor där viljan att kritisera och missförstå är större än viljan att vidga sina tankebanor och lära sig något nytt av en annan människa.

Jag ser inte Macbeth's tal som allmännihilistiskt utan som en reflektion över ett liv som blivit tomt och meningslöst. Han har offrat sin heder, sin moral, alla sina viktiga relationer och i utbyte fått en tom titel, en krona som är för stor för hans huvud och som har kostat honom alldeles för mycket. Känslan av att livet är ett skuggspel, en tom berättelse, hör ihop med en bristande känsla av meningsfullhet, som i sin tur hör ihop med bristande känsla av begriplighet och hanterbarhet. Klassisk KASAM.

Härom dagen sa en vän som är konstnär att hon har blivit bildtrött, och kanske är det så att jag själv har blivit lite ordtrött. Åtminstone när det gäller starka, hårda, snabba rätt-och-fel-ord om händelser och sammanhang, grupper av människor eller enskilda individer. Sådana ord tappar så snabbt sin betydelse och kraft, ibland kanske på gott, oftast på ont. Hur som helst gör det mig arg och ledsen, för jag vill inte vara ordtrött, vill inte tappa känslan för orden omkring mig.

Rätt ofta känner jag att jag inte har tid, ork eller möjlighet att följa snabbt uppblossande debatter. Istället får jag försöka rekonstruera dem när det blir en stund över, sätta mig in i argumenten, få en känsla för retoriken, bilda mig en uppfattning. Fördelen med det är kanske att man får en tydligare helhetsbild av problemet och att man själv slipper reagera och agera i affekt. Det mesta är redan sagt när jag något dygn i efterskott får koll på läget. Erfarna debattörer har vridit och vänt på alla fakta, åsikter och känslor, raljerat, kritiserat och briljerat.

Hur som helst har jag nu skummat igenom debatten om kulturmännen, och är återigen fascinerad över hur mycket tid och energi man kan lägga på något ganska självklart. Jo, kvinnor - särskilt unga, vackra och på något sätt utsatta kvinnor - objektifieras alldeles för ofta inom kulturen och även i samhället som helhet. Nej, det är absolut inte bra. Ja, alla människor - män och kvinnor, unga och vuxna, friska eller sjuka, fattiga eller rika - ska ha samma rättigheter att uttrycka tankar och åsikter, men också att i alla olika sammanhang behandlas med respekt och inte diskrimineras. Det är demokratiska grundförutsättningar. Jo, självklart måste man på något sätt förhålla sig till hur man behandlar även sina fiktiva karaktärer och medvetet avväga hur man gestaltar dem i förhållande till det man vill förmedla.

En debatt om kulturmännen engagerar många namnkunniga och i grunden relativt privilegierade människor. Får mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt runt om i världen censureras och förföljs varje dag kulturskapare utan att många rader skrivs om det, varken på debatt- eller kultursidorna. Trakasserier, hot, tortyr, förnedrande straff, fängelse, husarrest, landsflykt, dödsstraff ... Listan kan göras hur lång som helst på såväl namn på utsatta personer som metoder att tysta författare, musiker, filmare, journalister, bloggare och konstnärer.

Med alla olika röster i kulturmännen-debatten samlade känns det lite som att puh! nu hamnar fokus omigen på några kulturpersonligheter, deras olika syn på världen och konsten, men också på deras relationer till varandra mer än på själva problemet. Och omigen önskar jag att blickarna kunde höjas och riktas ännu lite längre bort, att samma engagemang och samma mediala utrymme kunde ges till de som behöver det allra mest.