Bloggen

Studentfirande i fredags. Vita mössor, klänningar, kostymer. Unga ansikten, glädjeskrik och skratt, men också mycket tårar.

I takt med årets studentvecka har jag läst om Curtis Sittenfields Prep för fjärde, eller kanske till och med femte, gången. Prep som handlar om Lee Fiora. 14 år gammal och lockad av glansiga broschyrer med bilder på höstgula träd och jämnåriga i stickade tröjor när hon börjar på privatskolan Ault. Ett val som hon gör mot sina föräldrars önskan, mot de traditioner och förväntningar som finns i South Bend, Indiana, där hon vuxit upp, mot hela hennes medelklassbakgrund. Självklart passar Lee inte in, självklart får hon svårt att hävda sig i konkurrensen, både akademiskt och socialt. Så Lee parallellexisterar. Rör sig i utkanterna, observerar, reflekterar. Lär sig allt mer om den miljö hon befinner sig i och de människor som finns omkring henne, fattar beslut efter beslut som stegvis ändå gör henne mer lik sina skolkamrater. Hon blir delvis medveten om sig själv, men framför allt om de koder och det sociala spel som åtminstone i en utomståendes ögon kan få henne att slutligen passera som en Ault-elev.

Man kan så klart distansera sig, göra sig rolig, raljera, vara lite föraktfull. Både gentemot romanens Lee och nittonåringarna med vita mössor som sjunger, hoppar och skriker. Känslan av utanförskap, önskan att passa in, prestations- och separationsångesten, sorgen över att en period i livet för alltid är över, livsglädjen, den vacklande självbilden och förväntan (eller oron) inför framtiden ses på något sätt som lite mindre viktiga när de upplevs och uttrycks av tonåringar. Blir tonårsproblem. Något som inte är på riktigt, som går över, som bara är en fas. Som är överdrivet, överdramatiskt, onödigt högljutt. Och som i jämförelse med vuxnas upplevelser, känslor och problem inte är lika äkta eller relevant. I bästa fall ja-ja-skakar de vuxna mest på sina huvuden, ler lite, fortsätter vidare medan nittonåringarna sjunger, tutar och dricker sig igenom den enda vuxenriten som erbjuds dem.

Tidigare i veckan publicerade Ann Heberlein ett inlägg om politik (eller snarare en egen nyväckt politisk insikt) och problemet som hon anser uppstår om kärlek och godhet blir centrala i det offentliga samtalet och framför allt i politiska beslut. Jag hade svårt att se syftet med inlägget, mer än att det som sagt var någon slags politisk deklaration, men rent generellt uppfattar jag människors godhet som ett väldigt litet samhällsproblem. Om alla människor tänkte och gjorde gott skulle tvärtom många samhällsproblem helt enkelt försvinna. Människors själviskhet, brist på empati, okunskap och trångsynthet gör betydligt mer skada - i verkligheten, i samhällsdebatten och i politiska beslut.

Den banala ondskan skrämmer mig mycket mer än den så kallade banala godheten, men i den debatt jag sporadiskt följde under veckan var inte heller ondska det begrepp som presenterades som godhetens motpol. Det var istället förnuft, fakta, obekväma beslut och gemensamt ansvar. Och när godhet, eller snällhet, reduceras till något känslostyrt, kaotiskt och ogenomtänkt blir den så klart svårare att stå upp för och försvara på ett övertygande vis.

Maj. Finaste tiden. Kvällar med vemodsblå himmel. Rosa blommor på japanska körsbärsträd. Magnoliakronblad, skimrande som pärlemor och porslin. Koltrastkvitter, duvkutter.

Maj, som en puls i blodet, en sten i magen. Allt man vill hinna. Allt man vill känna. Allt man vill och måste göra.

Ljuset som slukar mörkret, minut för minut, dag för dag. Köper svarta Gucci-glasögon. Dyrare än jag någonsin haft förut. Täcker halva ansiktet.

Jobbar jobbar jobbar. Tänker jobb, lever jobb, andas jobb. Försöker hinna läsa, springa, dricka kaffe i solen, njuta. Påminner mig själv om att det är NU, precis nu, som är den tiden som jag längtar efter varje dag under resten av året. Lyckas ibland, korta stunder, oftast inte.

Har alltså ännu inte lärt mig. Hoppas ändå att jag någon gång gör det. Lär mig att stanna upp, låta ögonen fyllas av solljus, knoppar, skir grönska, citronfjärilar och vattenglitter, andas in lukten av vårregn och nytt gräs, vila i sinnesintrycken utan att hela tiden bara skynda vidare och vidare.

Planen för den här helgen har sedan ett par veckor tillbaka varit folkfest. Dricka öl på Medborgarplatsen (i solen så klart), gå bland grönvita flaggor över Skanstullsbron, titta på fotboll i eftermiddagssolen, ta sig hemåt med segerglädje i magen.

Förmodligen blir det också så. Alltså en öl på Medis eller i närheten, marsch längs Götgatan och över bron, fotbollsmatch. Till och med sol och sexton grader, lovar SMHI. Men ändå blir det ju inte alls samma sak. För det är så terror gör. Trasar sönder, dödar, skrämmer, förstör. Slår blint och orättvist. Sår oro, misstänksamhet, rädsla och hat. Gör att folkmassor plötsligt känns som ett hot.

Vem kan, eller ens vill, njuta av uteserveringar, tjugo-tjugofemtusen personer på gatorna och en trång läktare efter att ha sett bilder och filmklipp från Drottninggatan i fredags?

Och hur gör man för att ändå inte låta rädslan och oron ta över? För att inte bli paranoid och ångestfylld? För att förhålla sig med respekt för och hänsyn till de drabbade samtidigt som man återerövrar livet och de offentliga ytorna?

Satt ute större delen av dagen igår. Skrev lite, läste lite, drack kaffe. Vände upp ansiktet mot solen då och då, blundade mot ljuset. Sov oroligt på natten. Kände lättnaden som en drog i kroppen när porten smällde igen, nyckeln sattes i låset och sönerna kom hem framåt halv fyra på morgonen efter utekväll på Ågatan. Vilade i det tills det var dags att gå upp. Att alla var hemma och mådde bra.

Tycker så mycket om den tidiga våren.

Ljuset som kommer med jättekliv, knoppar, snödroppar och tussilago, hockeyslutspel och premiär för fotbollsallsvenskan med skymningsblå kvällar på iskalla arenor.

Rent sportsligt är det verkligen julafton. Varannandagshockey med snabba, hårda, kniven-på-strupen-och-vinna-eller-försvinna-matcher. Däremot ogillar jag starkt det ogenerade vinsttänket hos SHL-klubbarna. Känslan av att pengar alltid går före hjärta, känsla och lojalitet. Att slutspelstillägg på säsongskort i klacken kostar hela studiebidraget för en sjutton-artonåring och i värsta fall kan bli max två hemmamatcher. I den bästa av världar skulle de trogna supportrarna, de som går på alla hemmamatcher och många bortamatcher i grundserien, ses som en värdefull tillgång. En engagerad publik som kan hockey och brinner för sitt lag kan bära fram spelarna och skapa slutspelsstämning på ett helt annat sätt än klappor, reklamjinglar, jumbotronbildspel och maskotlejon.

Bevakar just nu också biljetter till den allsvenska premiären första helgen i april. Biljettrycket och förväntningarna är nästan som inför en unik Sverige-spelning av en världsartist. Har själv satt larm på telefonen så att jag kan gå in exakt den minut de släpps för att få en plats på Östgötaporten där Hammarby spelar säsongens första match. Ändå är jag redan nu stressad över att jag förmodligen inte kommer att hinna få tag i mina två borta-sitt-biljetter.

I kursen Att skriva filmmanus gör jag precis min näst sista uppgift. Alternativ dramaturgi, sju minuter om grabbig våldskultur. Jobbar med att fånga situationen och känslan mer än att förklara och moralisera. Tror egentligen inte att det är mer komplicerat än en längtan efter starka känslor - spänning, kärlek, gemenskap, hat, smärta - en hel del alkohol, vi-mot-dom-situationen. Gestaltar det också så. Utan förklaringar bakåt, utan ånger och ångest, utan någon utlösande orsak. Får återkopplingen "du bör själv ta ställning" på mitt manus. Undrar: måste jag verkligen det?

Februarisöndag och går på bio för första gången på länge. Ser Trainspotting 2.

Vi är nio personer i salongen, tre går efter halva filmen. Vet inte varför. Kanske förväntade de sig något helt annat, eller så var det för mycket våld eller sex eller droger eller alltihop.

Hur som helst. Trainspotting 2 bygger på att karaktärerna har blivit tjugo år äldre. Renton-tjugo-nånting har blivit 46, återvänder till Edinburgh och söker upp gamla vänner och bekanta. Ängsliga godhjärtade Spud med alla sina svagheter som alltid ställer till det för honom, Sick Boy som fixar och trixar och plöjer fram genom livet med samma rastlösa energi som alltid, våldsamma labila Begbie med noll impulskontroll. Lite grann känns det som att stöta på gamla småjobbiga kompisar från förr. Lätt bedagade och småslitna beter de sig exakt som förväntat, vilket både kan kännas bra och störande.

När man själv tillhör samma generation som Renton, Sick Boy och Spud är det lätt att identifiera sig både med deras hedonistiska ungdoms-jag och med deras desillusionerade medelålders-jag. Kan man inte göra det tror jag att intrigen blir rätt tunn. De tre vårdar minnet av sin ungdom - människor, platser, händelser, musik, relationer, känslan av sig själva som barn-tonåringar-tjugoåringar. Veronica, Sick Boys "flickvän", som själv fortfarande faktiskt är ung, reduceras däremot till att vara deras publik, den som reflekterar deras känslor och självbilder istället för att leva ut sin egen livshunger och zeitgeist.

Nostalgi? Absolut. "You're a tourist in your own youth," säger Sick Boy, numera Simon, till Renton, och när de tänker tillbaka har även ganska mörka minnen ett slags försonande skimmer. Och precis som i riktiga livet är det rätt roligt med alla de där kommer-du-ihåg-grejerna. Ja, jag kommer ihåg musiken. Jag kommer ihåg modet och frisyrerna. Jag kommer ihåg när man rökte på pubarna. Jag kommer ihåg fotbollsspelarna. Jag kommer ihåg referenserna, tidsandan, hur människorna pratade, rörde sig, dansade.