Bloggen

D-dagen, då och nu, fotbolls-VM

Förra veckan var det sjuttio år sedan D-dagen. På svartvita bilder kan man se killar i mina söners ålder, arton-nitton, som landstiger i Normandie, vadar i havet med uppsträckta vapen, ålar över sanden. Unga beslutsamma ansikten, de allra flesta väldigt långt hemifrån. Killar som riskerade och offrade sina liv i kampen mot nazismen och fascismen. Omkring 10 000 allierade soldater, och mellan 4 000 och 8 000 tyska, dödades eller sårades under första dagen av landstigningen. Det är en grym tanke, särskilt när man just den här tiden på året ser unga killar i samma ålder med lysande vita studentmössor på huvudena, övertygade om att framtiden och hela det riktiga livet börjar här och nu.

I helgen läste jag också ut Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam. Det var mycket som fastnade efteråt, men allra mest det blinda, slumpmässiga våldet i koncentrationslägrens vardag och hur en femtonåring tvingas hitta strategier för att överleva först Auschwitz och sedan Ravensbrück. Vad skräck, förnedring och hunger gör med människor. Och hur fort det kan gå.

Märkligt nog är det lättare att titta bakåt och tycka att man kan lära sig något, än att titta runt omkring sig och vara lika insiktsfull när det gäller de väpnade konflikter som pågår i världen just nu. FN uppskattar till exempel att det idag finns omkring 250 000 barnsoldater under 15 år, något som sällan rapporteras om i nyhetsflödet eller kommenteras på ledarsidorna. Att krig, våld och förtryck är något som pågår runt omkring oss och som vi på olika sätt behöver förhålla oss till är något som är lätt att glömma bort när vår egen vardag ändå är relativt trygg. Igår skrev Norrköpings kommun och ICORN under avtalet som officiellt gör Norrköping till fristad, och det är ett stort och viktigt steg för att förändra tillvaron för en individ som får möjlighet att leva och verka där under ett år, men också en viktig markering mot de regimer som inte tillåter sina medborgare att uttrycka sig fritt.

Idag börjar dessutom fotbolls-VM, en månad med hårt arbete, mycket svett, glädje och besvikelse för de unga killar som har blivit uttagna att bära sina länders förhoppningar, stolthet och drömmar. Ett VM som kan förbrödra eller splittra, men som alltid skapar minnen både för de som deltar och för oss som bara får betrakta.

  827 Träffar
  0 Kommentarer
827 Träffar
0 Kommentarer

fotboll

För snart ett år sedan, i juni 2013, stod vi på östra stå och såg Hammarbys sista match på Söderstadion. Solen brände, hela stadion vajade grön och vit, det sjöngs utan uppehåll från alla läktare. Det var en fin och lite vemodig kväll.

Igår var jag för första gången på Nya Söderstadion, Tele2 Arena. Solen brände,de grönvita flaggorna vajade, klacken sjöng utan uppehåll. 21 000 i publiken, runt 8 000 fler än den där legendariska sista Söderstadion-kvällen för ett år sedan.

I min värld är fotboll en helhetsupplevelse, så mycket mer än själva matchen mellan två lag i superettan. Fotboll är utomhus med lukt av gräs, med ljud av skornas träffar på bollen i skottögonblicken och spelarnas röster när de ropar till varandra, med blaskigt kaffe, med solen i ögonen. Fotboll är den gemensamma rörelsen när det egna laget gör mål, och den är var och en av de som har kommit dit. De olika supportergrupperna, barnfamiljerna, förortstonåringarna, hipsterparen. De gamla och unga, fattiga och rika, tjejer och killar.

Den moderna fotbollen har fått mycket kritik, både från yngre supportrar och äldre supportrar, och det jag kände att jag själv saknade i den fina, bekväma, nya arenan var främst två saker - närheten och oinställsamheten. Jag sitter på långsidan och har perfekt sikt, ungefär som framför en storbildsskärm. Det finns rena toaletter som räcker åt alla, möjlighet att köpa öl, popcornmenyer, korv och pommes, läsk och kaffe i varje sektion, ingen behöver oroa sig för att komma i vägen för någon supporterrusning, man har tak över huvudet och sitter skönt, allt är tydligt och välorganiserat. Det är trevligt, helt enkelt, precis som den moderna fotbollen ska vara. Trevlig, underhållande och ofarlig.

Ändå saknar jag så mycket. Jag saknar närheten till spelet och till övriga publiken. När mina söner började stå i klacken var de i 12-årsåldern, det var inget problem att stöta på dem i paus och kolla om allt var okej, eller att möta dem efteråt. Nu är till exempel klacksektionen helt separerad från långsidans sittplatser. Jag saknar utomhuskänslan, gräslukten, måsarna som ibland flög in lågt över planen, bilmullret från Nynäsvägen, himlen och husen ovanför läktarna. Nu när bengaler bränns av i samband med matchstart måste avsparken skjutas upp så att röken kan vädras ut genom taköppningen. Jag saknar de udda existenserna i publiken, de luggslitna männen i gamla Bajentröjor från sjuttiotalet, kvinnor med höga hesa skratt, tonårskillar med bakåtstruket hår och blanka jackor med fotbollsointresserade flickvänner. Jag saknar att kunna sjunga med klacken på riktigt, utan att ljudet studsar mellan väggarna.

Fortsätt läs mer
  876 Träffar
  0 Kommentarer
876 Träffar
0 Kommentarer

Pendla, skriva, läsa

Den här våren har jag lärt mig att skriva medan jag åker buss. Drygt fyra mil på motorvägen och ungefär en halvtimmes skrivtid i vardera riktning. Romanbitar, dikter, ett par debattinlägg, några presentationer, en opposition har det blivit hittills. Har en sån där klassisk svart vaxduksbok som jag fyller med skisser, utkast och halvfärdiga texter. Bäst går det när det är sådant väder som i morse med grå himmel och dimma som gör det lätt att fokusera på bokstäverna framför sig. Molnen var så låga att man knappt ens såg strålkastarna på Nya Parken.

I många år har jag bara haft en femminuterspromenad till och från jobbet och helt glömt bort hur det är att behöva lägga tid på transportsträckor till vardags. Senast jag pendlade var 1992 till -94 när jag åkte mellan Vasastan i Linköping och Ekön i Motala. På den tiden sov jag mig igenom resorna med huvudet dunkande mot bussrutan och Alice in Chains, Nirvana, Rage Against the Machine och Hole i freestylelurarna. Det var antingen den relativt raka vägen genom Borensberg och infart längs Östermalmsgatan eller den krokiga vägen förbi Klockrike, Älvan och Fornåsa.

Har hur som helst börjat se fram emot de där skrivstunderna före och efter arbetsdagen. Ser också fram emot att fortsätta med min hög med att-läsa-böcker. Håller på att avsluta Donna Tartt's The Little Friend (minns att jag tappade läsenergin när Harriet och Hely jagade ormar första gången jag läste den för väldigt många år sedan, och har fortfarande lite svårt att förstå varför de just måste ha tag i en kobra), sedan väntar i tur och ordning The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Monika Fagerholms Lola uppochner och The Damned United av David Peace som jag läser om lite parallellt med de andra eftersom jag började prata om den här om dagen och blev så sugen på att uppleva språket i den igen:

Under skies. Under bloated skies. Under bloated grey Yorkshire skies, I walk from the taxi straight up to the banking and onto the training ground. Six days into the new season and the team already look like they need a week off. But there are no weeks off, no days off, not now; Birmingham at home on Saturday, the day after tomorrow. Queen's Park Rangers again, three days after that. No days off -

Älskar rytmen i det, energin.

Fortsätt läs mer
  945 Träffar
  0 Kommentarer
945 Träffar
0 Kommentarer

Den långa resan

Den långa resan är en utställning som handlar om tre ensamkommande flyktingkillar. Men egentligen handlar den om världen och hur den ser ut.

Med hjälp av svartvita foton, korta intervjutexter, illustrationer och digitala kartor tydliggörs hur vägarna hit kan se ut för de barn som inte har några andra alternativ än att lämna familj, släktingar, vänner och allt som de har vuxit upp med. Långa, grymma och farliga vägar.

Ute är det högsommarvärme trots att det bara är april. Dogge från Latin Kings inviger, säger något i stil med att om man vet lite mer så kan man också komma lite närmare. Och det är väl det som är det viktiga, hur man kommer längre än att bara betrakta.

Tre killar synliggörs. En av dessa tre är utan tvekan en av de mest helgjutna personer jag har träffat. Klok, ödmjuk, stolt och stark. Och samtidigt skör.

Varje dag tvingas nya barn fly, göra livsfarliga resor, utnyttjas, utlämnas. Göra långa resor som aldrig tar slut. Att våga se är viktigt, att våga komma lite närmare ännu viktigare. Men det är ändå fortfarande mycket kvar att göra.

  1030 Träffar
  0 Kommentarer
1030 Träffar
0 Kommentarer

Människan är skör

Trauma: Life in the ER från King's College Hospital i London på SVT Play. En svår skallskada. En stroke. En 22-årig kille med kraftig alkoholabstinens håller hårt i ambulanssjukvårdarens hand, skakar, raglar, sluddrar. Dricker nio liter cider om dagen. Vill inte leva mer.

I Helsingborg misshandlades en fotbollssupporter till döds i samband med oroligheter inför den allsvenska premiären.

Människan är skör. Ibland mer skör än vi förstår. En kvinna ska gå till jobbet och blir påkörd av en motorcykel. En man får en blodpropp i hjärnan, vaknar upp utan att veta vad som har hänt, var han befinner sig eller ens vilket år det är. En annan man ska se sitt lag spela säsongens första match en solig söndag, men kommer aldrig fram till arenan.

Dödsmisshandeln i Helsingborg väcker direkt krav på hårdare tag, och att klubbarna, politiker, polisen, supportrarna själva och samhället i stort måste ta sitt ansvar. Samtidigt är kanske den viktigaste frågan varför så många unga killar och vuxna män har det behovet av tillhörighet och rivalitet som supporterkulturen erbjuder. Varför det har vuxit fram en estetik med bengalrök, uppdragna halsdukar och luvtröjor, grabbgäng som avtecknar sig som Clock Work Orange-silhuetter på läktarna. Varför supportergrupper använder krigsrelaterade termer som marsch och invasion, varför en seger utanför planen är lika viktig som segern på planen. Varför hatet till andra lag är lika starkt som kärleken till det egna. Någonting beror det på, och svaret på den frågan är i grunden viktigare än vems fel det är. Inte i det enskilda fallet, men i utvecklingen som helhet.

Bilderna från Helsingborg visar hela skalan - krigsskådeplatsen och den sköra människan. Och där fanns inga vinnare, bara ännu en sorglig påminnelse om den mänskliga kroppens ömtålighet.

  926 Träffar
  0 Kommentarer
926 Träffar
0 Kommentarer

Kulturpengar, ett inlägg

http://www.corren.se/kultur/kulturen-ska-ocksa-vaxa-6827895-artikel.aspx

  824 Träffar
  0 Kommentarer
824 Träffar
0 Kommentarer

Moa Martinson-land

Jobbar sedan två veckor tillbaka i Moa Martinson-land, mitt i Norrköpings industrilandskap. En miljö som inspirerar och väcker tankar. De stora gamla fabriksbyggnaderna, Strömmens brusande vatten, det gula fängelset bakom höga murar. Moa själv som staty, en realistisk avbildning av en kvinna i kjol och dräktjacka, mitt i ett steg och full av energi. Just nu halvt dold av byggställningar och plast, ser ganska liten ut från Dragsområdet på andra sidan vattnet.

Moa Martinsons sätt att beskriva kvinnors och barns vardag i det tidiga 1900-talets fattiga Sverige är unikt på många sätt. Hon var en skarp iakttagare, orädd för att fånga upp och förmedla det hon såg och upplevde. Det finns inget inställsamt hos hennes karaktärer, de är fysiskt starkt närvarande och blir trots sina svårigheter aldrig några hjälplösa offer. Hennes kombinerade klass- och kvinnoperspektiv var ovanligt på trettiotalet, och är fortfarande ovanligt idag. Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland är ändå tre undantag som direkt får mig att associera till Martinson och hennes självbiografiska trilogi om Mia.

Dagens klassamhälle ser inte ut som gårdagens, och de tidiga statar- och arbetarförfattarna tillhör nu det litteraturhistoriska etablissemanget. Tiderna förändras, men påminnelsen om vad Moa Martinson gav ord och liv åt, och på så sätt fick en större allmänhet att ta del av, är fortfarande lika viktig. En kritiker skrev om Mor gifter sig: "Så mycket sammanträngd gråhet, elände, ynkedom och trasor kan knappast ens livet Självt prestera, och om så vore så skall vi be att få slippa att höra om det."

Moa Martinson-land inspirerar till att skildra det gråa, eländiga och trasiga, men också till energi, dynamik, livsvilja och ömhet.

  974 Träffar
  0 Kommentarer
974 Träffar
0 Kommentarer

Byter kön

Lyssnade på Tendens idag, och insåg plötsligt vad min senaste manusidé behöver. Har nu bytt kön på huvudkaraktären och fått en helt annan dynamik i texten. Det som är mest slående är att det faktiskt räcker med att byta namn och pronomen, allt annat fungerar oavsett om handlingen byggs upp runt en man eller kvinna.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/324801?programid=3381

  989 Träffar
  0 Kommentarer
989 Träffar
0 Kommentarer

8 mars

Idag är det onsdag 5 mars, på lördag 8 mars, internationella kvinnodagen.

Om jag fick välja skulle det inte behövas särskilda kvinnodagar, utan alla dagar skulle vara för alla människor, oavsett kön, ålder, bakgrund, religion, sociala förhållanden eller sexuell läggning. Samtidigt vet jag ju mycket väl att det inte är så. Alla dagar är inte för alla människor. Flickor och pojkar, kvinnor och män, har inte samma förutsättningar, särskilt inte i ett globalt perspektiv. Och särskilt inte i kombination med andra diskrimineringsfaktorer. Fattiga kvinnor, kvinnor från etniska och religiösa minoriteter och kvinnliga migranter blir till exempel ofta dubbelt utsatta.

I Sverige gäller debatten andra infallsvinklar på temat jämställdhet. 17 februari i år skrev 157 kvinnliga artister under uppropet "Glöm inte bort oss när historien skrivs" som bland annat handlar om exkludering av kvinnliga artister varje gång det skapas en kanon. Detta gäller inte bara musik, utan lika mycket konst, litteratur, film och historieskrivning för att bara ta några exempel.

En kanon handlar per definition om en auktoritets urval inom ett visst område, men viktigast i vardagen borde ändå vara vad vi tar till oss och låter oss påverkas av naturligt. Utan att ens tänka efter, utan att googla eller leta i böcker, kan jag på rak arm ge tjugo namn på kvinnliga musiker, författare och fotografer/konstnärer som hade stor betydelse för mig som individ, min smak och mina egna uttryck under tonåren och i tidiga tjugoårsåldern:

Sylvia Plath

Fortsätt läs mer
  919 Träffar
  0 Kommentarer
919 Träffar
0 Kommentarer

Play

Fredag kväll, väntar på Ruben Östlunds Play.

Play som handlar om barn som rånar barn. Barn som trakasserar och manipulerar. Vuxna människor som hukar sig och ser bort. Brorsantricket.

Läser samtidigt en självbiografisk roman om ångest, kreativitet och självdestruktivitet. Surfar runt bland nyheter om situationen i Ukraina, försöker få en bild av vad som händer, hur allvarligt det verkligen är.

Funderar över maktspel och rädsla, styrka och svaghet. Över hur gärna vi människor vill behålla hoppet, men också hur långt vi kan gå när vi ställs inför någon svagare.

Blundar en stund med torra ögon, orkar knappt öppna dem igen.

  962 Träffar
  0 Kommentarer
962 Träffar
0 Kommentarer

Majdan, urbanvetenskap, bokrea och kort paus i os-bojkotten

Majdantorget, Kiev. Demonstranter och krypskyttar. Bilder på tältläger, gatustrider, eld och tung mörk rök, specialstyrkor med kikarsikten på vapnen, blodiga kroppar. Minst ett sextiotal döda. Samtidigt hävdar IOK att pågående OS är en arena för glädje och inte för att uttrycka sorg eller politisk protest.

Har gjort nedslag i olika stadsmiljöer under veckan och funderat över urbanvetenskap. Om det bedrivs någon seriös forskning omkring hur planer och visioner möter människor, förutsättningar och historia och på något sätt skapar städernas och stadsdelarnas själ. Tanken började på Danmarksgatan i Kista, under tunnelbaneviadukten, nedanför Science Tower, vid gallerians fötter med varuintag och infarter. Fortsatte till Tegelbacken och Hötorget i Stockholm, till Kungsgatan i Norrköping, genom nordostliga infarten till Linköping med nya fotbollsarenan och ingenmanslandet mellan järnvägsspåret och Gamla Tanneforsvägen och hem till mina egna kvarter som jag inte ens ser längre utan bara finns i.

Bokrea i veckan. Har beställt Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande på nätet. Sedan får jag se vad jag kan snubbla på irl i själva bokhandeln. Hoppas alltid på fina fotoböcker, kanske Stig Larssons När det känns att det håller på att ta slut.

I morgon får jag nog häva min egen OS-bojkott i ett par timmar och titta på hockeyfinalen. I övrigt har jag varit avhållsam, aktivt valt bort skidguld och OS-studiosammanfattningar.

Fin lördag med sol och lång att-göra-lista med trevliga punkter som leta-efter-roliga-små-krukor-på-Myrorna och baka chokladkaka. Och för att återkoppla till OS som arena för det ena eller det andra kan man minnas prispallen efter 200-metersloppet i Mexico City 1968 och en av världens mest kända bilder, tänka att vi borde ha lärt oss något sedan dess.

  855 Träffar
  0 Kommentarer
855 Träffar
0 Kommentarer

t.A.T.u. och The Killing

Eftersom jag inte vill ta del av en tillställning där människor som begär lön för sitt arbete utsätts för tortyr och där mänskliga rättigheter inte respekteras väljer jag helt enkelt bort vinter-OS 2014. Jag lyckades dock uppfatta att ryska truppen gick in till en remix av t.A.T.u:s Not gonna get us från tidigt 2000-tal, ett val som inte var helt väntat om man minns rubrikerna från våren 2003 då de "lesbiska tonåringarna" deltog i finalen av Eurovision Song Contest. Oväntat och ganska sorgligt, kändes det som, när jag hörde de ljusa rösterna och den eurodance-inspirerade produktionen fylla arenan.

Hur som helst tittade jag på första säsongen av The Killing på dvd istället. The Killing som utspelar sig i ett grått, regnigt Seattle, som liksom The Wire rör sig mellan det privata och det politiska, från samhällets topp till botten, spinner en väv över staden och mellan människor som står i olika relation till varandra och det som har hänt. Varje avsnitt utspelar sig under ungefär ett dygn och i centrum står utredningen av mordet på 17-åriga Rosie.

Känslan av hopplöshet och tung trasig sorg, av det ödesdigra i omogna oövertänkta beslut, av tomheten och avstånden mellan människor stärks av att staden hela tiden är tydligt närvarande, ibland på avstånd och som silhuett men ofta i närbild, av det ostadiga ombytliga vädret, av allt det vardagliga mitt i katastrofen, och det berättargreppet skapar en naturlig dramatik som gör det svårt att avbryta och lämna karaktärerna.

Dagens krönika i DN Kultur handlar om att svenska deckarförfattare borde använda skolan som miljö, och när jag ser The Killing håller jag med. För 17-åriga Rosie var skolan en stor del av tillvaron, även om den inte på något sätt står i berättelsens fokus, och där finns alla ingredienser som behövs för att skapa spänning. Många olika sorters människor, officiella och osynliga hierarkier, starka känslor, hård konkurrens, viktiga sociala arenor.

När man arbetar i skolan och har sin egen vardag i skolan är det svårt att riktigt se det skönlitterära värdet i miljön, men Lotta Olsson i DN har onekligen en poäng och hon serverade till och med en nästan färdig synopsis. Ska bli spännande att se om någon nappar.

Fortsätt läs mer
  894 Träffar
  0 Kommentarer
894 Träffar
0 Kommentarer

Järnspett och mellocirkus

Första februari. En knapp vecka kvar till OS i Sotji, premiär för årets version av svenska mellocirkusen. Två symbolevenemang med full mediabevakning.

I SVT:s Uppdrag granskning tidigare i veckan berättade en av arbetarna som bygger OS-anläggningen i Sotji om hur han misshandlats och torterats av rysk polis. Efter att mannen hade våldtagits med ett järnspett skrev han slutligen under flera papper, bland annat ett där han avstod från sin lön. Mannen skadades svårt, och kan inte längre försörja sin familj eller ens leva ett vanligt vardagsliv. Mardiros Demirtjan gav ett ansikte åt ett OS-bygge där tiotusentals löner saknas och där arbetarna utsätts för hot och våld, och han väcker en fråga som börjar kännas allt mer angelägen. Var går egentligen gränsen för vad ett evenemang som OS får kosta? För trots att Mardiros Demirtjans historia väcker många känslor och reaktioner så fortsätter OS-maskineriet att rulla. Fokus ligger fortfarande på programmet-dag-för-dag, medaljhoppen, invigningen, vilka som har kommit med i OS-truppen och inte, OS-dräkterna. Allt det där färgglada och roliga. Och någonstans borde det väl ändå finnas en point-of-no-return, en gräns när det inte blir lek och spel och idrott längre, utan något annat som man som människa och land helst inte vill vara en del av. För min personliga del känner jag att den gränsen har överskridits betydligt fler gånger än vad som känns acceptabelt på vägen mot detta OS, och inslaget i Uppdrag Granskning dödade absolut min sista lust att sitta framför tv:n och titta på en storslagen välregisserad invigning eller ens på Tre kronor i hockeyn.

När jag läser i morgontidningarna om svenska Melodifestivalen som startar ikväll, ett event som i sig är helt harmlöst med samma ramar och ungefär samma artister och låtskrivare år efter år, kan jag inte heller låta bli att leka med tanken på hur det skulle se ut om samma ekonomiska resurser och mediautrymme lades på en annan sorts kultur. Kultur med budskap, kultur som ger oss djupare insikter och kan lära oss något om oss själva som människor, som kan förändra hur vi ser på varandra och livet. Kultur som inte är bekväm, utan som tänjer på gränser, leker och experimenterar.

Hur många medaljer tar Sverige? Vilka betyg får kvällens låtar? Tiderna du inte vill missa och Så här följer du OS. Vilka går vidare direkt till finalen i Stockholm, och vilka går till andra chansen? Hur laddar OS-truppen? Och hur laddar melloartisterna?

Just nu måste jag erkänna att intresset är minimalt.

  906 Träffar
  0 Kommentarer
906 Träffar
0 Kommentarer

My Body the Hand Grenade och lite osorterade associationer

My Body, the Hand Grenade.

Jag gillade den albumtiteln. Och omslaget med en svart klänning med vit krage, upphängd i en glasmonter. Hole, 1997, i skarven mellan det högljudda, alternativa och mainstreamambitionerna. Innan Hollywood och Celebrety Skin. Jag tror att det fanns en t-shirt, mörkblå med vit text. Mina söner var pyttesmå. Fick lyssna på Holes Pretty on the Inside och Live Through This, L7, Breeders och Bikini Kill när de lekte i vardagsrummet på eftermiddagarna. Med facit i hand tror jag faktiskt att det passerade dem helt obemärkt.

Egentligen läser jag Joyce Carol Oates The Gravedigger's Daughter, fastnar i de så påtagligt fysiska beskrivningarna. Av dofter, smaker och synintryck. Ljud, känselintryck och instinktiva förnimmelser. Som när Rebecca, huvudpersonen, utan varje spår av romantik beskriver Tignor, mannen som hon kommer att gifta sig med, och trots allt får läsaren att bli intresserad och se något hos honom. En lång man med rakt nickelfärgat hår. ( - - - ) Hans skinn såg varmt ut, hade samma färg som rödlera. ( - - - ) Han hade så stora tänder, riktiga hästtänder! Lite sneda och de hade samma färg som ruttna majskolvar.

Engelsk fotboll på lördag eftermiddag som påminner om barndom och tidiga tonår. Tipsextra i soffan medan skymningen föll utanför fönstren. Jag brukade hålla på lagen med de vackrast namnen, Chrystal Palace, till exempel. Eller Sheffield Wednesday, för att jag tyckte om historien bakom deras namn. Tror mig till och med minnas att vi såg katastrofen på Heyselstadion i direktsändning en eftermiddag i maj. Hur som helst, denna helg visades Derby-Brighton, målsnålt och odramatiskt, så det räckte att rätt lojt supporta Seagulls.

Inför veckan som kommer, då det är litteraturfrukost i Norrköping med samtal omkring litteratur som det åttonde kulturområdet i samverkansmodellen och tankar inför arbetet med kommande kulturplanen försöker jag hitta en bra och tydlig struktur med hjälp av KLYS material. När det gäller kulturpolitik finns det så många olika aktörer och önskemål, mycket som är lika, men väldigt mycket som är olika, både inom ett kulturområde och mellan de olika kulturområdena, så det är en genomgång som både ger mycket idéer och inspiration, men som förhoppningsvis också hjälper till att hålla fokus på den fråga som är aktuell just den här gången.

Fortsätt läs mer
  1099 Träffar
  0 Kommentarer
1099 Träffar
0 Kommentarer

2013, hoppas att du hyfsar till dig lite

2013!

Jag vet inte vad för slags person du skulle ha varit om jag kunde förkroppsliga dig. Och jag brukar ändå ha ganska lätt för att personifiera både det ena och andra.

Hur som helst har vi inte kommit överens så där jättebra, får jag nog erkänna. Eller ... vi har haft en hel del ljusa stunder och några riktigt roliga minnen, men du har också ganska ofta gjort mig arg, ledsen och besviken.

Jag kan absolut inte klaga på utmaningarna som du har kommit med. Många, oväntade och omöjliga att skaka av sig. Du har hållit mig på tå, utmanat bekvämlighetszonen, knuffats och bråkat. Ibland växer man av utmaningar, ibland regresserar man. Jag tror att du har fått mig att växa, även om det inte alltid känns så. Jag har i alla fall stått upp mot dina utmaningar, hållit fast din blick, vägrat att backa.

Får man inte fler och större utmaningar än att man klarar av dem ska man förstås inte klaga, och jag är också medveten om att du har spridit dina guldkorn lite här och var. Ofta snabbt och lite vårdslöst, som att det inte riktigt har varit meningen.

Fortsätt läs mer
  928 Träffar
  0 Kommentarer
928 Träffar
0 Kommentarer

Läs- och skrivnörd

Jag är en riktig läs- och skrivnörd.

När jag är ledig ett par dagar tar jag chansen direkt. Dyker ner i böcker och manus. Parallellt med matlagning, julfriande, mellandagsrea och extra mycket träning har jag på ett par dagar plöjt Alice Munros Tiggarflickan, Kristian Gidlunds I kroppen min, Maria Svelands Hatet. Och så klart julklappsboken - Nanna Johanssons Hur man botar en feminist. Plus valda avsnitt i böcker om kvalitativ intervju, metod och vetenskapsteori, forskningsetik, samhällsvetenskapliga metoder, grundad teori.

Har bearbetat fotnoter och diskussioner, strukturerat om, förtydligat. Fantiserat, provat nya tonfall och olika vinklingar. Växlat mellan sorg och ilska, precision och antydningar, objektivitet och det djupt subjektiva.

Stannar kvar i det tillståndet ett par dagar till. Och njuter. Varje sekund.

  867 Träffar
  0 Kommentarer
867 Träffar
0 Kommentarer

Lördag, söndag och önskelista till tomten

Idag är det 22 december. Söndag. Det blåser ute, ljumma vindar. Sex - sju plusgrader. Luktar blöt jord och visset gräs, som tidig vår.

Lördagen var sista-minuten-julklappsinköp-dag för många. Människor stressade runt med påsar från klädaffärer, inredningsbutiker, teknikkedjor, leksaksjättar och systembolaget. På marken satt tiggare som vanligt, ropade hej! hej! och pleeease!, men människor har slutat lyssna, slutat att titta, slutat att reagera. Det har gått fort. För ett år sedan var tiggare en ovanlig syn, för ett par år sedan något som man bara såg när man åkte utomlands. Nu sitter de framför alla stora affärer och gallerior, längs med gågatan, i gathörnen och har blivit osynliga. Människor köar mitt framför dem, nästan kliver på dem, bär sina fulla påsar i ansiktshöjd på dem, och kontrasten blir extra stor just en sådan dag när pengarna överlag rullar och de flesta förbereder sig för att gå in i det egna familjefirandet med mat och dryck och presenter till släktingar och vänner som redan har det mesta.

Idag är också manifestationer mot rasism, i Kärrtorp och på flera andra platser i Sverige. Läser ett långt välskrivet reportage om hatbrott i DN, ser att Aftonbladet och Expressen kommer att live-sända från klockan elva, lockar med gäster, senaste nytt och analyser.

Överlag önskar jag att fokus kunde ligga lite mer på djupet i frågor som handlar om hur vi människor ser och behandlar varandra, och betydligt mindre på kända personer och inkallade poliser och live-tv. Så, tomten, i år önskar jag mig som sagt att människor inte ska sluta se varandra och att de ska tänka på hur de bemöter och behandlar varandra. Och så önskar jag mig också en fcsp-kaffemugg i svart och rött, men det får jag nog inte förrän i slutet av januari. Till dess knyter jag ihop önskelistan med den här bilden ( tyvärr utan info om fotograf och upphovsrätt, trots att jag har letat - publicerad på aftonbladet.se, metro.se och fotbollskanalen.se ):

  862 Träffar
  0 Kommentarer
862 Träffar
0 Kommentarer

Lucia och musikhjälpen

Sprang genom mörkret tidigt på luciamorgonen igår. Mötte tre berusade killar som ropade "kom igen!" och "bra jobbat!" när jag löpte förbi, lite längre bort en ensam ung man med balaklavahjälm trots att det var plusgrader och nästan vårvindar. I fönstren trekantsljusstakar och stjärnor, i hörlurarna Musikhjälpen, där en inbjuden barnmorska pratade om årets tema, "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet".

Tänkte på debatten som har varit omkring luciafirandet i förskolor och skolor. Om fotoförbud eller inte. Om barnen ska få vara tomtar och pepparkaksgubbar eller inte. Tänkte på luciatävlingar och omröstningar, på skönhetsideal och könsroller. På att tjejer i åldern 15-20 år löper störst risk att dö i samband med sin graviditet, särskilt om de lever i fattiga länder, framför allt söder om Sahara eller i Sydasien. På att plasthandskar, stetoskop eller en cykel till en barnmorska på landsbygden kan vara skillnaden mellan liv och död för en ung kvinna. På att jag aldrig själv hade överlevt varken min graviditet eller min förlossning i ett land utan fungerande mödra- och akutsjukvård.

På många sätt blir världen ständigt mindre - mer avancerad teknik får avstånden mellan människor och länder att krympa. På andra sätt växer avstånden. Det som är stora problem på en plats finns knappt i medvetandet hos människor på en annan. Att en 15-årig förstföderska dör av en infektion för att det inte fanns sterila handskar till den som hjälpte henne vid förlossningen, att vuxna människor näthatar en rektor för att barnen inte får vara tomtar eller pepparkaksgubbar i skolans luciatåg.

Under gårdagen passerade den insamlade summan i årets Musikhjälpen 10 miljoner kronor, i skrivande minut är summan 10.781.914 kronor. Pengar som kommer att kunna gå till fler barnmorskor, medicinsk utrustning, läkemedel, information och utbildning, transportmedel och annat som ökar chanserna för kvinnor i låginkomstländer att överleva sina graviditeter. Och en kort stund möter den värld som rent tekniskt blir allt mindre den värld som präglas av växande klyftor och socioekonomiskt avstånd.

  966 Träffar
  0 Kommentarer
966 Träffar
0 Kommentarer

Vad göra av all frihet?

Lördag eftermiddag. Novemberskymning redan vid tre. Alla måste-texter är skrivna. Rapporter, inlägg, analyser, kartläggningar, mejl. Har plötsligt en lucka av frihet. Ett par timmar när jag kan skriva precis vad jag vill. Fantisera helt fritt. Fortsätta på en gammal idé. Börja på en helt ny.

Sätter på mitt nuvarande skriv-soundtrack, upptäcker att första låten har tagits bort från Spotifylistan. Låten som ska förflytta mig från mitt eget huvud in i karaktärernas. Var och en av mina romaner har ett eget soundtrack, som har hjälpt mig att göra den resan när jag har jobbat med dem. Musik som snabbt har kunnat försätta mig i rätt skrivtillstånd för den text jag jobbar med för tillfället. Första låten är borta från listan, just den låt som är porten mellan verkliga världen och den påhittade, och skrivtillståndet vill inte infinna sig. Lägger en halvtimme på att försöka lösa problemet. Grälar samtidigt stumt på datorn.

Frihetsluckan krymper, försöker släppa det hela, komma i stämning igen. Väljer det manus jag håller på med, läser igenom den del jag tänker jobba med. Musiken är fel, språket känns stillastående, innehållet platt. Skrollar framåt och bakåt, försöker hitta en del som fungerar med de låtar som finns kvar. Tiden går. Passar på att surfa lite när jag ändå är så ofokuserad, fb och några nyhetssajter.

Såg Anna Odells Återträffen igår. Satt i tryggheten med en god vän före, under och efter, åt tapas, drack vin, pratade. Den väckte många tankar och känslor, om den tiden i grundskolan, om återträffar som fenomen, om roller och gruppmekanismer, om den man var och den man är, vad som är viktigt att veta och förstå, vad man har glömt. Men också om den konstnärliga processen, hur man väljer att använda och uttrycka känslorna.

Dagens frihetslucka, de grå eftermiddagstimmarna som kunde ha förvandlats till flera sidor av text, har snart försvunnit. Måste-texter skriver man bara, oavsett musiklistor eller inspiration. Kreativa texter, innan måste-stadiet infinner sig, är annorlunda, och den friheten kan vara svår att ta tillvara på. Åtminstone för mig.

Fortsätt läs mer
  908 Träffar
  0 Kommentarer
908 Träffar
0 Kommentarer

Ordet är fritt men inte gratis

Inlägg om ordets värde utifrån att det var fängslade författares dag igår, 15 november. Inlägget publicerades på Östgöta Correspondentens debattsida och ligger även på corren.se http://www.corren.se/asikter/debatt/det-fria-ordet-kan-ha-ett-hogt-pris-6620767-artikel.aspx

Detta är texten i sin helhet:

”Ordet är fritt, men inte gratis.” Så formulerar Sveriges författarförbund arbetet för ordets värde, och den senaste tiden har just det fria ordet och priset för det skrivna och talade ordet varit aktuella på flera olika sätt.

15 november är fängslade författares dag, då PEN-center över hela världen påminner om kampen för rätten att uttrycka sig fritt. I år är Ryssland i fokus, vilket i Dagens Nyheter konkretiserades i form av publiceringen av Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikovas brev från 18 oktober. I brevet berättar hon om den hastiga tvångsförflyttningen till ett nytt fångläger och uttrycker samtidigt en stark oro för sitt liv. Ett par dagar senare träffade Tolokonnikova sin advokat, därefter har inget mer hörts ifrån henne och hennes familj vet inte heller var hon befinner sig. Pussy Riot har blivit en stark symbol för yttrandefriheten, dels utifrån gruppens aktion och deras karaktäristiska image, men framför allt med tanke på regimens hantering av frågan, den långa häktningstiden, rättegången och de hårda straff som de unga kvinnorna dömdes till. Tolokonnikovas öde bevakas fortfarande av människorättsorganisationer och media från hela världen, vilket är mycket värdefullt i den situation hon befinner sig i.

Det internationella perspektivet på yttrandefriheten blir också aktuellt i Linköping den 19 november då fristadsfrågan tas upp i kommunfullmäktige, och Linköping som kommun får möjligheten att faktiskt göra en konkret skillnad i en utsatt människas liv.

Fortsätt läs mer
  939 Träffar
  0 Kommentarer
939 Träffar
0 Kommentarer