Bloggen

Populärnyheter och finnyheter

Det demokratiska samhället bygger på ett antal fri- och rättigheter där en av hörnstenarna är yttrandefrihet. Jag återkommer till den gång på gång, nu ur ett tillgänglighetsperspektiv. Tillgängligheten är en viktig del av ett väl utvecklat demokratiskt samhälle. Möjligheten att få ta del av fakta, åsikter, tankar, känslor, diskussioner och konstnärliga tolkningar ger oss bättre kunskaper, större insikter och förmåga att se på händelser, människor och företeelser nyanserat och ur olika perspektiv.

Tekniken har gett oss ett samhälle med enorm tillgänglighet till information, och vi kan snabbt och enkelt sprida ord, ljud, bilder och filmer till ett obegränsat antal människor. Det räcker med en telefon och en stunds nätuppkoppling både för att nå ut med eget material och för att få del av det andra vill sprida.

Kampen för det fria ordet är viktig och måste föras oavbrutet, men samtidigt är det ibland skrämmande att se vad vi faktiskt väljer att använda denna frihet till. Dels kan man så klart reagera på olika forum och sociala medier, alla obetänkta, oreflekterade inlägg. Hur en idé, en ogrundad slutsats eller för all del en ren feltolkning kan bli en sanning på till exempel Flashback. En sanning som sprids på ett par timmar och som aldrig kan plockas bort. Kommentatorsfält som som svämmar över av personangrepp och fördomar. Men dels handlar det om att vi nu för tiden aktivt och medvetet måste prioritera i och värdera det dagliga nyhetsflödet på ett helt annat sätt än tidigare.

När det gäller kultur pratar vi om finkultur och populärkultur, och när man går igenom kvällstidningarnas webbnyheter blir det tydligt att det också finns "finnyheter" som handlar om händelser, människor och förlopp som är mer komplexa, som ofta kräver lite förkunskaper, intresse för omvärlden, analys, förståelse för samspel mellan politik, ekonomi och samhällsstrukturer, och "populärnyheter" som handlar om kändisar, intriger i tv-program, monsterfiskar, bantningskurer, misslyckade läppförstoringar. De ligger sida vid sida, presenteras som lika angelägna.

Det är där som tillgängligheten börjar bli ett tveeggat svärd. Vi har rättigheter och möjligheter att ta del av allt detta samtidigt som mängden av nyheter hindrar oss från att hitta fram till det som verkligen är avgörande och viktigt. Det blir svårare att värdera informationen om man först skrollar förbi (eller väljer att läsa om) kändisars näsor/rumpor/frisyrer/semestrar, dokusåpaintriger, just-nu-i-melodifestivalen/såmycketbättre/stjärnornapåslottet, roliga barn, söta kattungar, otäcka insekter i örongångar och sedan ska sätta sig in i ett komplext händelseförlopp eller kritiskt läsa ett vetenskapligt baserat debattinlägg.

Fortsätt läs mer
  1052 Träffar
  0 Kommentarer
1052 Träffar
0 Kommentarer

hela havet stormar

Enligt de nationella kulturpolitiska målen från 2009 ska kulturen vara dynamisk, utmanande och obunden. Den ska präglas av kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet.

De senaste åren har jag lärt mig en hel del om regional kulturpolitik. Om samverkansmodellen. Om kulturplaner, kulturområden och prioriterade mål. Om att vara fri utövare inom ett område som är beroende av lokala, regionala och nationella riktlinjer och budgetramar. I olika sammanhang pratas det ofta om den berömda ”penningpåsen”, det vill säga den pott pengar som en viss verksamhet har fått sig tilldelad och hur den potten ska fördelas. Premisserna för kulturområdet är ganska enkla. Kulturpåsen är aldrig särskilt stor, verksamheten som den ska finansiera är omfattande och mångfacetterad. Där ryms till exempel bibliotek, länsteatrar, museum, konsthallar, hemslöjd, filmverksamhet och kulturarvsverksamhet, samt därtill en stor mängd andra kulturområden med många olika sorters större och mindre aktörer. Utan källhänvisningar skulle jag dessutom vilja påstå att en mycket stor del av dagens kulturutbud är helt beroende av ideellt arbete – musiker, konstnärer, dansare, författare, skådespelare, filmare, fotografer, illustratörer som drivs av en passion för det de gör, som ständigt hittar nya uttryck och idéer, som envist fortsätter sitt kreativa skapande utan ekonomisk ersättning.

Grunden för den regionala kulturpolitiken ska hur som helst utifrån nationella mål, samverkansmodellen och de regionala kulturplanerna vara långsiktig. Med utgångspunkt i kartläggningar av de olika kulturområdena och riktlinjer från kulturrådet samt i dialog med olika parter ska regionala kulturplaner regelbundet utvecklas. Kulturplanerna är i sin tur en förutsättning för fördelningen av innehållet i ”penningpåsen” till olika områden och aktörer.

I den nya region Östergötland ska kommande kulturplan färdigställas under våren, en process som varit levande under de år som jag själv har varit regionombud för Sveriges Författarförbund, men som nu går in i sin mest aktiva fas.

Med den erfarenheten och kunskapen var det både intressant och skrämmande att följa kulturdebatten i mitten av december, som var allt annat än långsiktig. Först kom ramaskriet när det stod klart att alliansens budget innebar minskade anslag till kulturtidskrifter. Kultursverige protesterade och förslaget ändrades raskt. Anslagen till kulturtidskrifterna blev kvar på bekostnad av den regionala kulturverksamheten. På riksdagens hemsida meddelades detta kortfattat:

Fortsätt läs mer
  967 Träffar
  0 Kommentarer
967 Träffar
0 Kommentarer

7 januari 2015

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Kan aldrig tas för given, måste erövras och försvaras gång på gång.

  1128 Träffar
  0 Kommentarer
1128 Träffar
0 Kommentarer

Black Friday

Dagarna är fulltecknade just nu. Inrutade. Planerade in i minsta detalj. En papperskalender, en telefonkalender. Ibland synkade, ibland inte. Jag inbillar mig att det finns en magisk (eller logisk) gräns för när sådana dagar och veckor blir effektiva, och när mängden uppgifter som ska hinnas med istället hindrar varandra.

Sitter på bussen. Har tänkt att använda tiden till att rätta uppsatser. Istället surfar jag på telefonen. Sitter som alla andra med ansiktet upplyst av det blåaktiga ljuset. Går in på Facebook. Instagram. Privat mejl. Författarmejl. Jobbmejl. Lokaltidningen. Kvällstidningarna. Tiden rinner iväg.

Utanför bussfönstret ligger mörkret och novemberdimman tät. Är arg och irriterad på mig själv för att jag slösar bort dyrbar tid. Samtidigt är det kanske en nödvändighet att uppdatera sig själv, påminnas om vad människor tänker på och engagerar sig i.

Det märkliga är att så mycket av det totala flödet handlar om subjektiva känslor och åsikter. Ung scen östs Marken brinner debatteras fortfarande som om det fanns ett enkelt rätt och fel. Liksom Markus Birro och Expressen. Paradise Hotel och Hollywoodfruar genererar nyhetsrubriker, som om vad en grupp tjugoåringar gör under en period med fri sprit och fritt spelrum för intriger och maktspel skulle vara intressant för någon annan än dem själva.

Överlag får grunda kunskaper, snabba åsikter och okritiska ställningstaganden oerhört mycket plats i det offentliga rummet.

Fortsätt läs mer
  1158 Träffar
  0 Kommentarer
1158 Träffar
0 Kommentarer

gäst på LiU's alumniblogg

  1087 Träffar
  0 Kommentarer
1087 Träffar
0 Kommentarer

Västfronten, minneskonst och dissidentbloggen

Sedan vi kommit hit har vårt föregående liv skurits bort utan att vi gjort något direkt för det. Vi försöker ibland få en överblick och finna en förklaring på detta, men det lyckas inte riktigt. Just för oss tjugoåringar är allt särskilt oklart (---). Äldre människor är nästan allesammans fast knutna till sitt förflutna, de har mark att stå på, de har band till sina hustrur, barn, yrken och intressen som redan har hunnit bli så starka att kriget inte kan slita bort dem. Men vi tjugoåringar har endast våra föräldrar och några av oss en flicka. Det är inte mycket - för i vår ålder är föräldrarnas makt minst, och flickorna har ännu inte börjat behärska en. Därutöver fanns det hos oss inte mycket mer; en smula svärmeri, en och annan fritidssyssla samt skolan. Längre bort räckte inte våra liv ännu. Och av alltsammans blev ingenting.

Så beskriver den tjugoårige tyske soldaten Paul Bäumer i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929 insikten om att befinna sig i en situation där han varken har ett förflutet eller någon framtid. När läsaren möter Bäumer i hans vardag vid fronten under första världskriget är han trots sin ålder redan en krigsveteran som har sett flera av sina gamla vänner dö, som har upplevt det mesta av skyttegravskrigets grymhet.

Ingen av oss är mer än tjugo år. Men unga? Ungdom? Det var längesedan. Vi är gamla människor.

I somras kom Remarques klassiker i pocketnytryck. När jag läste den första gången var jag själv i äldre tonåren, när jag nu läser om den är mina söner i samma ålder som Bäumer och hans vänner. Som artonårig litteraturstudent var jag ganska distanserad till krigstemat, särskilt som vi under en månad skulle läsa och diskutera en stor del av mellankrigstidens klassiker. Berlin Alexanderplatz. A Farewell to Arms. And the Sun Also Rises. Den tappre soldaten Svejk. Johnny Got His Gun. The Great Gatsby. Grapes of Wrath. Och så vidare. Som mamma till två nittonåringar läser jag den med helt andra ögon, och mycket mer med hjärtat. Scenen när Bäumer besöker jämnårige Franz Kemmerich som ligger döende i en sjuksäng träffar hårt:

Han talar inte om sin mor och sina syskon, han säger ingenting, allt detta ligger bakom honom - nu är han ensam med sitt nittonåriga liv och gråter därför att det lämnar honom.

Fortsätt läs mer
  1035 Träffar
  0 Kommentarer
1035 Träffar
0 Kommentarer

nära skymmer långt borta

Höstdimma längs
motorvägen
tidigt på morgnarna
läser Leif GW Persson
Den sanna historien
om Pinocchios
näsa
en ond saga
för vuxna barn
slutspurten
för valrörelsen
affischer
med politiker
som ler
med superlativer
och utropstecken
makt
förstår inte den blinda
längtan
som hos Macbeth
när föreställningen om makten
drömmen om makten
smaken av makten
priset för makten
tog över hela livet
förgiftade
och förstörde det
på lördagens kultursida
recenseras Joyce
Carol Oates senaste
Karthago
om Irak-kriget
jag beundrar verkligen
hennes glöd
hennes energi
hennes vilja
och förmåga
säkert över femtio romaner
tjocka
händelserika
välskrivna
köper ekologiska tomater
mörkgröna
citrongula
orangea
röda
ekologisk gurka
svenskodlade små knöliga
paprikor
solrosor
intill stånden
sitter tiggare
framför står lokala politiker
och delar ut lappar
om personval
hockeypremiär på
bortaplan om ett par timmar
fotboll
med strid om poäng
för direktavancemang
på mörknande plan
igår
till slut jubel
i nittiofjärde minuten
horisonten krymper
nära
skymmer långt borta
ofrivilligt


  1150 Träffar
  0 Kommentarer
1150 Träffar
0 Kommentarer

lördag 30 augusti och om två veckor är det val

Lördag 30 augusti, en ljummen, lätt gråmulen dag. Jag läser Chimamanda Ngozi Adichie's Americanah i badkaret efter en lång löptur. I eftermiddag spelar West Ham mot Southampton hemma på Upton Park, I morgon spelar Bajen mot Värnamo, borta, och efter många debatter och turer fram och tillbaka kan man se Kartellen i Trädgårdsföreningen. En ledig helg med sånt som jag gillar. Och om två veckor är det val.

Det finns mycket att skriva om valet. Om det samhälle som har vuxit fram de senaste åren, om politiska ideologier och partier, om valfrågor och personfokus, om yttrandefrihet och vad som inskränker den. Ändå väljer jag att inte göra det, eftersom det i så fall mest skulle handla om mina personliga åsikter och reaktioner, och det skulle i så fall gå tvärt emot det jag egentligen tycker är viktigt under de veckor som är kvar till 14 september.

I hela mitt vuxna liv har jag jobbat med förstagångsväljare. I år är också mina söner gamla nog att få välja för första gången. Om jag fick önska något för de här två veckorna skulle det vara saklighet och tydlighet i debatten och mediebevakningen. Den generation som är första- och till och med andragångsväljare i år är uppvuxna med lösryckta utspel, subjektiva åsikter och personligheten i centrum, oavsett om det handlar om Paradise Hotel-intriger eller viktiga politiska frågor, med fokus på dramatik och konflikter istället lågmälda, konstruktiva lösningar, med synen att individens upplevelser och känslor alltid går före kollektivet. För den generationens skull önskar jag alltså debatter som lyfter fram helheten för det samhälle de respektive partierna och samverkansalternativen vill bygga, konkreta genomförbara vallöften och tydliga strukturer för hur detta skulle genomföras. Lösryckta frågor, konflikter mellan enskilda partiledare, betygsättning på partiledarnas kläder och dramatiska rubriker kommer att leda till ogenomtänkta beslut i sista stund, grundade mer på känslor än logiska resonemang. För det här är också en generation som har vant sig vid att det det mesta går att fixa och lösa. Den är uppvuxen med dataspel där man har flera liv och om liven tar slut börjar man helt enkelt om från början, med curlande föräldrar och med social media som är med deras liv tjugofyra timmar om dygnet och där en åsikt för det mesta försvinner ner i flödet innan de flesta ens har hunnit ta del av den.

Dessutom önskar jag mig också fler konstruktiva samtal omkring kulturpolitik och minskade samhällsklyftor. Oavsett partifärg.

  998 Träffar
  0 Kommentarer
998 Träffar
0 Kommentarer

Vernissage 23 augusti

Välkommen till vernissage
lördagen den 23 augusti kl. 12
BRYTA MÖNSTER
SKÖNHET FÖR ALLA
23 augusti - 20 september

33 utställare, - slöjdare, konsthantverkare, konstnärer, arkitekter, poeter, fotografer, författare tolkar Ellen Key´s skönhetsbegrepp

Karin Almlöf, Sverker Arnberg, Susanne Arnberg, Helen Bengtsson, Jeanette Bennich, Caroline Blixt, Kerstin Danielsson, Jonas Edström, Mats Fredrikson, Maria Fagerberg, Karin Frendberg, Lasse Frisk, Sie von Gegerfelt Kronberg, Helena Hasselberg, Per Helldorff, Hedda Jansson, Anna Lindell, Mikael Löfström, Lars Malm, Karin McKeogh, Anna Nygren, Joanna Pierre Foucard, Magdalena Perers, Lefi O Persson, Carin Peterson, Hillevi Pärn, Anna-Lena Rydberg, Kerstin Sapire, Ingrid Skagerström, Stefan Teleman, Gustav Udd, Paola Wickström-Fredrikson, Ludwig Zackrisson

Utsällningen öppnas av
Catti Brandelius "Miss Universum" artist/konstär



Datum: 23 augusti - 20 september
Tider: Vardagar 12-18, Lördagar 10.30-15, Söndagar stängt
Entré: 20 kr/person
Plats: Hemslöjdens magasin, Storgatan 41 Linköping
Arrangör: Hemslöjden i Östergötland med stöd av Linköpings kommun och Regionförbundet Östsam
Foto Gustav Udd

  1258 Träffar
  0 Kommentarer
1258 Träffar
0 Kommentarer

fasar tillbaka in i flödet igen

Har haft begränsad internettillgång de senaste veckorna, både frivilligt och ofrivilligt. Snabbsurf på telefonen lite då och då, men annars har jag varit utanför nyhets- och åsiktsflödet, och datorn har fått vara skrivmaskin och bildredigeringsverktyg.

Förra året var jag själv i Almedalen under politikerveckan, satt i panelsamtal om samverkansmodellen och fria kulturutövares villkor, blev intervjuad av kulturnyheterna i P1 och gick på flera spännande seminarier och debatter. I år var jag i Italien hela Almedalsveckan, tog inte del av någonting mer än ett par spridda rubriker som mest handlade om opinionssiffror och betygsättning av partiledare. Det som var så intensivt och påtagligt på plats, mitt bland alla politiker, journalister, organisationer, myndighetsrepresentanter, gratisfrukostar, kaffemuggar och happenings, passerade helt obemärkt. Det enda jag fick med mig var femenaktivisternas "bröstkupp".

Fotbolls-vm har rullat på, även om jag har missat diskussioner och spelanalyser. Hoppas på vm-guld för Tyskland ikväll, även om jag egentligen brukar hålla på underdogen och tycker att favoritskapet är lite tråkigt. Gillar det schackmässiga i det tyska spelet, det coola, kontrollerade. Saknar själv tyvärr helt både boll- och spelsinne, tittar mer på spelarnas minspel och rörelsemönster, hur de interagerar med varandra, publiken, tränarna och spelarna på bänken, men uppskattar verkligen skådespelet när varje passning sitter, varje skott är genomtänkt.

Har alltså missat de flesta snackisarna och händelsenyheterna i slutet av juni - början av juli. Hamnade mitt i händelserna i Gaza när jag surfade in på nyhetssidorna i morse, och mot bakgrund av det känns finalen i fotbolls-vm verkligen helt oviktig. Försöker fasa tillbaka mig själv i flödet igen, sovra bland alla åsikter, tankar och känslor, fokusera på viktiga händelser, inte lägga energi på kändisnyheter, kalorifällor, gamla kriminalfall, grilltips och kvällstidningslistor. En hel del bra böcker har det blivit under de här veckorna - bland annat Donna Tartt's The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Joyce Carol Oates Little Bird of Heaven. Olika historier, men ändå lika. Uppväxtberättelser, långsamt och noggrant berättande, miljömässigt välförankrade, där ett brott är förutsättningen för händelsernas och karaktärernas utveckling.

  1028 Träffar
  0 Kommentarer
1028 Träffar
0 Kommentarer

D-dagen, då och nu, fotbolls-VM

Förra veckan var det sjuttio år sedan D-dagen. På svartvita bilder kan man se killar i mina söners ålder, arton-nitton, som landstiger i Normandie, vadar i havet med uppsträckta vapen, ålar över sanden. Unga beslutsamma ansikten, de allra flesta väldigt långt hemifrån. Killar som riskerade och offrade sina liv i kampen mot nazismen och fascismen. Omkring 10 000 allierade soldater, och mellan 4 000 och 8 000 tyska, dödades eller sårades under första dagen av landstigningen. Det är en grym tanke, särskilt när man just den här tiden på året ser unga killar i samma ålder med lysande vita studentmössor på huvudena, övertygade om att framtiden och hela det riktiga livet börjar här och nu.

I helgen läste jag också ut Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam. Det var mycket som fastnade efteråt, men allra mest det blinda, slumpmässiga våldet i koncentrationslägrens vardag och hur en femtonåring tvingas hitta strategier för att överleva först Auschwitz och sedan Ravensbrück. Vad skräck, förnedring och hunger gör med människor. Och hur fort det kan gå.

Märkligt nog är det lättare att titta bakåt och tycka att man kan lära sig något, än att titta runt omkring sig och vara lika insiktsfull när det gäller de väpnade konflikter som pågår i världen just nu. FN uppskattar till exempel att det idag finns omkring 250 000 barnsoldater under 15 år, något som sällan rapporteras om i nyhetsflödet eller kommenteras på ledarsidorna. Att krig, våld och förtryck är något som pågår runt omkring oss och som vi på olika sätt behöver förhålla oss till är något som är lätt att glömma bort när vår egen vardag ändå är relativt trygg. Igår skrev Norrköpings kommun och ICORN under avtalet som officiellt gör Norrköping till fristad, och det är ett stort och viktigt steg för att förändra tillvaron för en individ som får möjlighet att leva och verka där under ett år, men också en viktig markering mot de regimer som inte tillåter sina medborgare att uttrycka sig fritt.

Idag börjar dessutom fotbolls-VM, en månad med hårt arbete, mycket svett, glädje och besvikelse för de unga killar som har blivit uttagna att bära sina länders förhoppningar, stolthet och drömmar. Ett VM som kan förbrödra eller splittra, men som alltid skapar minnen både för de som deltar och för oss som bara får betrakta.

  1010 Träffar
  0 Kommentarer
1010 Träffar
0 Kommentarer

fotboll

För snart ett år sedan, i juni 2013, stod vi på östra stå och såg Hammarbys sista match på Söderstadion. Solen brände, hela stadion vajade grön och vit, det sjöngs utan uppehåll från alla läktare. Det var en fin och lite vemodig kväll.

Igår var jag för första gången på Nya Söderstadion, Tele2 Arena. Solen brände,de grönvita flaggorna vajade, klacken sjöng utan uppehåll. 21 000 i publiken, runt 8 000 fler än den där legendariska sista Söderstadion-kvällen för ett år sedan.

I min värld är fotboll en helhetsupplevelse, så mycket mer än själva matchen mellan två lag i superettan. Fotboll är utomhus med lukt av gräs, med ljud av skornas träffar på bollen i skottögonblicken och spelarnas röster när de ropar till varandra, med blaskigt kaffe, med solen i ögonen. Fotboll är den gemensamma rörelsen när det egna laget gör mål, och den är var och en av de som har kommit dit. De olika supportergrupperna, barnfamiljerna, förortstonåringarna, hipsterparen. De gamla och unga, fattiga och rika, tjejer och killar.

Den moderna fotbollen har fått mycket kritik, både från yngre supportrar och äldre supportrar, och det jag kände att jag själv saknade i den fina, bekväma, nya arenan var främst två saker - närheten och oinställsamheten. Jag sitter på långsidan och har perfekt sikt, ungefär som framför en storbildsskärm. Det finns rena toaletter som räcker åt alla, möjlighet att köpa öl, popcornmenyer, korv och pommes, läsk och kaffe i varje sektion, ingen behöver oroa sig för att komma i vägen för någon supporterrusning, man har tak över huvudet och sitter skönt, allt är tydligt och välorganiserat. Det är trevligt, helt enkelt, precis som den moderna fotbollen ska vara. Trevlig, underhållande och ofarlig.

Ändå saknar jag så mycket. Jag saknar närheten till spelet och till övriga publiken. När mina söner började stå i klacken var de i 12-årsåldern, det var inget problem att stöta på dem i paus och kolla om allt var okej, eller att möta dem efteråt. Nu är till exempel klacksektionen helt separerad från långsidans sittplatser. Jag saknar utomhuskänslan, gräslukten, måsarna som ibland flög in lågt över planen, bilmullret från Nynäsvägen, himlen och husen ovanför läktarna. Nu när bengaler bränns av i samband med matchstart måste avsparken skjutas upp så att röken kan vädras ut genom taköppningen. Jag saknar de udda existenserna i publiken, de luggslitna männen i gamla Bajentröjor från sjuttiotalet, kvinnor med höga hesa skratt, tonårskillar med bakåtstruket hår och blanka jackor med fotbollsointresserade flickvänner. Jag saknar att kunna sjunga med klacken på riktigt, utan att ljudet studsar mellan väggarna.

Fortsätt läs mer
  1067 Träffar
  0 Kommentarer
1067 Träffar
0 Kommentarer

Pendla, skriva, läsa

Den här våren har jag lärt mig att skriva medan jag åker buss. Drygt fyra mil på motorvägen och ungefär en halvtimmes skrivtid i vardera riktning. Romanbitar, dikter, ett par debattinlägg, några presentationer, en opposition har det blivit hittills. Har en sån där klassisk svart vaxduksbok som jag fyller med skisser, utkast och halvfärdiga texter. Bäst går det när det är sådant väder som i morse med grå himmel och dimma som gör det lätt att fokusera på bokstäverna framför sig. Molnen var så låga att man knappt ens såg strålkastarna på Nya Parken.

I många år har jag bara haft en femminuterspromenad till och från jobbet och helt glömt bort hur det är att behöva lägga tid på transportsträckor till vardags. Senast jag pendlade var 1992 till -94 när jag åkte mellan Vasastan i Linköping och Ekön i Motala. På den tiden sov jag mig igenom resorna med huvudet dunkande mot bussrutan och Alice in Chains, Nirvana, Rage Against the Machine och Hole i freestylelurarna. Det var antingen den relativt raka vägen genom Borensberg och infart längs Östermalmsgatan eller den krokiga vägen förbi Klockrike, Älvan och Fornåsa.

Har hur som helst börjat se fram emot de där skrivstunderna före och efter arbetsdagen. Ser också fram emot att fortsätta med min hög med att-läsa-böcker. Håller på att avsluta Donna Tartt's The Little Friend (minns att jag tappade läsenergin när Harriet och Hely jagade ormar första gången jag läste den för väldigt många år sedan, och har fortfarande lite svårt att förstå varför de just måste ha tag i en kobra), sedan väntar i tur och ordning The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Monika Fagerholms Lola uppochner och The Damned United av David Peace som jag läser om lite parallellt med de andra eftersom jag började prata om den här om dagen och blev så sugen på att uppleva språket i den igen:

Under skies. Under bloated skies. Under bloated grey Yorkshire skies, I walk from the taxi straight up to the banking and onto the training ground. Six days into the new season and the team already look like they need a week off. But there are no weeks off, no days off, not now; Birmingham at home on Saturday, the day after tomorrow. Queen's Park Rangers again, three days after that. No days off -

Älskar rytmen i det, energin.

Fortsätt läs mer
  1161 Träffar
  0 Kommentarer
1161 Träffar
0 Kommentarer

Den långa resan

Den långa resan är en utställning som handlar om tre ensamkommande flyktingkillar. Men egentligen handlar den om världen och hur den ser ut.

Med hjälp av svartvita foton, korta intervjutexter, illustrationer och digitala kartor tydliggörs hur vägarna hit kan se ut för de barn som inte har några andra alternativ än att lämna familj, släktingar, vänner och allt som de har vuxit upp med. Långa, grymma och farliga vägar.

Ute är det högsommarvärme trots att det bara är april. Dogge från Latin Kings inviger, säger något i stil med att om man vet lite mer så kan man också komma lite närmare. Och det är väl det som är det viktiga, hur man kommer längre än att bara betrakta.

Tre killar synliggörs. En av dessa tre är utan tvekan en av de mest helgjutna personer jag har träffat. Klok, ödmjuk, stolt och stark. Och samtidigt skör.

Varje dag tvingas nya barn fly, göra livsfarliga resor, utnyttjas, utlämnas. Göra långa resor som aldrig tar slut. Att våga se är viktigt, att våga komma lite närmare ännu viktigare. Men det är ändå fortfarande mycket kvar att göra.

  1245 Träffar
  0 Kommentarer
1245 Träffar
0 Kommentarer

Människan är skör

Trauma: Life in the ER från King's College Hospital i London på SVT Play. En svår skallskada. En stroke. En 22-årig kille med kraftig alkoholabstinens håller hårt i ambulanssjukvårdarens hand, skakar, raglar, sluddrar. Dricker nio liter cider om dagen. Vill inte leva mer.

I Helsingborg misshandlades en fotbollssupporter till döds i samband med oroligheter inför den allsvenska premiären.

Människan är skör. Ibland mer skör än vi förstår. En kvinna ska gå till jobbet och blir påkörd av en motorcykel. En man får en blodpropp i hjärnan, vaknar upp utan att veta vad som har hänt, var han befinner sig eller ens vilket år det är. En annan man ska se sitt lag spela säsongens första match en solig söndag, men kommer aldrig fram till arenan.

Dödsmisshandeln i Helsingborg väcker direkt krav på hårdare tag, och att klubbarna, politiker, polisen, supportrarna själva och samhället i stort måste ta sitt ansvar. Samtidigt är kanske den viktigaste frågan varför så många unga killar och vuxna män har det behovet av tillhörighet och rivalitet som supporterkulturen erbjuder. Varför det har vuxit fram en estetik med bengalrök, uppdragna halsdukar och luvtröjor, grabbgäng som avtecknar sig som Clock Work Orange-silhuetter på läktarna. Varför supportergrupper använder krigsrelaterade termer som marsch och invasion, varför en seger utanför planen är lika viktig som segern på planen. Varför hatet till andra lag är lika starkt som kärleken till det egna. Någonting beror det på, och svaret på den frågan är i grunden viktigare än vems fel det är. Inte i det enskilda fallet, men i utvecklingen som helhet.

Bilderna från Helsingborg visar hela skalan - krigsskådeplatsen och den sköra människan. Och där fanns inga vinnare, bara ännu en sorglig påminnelse om den mänskliga kroppens ömtålighet.

  1154 Träffar
  0 Kommentarer
1154 Träffar
0 Kommentarer

Kulturpengar, ett inlägg

http://www.corren.se/kultur/kulturen-ska-ocksa-vaxa-6827895-artikel.aspx

  1019 Träffar
  0 Kommentarer
1019 Träffar
0 Kommentarer

Moa Martinson-land

Jobbar sedan två veckor tillbaka i Moa Martinson-land, mitt i Norrköpings industrilandskap. En miljö som inspirerar och väcker tankar. De stora gamla fabriksbyggnaderna, Strömmens brusande vatten, det gula fängelset bakom höga murar. Moa själv som staty, en realistisk avbildning av en kvinna i kjol och dräktjacka, mitt i ett steg och full av energi. Just nu halvt dold av byggställningar och plast, ser ganska liten ut från Dragsområdet på andra sidan vattnet.

Moa Martinsons sätt att beskriva kvinnors och barns vardag i det tidiga 1900-talets fattiga Sverige är unikt på många sätt. Hon var en skarp iakttagare, orädd för att fånga upp och förmedla det hon såg och upplevde. Det finns inget inställsamt hos hennes karaktärer, de är fysiskt starkt närvarande och blir trots sina svårigheter aldrig några hjälplösa offer. Hennes kombinerade klass- och kvinnoperspektiv var ovanligt på trettiotalet, och är fortfarande ovanligt idag. Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland är ändå tre undantag som direkt får mig att associera till Martinson och hennes självbiografiska trilogi om Mia.

Dagens klassamhälle ser inte ut som gårdagens, och de tidiga statar- och arbetarförfattarna tillhör nu det litteraturhistoriska etablissemanget. Tiderna förändras, men påminnelsen om vad Moa Martinson gav ord och liv åt, och på så sätt fick en större allmänhet att ta del av, är fortfarande lika viktig. En kritiker skrev om Mor gifter sig: "Så mycket sammanträngd gråhet, elände, ynkedom och trasor kan knappast ens livet Självt prestera, och om så vore så skall vi be att få slippa att höra om det."

Moa Martinson-land inspirerar till att skildra det gråa, eländiga och trasiga, men också till energi, dynamik, livsvilja och ömhet.

  1213 Träffar
  0 Kommentarer
1213 Träffar
0 Kommentarer

Byter kön

Lyssnade på Tendens idag, och insåg plötsligt vad min senaste manusidé behöver. Har nu bytt kön på huvudkaraktären och fått en helt annan dynamik i texten. Det som är mest slående är att det faktiskt räcker med att byta namn och pronomen, allt annat fungerar oavsett om handlingen byggs upp runt en man eller kvinna.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/324801?programid=3381

  1227 Träffar
  0 Kommentarer
1227 Träffar
0 Kommentarer

8 mars

Idag är det onsdag 5 mars, på lördag 8 mars, internationella kvinnodagen.

Om jag fick välja skulle det inte behövas särskilda kvinnodagar, utan alla dagar skulle vara för alla människor, oavsett kön, ålder, bakgrund, religion, sociala förhållanden eller sexuell läggning. Samtidigt vet jag ju mycket väl att det inte är så. Alla dagar är inte för alla människor. Flickor och pojkar, kvinnor och män, har inte samma förutsättningar, särskilt inte i ett globalt perspektiv. Och särskilt inte i kombination med andra diskrimineringsfaktorer. Fattiga kvinnor, kvinnor från etniska och religiösa minoriteter och kvinnliga migranter blir till exempel ofta dubbelt utsatta.

I Sverige gäller debatten andra infallsvinklar på temat jämställdhet. 17 februari i år skrev 157 kvinnliga artister under uppropet "Glöm inte bort oss när historien skrivs" som bland annat handlar om exkludering av kvinnliga artister varje gång det skapas en kanon. Detta gäller inte bara musik, utan lika mycket konst, litteratur, film och historieskrivning för att bara ta några exempel.

En kanon handlar per definition om en auktoritets urval inom ett visst område, men viktigast i vardagen borde ändå vara vad vi tar till oss och låter oss påverkas av naturligt. Utan att ens tänka efter, utan att googla eller leta i böcker, kan jag på rak arm ge tjugo namn på kvinnliga musiker, författare och fotografer/konstnärer som hade stor betydelse för mig som individ, min smak och mina egna uttryck under tonåren och i tidiga tjugoårsåldern:

Sylvia Plath

Fortsätt läs mer
  1126 Träffar
  0 Kommentarer
1126 Träffar
0 Kommentarer

Play

Fredag kväll, väntar på Ruben Östlunds Play.

Play som handlar om barn som rånar barn. Barn som trakasserar och manipulerar. Vuxna människor som hukar sig och ser bort. Brorsantricket.

Läser samtidigt en självbiografisk roman om ångest, kreativitet och självdestruktivitet. Surfar runt bland nyheter om situationen i Ukraina, försöker få en bild av vad som händer, hur allvarligt det verkligen är.

Funderar över maktspel och rädsla, styrka och svaghet. Över hur gärna vi människor vill behålla hoppet, men också hur långt vi kan gå när vi ställs inför någon svagare.

Blundar en stund med torra ögon, orkar knappt öppna dem igen.

  1192 Träffar
  0 Kommentarer
1192 Träffar
0 Kommentarer