Bob, clown scares, tvåminutersrelationskonflikter

Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur och väldigt många människor tycker, tänker och känner väldigt mycket om det. Jag vet inte. Tänker att det väl ändå borde finnas mer intressanta författarskap att uppmärksamma och belöna, även om det så klart är bra att Svenska Akademien tänker utanför de förväntade ramarna. Har aldrig lyssnat på Dylan själv, tycker att han är rätt tråkig, men minns att vi fick allsjunga Blowin' in the Wind varje musiklektion hela mellanstadiet så någon slags relation har vi ändå.

Är å andra sidan inte så engagerad i nobelpriset överhuvudtaget. Tycker inte riktigt att litteraturen ska gillas av akademier eller galafesta med kungahus. Litteraturen ska vara självständig, obekväm, oförutsägbar och utmanande. Oavsett om det handlar om örats eller ögats poesi. Eller inte poesi alls.

Förutom att det just nu pågår ett amerikanskt presidentval som allmänt liknas vid en politisk cirkus har fenomenet clownattacker fått oanad spridning de senaste veckorna. Längs min vanliga löprunda har flera killer clowns visat sig, vilket känns så där roligt när man springer ensam i mörkret. Kommer ihåg mina mardrömmar efter att ha läst Stephen Kings It i tonåren och skulle verkligen inte alls gilla att möta en lokal Pennywise, även om trenden i sig är lite intressant, triggar författaren i mig och väcker en massa nyfikna frågor. Vilka är det egentligen som klär ut sig? Klär de ut sig hemma och går ut, förbi grannar eller familjemedlemmar? Eller klär de ut sig utomhus, bakom en buske eller så? Och hur transporterar de sig mellan attackerna? Och hur tänkte den clownutklädda personen som polisanmälde en tjej som tagit en bild på honom och lagt upp på Facebook? Och hur blir det om en killer clown möter en annan?

Förra veckan hade vi deadline på nästa filmmanusuppgift - två minuter, relationskonflikt, två karaktärer (baserade på verkliga personer) med olika hållning till livet, en hemlighet, klassisk dramaturgi med olika viljor, olika mål, vändpunkter, konflikt, konfliktupptrappning, klimax och avtoning. Blev en supertajt mamma-son-konflikt, svår och frustrerande att göra eftersom allt "onödigt" fick hyvlas bort, men säkert nyttig. Kände mig dock rätt defensiv när jag fick feedback om att fördjupa karaktärerna och lägga till en hel utvecklingsprocess extra. Finns gränser för vad man kan göra på två minuter.

Nu ska jag ta en paus från Dylan-rätt-eller-fel-diskussioner i sociala medier, presidentvalsdebatter, otäcka clowner och manusbearbetning, lägga mig under en filt och fortsätta läsa om Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Första gången läste jag glupskt för att få veta vad som hände, nu tar jag mig tid och bara njuter.

I morgon blir en tidig dag igen, prisutdelning till Unga berättare-finalister, skrivarworkshop och hockey.

×
Stay Informed

When you subscribe to the blog, we will send you an e-mail when there are new updates on the site so you wouldn't miss them.

lunch med H
Skräckfilm och SHL-premiär
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
fredag, 29 mars 2024