Förra veckan var det sjuttio år sedan D-dagen. På svartvita bilder kan man se killar i mina söners ålder, arton-nitton, som landstiger i Normandie, vadar i havet med uppsträckta vapen, ålar över sanden. Unga beslutsamma ansikten, de allra flesta väldigt långt hemifrån. Killar som riskerade och offrade sina liv i kampen mot nazismen och fascismen. Omkring 10 000 allierade soldater, och mellan 4 000 och 8 000 tyska, dödades eller sårades under första dagen av landstigningen. Det är en grym tanke, särskilt när man just den här tiden på året ser unga killar i samma ålder med lysande vita studentmössor på huvudena, övertygade om att framtiden och hela det riktiga livet börjar här och nu.

I helgen läste jag också ut Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam. Det var mycket som fastnade efteråt, men allra mest det blinda, slumpmässiga våldet i koncentrationslägrens vardag och hur en femtonåring tvingas hitta strategier för att överleva först Auschwitz och sedan Ravensbrück. Vad skräck, förnedring och hunger gör med människor. Och hur fort det kan gå.

Märkligt nog är det lättare att titta bakåt och tycka att man kan lära sig något, än att titta runt omkring sig och vara lika insiktsfull när det gäller de väpnade konflikter som pågår i världen just nu. FN uppskattar till exempel att det idag finns omkring 250 000 barnsoldater under 15 år, något som sällan rapporteras om i nyhetsflödet eller kommenteras på ledarsidorna. Att krig, våld och förtryck är något som pågår runt omkring oss och som vi på olika sätt behöver förhålla oss till är något som är lätt att glömma bort när vår egen vardag ändå är relativt trygg. Igår skrev Norrköpings kommun och ICORN under avtalet som officiellt gör Norrköping till fristad, och det är ett stort och viktigt steg för att förändra tillvaron för en individ som får möjlighet att leva och verka där under ett år, men också en viktig markering mot de regimer som inte tillåter sina medborgare att uttrycka sig fritt.

Idag börjar dessutom fotbolls-VM, en månad med hårt arbete, mycket svett, glädje och besvikelse för de unga killar som har blivit uttagna att bära sina länders förhoppningar, stolthet och drömmar. Ett VM som kan förbrödra eller splittra, men som alltid skapar minnen både för de som deltar och för oss som bara får betrakta.

PRINT