Den förste

Just nu skriver jag om ett kollektiv. En grupp som slutar att fungera och prestera. Oavsett i vilket sammanhang det händer är den psykologiska processen intressant - hur kan en grupp plötsligt fungera sämre än vad som skulle vara möjligt utifrån de enskilda medlemmarnas respektive förmåga. Mitt kollektiv innehåller minst tjugo olika personer, vissa mer centrala än andra, en del i stort sett osynliga. Jag prova ett experiment för att ge så många av dem som möjligt så mycket liv som möjligt genom att presentera dem en och en, och ställa frågor som har dykt upp under skrivandets gång. Om någon har idéer och förslag på svar så är det bara roligt, annars är det ett sätt att bearbeta de olika karaktärerna och deras personligheter.

Här är den förste - den ärrade, stabile, den med vargögon och stort hjärta. Den som kanske skelar lite, ser jag nu, och den som tar ett så stort ansvar för resten av gruppen att det hämmar honom själv. Den som börjar bli lite för gammal för det han håller på med, inte lika snabb som tidigare, inte lika stark.

Jag undrar fortfarande vad som kommer att hända med honom i takt med att gruppen fungerar allt sämre ... Om han kommer att hålla i, bita ihop, motivera, orka mer än han själv tror är möjligt. Eller om han kommer att tappa taget, ge upp, söka sig till sin familj och sina andra drömmar, de som kommer när allt känns meningslöst. Än så länge tvivlar han mycket, men är envis och lojal.

Och ifall han släpper taget, hur kommer det i så fall att påverka de andra? Ger det utrymme för andra att kliva fram och vända situationen, eller innebär det slutet för alla? Och om han fortsätter att kämpa på - blir han kanske helt ensam kvar?