Har just sprungit bland gula och röda löv, i halvmörkret under de låga molnen, precis som varje dag den här årstiden. Den senaste veckan har det känts som att jag är i en ensam tyst dröm när jag löper genom höstdiset. Det är inte så många människor ute längre, konturerna suddas ut, ljuden dämpas.

Idag har jag sprungit och tänkt på perspektiv, hur en historia lever eller dör med sitt perspektiv. Hur svårt det ibland är att hitta rätt perspektiv, och vilken makt perspektivet har att förändra hela innehållet. Nu jobbar jag med ett nästan totalt perspektivskifte i den text jag skriver, kanske inte så tydligt rent konkret, men åtminstone mentalt. Lite grann känns det som en rejäl penicillinkur, historien piggnar till, börjar växa igen, får ny energi.

Det är det fina med att skriva, att det aldrig blir riktigt färdigt, att man kan fortsätta hitta nya vägar, förändra och utveckla, hitta nya röster, mer innehåll, fler möjligheter. Både när man medvetet väljer ett nytt perspektiv, eller när man plötsligt får det ändå, helt enkelt för att man utvecklas som människa.

PRINT