I morgon åker jag till Brighton.
Jag tycker om att komma dit. Varje gång. Det finns så mycket skönhet, så många drömmar, men också mycket trasighet. När man står på stranden ser man Brighton Pier, pulserande av ljus och ljud, med nöjesfältet och fish'n'chipsstånden, pubar och Rock Shops, och det svartnade skelettet av nerbrunna West Pier på samma gång.
Redan vid första andetaget väcks känslan av staden. Den speciella blandningen av avgaser, det salta från havet, matoset från pubar och restauranger, den avrundande sötman.
Sedan synintrycken. Den bedagade skönheten som jag har fångat på så många foton genom åren. De vita husfasaderna längs sea front, stenarna på stranden, havet som är blått eller grönt, grått eller svart, det lite disiga ljuset... Men också alla grå, syrefattiga kontor, alla andrahandsaffäree, lager, center, alla bakgator, utkanter och industriområden.
Någon gång ska jag hitta en historia att skriva om där Brighton passar in. Det är ett löfte till mig själv.