Bloggen

fotboll

För snart ett år sedan, i juni 2013, stod vi på östra stå och såg Hammarbys sista match på Söderstadion. Solen brände, hela stadion vajade grön och vit, det sjöngs utan uppehåll från alla läktare. Det var en fin och lite vemodig kväll.

Igår var jag för första gången på Nya Söderstadion, Tele2 Arena. Solen brände,de grönvita flaggorna vajade, klacken sjöng utan uppehåll. 21 000 i publiken, runt 8 000 fler än den där legendariska sista Söderstadion-kvällen för ett år sedan.

I min värld är fotboll en helhetsupplevelse, så mycket mer än själva matchen mellan två lag i superettan. Fotboll är utomhus med lukt av gräs, med ljud av skornas träffar på bollen i skottögonblicken och spelarnas röster när de ropar till varandra, med blaskigt kaffe, med solen i ögonen. Fotboll är den gemensamma rörelsen när det egna laget gör mål, och den är var och en av de som har kommit dit. De olika supportergrupperna, barnfamiljerna, förortstonåringarna, hipsterparen. De gamla och unga, fattiga och rika, tjejer och killar.

Den moderna fotbollen har fått mycket kritik, både från yngre supportrar och äldre supportrar, och det jag kände att jag själv saknade i den fina, bekväma, nya arenan var främst två saker - närheten och oinställsamheten. Jag sitter på långsidan och har perfekt sikt, ungefär som framför en storbildsskärm. Det finns rena toaletter som räcker åt alla, möjlighet att köpa öl, popcornmenyer, korv och pommes, läsk och kaffe i varje sektion, ingen behöver oroa sig för att komma i vägen för någon supporterrusning, man har tak över huvudet och sitter skönt, allt är tydligt och välorganiserat. Det är trevligt, helt enkelt, precis som den moderna fotbollen ska vara. Trevlig, underhållande och ofarlig.

Ändå saknar jag så mycket. Jag saknar närheten till spelet och till övriga publiken. När mina söner började stå i klacken var de i 12-årsåldern, det var inget problem att stöta på dem i paus och kolla om allt var okej, eller att möta dem efteråt. Nu är till exempel klacksektionen helt separerad från långsidans sittplatser. Jag saknar utomhuskänslan, gräslukten, måsarna som ibland flög in lågt över planen, bilmullret från Nynäsvägen, himlen och husen ovanför läktarna. Nu när bengaler bränns av i samband med matchstart måste avsparken skjutas upp så att röken kan vädras ut genom taköppningen. Jag saknar de udda existenserna i publiken, de luggslitna männen i gamla Bajentröjor från sjuttiotalet, kvinnor med höga hesa skratt, tonårskillar med bakåtstruket hår och blanka jackor med fotbollsointresserade flickvänner. Jag saknar att kunna sjunga med klacken på riktigt, utan att ljudet studsar mellan väggarna.

Jag kan absolut tänka mig att gå på en stor nybyggd arena och se ett riktigt bra fotbollslag just för att det är trevlig underhållning, men när jag går och ser mitt eget lag spela i superettan ska det inte vara trevligt och inställsamt, utan det får gärna kännas att det är på riktigt. Att det är riktiga spelare, att vi i publiken är där tillsammans, att vi är utomhus en fin kväll och upplever riktiga äkta känslor.

D-dagen, då och nu, fotbolls-VM
Pendla, skriva, läsa
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
torsdag, 27 juni 2019