Bloggen

fristadsceremoni

"Ordet är fritt men inte gratis."

Det är Sveriges Författarförbunds slogan till kampanjen om Ordets värde. Egentligen handlar den kampanjen om professionella skribenters rätt att få avtalsenlig ersättning för sina ord, men för mig är citatet också en påminnelse även om det helt motsatta - att för många människor är ordet verkligen inte alls gratis. På många platser runt omkring i världen är priset för ordet trygghet, hälsa, hem, frihet och i värsta fall till och med livet.

Sveriges Författarförbund är en intresseorganisation för verksamma författare och litterära översättare, som regionombud är mitt uppdrag att bevaka förbundets frågor i Östergötland. En av grundpelarna är just "att ständigt försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt". Ett konkret exempel på det är fristadsfrågan.

Fyra år har gått sedan fristadsmotionen presenterades, i november 2013 röstade kommunfullmäktige ja till att Linköping skulle bli fristad. Det är alltså en lång process som har lett fram till den här dagen och det är fortfarande en del tid kvar innan Linköping står helt redo och praktiskt rustat för att välkomna sin första fristadsförfattare.

Att få se och höra Norrköpings och Jönköpings fristadsförfattare här idag känns som ett fint och viktigt bevis för att alla steg i den här processen verkligen till slut gör konkret skillnad för den individ som får möjligheten att leva och verka i trygghet, om än under en begränsad tid. Ett bevis för att artikel 19 om rätten till åsikts- och yttrandefrihet i FN's deklaration om mänskliga rättigheter betyder något på riktigt.

Det känner jag starkt som ombud för Författarförbundet, som medlem i Svenska PEN och framför allt som en helt vanlig medmänniska och Linköpingsbo.

Igår skrevs avtalet mellan Linköpings kommun och ICORN under. Linköping är alltså officiellt en fristad för en förföljd författare, eller för all del musiker, konstnär, journalist eller bloggare, och kan ta emot en person så snart det praktiska är klart.

Jag försökte formulera mitt tal på de små luckorna av tid som då och då dök upp bland allt det andra som skulle göras veckan innan ceremonin - städa, storhandla, gå igenom deklarationen och momsbilagan innan fjärde maj, tvätta, laga mat, jobba, gå igenom remissversionen av kommande kulturplan, njuta av våren.

Det är lätt att teoretisera över problem, hitta strukturer och förhållningssätt. Lätt att rada upp självklarheter. Jag fastnade till slut i två känslor som jag ville förmedla - dels tryggheten, som jag själv tar för given, i att stå upp inför en publik med politiker och höga tjänstemän och veta att jag faktiskt kan tycka, tänka och säga vad jag vill utan att straffas för det, dels hur mycket det betyder för varje enskild människa som fruktar för sin säkerhet och sitt liv att få en tids trygghet.

Förutom det värde som finns i själva ceremoni var dagens absolut största behållning att få träffa de fristadsförfattare som redan finns i Sverige och påminnas om hur lika vi ändå är och hur grymt fel och orättvist det är att de har fått offra så mycket för ord som jag själv tar för givna.

Den enkla insikten är ofta är den starkaste, och det var också det enkla och nära jag valde att fokusera på i talet. Jag önskar dock att jag hade lagt till en sak efter den sista meningen: Nu hoppas jag att den sista praktiska delen av förberedelserna kommer att gå riktigt fort, för för den som lever under hot, utsätts för våld, frihetsberövas eller systematiskt trakasseras är varje dag, varje vecka, varje månad en evighetslång tid.

puh
barnets århundrade
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
tisdag, 22 oktober 2019