Bloggen

hela havet stormar

Enligt de nationella kulturpolitiska målen från 2009 ska kulturen vara dynamisk, utmanande och obunden. Den ska präglas av kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet.

De senaste åren har jag lärt mig en hel del om regional kulturpolitik. Om samverkansmodellen. Om kulturplaner, kulturområden och prioriterade mål. Om att vara fri utövare inom ett område som är beroende av lokala, regionala och nationella riktlinjer och budgetramar. I olika sammanhang pratas det ofta om den berömda ”penningpåsen”, det vill säga den pott pengar som en viss verksamhet har fått sig tilldelad och hur den potten ska fördelas. Premisserna för kulturområdet är ganska enkla. Kulturpåsen är aldrig särskilt stor, verksamheten som den ska finansiera är omfattande och mångfacetterad. Där ryms till exempel bibliotek, länsteatrar, museum, konsthallar, hemslöjd, filmverksamhet och kulturarvsverksamhet, samt därtill en stor mängd andra kulturområden med många olika sorters större och mindre aktörer. Utan källhänvisningar skulle jag dessutom vilja påstå att en mycket stor del av dagens kulturutbud är helt beroende av ideellt arbete – musiker, konstnärer, dansare, författare, skådespelare, filmare, fotografer, illustratörer som drivs av en passion för det de gör, som ständigt hittar nya uttryck och idéer, som envist fortsätter sitt kreativa skapande utan ekonomisk ersättning.

Grunden för den regionala kulturpolitiken ska hur som helst utifrån nationella mål, samverkansmodellen och de regionala kulturplanerna vara långsiktig. Med utgångspunkt i kartläggningar av de olika kulturområdena och riktlinjer från kulturrådet samt i dialog med olika parter ska regionala kulturplaner regelbundet utvecklas. Kulturplanerna är i sin tur en förutsättning för fördelningen av innehållet i ”penningpåsen” till olika områden och aktörer.

I den nya region Östergötland ska kommande kulturplan färdigställas under våren, en process som varit levande under de år som jag själv har varit regionombud för Sveriges Författarförbund, men som nu går in i sin mest aktiva fas.

Med den erfarenheten och kunskapen var det både intressant och skrämmande att följa kulturdebatten i mitten av december, som var allt annat än långsiktig. Först kom ramaskriet när det stod klart att alliansens budget innebar minskade anslag till kulturtidskrifter. Kultursverige protesterade och förslaget ändrades raskt. Anslagen till kulturtidskrifterna blev kvar på bekostnad av den regionala kulturverksamheten. På riksdagens hemsida meddelades detta kortfattat:

Den 18 december beslutade riksdagen att återförvisa kulturutskottets betänkande om fördelningen av pengar i statsbudgeten till kultur, medier, trossamfund och fritid för ny behandling i kulturutskottet. 15 miljoner kronor omfördelas från anslaget bidrag till regional kulturverksamhet till bidrag till litteratur och kulturtidskrifter.

Kulturtidskrifterna räddades alltså i sista sekund och beslutet att istället minska det regionala kulturstödet slog inte tillbaka med samma kraft. Kanske för att regionernas röster inte är lika starka och inflytelserika, kanske för att det var svårt att mobilisera, samla argument och gå in i en ny debatt så snabbt inpå den förra. Det kan jag låta vara osagt.

Kulturtidskrifternas existens är central, liksom den regionala kulturverksamhetens förutsättningar att behålla stor bredd, god konstnärlig kvalitet och tydlig utvecklingspotential. Det ena borde inte utesluta eller konkurrera med det andra. Kulturen som helhet förlorar både på att besparingarna till synes godtyckligt bollas mellan olika områden och på avsaknaden av tydligt konsekvenstänk. Det minsta man kan önska sig är väl ändå att fördelningen av slantarna i den redan ganska begränsade påsen inte upplevs som ett hela havet stormar där musiken stängs av innan alla ens är medvetna om att de är en del av leken.

Populärnyheter och finnyheter
7 januari 2015
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
tisdag, 22 oktober 2019