När något man längtat efter länge till slut händer tänker man att det ska vara med lite buller och bång. Ett slags crescendo och en stor urladdning. Inte att man sitter i ett par gamla mjukisbyxor med en låg grå himmel och regn utanför fönsterrutan och bara sätter punkt.
Jag har skrivit på samma manus så otroligt länge. Inte regelbundet, utan mer ryckvis när jag har haft tid och tillräckligt mycket överskottsenergi. Skapat mina karaktärer och deras relationer, lämnat dem ett tag, återkommit till dem, utvecklat dem, förändrat deras förutsättningar. Vägt individer mot kollektivet, tagit bort och lagt till.
Det har blivit ryckvis eftersom jag samtidigt har jobbat mycket på mitt vanliga jobb. Eller mina vanliga jobb, som det har blivit under åren då manuset växt fram. Skolan som jag var med och byggde upp, formade utifrån pedagogiska idéer, elevsyn och fantasi. Skolan där jag var ett halvår efter att den första lagts ner. Min nuvarande skola, som på många sätt är den bästa hittills, där jag först var rektor i tre år och sedan valde att återgå helt till undervisning. Där jag har alla mina inspirerande elever, fyra klasser i svenska plus mina skrivare.
Det var det sista beslutet som gjorde att jag fick plats för mitt eget skrivande igen. Att jag kunde lägga min fritid och min pendlingstid på ett halvfärdigt manus istället för på schemaläggning, tjänstefördelning, budget och all övrig administration.
Idag på förmiddagen har jag satt punkt. Tvåhundra färdiga sidor. Helt utan buller och bång, helt utan crescendo och urladdning. Bara ett mentalt yeees, kanske en stor kopp svart kaffe tillsammans med sonen A som sitter i andra soffan och skriver en cripteoretisk analys av Anton Corbijns Control, ett glas vin senare ikväll.
Efter helgen kommer nästa utmaning. Att våga dela med sig av texten, öppna upp för synpunkter, tankar och kritik. Bland det läskigaste som finns, tycker jag nog själv. Men - man ska kriga det som skrämmer, särskilt om det bara finns inom en själv. Annars blir man aldrig en större och klokare människa.