Hockeyslutspel, allsvensk premiär och var står du själv?

Tycker så mycket om den tidiga våren.

Ljuset som kommer med jättekliv, knoppar, snödroppar och tussilago, hockeyslutspel och premiär för fotbollsallsvenskan med skymningsblå kvällar på iskalla arenor.

Rent sportsligt är det verkligen julafton. Varannandagshockey med snabba, hårda, kniven-på-strupen-och-vinna-eller-försvinna-matcher. Däremot ogillar jag starkt det ogenerade vinsttänket hos SHL-klubbarna. Känslan av att pengar alltid går före hjärta, känsla och lojalitet. Att slutspelstillägg på säsongskort i klacken kostar hela studiebidraget för en sjutton-artonåring och i värsta fall kan bli max två hemmamatcher. I den bästa av världar skulle de trogna supportrarna, de som går på alla hemmamatcher och många bortamatcher i grundserien, ses som en värdefull tillgång. En engagerad publik som kan hockey och brinner för sitt lag kan bära fram spelarna och skapa slutspelsstämning på ett helt annat sätt än klappor, reklamjinglar, jumbotronbildspel och maskotlejon.

Bevakar just nu också biljetter till den allsvenska premiären första helgen i april. Biljettrycket och förväntningarna är nästan som inför en unik Sverige-spelning av en världsartist. Har själv satt larm på telefonen så att jag kan gå in exakt den minut de släpps för att få en plats på Östgötaporten där Hammarby spelar säsongens första match. Ändå är jag redan nu stressad över att jag förmodligen inte kommer att hinna få tag i mina två borta-sitt-biljetter.

I kursen Att skriva filmmanus gör jag precis min näst sista uppgift. Alternativ dramaturgi, sju minuter om grabbig våldskultur. Jobbar med att fånga situationen och känslan mer än att förklara och moralisera. Tror egentligen inte att det är mer komplicerat än en längtan efter starka känslor - spänning, kärlek, gemenskap, hat, smärta - en hel del alkohol, vi-mot-dom-situationen. Gestaltar det också så. Utan förklaringar bakåt, utan ånger och ångest, utan någon utlösande orsak. Får återkopplingen "du bör själv ta ställning" på mitt manus. Undrar: måste jag verkligen det?

Jag uppskattar själv att få känna mig lite smart som läsare/åskådare/publik. Tänker att om man ser en uppenbart empatilös tjugoåring som gör riktiga dumheter så förstår man att det inte är bra, förstår att det säger något om vår samtid och det samhälle vi lever i. Tänker att den förståelsen är mer effektivt än att manusförfattaren redan har bestämt vad jag ska tycka och hur jag ska reagera. Precis som jag uppskattar att själv lista ut när jag ska klappa händerna, sjunga och jubla på en hockeymatch istället för att bli instruerad av ett par animerade händer på en jumbotron.

"Var står du själv", frågar den person som ger återkopplingen på manuset.

Måste man verkligen svara på det? Och för vem är det egentligen mer intressant var jag står än var den personen själv står?

×
Stay Informed

When you subscribe to the blog, we will send you an e-mail when there are new updates on the site so you wouldn't miss them.

planen sedan några veckor tillbaka har varit folkf...
Trainspotting 2
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
fredag, 29 mars 2024