Höstmörkret faller tidigare, ligger kvar längre för varje dag.
Minns i våras, i början av pandemin, när experter skulle ge prognoser om långvarigheten av coronasmittan. April. Sommaren. Hösten. November. Eller en andra våg?
Nu är det snart oktober. Nästa våg slår över Europa, Sveriges smittsiffror börjar gå åt fel håll.
Orimligheten i att orka med sju-åtta pandemimånader är redan avklarad.
Man kan skriva mycket om den här tiden. Om vården, om isolering, om människor som fick dö för tidigt, människor som fortfarande inte är friska efter första vågen, om ekonomi, demokrati, alla hotade branscher, arbetslösheten, oron, ångesten.
Läser just nu Året med tretton månader av Åsa Linderborg, försöker se tillbaka till den tiden som skildras. Känns långt borta fast det bara är ett par år. En tid när man kunde resa fritt, sitta på restauranger, samlas. När metoo och Svenska Akademien stod i fokus.
Har haft låg energinivå den senaste tiden. Kan bero på att jag har mycket att göra, men framför allt tror jag att det beror på att 2020 inte har innehållit allt det där som hela tiden ger ny energi - möten med fler människor än de allra närmaste, konserter, utställningar, resor.
Har gått på sound healing vid tre tillfällen sedan augusti. Behöver fylla på min inre eld, säger min healer. Och minska smärtan i min distansarbetesskadade axel, tycker jag själv. Axeln har fått rehabträning sedan juni och trippeldoser antiinflammatorisk behandling under augusti-september. Värker fortfarande konstant, fast kanske inte lika våldsamt som tidigare. Är svårt att veta när man har vant sig vid det onda.
I alla fall mycket spännande framför mig - nytt uppdrag som andra vice ordförande i Författarförbundet, nytt manus som just nu flyter på ganska bra, vid-sidan-om-studier och vanligt jobb.
Idag har jag matat energireserven med indisk mat, vin, finsällskap, en ny stickad tröja.
Egentligen gillar jag dimmiga långsamma morgnar och snabbt svartnande kvällar.