Hösten 2017, ett halvt sekel

Hösten 2017.

Hösten då nazister organiserade sig för att marschera genom Göteborg.

Hösten då spansk polis gick till våldsamt angrepp mot folkomröstande katalaner, då regionparlamentet utropade Kataloniens självstyre och regeringen i Madrid bara några timmar senare avsatte den katalanska regionregeringen och upplöste parlamentet.

Hösten då en 64-årig amerikan barrikaderade sig med 23 vapen på ett hotellrum i Las Vegas, pricksköt genom sitt fönster och dödade ett sextiotal personer, skadade över femhundra.

Hösten då IS självutropade huvudstad Raqqa föll.

Hösten då #metoo nästan över en natt blottlade outtalade könsbaserade maktstrukturer och enskilda män som systematiskt utnyttjat sina ställningar för sexuella trakasserier. Unga, medelålders och gamla kvinnor delade historier om återkommande kommentarer, attityder och konkreta handlingar men också om regelrätta övergrepp.

Rent metrologiskt har det varit en mild höst. Vacker. Full av sådana där dagar som man föreställer sig när man tänker på höstpromenader och utflykter. Soliga, med blå himmel och krispiga gula löv på träden och på marken. Mänskligt har den dock känts rätt kylig.

Just idag, i skarven mellan hösten 2017 och vintern som närmar sig med frost, några minusgrader och alltför tidiga juldekorationer, fyller jag ett halvt sekel och det känns både skrämmande och fascinerande på en gång. Åldern i sig är inte mycket att göra åt – den är ju inte en egenskap utan något som händer med varje år man har levt – men balansen mellan ens inre kärna (själen, personligheten eller vad man nu vill kalla den) och den yttre tiden blir allt mer ostadig.

Tankar och känslor är i stort sett samma som när jag var fem-tio-femton-tjugo-tjugofem år gammal. Jag tycker om ungefär samma saker, ogillar det samma som jag alltid har gjort. Samtidigt är det inte alls samma värld nu som då. Stormakter och allianser har kommit och gått, ledare, konflikter och politiska preferenser likaså. Allt som så mycket kretsar omkring idag - internet, sociala medier, smarta telefoner, streamingtjänster - hade jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi när jag var tonåring.

Ibland när jag inte riktigt känner igen mitt eget ansikte i spegeln funderar jag över vilken ålder jag egentligen har känt mig mest hemma i. Som har stämt bäst överens med insidan.Om det var barndomen med den oändliga gränslösa fantasin, alla historier och lekar som hela tiden fyllde hela mitt huvud. Om det var de unga osäkra åren, innan jag riktigt begrep vem och hur jag ville vara. Eller de unga nästan-on-top-of-the-world-åren, plugga-och-flytta-hemifrån-åren, yngst-på-jobbet-åren, småbarnsåren ...

Det finns så många perioder i ens liv, så många olika förutsättningar, så många olika saker som står i fokus. Och när man ser tillbaka går de så otroligt fort. Vips är man tonåring, vips är man vuxen, vips är man förälder, vips är barnen vuxna, vips har man sina karriärmässigt bästa år bakom sig.

För att slippa tänka allt för mycket på vips-kedjan och hela livet tar jag en lång löptur i höstsolen och ett nästan lika långt hett bad. Sedan ska jag laga god mat med många ingredienser och lång koktid, läsa en bra bok medan maten puttrar på spisen, bjuda de närmaste på middag. Att gå med dagen och det man tycker om är alltid ett säkert kort, alldeles oavsett tid, period och yttre förutsättningar.