Har just gett mig själv den trevliga uppgiften att sträckläsa Knausgårds Min kamp 5, så att jag kan lämna tillbaka den till biblioteket på torsdag.
Både själva situationen i sig, att sitta och intensivläsa inför en deadline, och bokens handling påminner mig om när jag själv började plugga på universitetet. 18 år, storögd, full av intryck, lycklig vid blotta åsynen av litteraturlistan, helt utan alla termer och referenser för att kunna säga ens en bråkdel av allt jag tyckte och tänkte om epoker, författare, textutdrag och litterära verk. Då låg Akademibokhandeln på Platensgatan, i en trång lokal med böcker staplade precis överallt, man kunde röka i D-husets kafé ( och säkert på alla andra kaféer på universitetet också ), jag fick intervjua en ung Jonas Gardell för min C-uppsats och vi åkte till Stockholm för att gå på Ebba Witt Brattströms disputation. Jag minns hur jag läste Brott och straff, Anna Karenina, På spaning efter den tid som flytt och Berlin Alexanderplatz tills ögonen svullnade, för det var så lite tid och så många sidor att plöja igenom, och jag ville verkligen inte gå miste om ett enda ord.
Knausgård beskriver hur han som nittonåring flyttar till Bergen och börjar på Skrivekunstakademiet, och väldigt mycket är så klart annorlunda, men tidsandan, en hel del av referenserna och karaktärerna känner jag ju igen. De svartklädda, ölbakis killarna med solglasögon. De som läste Bukowski och lyssnade på postpunk med svårmodiga uppsyner. De som spelade i band eller ville spela i band eller såg ut som om de spelade i band.
Ännu har jag inte stött på några välbekanta kvinnliga typkaraktärer i boken, men jag har å andra sidan bara läst en fjärdedel än, så det finns gott om tid för dem att dyka upp. Bleksminkade tjejer med trassligt hår och en förkärlek för oxiderade smycken. Tjejer som tänder levande ljus och rökelse, ligger i sängen och lyssnar på Joy Division:
When routine bites hard,
And ambitions are low.
And resentment rides high,
But emotions won't grow.