Bloggen

Jo men det är väl roligt så klart

Skrivandets ställning som konstform och estetiskt uttryck är något som jag återkommer till i samtal om litteratur. Ofta talas det mycket mer om läsning, försäljning och konkret handling än om själva uttrycket. Dagen då årets nobelpristagare i litteratur presenteras är ett årligt undantag, då fokus ändå läggs mer på det skriva ordet som konstform. Något som årets motivering också betonade: Den samtida novellkonstens mästare.

För i år blev det Alice Monroe - ett populärt val. "Roligt med en kvinna." "Roligt med en novellförfattare." "Roligt med en författare som folk känner till."

Och det är det ju såklart. Samtidigt är det ett okontroversiellt beslut på många sätt, och jag kan sakna lite av den debatt som blir när valet är mer obekvämt och oväntat. Det är ändå så pass sällan som folk engagerar sig i den sortens frågor, om berättarteknik, form och språkbehandling. Som balansen mellan författarskapets kvalitet och författarens person. Som det brett populära och det smala otillgängliga.

Saknad
min madeleinekaka, mitt kamomillte
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
onsdag, 21 augusti 2019