Idag längtar jag efter hög, arg musik. Efter att inte behöva tänka, inte behöva hålla masken, inte låtsas som att det regnar. Efter att skratta så där mycket så att man kiknar och gråter och inte kan sluta. Efter att bli genomblöt i spöregn, springa så fort och långt som jag bara orkar, stå vid havet med ansiktet mot vinden och öronen fulla av dånande vågor.
Längtar efter ord som bara är mina, efter lugna djupa andetag, ostörd sömn.
Avslutar kvällen med Top of the Lake, näst sista avsnittet. Grått vemod, sorg och vrede över det som är fegt och fel och orättvist.