Bloggen

Många sista

Det har varit många "sista" de senaste veckorna, ja egentligen hela det senaste halvåret. Sedan jag fick veta att jobbet skulle avvecklas och jag fick uppsägningsbeskedet i handen har det varit sista dansföreställningen, sista resan, sista gemensamma redovisningen, sista studentklassen som jag har följt i tre år, sista Macbeth, sista avslutningen, sista talet till mina elever, sista dagen på gamla invanda arbetsplatsen med välkända kollegor. I torsdags deletade jag allt på mitt konto på jobbdatorn, tömde telefonen på nummer och meddelanden, slängde, strimlade och brände flera säckar med papper och pärmar, lämnade in nycklarna ( "plitknippan", som en vän kallade den ), stängde dörren till 18 år av mitt liv.

Igår var jag med och sa hej då till Söderstadion, som ska rivas efter 46 år. Det var fullsatt, grönvitt, högljutt och kärleksfullt, och Tele2 Arena som ligger som ett gigantiskt stålblänkande fågelbo bakom Globen kändes ännu inte alls som "hemma".

Det sista blir alltid mer bitterljuvt när man vet om att det är det sista - när man kan skapa ritualer, säga farväl, visa vad det som försvinner ändå har betytt för en. Självklart är gränsen hårfin mellan överdriven, förändringsfientlig romantik och behovet av att göra ett värdigt avslut. På jobbet var det bråttom ut, dörren smällde igen bakom mig innan jag ens var medveten om att jag hade gått därifrån för gott, på Söderstadion var det öppet hus, tyst minut, nedläggning av blommor, tifo med alla legender från klubbens historia, allsång. Det handlade kanske inte så mycket om själva stadion i sig, utan om alla minnen och all stämning som spelare och supportrar förknippar med den. Personliga och gemensamma.

De senaste veckorna har också innehållit andra "sista", egentligen inte nära mig själv, men tillräckligt i närheten för att påminna om alla de "sista" som man inte är medveten om förrän de redan är ett faktum. Människor som plötsligt bara inte kommer hem efter en helt vanlig dag, människor vars liv förändrats på en hundradels sekund. Ibland har det sista varit helt utan förvarning, utan möjlighet att visa uppskattning eller säga hej då. Människor som man inser att man aldrig kommer att träffa igen, människor som man kanske aldrig riktigt fick chansen att lära känna.

Det måste finnas slut för att annat ska kunna börja, så är det i livet. Just idag är jag stark kommer att fylla även nya arenan, Oh ah Kennedy kommer att sjungas efter många fler mål, nya generationer kommer att bygga minnen mellan nya väggar, med en ny plan i centrum.

Självklart kan man inte jämföra människor med platser och sammanhang, men riktiga avslut är alltid viktiga, för att behålla det fina som man vill bära med sig, kunna släppa resten och få möjlighet att gå vidare. Att få ett minne som gör det sista rättvisa, oavsett om man visste att det skulle komma eller inte.

Den förste
vad betyder det att jag bor kvar här?
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
tisdag, 22 oktober 2019