Trauma: Life in the ER från King's College Hospital i London på SVT Play. En svår skallskada. En stroke. En 22-årig kille med kraftig alkoholabstinens håller hårt i ambulanssjukvårdarens hand, skakar, raglar, sluddrar. Dricker nio liter cider om dagen. Vill inte leva mer.
I Helsingborg misshandlades en fotbollssupporter till döds i samband med oroligheter inför den allsvenska premiären.
Människan är skör. Ibland mer skör än vi förstår. En kvinna ska gå till jobbet och blir påkörd av en motorcykel. En man får en blodpropp i hjärnan, vaknar upp utan att veta vad som har hänt, var han befinner sig eller ens vilket år det är. En annan man ska se sitt lag spela säsongens första match en solig söndag, men kommer aldrig fram till arenan.
Dödsmisshandeln i Helsingborg väcker direkt krav på hårdare tag, och att klubbarna, politiker, polisen, supportrarna själva och samhället i stort måste ta sitt ansvar. Samtidigt är kanske den viktigaste frågan varför så många unga killar och vuxna män har det behovet av tillhörighet och rivalitet som supporterkulturen erbjuder. Varför det har vuxit fram en estetik med bengalrök, uppdragna halsdukar och luvtröjor, grabbgäng som avtecknar sig som Clock Work Orange-silhuetter på läktarna. Varför supportergrupper använder krigsrelaterade termer som marsch och invasion, varför en seger utanför planen är lika viktig som segern på planen. Varför hatet till andra lag är lika starkt som kärleken till det egna. Någonting beror det på, och svaret på den frågan är i grunden viktigare än vems fel det är. Inte i det enskilda fallet, men i utvecklingen som helhet.
Bilderna från Helsingborg visar hela skalan - krigsskådeplatsen och den sköra människan. Och där fanns inga vinnare, bara ännu en sorglig påminnelse om den mänskliga kroppens ömtålighet.