Min känsla och din känsla

Igår kväll avslutade jag Två soldater, Roslund-Hellströms tegelsten om tungt kriminella barn och ungdomar, och insåg att jag behövde fylla på mitt bokförråd. I kundvagnen på en nätbokhandel ligger nu bland annat George Orwell's Homage to Catalonia från 1938, som jag snubblade på i ett helt annat sammanhang på nätet.

George Orwell deltog som frivillig på republikanska sidan i spanska inbördeskriget, och vid ett par tillfällen har jag bott bara ett stenkast från Placa de George Orwell i Barcelonas gotiska kvarter, utan att alls vara medveten om hans insats, men också utan att riktigt aktivt ha kopplat ihop dagens Barcelona med dess nära historia. Den moderna storstaden med spännande arkitektur, mycket kultur, hav och strand, fotboll i världsklass, god mat och all shopping man kan önska får en lätt att glömma våldet och förstörelsen under kriget, kampen mellan anarkister och kommunister, att katalanska språket inte fick talas offentligt, att demokratin i Spanien bara är dryga 35 år och att de öppna vänliga människor, i min egen ålder och äldre, som jag har mött och blivit så väl omhändertagen av har varit barn under eller till och med vuxit upp i en diktatur.

Som en påminnelse läser jag så länge Sture Dahlströms Kattens skratt, där huvudpersonen lever i London, men längtar till Spanien och lyckas tigga till sig några extra pund genom att just hävda att han kämpade och sårades i spanska inbördeskriget.

Idag var jag på en föreläsning om relationer mellan människor, som bland annat gick ut på att vi alla är ansvariga för våra egna handlingar och känslor. Om jag väljer att såra någon så är det mitt val och mitt ansvar, men jag är också ansvarig för min egen känsla och reaktion om någon försöker såra mig. I teorin och under kontrollerade förhållanden låter det väldigt bra, men i relationer där det finns väldigt skev maktbalans, i okontrollerade och kaotiska situationer eller där det sårande inte bara är någon vass kommentar så blir det svårare att hänvisa till ett eget ansvar för sina reaktioner. Tankarna var ändå spännande att leka med och gav mig idéer till hur jag kan använda gruppdynamik och påtvingade relationer mer i det jag jobbar med nu.

Min känsla är min och din känsla är din, ja, i den bästa av alla världar, där alla har ungefär samma förutsättningar och möjligheter, där konflikterna är civiliserade och orden det främsta vapnet, så underlättar det absolut att tänka så. Som minderårig i en hård gängmiljö, som civilperson i ett inbördeskrig, som fattig, frusen och hungrig i en främmande stad ... nja ... kanske inte.