Idag ska jag skriva om något som egentligen inte har här att göra. Vardagen utanför skrivandet. Det riktiga livet. Mitt vanliga jobb.
Mitt jobb har gett mig så otroligt mycket. Utvecklat sidor hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Lärt mig att hantera saker som jag inte visste att jag kunde. Gett mig upplevelser, relationer, insikter, kunskaper och erfarenheter.
17 år av uppbyggnad, utveckling och anpassning. Resor, dansföreställningar, medeltidslajv. Upplevelserum, regnpromenader, interaktiv teater. FN-rollspel, innebandyturneringar, Macbethgestaltningar. Skratt och gråt, magiska ögonblick när människor vågat saker som de aldrig någonsin trott varit möjliga. Alla stolta gånger när studenterna springer ut från skolan, helt färdiga och redo för världen.
Läsåret 2012-13 är skolans sista, till sommaren ska den läggas ner. Jag vill inte påstå att alla erfarenheter, kunskaper och gemensamma minnen kommer att försvinna, för så fungerar det inte. Det jag har lärt mig av arbetet med alla elever som har passerat mig genom åren, från de jättehögpresterande och supermålmedvetna till de med stort skolmotstånd och djup misstänksamhet mot vuxenvärlden, den nyfikenhet och det intresse för människor i allmänhet som alla dessa möten har väckt, det kommer jag alltid att bära med mig. Men de gemensamma referensramarna splittras och blir inte längre en naturlig del av vardagen, och det känns tråkigt och sorgligt.
Oavsett vad man tycker och tänker och känner i ett sådant här ögonblick vill jag fokusera på här och nu. Inte bli arg och bitter och gräma mig över att magiska ögonblick inte går att bokföra eller att siffror är konkreta fakta medan mänskliga värden bara är värme i hjärtat. Jobbet fortsätter trots allt att ge, varje dag och varje stund.