Bloggen

My Body the Hand Grenade och lite osorterade associationer

My Body, the Hand Grenade.

Jag gillade den albumtiteln. Och omslaget med en svart klänning med vit krage, upphängd i en glasmonter. Hole, 1997, i skarven mellan det högljudda, alternativa och mainstreamambitionerna. Innan Hollywood och Celebrety Skin. Jag tror att det fanns en t-shirt, mörkblå med vit text. Mina söner var pyttesmå. Fick lyssna på Holes Pretty on the Inside och Live Through This, L7, Breeders och Bikini Kill när de lekte i vardagsrummet på eftermiddagarna. Med facit i hand tror jag faktiskt att det passerade dem helt obemärkt.

Egentligen läser jag Joyce Carol Oates The Gravedigger's Daughter, fastnar i de så påtagligt fysiska beskrivningarna. Av dofter, smaker och synintryck. Ljud, känselintryck och instinktiva förnimmelser. Som när Rebecca, huvudpersonen, utan varje spår av romantik beskriver Tignor, mannen som hon kommer att gifta sig med, och trots allt får läsaren att bli intresserad och se något hos honom. En lång man med rakt nickelfärgat hår. ( - - - ) Hans skinn såg varmt ut, hade samma färg som rödlera. ( - - - ) Han hade så stora tänder, riktiga hästtänder! Lite sneda och de hade samma färg som ruttna majskolvar.

Engelsk fotboll på lördag eftermiddag som påminner om barndom och tidiga tonår. Tipsextra i soffan medan skymningen föll utanför fönstren. Jag brukade hålla på lagen med de vackrast namnen, Chrystal Palace, till exempel. Eller Sheffield Wednesday, för att jag tyckte om historien bakom deras namn. Tror mig till och med minnas att vi såg katastrofen på Heyselstadion i direktsändning en eftermiddag i maj. Hur som helst, denna helg visades Derby-Brighton, målsnålt och odramatiskt, så det räckte att rätt lojt supporta Seagulls.

Inför veckan som kommer, då det är litteraturfrukost i Norrköping med samtal omkring litteratur som det åttonde kulturområdet i samverkansmodellen och tankar inför arbetet med kommande kulturplanen försöker jag hitta en bra och tydlig struktur med hjälp av KLYS material. När det gäller kulturpolitik finns det så många olika aktörer och önskemål, mycket som är lika, men väldigt mycket som är olika, både inom ett kulturområde och mellan de olika kulturområdena, så det är en genomgång som både ger mycket idéer och inspiration, men som förhoppningsvis också hjälper till att hålla fokus på den fråga som är aktuell just den här gången.

Avrundar dagens privata kulturexposé ( jo, i min värld går även fotboll in under kulturbegreppet, fast inte så långt som till regionala kulturplanen ) genom att ta mig en titt på de nominerade till DN's kulturpris - Teater Galeasen ( scenkonst ), Nina Stemme ( musik ), Dan Josefsson ( litteratur ), Anna Odell ( film ) och Meriç Algün Ringborg ( konst ). Egentligen tycker jag inte att man kan tävla i kultur, inte på allvar säga att en kulturskapare är lite bättre än alla andra, eftersom kultur handlar om möten mellan den som skapar något och den som tar del av det, om situationer, sammanhang, förutsättningar och subjektiva preferenser, men det är intressant att se motiveringarna med adjektiv och substantiv som: starkaste, brännande, överskridande, äventyrlig, en berättelse om det moderna Sverige, en bomb, förståelsens frigörande kraft, envishet och elegans.

Inte så långt ifrån de nationella kulturpolitiska målen ( "Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund." ), men ändå en kontrast till objektivt formulerade riktlinjer om prioriterade områden, ekonomiska utgångspunkter och kulturell infrastruktur.

Järnspett och mellocirkus
2013, hoppas att du hyfsar till dig lite
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
lördag, 21 september 2019