Fjärde kvartsfinalen i hockey igår. Ensam på utsåld sittplats. Inklämd mellan två främmande människor.
I vanliga fall är jag en rätt behärskad person. Bra på att skärpa mig och bita ihop. Hatar dessutom gruppaktiviteter där alla ska tycka, tänka och göra samma sak.
Ändå hoppar jag upp och ner, skriker, klappar, sjunger, buar, brölar missnöjes-"wöööh!", jublar "jaaaaa!" fem gånger. Skäms inte ens över mig själv.
Mekanismerna bakom känslorna på en idrottsarena är speciella, och absolut inte alltid så behagliga. Förra veckan pratade jag med en historieklass om katharsis och bröd-och-skådespel i antikens Grekland respektive Rom. Vi drog paralleller till olika publiksporter i världen. Om den sortens underhållning är positiv eller negativ, nödvändig eller ett konstruerat behov.
Svaren varierar helt säkert med vem man frågar. Hade hur som helst en bra kväll, kom hem trött och oreserverat nöjd, och för ögonblicket räcker det långt i alla fall för mig.