1 april igår. Inga aprilskämt vad jag såg, men eftersom världen är helt upp och ner ändå finns kanske ingen anledning att skämta. Eller så drunknar skämten i allvaret och blir obegripliga.
På söndag skulle det hur som helst ha varit hemmapremiär i allsvenskan. Jag skulle ha varit på Medis från förmiddagen, marscherat till Nya Söderstadion, stått på Norra övre, sjungit Just idag är jag stark med 30 000 andra. Prognosen för söndagsvädret visar sol och runt tio plusgrader i Stockholm vid 14-tiden på eftermiddagen. Perfekt marschväder. Perfekt fotbollspremiärväder.
För någon som inte bryr sig om sådana saker låter det säkert inte så roligt eller viktigt. Andra förstår precis.
I vanliga fall drömmer jag om resor och utmanande uppdrag, om att vara smartare, snyggare, mer kreativ och mer uppskattad, om världens bästa romanidéer, om oändlig tid att skriva.
Nu, mitt i den uppåtgående smittkurvan, drömmer jag enkelt. Jag drömmer om att få vara tillsammans med andra människor, människor som är nära, människor jag tycker om, nya människor, utan avstånd och rädsla. Jag drömmer om att dricka öl i plastglas, gå Götgatan, Skanstullsbron, Arenavägen med fladdrande halsduk och aprilsolen i ögonen, sjunga, stå tätt intill varandra i klacken med ett tifotyg över huvudet, om att gå tillbaka in mot stan i den svala blå vårkvällen med raspiga stämband och triumf i magen. Jag drömmer om bengallukt och öl i håret.
Det är dagens enkla, egoistiska drömmar som fortfarande för en dryg månad sedan kändes ganska självklara.
Men mest av allt drömmer jag så klart om normalitet. Och egentligen bara det.
