puh

Rätt ofta känner jag att jag inte har tid, ork eller möjlighet att följa snabbt uppblossande debatter. Istället får jag försöka rekonstruera dem när det blir en stund över, sätta mig in i argumenten, få en känsla för retoriken, bilda mig en uppfattning. Fördelen med det är kanske att man får en tydligare helhetsbild av problemet och att man själv slipper reagera och agera i affekt. Det mesta är redan sagt när jag något dygn i efterskott får koll på läget. Erfarna debattörer har vridit och vänt på alla fakta, åsikter och känslor, raljerat, kritiserat och briljerat.

Hur som helst har jag nu skummat igenom debatten om kulturmännen, och är återigen fascinerad över hur mycket tid och energi man kan lägga på något ganska självklart. Jo, kvinnor - särskilt unga, vackra och på något sätt utsatta kvinnor - objektifieras alldeles för ofta inom kulturen och även i samhället som helhet. Nej, det är absolut inte bra. Ja, alla människor - män och kvinnor, unga och vuxna, friska eller sjuka, fattiga eller rika - ska ha samma rättigheter att uttrycka tankar och åsikter, men också att i alla olika sammanhang behandlas med respekt och inte diskrimineras. Det är demokratiska grundförutsättningar. Jo, självklart måste man på något sätt förhålla sig till hur man behandlar även sina fiktiva karaktärer och medvetet avväga hur man gestaltar dem i förhållande till det man vill förmedla.

En debatt om kulturmännen engagerar många namnkunniga och i grunden relativt privilegierade människor. Får mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt runt om i världen censureras och förföljs varje dag kulturskapare utan att många rader skrivs om det, varken på debatt- eller kultursidorna. Trakasserier, hot, tortyr, förnedrande straff, fängelse, husarrest, landsflykt, dödsstraff ... Listan kan göras hur lång som helst på såväl namn på utsatta personer som metoder att tysta författare, musiker, filmare, journalister, bloggare och konstnärer.

Med alla olika röster i kulturmännen-debatten samlade känns det lite som att puh! nu hamnar fokus omigen på några kulturpersonligheter, deras olika syn på världen och konsten, men också på deras relationer till varandra mer än på själva problemet. Och omigen önskar jag att blickarna kunde höjas och riktas ännu lite längre bort, att samma engagemang och samma mediala utrymme kunde ges till de som behöver det allra mest.