Saknad

Dimman är tät, sveper in världen, tar bort konturerna, gör den vacker.

Allhelgona är en helg för saknad. Ljuslågorna fladdrar, man stillnar, minns människor som inte längre finns kvar, tider som har flytt, platser som förändrats eller är alldeles för långt borta, allt det som en gång var vardag och nu mest liknar en dröm.

När man öppnar dörren till saknaden är det så mycket som trängs där bakom, stort och smått, viktigt och oviktigt. Lukter, smaker, ljud, ljusvinklar, känslointryck, sinnestillstånd. I de allra flesta fall vet man inte vad man kommer att sakna förrän det redan är borta och känslan av att det är förlorat bränner till inombords.

I minnet har jag ett helt galleri med närbilder. Symboler för sådant som jag saknar. Långa gångar och ett oändligt antal rum, fulla med olika motiv och ibland samma motiv, men ur olika vinklar. Ju längre in man går, ju mer finns det att se.

Just idag ser jag barnens lena kinder och vidöppna ögon när de var små, jag ser vajande tallkronor mot blå himmel, vissna barr på en stig, ett motvilligt leende som lyser upp misstänksamma ögon, snabba steg i en stentrappa, grönt havsvatten med brutna ljusstrålar, femtiotalsglitter i en julgran, fuktigt gräs och korta ben i korviga fotbollsstrumpor, kroppar som hoppar upp och ner i en trång lokal, kakor på ett gult fat, en kattunge. Någonstans på väggarna finns också slagorden som en gång i tiden sa mig allt jag behövde veta om världen, sidor ur böcker som jag har läst och älskat, pickuphuvudets nål mot en vinylskivas första spår.

Bilder som flyr undan när man närmar sig dem, glider iväg, förlorar sin skärpa. Precis som de ska.