Dokumentären Det slutna sällskapet. Ser den på mobilen medan jag trampar upp för den ena backen efter den andra på crossmaskinen. Gymmet är nästan tomt. Bara två småsköna snubbar som tränar spinning back-kicks på säcken. Det går så där för dem, men de har gott självförtroende, förklarar högt hur man ska göra, snubblar och skrattar. Två vanliga killar som tar allt fokus i rummet och själva har en rätt rolig timme.

Man ska så klart inte dreva. Jag vet det, och jag försöker låta bli. Men det är så mycket av det jag ser och hör på mobilskärmen den här tidiga morgonen som väcker så många tankar och känslor. 

Det finns massor med sköna snubbar. Sådana som är aningslösa, gapiga och utåtagerande. Som måste skrika sina åsikter rakt ut. Som gillar att ta av sig tröjan och stå med utspänd bröstkorg och armarna i luften på en fullsatt läktare när egna laget gör mål. Som knuffar sig längst fram på alla konserter. Som stönar, frustar och skvätter svett på gymmet så att man får dra upp ljudet till max i hörlurarna för att kunna koncentrera sig på sin egen träning. Som vill höras oavsett om de har något att säga eller inte. Som agerar ut alla sina känslor och tar det utrymme de behöver, oavsett om de är själva eller i grupp. Men kan sucka över dem, skälla på dem, fysiskt knuffa sig fram och förbi dem, rulla med ögonen i smyg, men de gör mig sällan riktigt arg, kanske för att jag ofta tänker att de inte förstår bättre.

Men så finns det också de där inte alls så sköna. Killar, män eller "grabbar", som Horace Engdahl själv säger en bit in i dokumentären ("vi grabbar pratar inte om sånt"), som är intelligenta och intellektuella. Som har läst hur mycket som helst, själva skrivit romaner, noveller, lyrik, dramatik, essäer, betraktelser och jag vet inte allt om världen och människor, som kan leva sig in i och gestalta olika karaktärer, situationer och miljöer, som kan ge uttryck åt tankar, känslor och insikter. Som har alla förutsättningar att vara bra, kloka, inkännande personer. Vuxna, välutbildade män som på riktigt inte förstår hur kränkande den kvinnosyn de ger uttryck för verkligen är, som kallar anklagelser om övergrepp för "byskvaller", som försöker ta billiga poänger på offrens bekostnad, som håller sina "bröder" om ryggen och förminskar och förlöjligar de som går emot dem.

I mitt liv är de flesta människor, oavsett kön, vettigt omtänksamma, ödmjuka och insiktsfulla, men jag är också rätt ofta i miljöer som domineras av högljudda utagerande män. Jag är glad för det första, kan förhålla mig till och hantera det andra utan några större problem. Men fullvuxna människor som uppfattar sig själva som en elit, som upplever att de har rätt till förmåner och särbehandling, som objektifierar och manipulerar, som använder gamla fula härskartekniker, som försöker rättfärdiga sig själva med hjälp av eufemismer och värdeladdade ord, de är verkligen hur osköna som helst och sådana miljöer vill jag överhuvudtaget inte alls vara en del av. 

Ska vi diskutera manlig kultur i till exempel supporter- eller gängmiljöer behöver vi verkligen också göra det i finrumsmiljöerna. Och då förslagsvis innan katastrofen är ett faktum och alltihop bara rasar, utan istället långt innan och för att undvika situationer och strukturer som de som beskrivs i Det slutna sällskapet snarare än för att sopa upp efter dem.