I klimatdystopierna kommer undergången med regn och stormar, med flodvågor och orkanvindar, med nya istider. I verkligheten kommer den med medelhavshetta, med fulla uteserveringar och badstränder, med tropiska nätter och ljummet havsvatten. Den kommer med skogsbränder och eldningsförbud, den kommer med illröda väderkartor och en strålande sol på molnfri himmel.
Jag har som vuxen alltid varit en vackert-väder-fascist. Är det sol ska man gå ut. Man ska gärna komma ut tidigt och stanna ute så länge som möjligt. Man ska bada i sjö eller hav om man kan, äta frukost, lunch och middag utomhus ifall det går.
Men sommaren 2018 skrämmer. Jag har börjat hålla mig inomhus längre stunder i taget, tar siesta mitt på dagen, blir glad när molnen drar ihop sig vid horisonten, hoppas på regn och en vanlig svensk sommardag på 15-20 grader.
Margaret Atwood skrev i The Handmaid's Tale: "We lived, as usual, by ignoring. Ignoring isn't the same as ignorance, you have to work at it. Nothing changes instantaneously: in a gradually heating bathtub you'd be boiled to death before you knew it."
Första gången jag läste de meningarna tolkade jag dem politiskt. Efter de senaste veckorna tänker jag bokstavligt - fan, det är nu det händer, nu kokar vi.