Det sitter tiggare på gatorna sedan en tid tillbaka.
Den här måndagen två personer, båda på knä i snön. En man med händerna knäppta och uppsträckta mot de förbipasserande, en kvinna ett femtiotal meter bort som böjer sitt ansikte över en brun pappersmugg med några mynt i botten. Temperaturen har stigit lite, kanske är det fem minusgrader, snöbyarna kommer oregelbundet. Det ligger ett par decimeter snö på marken.
De knäliggande personerna, mannens förvrida ansikte och knäppta händer, kvinnans undergivet böjda nacke väcker många tankar och känslor omkring vad som är moraliskt och allmänmänskligt rätt eller fel att göra.Vi lever i ett samhälle där vi inte är vana vid att påminnas om nöd och fattigdom, mer än på tv eller genom reklam för hjälporganisationer. Är det då mest rätt att vi följa våra hjärnor som säger att tiggeriet är organiserat av kriminella ligor som turnerar från stad till stad, land till land? Eller våra hjärtan som tycker att det ändå känns bättre att ge en slant än att bara gå förbi?
Jag tänker resten av dagen på vad deras ögon ser, vad resten av sinnena uppfattar. Kylan, vätan, de bortvända kropparna, skorna som passerar, de besvärade minerna. Tänker på de få mynten i kvinnans mugg, på att om det här är organiserat av kriminella ligor så måste vinsten vara nästan obefintlig, och om vinsten är nästan obefintlig måste kostnaderna vara ännu lägre. Tänker på allt som måste ha hänt i en människas liv innan han eller hon hamnar på knä i snön i en främmande stad, i ett främmande land, bland främmande människor som inte har en aning om hur de ska bemöta den nöd som personen framför dem representerar.
Det är lätt att vara principfast och ha en färdig moralisk uppfattning i teorin, i praktiken kan det vara en lyx att överhuvudtaget ha råd att hålla sig med sådant.
Snön faller igen, och inne på kaféet där jag äter lunch skäller damerna vid bordet intill på en smutsig sked och att det är för lång kö till den enda toaletten.