Bloggen

Vår, vinter, vår

Det blev vinter sent och snabbt, sedan vår över en natt och därefter vinter igen. Nu vårljust men fortfarande kyligt. Frostigt gräs, snödroppar, klarblå himmel, kalla vindar. För ett par veckor sedan årets första fotbollsderby, svenska cupen mot Gnaget, utan publik. Istället fylldes Medis och centrala Stockholm av pandemiförnekare.

Drygt ett år har gått sedan Corona svepte in över världen. Ett år sedan distansundervisning infördes på gymnasiet. Ett år sedan människor hamstrade toapapper, mjöl och jäst, som gator och trottoarer under en period nästan blev tomma, som man skrubbade sina händer nariga med tvål och handsprit. Ett år sedan jag mejlade till övriga i Författarförbundets styrelse och skrev att jag helst ville ta marsmötet på distans eftersom det kändes osäkert att ta tåget upp till Stockholm.

Man kan skriva mycket om det här året. Om hur det har påverkat, oroat, urlakat, förvridit oss. Hur vi har hoppats, väntat, bitit ihop. Hållit i, hållit ut, hållit ihop oss själva. Minns de första veckorna i chock, när man fortfarande trodde att det skulle ha lugnat sig till påsk. Hur vi gick ut ett par gånger och satt helt ensamma i tomma barer, hur gatorna blev övergivna, hur till och med E4:an låg nästan öde när jag satt på morgonbussen på väg till Norrköping.

Det finns så många historier, så mycket märkligt som hänt, så många människor som har upplevt saker som de aldrig hade kunnat föreställa sig. Det är ju verkligen så att en kris aldrig kommer i den form man tänker sig, aldrig från det håll man förväntar sig, utan alltid som något annat, oväntat, oförutsett. REM:s gamla It's The End of The World As We Know It klättrade på streaminglistorna de där veckorna i början av 2020, vi såg Wuhan stängas ner, Milano, Rom, Tyskland, Spanien, New York. I Neapel sjöng människor från balkongerna på kvällarna, det lades ut träningschallanges i sociala medier, gjordes hemmaspelningar av världsartister. Allt medan vi hukade i våra hus och lägenheter, väntade på att allt skulle bli "normalt" igen.

Tänker att man efter så här lång tid verkligen behöver vidga sin värld bortom oro, ensamhet, virusmutationer, hets mot myndigheter-vaccin-restriktioner-inte-restriktioner-regering-och-allt-och-alla-andra-som-man-kan-tänka-sig-att-skylla-på. Försöka komma ihåg att även det här året, de här 365 plus dagarna med Skype-samtal och Teamsmöten, hemester, distanserat fika, långpromenader, hämtmat och vinterbadarboomen ändå också är livet. Det tickar på, och då räcker det inte med att bara vänta in efter-pandemin-när-allt-blir-som-vanligt.

Nu är det snart vår på riktigt. Ljuset kommer tidigare och tidigare för varje dag, stannar lite längre. Fotbollssäsongen börjar om tjugo dagar. Uteserveringarna håller på att byggas. Det här året har vänt upp och ner på nästan allt, men det har framför allt påmint mig om allt jag valde att göra så länge jag kunde. Alla gånger jag träffade vänner och släktingar, alla hockeymatcher, fotbollsmatcher, resor, gå-ut-kvällar, konserter, träningspass. Just nu är valen fortfarande begränsade, men försöker påminna mig själv aktivt om att ändå göra dem när jag får chansen. Säga ja till utflykter, hämtmat från favoritrestaurangen, solskenspromenader, uteserveringsvin innan klockan 20, nya böcker, spännande samtal.

Och en dag i taget blir det vinter, vår, vinter igen och till slut verkligen vår på riktigt. 

Börjar man med vreden, sorgen eller inte-alla?
skitår
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
onsdag, 21 april 2021