Bloggen

Västfronten, minneskonst och dissidentbloggen

Sedan vi kommit hit har vårt föregående liv skurits bort utan att vi gjort något direkt för det. Vi försöker ibland få en överblick och finna en förklaring på detta, men det lyckas inte riktigt. Just för oss tjugoåringar är allt särskilt oklart (---). Äldre människor är nästan allesammans fast knutna till sitt förflutna, de har mark att stå på, de har band till sina hustrur, barn, yrken och intressen som redan har hunnit bli så starka att kriget inte kan slita bort dem. Men vi tjugoåringar har endast våra föräldrar och några av oss en flicka. Det är inte mycket - för i vår ålder är föräldrarnas makt minst, och flickorna har ännu inte börjat behärska en. Därutöver fanns det hos oss inte mycket mer; en smula svärmeri, en och annan fritidssyssla samt skolan. Längre bort räckte inte våra liv ännu. Och av alltsammans blev ingenting.

Så beskriver den tjugoårige tyske soldaten Paul Bäumer i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929 insikten om att befinna sig i en situation där han varken har ett förflutet eller någon framtid. När läsaren möter Bäumer i hans vardag vid fronten under första världskriget är han trots sin ålder redan en krigsveteran som har sett flera av sina gamla vänner dö, som har upplevt det mesta av skyttegravskrigets grymhet.

Ingen av oss är mer än tjugo år. Men unga? Ungdom? Det var längesedan. Vi är gamla människor.

I somras kom Remarques klassiker i pocketnytryck. När jag läste den första gången var jag själv i äldre tonåren, när jag nu läser om den är mina söner i samma ålder som Bäumer och hans vänner. Som artonårig litteraturstudent var jag ganska distanserad till krigstemat, särskilt som vi under en månad skulle läsa och diskutera en stor del av mellankrigstidens klassiker. Berlin Alexanderplatz. A Farewell to Arms. And the Sun Also Rises. Den tappre soldaten Svejk. Johnny Got His Gun. The Great Gatsby. Grapes of Wrath. Och så vidare. Som mamma till två nittonåringar läser jag den med helt andra ögon, och mycket mer med hjärtat. Scenen när Bäumer besöker jämnårige Franz Kemmerich som ligger döende i en sjuksäng träffar hårt:

Han talar inte om sin mor och sina syskon, han säger ingenting, allt detta ligger bakom honom - nu är han ensam med sitt nittonåriga liv och gråter därför att det lämnar honom.

Styrkan med På västfronten intet nytt är just hur Remarque fångar sin egen generation, "den förlorade generationen", så naket och osentimentalt att boken både blir ett tidsdokument och samtidigt helt aktuell.

I veckan tillkännagavs att den franske författaren Patrick Modiano hade fått nobelpriset i litteratur med motiveringen för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld. Andra världskriget denna gång, men ändå inte så långt ifrån skyttegravarna drygt tjugo år tidigare.

När jag springer genom min hemstad i höstdimman funderar jag återigen på konflikten mellan att fastna i det som har hänt, att fortsätta fokusera på och bearbeta krig som nu har blivit historiska, och att ha mod, öppenhet och styrka att våga se det som händer just nu. Modianos minneskonst hyllas på kultursidorna, Bäumers insikt är tidlös, men faktum är att det pågår grovt räknat ett trettiotal större konflikter i världen just nu, där människor upplever krig, ockupation och väpnat våld precis i skrivande stund, och i många fall väljer vi att titta bort, hålla för öronen, avvakta.

På Dissigentbloggen (www.dissidentblog.org/sv) finns ändå en del av de röster som ger uttryck för pågående konflikter publicerade, ett exempel är den syrianska poeten Amira Abul Husn, vars dikt "Medan vi väntar" beskriver en känsla som ligger nära de tankar som ständigt återkommer hos Remarques karaktärer:

När jag hör kanonerna dundra
tänker jag på böcker som jag ännu inte hunnit läsa
på ord som stockar sig instängda i mitt huvud
och på en käraste som har övergett mig
eller som jag kanske övergett
Jag minns inte längre

gäst på LiU's alumniblogg
nära skymmer långt borta
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
fredag, 22 november 2019