Vi är inte ens gränslösa för andras skull, utan framförallt för vår egen

Den här våren har jag påbörjat inlägg här om kvinnodagen, om första maj, om fotbollspremiären, om skotten i Ådalen, om hoten mot biblioteken, om de upprepade dödsskjutningarna, om magiska ögonblick. Men jag har inte avslutat, inte lagt upp dem.

Ett inlägg tar mellan en kvart och en halvtimme att skriva och publicera. Det är ämnen som jag bryr mig om, som jag har tankar och åsikter om. 

På första maj skrev jag om demonstrationer och blåsorkestrar sedan 1890. Om svartvita arkivbilder med finklädda män och kvinnor med prydligt textade banderoller som bland annat kräver "8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila". Om arbetarrörelsens kamp för löner och arbetsvillkor, rätt till semester och trygghet på jobbet, men framför allt  för människovärde, om allas lika rätt och samma ansvar. Jag skrev om att i dagens Sverige tillåts NMR att demonstrera på exakt samma dag, parallellt med sossarnas, vänsterns och syndikalisternas tåg. Att i dagens Sverige jobbar industriarbetare, lagerarbetare, affärsanställda, restauranganställda som vanligt på första maj, för produktionen av varor och tjänster aldrig får stanna av, oavsett dag. Att 2019 räknar vi med tillgänglighet alla årets dagar. Vi räknar med att kunna gå på restaurang eller kafé, räknar med att kunna åka och storhandla om vi har lust, räknar med att samhället ska fungera exakt likadant oavsett dag. Skulle bara avrunda när något annat kom emellan och plötsligt var det andra maj och texten inte relevant längre.

Jag skrev om mansnormer och att alla dagar borde vara för alla, alltid, den åttonde mars. Om lyckan att gå mitt på Götgatan med sol och grön rök i ansiktet på hemmapremiären. Om att hungriga människor sköts i Ådalen, om rädsla, desperation och det ansvar som ligger på statens beväpnade representanter. Om hur fort ett människoliv kan ta slut, hur mycket kärlek och möda man lägger in i ett barns uppväxt och meningslös en ung människas död alltid är. Om några av de magiska ögonblick som knappt går att sätta ord på för att de dallrar i luften, rör vid hjärtat, försvinner nästan innan man har hunnit märka att de uppstod.

Anledningen till att de aldrig blev färdigskrivna och upplagda är enkel och löjligt samtidspräglad. Jag jobbar heltid, jag har två stora och ett något mindre uppdrag, jag försöker hinna skriva. Ett dygn har 24 timmar. Är man gränslös i sitt arbete och sina uppdrag, och dessutom vill sova åtminstone sex timmar och träna två, blir det helt enkelt ingen tid över, inte ens till ett kort blogginlägg. Sova, träna och skriva är aktiviteter som ändå hör hemma på min lediga tid. Delar av uppdragen också, eftersom de är något jag har tagit på mig utöver mitt vanliga jobb. Arbete ska däremot äga rum på de arbetsdagar och tider man får lön för, inte två-tre timmar och en dag extra i veckan. Så medan jag tänker och sätter ord på det inser jag igen hur skev den där gränslösheten är och vet att den enda som kan göra något åt just min egen situation är jag själv. Fullt närvarande och fokuserad på arbetstid, ledig att göra allt annat före och efter jobbet är en helt rimlig balans, som utan problem kan rubbas när det verkligen behövs. Så länge rubbningarna är undantag och inte regel. 

En artonårig elev skrev till mig när jag gav återkoppling på en text vid 22-tiden på kvällen: "Sluta jobba på din lediga tid!!"

Ett par dagar tidigare kommenterade en son ett tv-reportage om problemen i dagens skola: "Din generation har förstört så mycket. Ni är självcentrerade, fokuserar bara på era egna karriärer och är helt oförmögna till kollektivt tänkande. Ni gör ingenting för andra om det inte gynnar er själva."

Jag är verkligen glad att de är så mycket klokare än trettio-fyrtio-femtio-sextioåringarna som har fostrat dem, och samtidigt sorgsen över att sonen förmodligen har helt rätt. Vi är inte ens gränslösa för andras skull, utan framförallt för vår egen.




×
Stay Informed

When you subscribe to the blog, we will send you an e-mail when there are new updates on the site so you wouldn't miss them.

För en gångs skull fick 00:orna ta över gator och ...
Status, misstro, positiva förväntningar
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
torsdag, 28 mars 2024