Bloggen

This is some blog description about this site

Inre kärna och yttre skal

Läser utdrag ur den rumänska författaren Mircea Cartarescus dagböcker i Författaren. Tillvaron beskrivs som "söndersmulad", "en virvel av lortvatten", "en apokalyps". Skrivandet som ett sätt att överleva, något som ändå gör allting uthärdligt.

På tv igår - ett program som går ut på att svenska kvinnor och ibland även män blir stoppade på gatan för att de har för ful klädstil, de görs om och fixas till av någon slags stilproffs, står till slut med händerna för ansiktena och säger "oooh, är det verkligen jag?!", och stilproffsen svarar något i stil med "ja, nu är det dags att du lägger ditt gamla jag bakom dig - är hon ( eller han ) inte snygg publiken!"

Kontrasten mellan kampen för att hålla sin inre kärna levande och villigheten att så lättvindigt ge upp ett "gammalt" jag för ett "nytt", skapat av två stylister, är skrämmande på flera olika sätt. Just idag nöjer jag mig med att bara konstatera det, och tänka att jag nog ska undvika göra-om-program ett tag. Får njuta av fina Akuten från King's College Hospital istället när det ska tittas på tv.

  1171 Träffar
  0 Kommentarer
1171 Träffar
0 Kommentarer

Några olika teman

Ibland är det roligt att tänka på vad man skulle kunna fokusera på om man hade haft olika teman på sin blogg - till exempel livsstil, träning, böcker i allmänhet, mode ...

Livsstil som koncept är jag rätt dålig på, men jag kan absolut lyfta fram att mörkret har vänt och att det blir tydligt ljusare för var dag som går, hur fint det är med tulpaner ( särskilt stora buketter med tulpaner i en massa olika färger ), vilken tur det är att man inte äter kött så att man slipper tänka på hästköttskandalen, åtminstone ur ett egoistiskt perspektiv, och att jag gillade "I'm still here" med Joaquin Phoenix.

Senaste träningspasset: Asfaltslöpning igår, en mil i stads- och bostadsområdesmiljö. Just nu problem med att det är is på vissa ställen som gör att man behöver dobbar på löpskorna medan det är barmark på andra, där dobbarna inte fungerar alls, särskilt inte i kombination med grovt grus. Hade dessutom gjort slut på datamängden i min mobil så att det nästan var omöjligt att lyssna på arkivdokumentärer, som är det bästa när man tränar.

Snart är det dags för bokrea, och efter en snabbgenomgång av nätbokhandlarnas utbud tycker jag nog att jag redan har köpt det mesta jag vill ha i pocket. Fastnade dock för "Jag är ditt fan in i döden" av Coco Moodysson och "Välkommen till din psykos" av Nanna Johansson.

Dagens outfit: En sons avlagda jeans, raggsockar, Muhammad Ali-tröja, en gammal extra grön luvtröja ifall det blir kallt och mina älskade vegan-DM's som alltid får vara med och som är så sköna att de nästan går av sig själva. Tyvärr knyter skosnörena också upp sig själva emellanåt, så att jag går omkring med dem flaxande runt benen på ett rätt ovärdigt sätt. Nja, modevärdet på den här texten är nog rätt lågt ... Får kanske snygga till mig lite under dagen, beroende på vad som dyker upp.

Fortsätt läs mer
  1239 Träffar
  0 Kommentarer
1239 Träffar
0 Kommentarer

Intensivläsning och en liten tripp längs Memory Lane

Har just gett mig själv den trevliga uppgiften att sträckläsa Knausgårds Min kamp 5, så att jag kan lämna tillbaka den till biblioteket på torsdag.

Både själva situationen i sig, att sitta och intensivläsa inför en deadline, och bokens handling påminner mig om när jag själv började plugga på universitetet. 18 år, storögd, full av intryck, lycklig vid blotta åsynen av litteraturlistan, helt utan alla termer och referenser för att kunna säga ens en bråkdel av allt jag tyckte och tänkte om epoker, författare, textutdrag och litterära verk. Då låg Akademibokhandeln på Platensgatan, i en trång lokal med böcker staplade precis överallt, man kunde röka i D-husets kafé ( och säkert på alla andra kaféer på universitetet också ), jag fick intervjua en ung Jonas Gardell för min C-uppsats och vi åkte till Stockholm för att gå på Ebba Witt Brattströms disputation. Jag minns hur jag läste Brott och straff, Anna Karenina, På spaning efter den tid som flytt och Berlin Alexanderplatz tills ögonen svullnade, för det var så lite tid och så många sidor att plöja igenom, och jag ville verkligen inte gå miste om ett enda ord.

Knausgård beskriver hur han som nittonåring flyttar till Bergen och börjar på Skrivekunstakademiet, och väldigt mycket är så klart annorlunda, men tidsandan, en hel del av referenserna och karaktärerna känner jag ju igen. De svartklädda, ölbakis killarna med solglasögon. De som läste Bukowski och lyssnade på postpunk med svårmodiga uppsyner. De som spelade i band eller ville spela i band eller såg ut som om de spelade i band.

Ännu har jag inte stött på några välbekanta kvinnliga typkaraktärer i boken, men jag har å andra sidan bara läst en fjärdedel än, så det finns gott om tid för dem att dyka upp. Bleksminkade tjejer med trassligt hår och en förkärlek för oxiderade smycken. Tjejer som tänder levande ljus och rökelse, ligger i sängen och lyssnar på Joy Division:

When routine bites hard,
And ambitions are low.
And resentment rides high,
But emotions won't grow.



  1281 Träffar
  0 Kommentarer
1281 Träffar
0 Kommentarer

27 januari

Söndag morgon. Klockan är 07:19, och jag har redan suttit i nästan en timme nu med mitt kaffe och datorn och lyxen att kunna hitta på precis vad jag vill. Jag har ett manus med ungefär åttio sidor text, en tydlig intrig och ganska given struktur, ett persongalleri med många olika karaktärer och relationer att fördjupa, utveckla och utmana. Det finns egentligen inga begränsningar, jag kan bara låta fantasin göra sitt och prova mig fram, leka med olika varianter och uttryck, lägga till och ta bort.

Dagens datum är den 27 januari, den dag då Auschwitz befriades av sovjetiska Röda armén 1945, numera Förintelsens minnesdag och en påminnelse om hur värdefullt det är att faktiskt få sitta under en varm filt med en full mugg hett kaffe i handen, trygg i förvissningen om att ens tankar och ord är fria.

Oavsett om man går tillbaka till 40-talets Tyskland eller ser sig omkring i världen idag, så finns det många människor som förnekas de enklaste mänskliga rättigheterna. Rättigheterna till liv, frihet och personlig säkerhet. Rättigheten att inte behandlas annorlunda än andra beroende på kön, hudfärg, språk eller religion. Rätten till tankefrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Minnesdagar då vi bara minns blir lätt uddlösa, vi behöver dra paralleller till vår egen omvärld och det vi faktiskt kan påverka här och nu, men också påminna oss om vad vi tycker är viktigt att värna om och vad som fortfarande inte är en självklarhet för alla. Att få vara varm, torr, mätt och utsövd en kall januaridag. Att inte behöva vara rädd för våld, hot eller övergrepp. Att få tycka, tänka och känna fritt.

Tar man dessa grundläggande rättigheter för givna är det lätt att glömma bort hur värdefulla och sköra de faktiskt är, och istället lägga tid och energi på att beklaga sig över sådant som med lite perspektiv kanske inte är så viktigt: vädret, vintermörkret, försenade bussar och tåg, tv-utbudet, att man inte har så mycket pengar kvar eftersom man köpte alldeles för mycket till jul, avundsjuka över att andra är på semesterresor precis som man själv också skulle vilja vara ...

Fortsätt läs mer
  1246 Träffar
  0 Kommentarer
1246 Träffar
0 Kommentarer

Tio år sedan

I veckan var det tio år sedan Svart dam kom ut. Minns inte exakt datum, men tror att det var 13 eller 14 januari 2003.

Det finns mycket att skriva om det. Om glädjen och förväntan, stressen och känslan att inte riktigt räcka till eller hinna med. Om att plötsligt bli mycket mer offentlig från ena dagen till den andra, och om att vara en riktig rookie i förlags- och kulturvärlden. Om nervositeten varje gång recensionskuverten kom från förlagen, om att prata om döden med okända människor och att göra författarbesök för stor publik och för nästan ingen publik alls.

Det har blivit fyra böcker på de här tio åren. Och en hel del lärdomar, erfarenheter och minnen.

Christoffer Edlings författarporträtt representerar mycket att just den här perioden för mig. Det togs en varm sommardag på Forums bakgård, när förlaget fortfarande hade sina lokaler på Gamla Brogatan. Ett par veckor efter bokens recensionsdatum lyckades jag i brådskan mellan jobb, träning och en telefonintervju bryta benet, så just detta foto fick illustrera många artiklar och intervjuer.

Jo, tiden går fort på ett sätt, men kanske precis i den takt som är rimlig på ett annat. Lättheten i fotot ( i mitt minne var det en väldigt okomplicerad fotografering, där vi var överens om en idé och genomförde den snabbt mellan korrekturgenomgång och lunch ), men också lättheten i själva skrivandet och arbetet med manuset ( förmodligen just för att jag var så omedveten och bara gjorde det som kändes rätt och bra ) är något som jag gärna återgår till. Erfarenheterna och lärdomarna vill jag däremot så klart behålla.

  1078 Träffar
  0 Kommentarer
1078 Träffar
0 Kommentarer

Inlägg

Under julledigheten passade jag på att skriva ett inlägg som publicerades i dagens Corren:

http://www.corren.se/kultur/lyft-fram-det-skrivna-ordet-6279915-artikel.aspx

  1119 Träffar
  0 Kommentarer
1119 Träffar
0 Kommentarer

Bokslut och prognos

Årsskiftet är tiden då man gör bokslut och prognos inför kommande år. Rent ekonomiskt är det för en liten enskild firma inte så komplicerat, intäkter och utgifter, inbetalad skatt, in- och utgående moms. Eventuellt eget kapital.

Ska man däremot göra ett slags bokslut över investerad tid, arbetsinsats och utfall som ett underlag för planering av kommande år så blir det betydligt svårare.

Dygnet har 24 timmar, veckan 7 dagar. Jag är anställd lönearbetare på heltid och som sådan schemalagd 8 timmar om dagen, måndag till fredag. Utöver den schemalagda tiden tillkommer ungefär en timme om dagen för planering och uppföljning, även helger. Jag studerar på avancerad nivå, halvtid, vilket ska motsvara 20 timmar i veckan, och tränar en timme om dagen, varje dag i veckan ( = 7 timmar ). Jag är verksam som författare och försöker skriva eller på annat sätt jobba med det minst en timme om dagen, och jag är numera regionombud för SFF i Östsam. Hur mycket arbete det sistnämnda kommer att kräva vet jag inte än, men räknar med ett par timmar i veckan. Dessutom har jag familj och utför dagligen hushållsarbete som matlagning, städning, tvätt och inköp, minst en timme om dagen, förutom den tid som som behövs för att hinna umgås.

När det gäller ekonomi kan man justera intäkter eller utgifter, helst både och, för att hitta en bra balans. För tid och arbetsinsats finns det bara en sida av balansräkningen som kan utvärderas och räknas om. Tiden är konstant - det blir inte fler timmar på ett dygn, inte flera dagar i veckan. Det mest skrämmande är kanske att utrymmet som blir över till allt det där roliga, impulsiva, oväntade - det som är livets guldkant, som blir till minnen efteråt, som ger lycka, glädje och energi att fortsätta vidare - blir så litet. Marginalerna är helt enkelt så små att det blir inköpsstopp, eller så får man snabbväga en aktivitet mot en annan och kanske fatta förhastade och felaktiga beslut.

Det är fortfarande tidig januari, och än finns det tid att göra en grundlig utvärdering av året som gått för att skapa en rimlig prognos för 2013. Det gäller bara att ge sig själv tid till det.

  1298 Träffar
  0 Kommentarer
1298 Träffar
0 Kommentarer

Läser två rosa böcker

Läser två rosa böcker medan regnet långsamt förintar snön och isen utanför. Joyce Carol Oates' Foxfire och Sara Granérs All I Want for Christmas is Planekonomi!!! 50-talets USA och 2010-talets Sverige, det förtvivlat personliga ( "That's how a thing starts out real, then ends up just an idea." ) och den ilskna humorn ( "Äsch, var inte ledsna - mister ni ett välfärdssamhälle står er tusen åter!" ).

I Foxfire skildras ett samhälle med samma slags strukturellt inbyggda förakt mot kvinnor som vi den senaste tiden har påmints om i rapporteringen om den 23-åriga kvinnan i New Dehli som våldtogs och misshandlades brutalt av en grupp män under en bussresa. Kvinnan avled trots operationer och vård på sjukhus av svåra yttre och inre skador. Det är ett förakt som är obegripligt i sin grymhet och orättvisa. Ett förakt som genomsyrar så väl det lilla som det stora.

Legs Sadovsky, ledaren för tjejligan Foxfire, drivs av vrede och stolthet, men väljer också att göra sig själv könlös genom att klippa av sig håret och bära manskläder, vilket indirekt innebär att hon kapitulerar för de maktförhållanden som råder.

I dagens DN sammanfattas 2012 på olika sätt, bland annat i form av nyhetsbilder. En bild för varje dag. Många små, en hel del stora. Påminner om OS, presidentvalet i USA, stormen Sandy, Zlatan Ibrahimovic och sommarens regn. Men också om det som fortfarande är aktuellt, som kriget i Syrien och den ekonomiska krisen. Riktigt bra nyhetsbilder sätter ansikten och kroppar på händelser, gör att vi måste förhålla oss till dem. Genom sorg, vrede, förtvivlan och ibland även humor.

  1164 Träffar
  0 Kommentarer
1164 Träffar
0 Kommentarer

Åtminstone inte med en Melancholia-krasch

Idag är det 22 december, och jorden gick åtminstone inte under med en Melancholia-krasch, ackompanjerad av Wagner-musik, igår.

Däremot är begreppet undergång relativt. Rent historiskt har civilisationernas undergångar snarare varit långsamma processer än direkta härdsmältor, och en sådan process kan så klart mycket väl ha smugit igång igår, precis som vilken annan dag som helst. Vill man hellre vara subjektiv är det ändå så att en del av världen ständigt går under för någon. För den som aldrig kan leva i trygghet på grund av sitt ursprung eller sin kultur. För den som förlorar någon. För den som blir slagen och trakasserad i sitt eget hem. För den som inte har något hem. För den som blir svårt skadad eller sjuk. För den som lever i krig eller i en diktatur, som inte vet om han eller hon kommer att leva igenom dagen, som får se allt som någonsin har byggts upp raseras, som inte vågar tala, skriva eller ens tänka fritt. För den som tvingas lämna allt.

Om mayafolkets konkreta situation idag skulle få lika mycket medial uppmärksamhet och skapa lika stort allmänt engagemang som "domedagsprofetian" så skulle vardagen för många människor kunna se helt annorlunda ut. Överlag ger mer relativa tolkningar av begreppet undergång oss ett val. En långsam process eller den lilla människans situation kan vi fortfarande påverka. Vi kan genom insikt, inlevelse och samarbete göra skillnad.

Lite märkligt är att bilden av en slags dramatisk magisk undergång, där människorna bara passivt kan invänta den stora smällen, fångar vårt intresse så mycket mer än den som vi faktiskt själva kan bromsa och vända. Jag vet inte om det är ett tidlöst mänskligt drag eller om det är typiskt för den moderna västerländska människan som sitter i sin trygga hemmabubbla med full tillgång till alla världens spekulationer, övertygelser, tankar och idéer.

  1227 Träffar
  0 Kommentarer
1227 Träffar
0 Kommentarer

vad deras ögon ser

Det sitter tiggare på gatorna sedan en tid tillbaka.

Den här måndagen två personer, båda på knä i snön. En man med händerna knäppta och uppsträckta mot de förbipasserande, en kvinna ett femtiotal meter bort som böjer sitt ansikte över en brun pappersmugg med några mynt i botten. Temperaturen har stigit lite, kanske är det fem minusgrader, snöbyarna kommer oregelbundet. Det ligger ett par decimeter snö på marken.

De knäliggande personerna, mannens förvrida ansikte och knäppta händer, kvinnans undergivet böjda nacke väcker många tankar och känslor omkring vad som är moraliskt och allmänmänskligt rätt eller fel att göra.Vi lever i ett samhälle där vi inte är vana vid att påminnas om nöd och fattigdom, mer än på tv eller genom reklam för hjälporganisationer. Är det då mest rätt att vi följa våra hjärnor som säger att tiggeriet är organiserat av kriminella ligor som turnerar från stad till stad, land till land? Eller våra hjärtan som tycker att det ändå känns bättre att ge en slant än att bara gå förbi?

Jag tänker resten av dagen på vad deras ögon ser, vad resten av sinnena uppfattar. Kylan, vätan, de bortvända kropparna, skorna som passerar, de besvärade minerna. Tänker på de få mynten i kvinnans mugg, på att om det här är organiserat av kriminella ligor så måste vinsten vara nästan obefintlig, och om vinsten är nästan obefintlig måste kostnaderna vara ännu lägre. Tänker på allt som måste ha hänt i en människas liv innan han eller hon hamnar på knä i snön i en främmande stad, i ett främmande land, bland främmande människor som inte har en aning om hur de ska bemöta den nöd som personen framför dem representerar.

Det är lätt att vara principfast och ha en färdig moralisk uppfattning i teorin, i praktiken kan det vara en lyx att överhuvudtaget ha råd att hålla sig med sådant.

Fortsätt läs mer
  1105 Träffar
  0 Kommentarer
1105 Träffar
0 Kommentarer

Lite magisk

Snöflingorna dansar. Virvlar vita och vackra. Faller. Bygger upp snötäcket på marken. Tätnar snabbt, viner vågrätt. Gör gatan, parken, hustaken mjuka och skimrande vita. Dämpar ljuden, gör världen förtrollad, som i en saga.

I tidningarna står det snökaos, radion uppdaterar trafikläget flera gånger i timmen. Det vackra vita blir en katastrof. Och det är klart, i dagens samhälle är det kanske en katastrof när tempot tvingas ner, när planerna rubbas, när man inte kan göra precis det man har lust med, direkt.

Ändå gör snön mig full med ljus, gör världen vacker, långsam och lite magisk.

  1085 Träffar
  0 Kommentarer
1085 Träffar
0 Kommentarer

Idag hade jag tänkt

Idag hade jag tänkt skriva om en massa olika saker som jag har samlat på mig under veckan.

Jag hade tänkt skriva om att min gamla hemstad, staden där jag växte upp och var tonåring, staden som jag besökte i onsdags, får mig att känna mig som en slags blandning av Gulliver i Lilleputtlandet och Alice i Underlandet. Lite som att jag går omkring i en dröm, där jag är lite för stor och där jag inte riktigt hör hemma. Jag borde känna igen ansikten, men de har åldrats, husen kurar under den grå himlen, gatorna har smalnat och blivit kortare. Med jättekliv går jag längs Västra Storgatan, över torget, förbi det som var polishus en gång i tiden, över ån. En sträcka som jag minns som lång, tar plötsligt bara några minuter att promenera. Jag var 18 när jag flyttade, fysiskt lika stor som idag. Staden var inte större, men avstånden kändes ändå så mycket längre. Det är märkligt att den tidiga perceptionen och minnesfragmenten fungerar så. Att de kan påverka sinnesintrycken än idag.

Sedan tänkte jag skriva om skönheten i Zlatan Ibrahimovics fjärde mål mot England - blicken på bollen, kroppens väg upp i luften, ögonblicket när tyngdlagen upphörde, den perfekta träffen, bollens lika perfekta trettiometersbåge rakt in i målet.

Slutligen tänkte jag skriva om Rumble of the Kings-galan igår. Dramaturgin i matcherna, disciplinen som kontrast till det oberäkneliga och aggressiva, kraften och utsattheten.

Men så på eftermiddagen fick jag veta att en ung människa har gått bort, alldeles alldeles för tidigt. En människa som borde ha haft minst sextio år till kvar att leva. En människa som hade varma glada ögon, ett stort leende och trodde på det bästa så länge han kunde.

Fortsätt läs mer
  1188 Träffar
  0 Kommentarer
1188 Träffar
0 Kommentarer

Förbereder mig

Arbete med skrivargrupp på FU i morgon, sedan offentligt samtal om de olika dimensionerna av privat och personligt i skrivandet.

Förbereder mig genom att rita mindmaps och hitta på skrivövningar medan jag tittar på This is England '88. Tycker om tonen med det svarta, det humoristiska, det groteska och det bitvis melodramatiska i både den och föregångaren från '86. Alla tillkortakommanden och all skevhet. Karaktärerna som är så jobbiga och samtidigt så mänskliga.

Fyller mina tankekartor med idéer - tänker på njutningen när man sätter pennspetsen mot ett nytt papper, när orden börjar fylla det och när de orden till slut börjar ge liv åt personer och händelser. Funderar på olika sätt att förmedla den känslan, erbjuda små smakprov av den.

Tv-rutan fylls av bleka ansikten, slitna sjukhusmiljöer, osorterade minnesglimtar och hemgjorda tatueringar. I bakgrunden julmusik. Sedan sluttexter.

Lägger undan anteckningarna, fortsätter att fundera på personerna som just lämnade mig. Hur det kommer att gå för dem. För flickan med det stora hjärtat som blev sviken. För pojken som inte kunde begripa själv varför han svek. För hon som inte orkade leva mer. För han som inte klarade av det livet som skulle vara så bra för honom. Och för mannen som bar ett straff som inte var hans. För den som dött men vägrade att vila i frid.

Fortsätt läs mer
  1206 Träffar
  0 Kommentarer
1206 Träffar
0 Kommentarer

samhain och tankar om gammalt och nytt, helhet och delar

Den här morgonen har jag tid att sitta med levande ljus i min ganska charmlösa pumpalykta från tidigt nittiotal. Varje år vid den här tiden får den komma fram ett par dagar, innan den åker tillbaka in i skåpet igen.

På onsdag 31 oktober börjar samhain, keltiska nyåret, då sommartiden slutar och går över i vintertid, då det är tid att reflektera över förändringar i livet, avsluta det gamla och påbörja det nya, men också att minnas de döda, eftersom gränsen mellan de levande och dödas världar är som tunnast just då. Just i år har jag haft många anledningar att fundera över förändringar, hur man ska avsluta det gamla på ett bra sätt, välkomna det nya med öppet och vaket sinne. Ibland känns det lättare, ibland svårare.

Hur som helst är jag i mindmap-stadiet i förberedelserna inför tre olika författaruppdrag, med tre olika utgångspunkter - bärande dialog, att hitta formen för sitt berättande och fiktivt kontra autobiografiskt/självbiografiskt berättande. Ofta tänker man kanske inte helt medvetet omkring val av innehåll och berättarteknik i själva skrivprocessen, de tankarna brukar mer dyka upp när man får problem med att uttrycka det man vill eller när man ska kommunicera skrivandet med andra. Jag brukar ofta veta vad jag vill fånga i texten, provar mig fram lite grann, litar mycket på känslan, vill inte "övertänka" för mycket.

Den idé som jag jobbar med nu har dock varit besvärlig och vill inte fastna i ord lika lätt som vanligt. Lösningen har varit att försöka skala ner den till dess grundelement, något som jag inspirerats mycket till av dans och koreografiarbete. Ett par nyckelord och centrala kvaliteter får bli basen som jag sedan kan bygga upp texten utifrån, istället för att börja med det uppenbara i toppen av historien.

Parallellt med detta läser jag i studiesyfte en bok om textanalys, som i detalj går in på hur man kan bryta ner det skrivna i fragment. Från fonetisk nivå, via lexikal och syntaktisk nivå, textnivå, kompositionsnivå och stilnivå till ren innehållsnivå. Har ännu inte bestämt mig för om det är inspirerande eller bara hämmande, men det för mig tillbaka till min första termin som student och hur jag satt då och räknade ut läsbarhetsindex och letade stilfigurer i alla möjligt och omöjliga texter.

Fortsätt läs mer
  1127 Träffar
  0 Kommentarer
1127 Träffar
0 Kommentarer

En historia lever eller dör med sitt perspektiv

Har just sprungit bland gula och röda löv, i halvmörkret under de låga molnen, precis som varje dag den här årstiden. Den senaste veckan har det känts som att jag är i en ensam tyst dröm när jag löper genom höstdiset. Det är inte så många människor ute längre, konturerna suddas ut, ljuden dämpas.

Idag har jag sprungit och tänkt på perspektiv, hur en historia lever eller dör med sitt perspektiv. Hur svårt det ibland är att hitta rätt perspektiv, och vilken makt perspektivet har att förändra hela innehållet. Nu jobbar jag med ett nästan totalt perspektivskifte i den text jag skriver, kanske inte så tydligt rent konkret, men åtminstone mentalt. Lite grann känns det som en rejäl penicillinkur, historien piggnar till, börjar växa igen, får ny energi.

Det är det fina med att skriva, att det aldrig blir riktigt färdigt, att man kan fortsätta hitta nya vägar, förändra och utveckla, hitta nya röster, mer innehåll, fler möjligheter. Både när man medvetet väljer ett nytt perspektiv, eller när man plötsligt får det ändå, helt enkelt för att man utvecklas som människa.

  1112 Träffar
  0 Kommentarer
1112 Träffar
0 Kommentarer

mitt vanliga jobb

Idag ska jag skriva om något som egentligen inte har här att göra. Vardagen utanför skrivandet. Det riktiga livet. Mitt vanliga jobb.

Mitt jobb har gett mig så otroligt mycket. Utvecklat sidor hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Lärt mig att hantera saker som jag inte visste att jag kunde. Gett mig upplevelser, relationer, insikter, kunskaper och erfarenheter.

17 år av uppbyggnad, utveckling och anpassning. Resor, dansföreställningar, medeltidslajv. Upplevelserum, regnpromenader, interaktiv teater. FN-rollspel, innebandyturneringar, Macbethgestaltningar. Skratt och gråt, magiska ögonblick när människor vågat saker som de aldrig någonsin trott varit möjliga. Alla stolta gånger när studenterna springer ut från skolan, helt färdiga och redo för världen.

Läsåret 2012-13 är skolans sista, till sommaren ska den läggas ner. Jag vill inte påstå att alla erfarenheter, kunskaper och gemensamma minnen kommer att försvinna, för så fungerar det inte. Det jag har lärt mig av arbetet med alla elever som har passerat mig genom åren, från de jättehögpresterande och supermålmedvetna till de med stort skolmotstånd och djup misstänksamhet mot vuxenvärlden, den nyfikenhet och det intresse för människor i allmänhet som alla dessa möten har väckt, det kommer jag alltid att bära med mig. Men de gemensamma referensramarna splittras och blir inte längre en naturlig del av vardagen, och det känns tråkigt och sorgligt.

Oavsett vad man tycker och tänker och känner i ett sådant här ögonblick vill jag fokusera på här och nu. Inte bli arg och bitter och gräma mig över att magiska ögonblick inte går att bokföra eller att siffror är konkreta fakta medan mänskliga värden bara är värme i hjärtat. Jobbet fortsätter trots allt att ge, varje dag och varje stund.

  1300 Träffar
  0 Kommentarer
1300 Träffar
0 Kommentarer

äntligen, oj eller va

Om ett par minuter meddelas vem som har vunnit årets nobelpris i litteratur. Som vanlig spekuleras, resoneras och vadslås det intensivt, och in i det sista redovisas oddsen för de aktuella författarnamnen.

Priset ger självklart stor ära och en enorm prissumma, men också enorm, krävande och ibland kvävande uppmärksamhet. John Steinbeck beskrev priset som en "dödskyss", Seamus Heaney kallade prestationsångesten och skrivkrampen som följde för "nobelsjukan".

Själv undrar jag fortfarande över det rimliga i att dela ut ett pris för "bästa" litteratur. Borde det inte istället ligga i konstens och litteraturens roll att motverka rangordning och traditionella kvalitetsdefinitioner? Att belöna och uppmuntra gränsöverskridanden och mod? Litteratur har så många olika utgångspunkter och intentioner, skrivs under olika förhållanden och utifrån olika förutsättningar.

Snart kommer beskedet om årets nobelpristagare att levereras inför samlat pressuppbåd och man får väl se om man vill ropa "äntligen", "oj då", "va?" eller något annat. Personligen skulle jag åtminstone just idag helst vilja ropa något om att en del av prissumman och festpengarna istället skulle kunna gå till ett globalt och omfattande arbete för yttrandefrihet, som gör att fler författare kan göra sina röster hörda och så att vi i framtiden slipper se bilder på skottskadade 14-åringar som har uttryckt krav på flickors rätt att gå i skolan.

  1206 Träffar
  0 Kommentarer
1206 Träffar
0 Kommentarer

Ett löfte till mig själv

I morgon åker jag till Brighton.

Jag tycker om att komma dit. Varje gång. Det finns så mycket skönhet, så många drömmar, men också mycket trasighet. När man står på stranden ser man Brighton Pier, pulserande av ljus och ljud, med nöjesfältet och fish'n'chipsstånden, pubar och Rock Shops, och det svartnade skelettet av nerbrunna West Pier på samma gång.

Redan vid första andetaget väcks känslan av staden. Den speciella blandningen av avgaser, det salta från havet, matoset från pubar och restauranger, den avrundande sötman.

Sedan synintrycken. Den bedagade skönheten som jag har fångat på så många foton genom åren. De vita husfasaderna längs sea front, stenarna på stranden, havet som är blått eller grönt, grått eller svart, det lite disiga ljuset... Men också alla grå, syrefattiga kontor, alla andrahandsaffäree, lager, center, alla bakgator, utkanter och industriområden.

Någon gång ska jag hitta en historia att skriva om där Brighton passar in. Det är ett löfte till mig själv.

  1190 Träffar
  0 Kommentarer
1190 Träffar
0 Kommentarer

Upplevelsekompensation

City Art Link i Lkpg i lördags.

Gick på tre konstutställningar, hörde lite musik och såg en levande teatertrailer, men inte så mycket mer. Vet inte om marknadsföringen har varit tunn eller om jag själv har varit ouppmärksam, men när jag till slut fick tag på ett program insåg jag att det faktiskt var rätt mycket som jag hade missat och som egentligen intresserade mig. Kanske är det så att mycket fortfarande bygger på personliga kontakter och rätt nätverk för att få mer ingående information? Jag hoppas inte det, utan vill gärna att min brist på överblick helt var mitt eget fel, för i annat fall blir det lätt så att lokala kulturevenemang blir mer av en intern angelägenhet för redan frälsta än något som engagerar människor som normalt inte går på utställningar, hittar till lokala designers, lyssnar på livemusik osv.

Helgen avrundades med ett riktigt supermål av Kennedy Bakircioglü, en upplevelsekompensation på hög nivå. Det är verkligen inte alltid som fotbollsmål är vackra, men det här var en estetisk njutning.

  1074 Träffar
  0 Kommentarer
1074 Träffar
0 Kommentarer

Inte en enda gång hörde jag någon som sa det är omöjligt

"Att vara professionell kulturskapare i Östergötland" var temat för gårdagens kulturdialog. Förutsättningar utgångspunkten för det scensamtal som jag själv satt med i.

Trots att villkoren är så kärva som de ändå är för många inom kultursektorn så finns det otroligt mycket energi, stolthet och konstruktiva idéer. Inte en enda gång hörde jag någon som sa det är omöjligt - det går inte. Tvärtom. Kanske beror det på att det ligger så mycket passion i botten hos var och en som har satsat på ett skapande yrke, kanske på att man har vant sig vid att inte ta något för givet och lärt sig att se möjligheterna snarare än hindren för att överhuvudtaget komma någon vart.

Även om scenkonstnärernas vardag ser helt annorlunda ut än författarens, musikerns ser annorlunda ut än filmskaparens, bildkonstnärens annorlunda än museichefens så finns samma behov i botten. Önskan efter resurser i form av pengar eller tid, praktiska stödfunktioner, mötesplatser och infrastrukturer, ökade kunskaper hos de som sätter ramarna för verksamheten.

Så länge man har hopp och brinnande vilja, tror jag att man kan må ganska bra som människa. Ibland behöver man påminnas om det.

Rent ekonomiskt finns det ingen anledning för mig att fortsätta skriva. Jag har ett heltidsjobb, kan betala för det jag behöver med min "vanliga" lön.

Fortsätt läs mer
  1171 Träffar
  0 Kommentarer
1171 Träffar
0 Kommentarer