Bloggen

En vecka i en datorfri zon.

Rent praktiskt innebar det fortfarande nödtorftig surfning på mobilen för att snabbkolla nyheter, busstider och annat praktiskt, åtminstone tills telefonen och dess nätanslutning havererade. Tid som annars skulle ha flutit iväg framför datorn ägnades istället åt glupsk läsning: Marguerite Duras - Älskaren, Patti Smith - Just Kids, Leif GW Persson - Gustavs grabb, Christian Strömholm - On Verra Bien. Den sista är förstås ingen bok att läsa rent bokstavligt utan en samling av hans fotografier och även en del skisser och grafik.

Hade tid att njuta av den sinnliga skönheten och enkelheten i Duras språk, den livshungriga matter-of-fact-tonen i Just Kids, Leif GW Perssons sätt att balansera subjektiva minnen och analytisk betraktelse, fotografens närvaro i Strömholms bilder. Gemensamt för dem alla är att i centrum finns starka kreativa personligheter med stor nyfikenhet på livet och behov av att uttrycka sig på olika sätt, vilket också gjorde det inspirerande att läsa.

Den stora skillnaden mot vardagen är ändå att allt måste skrivas för hand. Brev, utkast till arbeten och manus. Ofta bygger jag upp alla mina texter som lapptäcken av datorskrivna sidor, korrigeringar och tillägg på utskrifter, handskrivna utkast i block och på lappar. Så fort man för in det i ett dokument blir strukturen och omfånget ändå uppenbara. Med enbart penna och papper blir det mycket strykningar, pilar, asterisker, extra små stycken i kanten, alternativa ord och uttryck mellan raderna. Svåröverskådligt, helt enkelt.

I början av sommaren gav jag mig själv ett slags beting för en manusidé på 10 sidor om dagen. Det var helt omöjligt, och efter en vecka låg jag 28 sidor efter.

Om det är ett hantverk som jag verkligen önskar att jag hade haft tålamod att lära mig ordentligt så är det fototeknik. Både när det gäller inställningar vid själva fotograferandet och arbetet i mörkrummet. Trots att jag har fotat mycket och entusiastiskt under många år så har jag aldrig riktigt kommit över trial-and-error-fasen, där slumpen till slut blir den avgörande faktorn för om en bild blir bra eller inte.

På en långsam vandring genom Fotografiska museet påmindes jag ännu en gång om den där tekniklängtan.

Första utställningen var ePic Moments med bilder från hundra år av olympiska spel. Där finns alla de idrottshistoriska OS-ögonblicken, foton med temat idrott och politik, foton som ifrågasätter könsroller och könstillhörighet, bilder av svenska idrottsstjärnor i OS-sammanhang osv. Sportbilder måste fånga händelser, rörelser, omständigheter och personligheter för att överhuvudtaget bli intressanta. Det gäller att fotografen prioriterar rätt, är fokuserad, lyckas hitta intressanta vinklar och överbryggar det fysiska avstånd som ofta finns mellan tävlande och media. Starkast blir så klart de foton där människan bakom idrottaren lyser igenom. Tommie Smith och John Carlos 1968 med sina höjda knytnävar och böjda huvuden. 17-åriga Greta Johansson som 1912 vann guld i simhopp och blev den första svenska kvinnliga olympiska mästaren - en allvarlig flicka med håret uppsatt i tidsenlig frisyr, klädd i en baddräkt med nästan knälånga ben och holkärmar. Ara Abrahamians upprörda ansikte när han i vredesmod lämnade prisutdelningen och sin egen bronsmedalj i Peking 2008.

Den andra utställningen är Sally Mann's A Matter of Time, som har ett helt annat anslag. Där finns bilder som är glasklara och skarpa, men också de som är otydliga och abstrakta. Förgänglighet och transformation är två tydliga teman, även om bilderna är tagna vid olika tider och med olika motiv som utgångspunkt. Mann har bland annat fångat sin muskelsjuke mans förtvinande kropp, tolvåringar i gränslandet mellan barndom och tonår, intima bilder av sina barn, kroppar i nedbrytning och förruttnelse. Kombinationen mellan obehag, skönhet och traditionellt tekniskt hantverk får bilderna att bita sig fast i minnet långt efter att man har lämnat utställningshallen.

Tålamod är något som de båda utställningarna har gemensamt, och kanske är det i den änden man ska börja tänka. Förmodligen kommer jag aldrig att lära mig riktigt gammaldags fototeknik så att jag behärskar den riktigt väl. Däremot kan jag stärka mitt tålamod, tålamodet att vänta in motiv och tillfälle, inte hetsa och slösa energi innan ögonblicket är där, slarva med den naturliga kompositionen, missa skuggor eller konstiga detaljer som förstör bilden.

Jag har addats till gruppen Du vet att du är ifrån ... ( och så följer namnet på uppväxtorten ). Runt 4500 medlemmar, massor med bilder på gator, hus och människor, minnen av stort och smått.

I en grupp som Du vet att du är ifrån ... är nostalgi och bekräftelsen av det egna minnet själva bränslet. Det ena påminner om det andra, någon har en bild, en annan en historia och plötsligt skapas en ny sanning. Det är gamla affärer, hus och parkeringsplatser, skolor, lärare, telefonkiosker, parker, utomhusbad, simhallen, kaféer och restauranger, minnen från konserter och friluftsdagar, nattklubbar, idrottslag, kompisgäng, olika profiler och original från stan. Listan kan göras hur lång som helst.

En del saker, framför allt obetydliga detaljer, väcker hela minnesblock - lukter, smaker, stämningar och känslor. Annat får mig att undra om jag överhuvudtaget växte upp i samma stad som alla andra eller om jag har hamnat i fel grupp. En del gör mig bara arg.

Nostalgi handlar ju om en längtan till ett idealiserat förflutet, och när människor på fri hand börjar skapa sin egen subjektiva historia blir resultatet rätt intressant. För det första är en världsuppfattning som bygger på ett slags degenerationstänk knepig, eftersom den bygger på att det var bättre förr. För det andra hamnar det kollektiva minnet i händerna på några få, som dels ingår i gruppen och dels är aktiva med att dela sina tankar, och utifrån det samspelet omformuleras nya sanningar om hur det egentligen var.

Människans minne är intressant, både det rent subjektiva och det kollektiva, överenskomna.

Äter cappuccinoskum med sked på kulturkafé.

Det finns ofta något genuint trevligt över personliga kaféer med kulturambitioner. Muggarna är omaka eller vackert handdrejade, kakorna och smörgåsarna är nyttiga och kreativa, trädgården ser ut som hos en gammal släkting på landet med halvlångt gräs, gamla och nya utemöbler i olika material, udda blommor och kryddväxter i loppiskrukor, färgglada ljusgirlanger. Kaffet är noggrant utvalt och direct trade, inne i kafét hänger en konstutställning.

Jag läser lite, klottrar i mitt block, fortsätter att skeda i mig kaffet.

Ikväll blir det förmodligen fotbolls-em, Spanien-Portugal, på en sportbar. Öl, nötter, storbildsskärmar och en helt annan sorts kultur. Kanske vill man inte ens kalla sport för kultur, det är ju en smakfråga, men allting runt omkring är absolut kultur. Tv-produktionen, mediabevakningen, stjärnorna, designen på lagtröjorna, publiken ... Och om man vill gå lite djupare: Hur känns det egentligen för Barca-spelare eller spelare med baskisk bakgrund att representera Spanien i landslaget? Hur klarar en spelare som Ronaldo att bära en hel nations förhoppningar? Och hur stor roll spelar klubblagstillhörigheten när spelarna möts i olika landslag? Till exempel när det gäller Ronaldo och Casillas?

Om exakt en månad är det OS i London, och just nu är jag så där intresserad. Jag gillar rent spontant små doser av friidrottsattityden, framför allt alla glammiga kortdistanslöpare och all den där nerviga energin som uppstår omkring dem, boxning, kortdistanssimning, de allra bästa gymnastikprogrammen och ett eller annat simhopp från hög höjd. Men även OS handlar ju om så mycket mer än själva idrottsprestationerna, och det finns så många händelser kopplade till de olympiska spelen. De höjda nävarna med svarta handskar vid prisutdelningen 1968, gisslandramat i München 1972, nazisternas maktmanifestation i Berlin-OS 1936 ... Inför London-OS står arbetet för att undvika terroristangrepp i centrum, på radio konstaterade en av de ansvariga idag att Wimbledon blir en slags generalrepetition.

Fem tjejer i färgglada korta klänningar, med rosa, gröna och gula strumpbyxor, hemgjorda balaclavas i samma färger. De pogohoppar, skriksjunger, studsar omkring. Musiken är snabb och slamrig, texten handlar om presidenten och jungfru Maria, feminism och homosexuella som skickas till Sibirien.

Det skulle ha varit en punklåt, sa jag om Sofia Rapp Johanssons Silverfisken i ett försök att värja mig lite grann.

Nu skulle jag hellre vilja säga: Det var bara en punklåt.

Men de flesta vet att det var mer än en punklåt, mer än ett alternativt feministiskt performance. Det var politik, på riktigt.

De färgglada maskerade flickorna spelar i bandet Pussy Riot. 21 februari i år framförde de låten Punk Prayer i Frälsarkatedralen, Moskva. Framförandet lades också upp på youtube.

Någonstans mellan färskpotatisen och jordgubbarna i fredags fastnade jag och min svåger framför mina överfulla bokhyllor. Vi började prata om hur olika man läser.

Om man läser en bok i taget, eller flera på samma gång. Nytt eller gammalt. Samma bok flera gånger. Pocket eller inbundet, originalspråk eller översättning. Om man avbryter en påbörjad bok eller inte.

Den sista frågan brukar jag alltid besvara med att självklart ger man inte upp, utan man jobbar sig igenom det man har börjat med. Ibland får man kanske ta en paus och börja om från början igen ( som jag gjorde med To Kill a Mockingbird och My Sister My Love ). Ibland kanske man låter en bok ligga lite extra länge innan man ens börjar med den ( Herta Müller - Hjärtdjur ). Ibland läser man snabbt och slarvigt för att bli klar ( många många gånger när jag har slitit åt mig en topplistebok på Ica för att jag är läsdesperat och måste få något att läsa fort ). Men man ger inte upp. Inte när det är tungt och krävande, inte när man inte förstår någonting, inte när man har räknat ut hela intrigen och slutet efter första fjärdedelen.

Vad jag minns har jag bara gett upp en bok en enda gång. Inte för att den inte var läsvärd. Absolut inte. Att jag ställde tillbaka den i bokhyllan efter ett femtiotal lästa sidor är egentligen en ren komplimang.

Jag är inte särskilt känslig eller kinkig när jag läser. Skräck, våld, utsatthet, obegripliga metaforer och symboler, formexperiment, könsord ... det mesta går ner utan större problem.

Midsommardagens morgon med lätt regn och ljusgrå himmel.

Är tillbaka igen med utsikt över asfalt, huskroppar och parkträd efter att ha överdoserat skönhet i en vecka på Gotland.

Sol på en ändlös klarblå himmel. Havet i grönt, turkost och koboltblått. Den vita kalkstenen. Röda vallmo och de där lila blommorna som jag inte vet vad de heter, men som växer sida vid sida med vallmon, överallt längs vägarna och i den vita sanden. Ljuset. Runda små stenar, flata stenar, hjärtformade och avlånga stenar. Solnedgångar i rosa, guld och oxblod.

Ögonen vidöppna, man vänder sig åt alla håll för att inte missa något, försöker stanna upp och ta in, sitta ner, känna det vackra i hela kroppen, fotograferar när och på avstånd, i olika vinklar, med olika fokus.

Ringmuren som slingrar sig runt stadskärnan, utsikten från bilfönstret med solglitter i en vik, tunna strandremsor, vajande gräs, blommor och svarta får som går och betar i förgrunden. Som ett vykort.

Har legat på magen i gräset idag på eftermiddagen och läst Jonathan Safran Foer's Eating Animals.

Det var första timmarna på semestern, en tät matta av klöver precis under näsan, boken mellan armbågarna.

Att referera boken känns egentligen rätt meningslöst, den ska väl i så fall läsas i sin helhet. Själv vet jag ju redan varför jag inte äter kött eller fisk eller skaldjur ( och helst inte något med animaliskt ursprung överhuvudtaget ), inte köper läderprodukter eller tvål, smink och schampo som är testade på djur, inte ens slår ihjäl en mygga. Jag vill inte döda eller bidra till dödande. Inte äta kroppsdelar. Inte på något sätt stödja att djur plågas och utnyttjas.

Ju mer jag läste, ju mer illa mådde jag. Ju mer främmande kände jag mig i en värld där antropocentrism är en självklarhet och där levande varelsers lidande är en definitionsfråga.

Efter några kapitel tog jag en paus, följde en myra med blicken, såg hur den klättrade över klöverbladen, försvann ner i gräset, kom upp igen. Upptäckte ännu en, och ett par till, insåg att jag hade lagt mig precis intill en myrstig med en ständig ström av små kroppar med tunna snabba ben och ivriga antenner.

Att inte ha en oläst bok, eller åtminstone en ny morgontidning, till frukost är ungefär lika illa som att inte ha ett par muggar riktigt starkt kaffe. Alltså plundrar jag min bokhylla på något som åtminstone känns något så när oläst ( och som passar när man har firat studenter två dagar i rad, suttit uppe och tittat på fotboll, ätit buffé och druckit vin, blivit skyfallsblöt och solstekt, balanserat omkring i obekväma kläder och skor - det vill säga något väldigt lättläst ) och hittar en av mina gamla Maria Lang-deckare.

Miljön är lätt att identifiera sig med: svensk försommar och midsommar på landet. Intrigen enkel: sex personer ska bo tillsammans i ett par ödestugor mitt ute i ingenstans, plötsligt får den ena efter den andra besked om att de måste lämna stället, kvar blir den ensamma kvinnan och hennes barn ... På närmaste avstånd finns bara hemlighetsfulla grannar. Och en främmande man.

Men sedan är det ju resten. Karaktärerna och språket. Det som gör hela boken och som gör mig vemodig, för den sortens personer och det tonfall som finns här skulle aldrig kunna bära en deckare idag. Där finns inga sadistmördare, inga kriminella gäng, inga vapen, inga droger. Inga trötta poliser, inga trasiga tonåringar, inga misshandelsscener, inget attitydsnack. Det finns en historieprofessor, en universitetslektor, en nydisputerad litteraturvetare, en operasångerska, ett barn och en chef för riksmordkommissionen som röker pipa. Det finns ett mord som var ett misstag, som skedde i stridens hetta mellan två kärleksrivaler. Språket är då och då kryddad med litterära citat och referenser, till exempel till En midsommarnattsdröm och Macbeth. Personerna packar ner yllebyxor, köttkonserver och myggolja, de säger på ett naturligt sätt saker till varandra som "det tycker jag är ett makabert ord", "oförutsedda kalamiteter", "Björn-Erik kör opp på velocipeden vareviga dag", "Jestanes, är ni redan här ..." och "till yttermera visso".

Man ska inte säga att det var bättre förr, för det var det ju inte, men det var åtminstone var lite stillsammare på många sätt. Boken är från tidigt sextiotal, och när jag läser den tänker jag på ett minne från samma tid som min mamma brukar berätta. Hon åkte tåg med Hammarbys A-lag till deras bortamatch mot Degerfors, och med i vagnen var Nacka Skoglund, förmodligen nyss hemkommen från Italien. När tåget stannade vid stationen i Degerfors tog spelarna sina väskor, klev av på perrongen och begav sig till Stora Valla. Några nyfikna mötte väl upp för att ta sig en titt på landslagsstjärnan men mer än så var det inte.

Igår genomfördes en grönvit invasion av Degerfors, 1000 bajensupportrar i ett chartrat tåg. Hammarby vann matchen efter att fd Degerforsspelaren Lallet satte 1-3 åt Bajen i övertid. "Idrottssagakänslor," skriver SR Värmlands-reportern.

Sitter och går igenom en engelsk manusöversättning, sista korrekturet till en historisk text. Är inte mitt manus, inte min översättning, jag bara granskar och finslipar i dialog med författaren.

Fastnar efter ett tag i ett närsynt detaljseende med verbformer och prepositioner, medeltida beteckningar och släktskapsbeskrivningar. Är egentligen inte så intresserad av språket på det sättet utan mer av de helheter man kan skapa med det. Uttryck. Tolkningsmöjligheter. Stämningar. Associationsöppningar. Rytm. Tonfall.

Är van vid att ha kontroll på språket, behärska mina uttryck, kunna leka med nyanser, både på svenska och engelska. Att tolka någon annans röst genom ett filter av en första översättning är något helt annat. Kräver mer av objektiv precision, samtidigt en öppenhet för den andra personens tonfall.

Sista korrekturet innan tryckning är alltid något speciellt. Slutgiltigt. Adrenalinpåslaget kommer smygande, skärper sinnena, trots att det egentligen bara handlar om att hitta de sista korrekta uttrycken, konsekvenskolla.

Några timmar till, sedan endorfinlugnet efter att de sista korrigeringarna har gått iväg.