Bloggen

Har haft svårt med inspiration den senaste tiden. Inspiration att sätta mig ner och börja skriva, inspiration att bearbeta och utveckla det jag redan har påbörjat, inspiration att hitta på nytt.

Jag vet varför. När man har alltför mycket i sin vardag som man måste planera, strukturera och organisera, uppgifter som aldrig tar slut, så kvävs allt som har med kreativitet att göra sakta men säkert. Fantasin behöver lite näring och uppmuntran, helt enkelt.

Hur som helst var jag på afterwork med två kollegor i förrgår. Vi pratade om veckan som hade gått och kom sedan in på en händelse som ligger lite längre fram i tiden. Den här händelsen visade sig vara ganska svår att föreställa sig så istället började vi skämta om den, skruva till den, skapade snabbt ett helt nytt scenario med före-under-efter. Vi pratade i munnen på varandra, skrattade mycket, hade rätt roligt i ett par minuter, men viftade sedan bort den, eftersom den blev rätt svart och galghumoristisk.

När jag gick hem hade jag i stort sett glömt bort alltihop, men lite senare kom den där påhittade scenen tillbaka till mig, och jag insåg att den egentligen, i lite bearbetade form, var precis vad jag behövde till en historia som jag har skissat på under en längre tid, men inte hittat någon bra utgångspunkt för.

Ja! kände jag för första gången på ganska länge. Eller ... kanske ... ( där någonstans hann förnuftet ikapp och började dra i mig, försökte påminna om att just nu är det kanske inte en jättebra idé och känns den förresten kanske inte lite nittiotal ) Nä?!

Det blir rätt ensamt när man går in i en värld som man själv har skapat och ingen annan har någon relation till. Särskilt innan den påhittade världen har börjat växa ut ordentligt, fått någon slags förflutet, en framtid, karaktärer med intressanta relationer.

Att skriva om att skriva när man egentligen borde skriva, är så klart en paradox. När man väl sitter ner med sin laptop borde man koncentrera sig på det man egentligen borde göra, nämligen jobba med sitt manus.

Å andra sidan blir det en startpunkt, en uppvärmning, en passage mellan jag-i-min-lägenhet och den värld som delvis finns på papper, delvis bara inuti mitt huvud. Ett sätt att börja kommunicera de tankar som ska bli till idéer och till slut fullständiga beskrivningar av påhittade människor, miljöer och händelseförlopp.

Att skriva om att skriva som en del av att egentligen skriva. Så är det tänkt.