Prenumerera på feed Senaste inlägg

fotbollsderby, shl-premiär, viktigt på riktigt

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 16 september 2017
i Bloggen

Förra helgen brittsommarsöndag. Fotbollsderby i Stockholm. Satt i tunn tröja med solen i ansiktet och svarta Gucciglasögon. Klarblå himmel, grönvita flaggor och stortifo, bengaldoft över arenan, talkörer och sång. Full av förväntan, glädje och nervositet.

Idag brittsommarlördag och SHL-premiär. Inte på plats i Karlstad, utan tittar på tv:n med solblänk i skärmen och spelovana ögon. Är så varje höst och vår när man går från fotboll till hockey, från hockey till fotboll. Tar några matcher att vänja sig vid matchstruktur, tempo och spelarnummer.

Trots två helger i rad med 17-18 grader i luften kryper hösten allt närmare. Mörkret ligger kvar lite längre för varje dag, luften har kyliga stråk, blir råkall framåt kvällarna, solljuset är inte längre skarpt utan mjukt och gulaktigt. Mättat.

Även om jag alltid har älskat hösten tar årstidsväxlingen emot. Mer och mer för varje år. Tittar avundsjukt på vänners uppladdade bilder från sena semesterresor, drömmer om bad och långa varma sandstrandsdagar.

Vet att jag egentligen älskar gula löv, krispig hög luft, mörka kvällar med spöregn och levande ljus, att kunna ha min höstparkas, stickade tröjor och kängor igen, att det finns svenska äpplen, kantareller och solgula satsumas. Ser fram emot höstfilmer som The Square och It.

Men ändå tar det emot. Att gå upp när det fortfarande är mörkt, att stressa, pendla tio mil om dagen, att bli blöt och frysa.

Apropå It, som hade premiär i Sverige förra veckan, har en hel del artiklar och inlägg om clownrädsla spridits på sociala medier. Förra året sågs clownutklädda skrämmare både här och där, en del uppfattades som aggressiva och våldsamma, andra bara som läskiga. Nu ryktas det om Pennywise-kopior i biosalongerna och professionella clowner oroar sig för en ny clownskräckvåg.

Det är så symptomatiskt för vår tid. Att människor klickar på och delar otäcka clowner, konstiga partytrick och kungafamiljen när det finns så mycket på riktigt viktigt att oroa sig för och engagera sig i. Klimathotet. Miljöförstöringen. Världsfattigdomen. Brott mot mänskligheten. Kapprustningen på Koreahalvön.

Halvvägs in i tredje perioden och cluben har reducerat 0-2-underläge till 2-2 i den pågående premiärmatchen. Klappar högt för mig själv, lägger undan datorn, ska fokusera på spelet de sista åtta minuterna.

Apropå riktigt viktigt, stort och smått, förnuftigt och känslostyrt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 19 0 Kommentarer

Sommarprat, konkreta frågor och förmågan att samarbeta

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 13 augusti 2017
i Bloggen

Lyssnar på Magda Gads sommarprat när jag springer den här morgonen. Egentligen är det ingen bra löptur. Eller förutsättningarna för den är i alla fall usla. Har en skadad lårmuskel och ett ömt knä. Krämar på tjockt med liniment, sätter på olika stöd tills lår- och knäregionen ser ut som på en hockeyspelare, haltar ut som Quasimodo, men glömmer allt det i samma stund som Magda Gad börjar prata. Springer i nittio minuter utan att tänka på min kropp överhuvudtaget.

Magda Gad berättar om människor och platser hon mött som krigskorrespondent, om historier som är för hemska för att få återberättas i Sveriges Radio. Hon får mig att skämmas över hur introvert jag har varit den här sommaren. Hur jag mest har tänkt på mitt eget skrivande och läsande, bad, sol och värme, god mat och träning.

Ibland är det säkert så för alla att man inte riktigt orkar vara så engagerad som man helst skulle vilja. Att man ser saker som man reagerar på, men inte förmår ta tag i. Har många människor i mina flöden på olika sociala medier som är så otroligt och fantastiskt engagerade - flera som jobbar på olika sätt för ensamkommande och nyanlända, Simon Häggström som arbetar med brott som rör människohandel och prostitution, Linnea Claesson outtröttligt synliggör och bemöter sexuella trakasserier och näthat för att bara nämna några. Människor som ger mycket av sin tid och offrar sin egen personliga bekvämlighet för att synliggöra och motverka problem, orättvisor och rena brott.

Hur som helst återuppväcker Magda Gads sommarprat konkreta frågor. Egentligen inte frågor som hon ställer, men enkla frågor som är tydligt kopplade till många diskussioner och händelser som har präglat den här sommaren.

Vad är en en tillräcklig anledning att fly sitt land? Att man inte kan äta sig mätt? Inte kan försörja sig själv och sin familj? Inte har tak över huvudet? Lever i ständig rädsla? Inte får uttrycka sig fritt eller läsa vad man vill? Inte älska den man vill? Att man trakasseras och hotas? Att man utsätts för våld? Att man blir fängslad och torterad? Att en nära anhörig blir hotad, misshandlad, fängslad, dödad? Att man förnedras fysiskt och/eller verbalt? Att man utsätts för saker som en krigskorrespondent inte får berätta om i Sveriges Radio för att det är för obehagligt att lyssna på?

Och vad är då i nästa steg tillräcklig anledning att erbjuda en annan människa hjälp och skydd?

Är det rimligt att vissa människor behandlas som mer värdefulla än andra för att de har haft turen att födas på rätt plats, i rätt tid? Att andra människor ska tåla utsatthet, fattigdom, svält, skräck, hot, våld och hot bättre för att de inte har haft samma tur? Att vi gör skillnad på varandra beroende på att vi ser lite olika ut, pratar olika språk, äter lite olika saker, ber till olika gudar, ser på världen på lite olika sätt?

Jag är fullt medveten om att det som är naturliga svar på dessa frågor för vissa inte alls är det för andra. Själv tycker jag i alla fall att förmågan att samarbeta är en av människans bästa egenskaper. Den förmågan gör att vi kan lösa problem och komplicerade uppgifter, fördela arbete, skapa teknik, konst och kultur, bygga upp samhällen, kommunicera och en massa annat viktigt. I kombination med vår förmåga till empati gör den också att vi faktiskt kan hjälpa varandra på många olika sätt. I smått och stort, akut och långsiktigt, nära och numera också på avstånd.

Taggar: Otaggad
Träffar: 85 0 Kommentarer

Vad behöver vi egentligen Almedalen till?

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 03 juli 2017
i Bloggen

När jag var fjorton-femton år talade Olof Palme i Almedalen, precis som han hade gjort varje år sedan 1968. Eftersom vi bodde i en stuga utanför Slite den sommaren ville min mamma absolut åka in till Visby och lyssna. Efter att Palme hade talat klart traskade mamma fram till honom, bytte några ord, tog i hand. Själv tyckte jag att det var rätt pinsamt, stod kvar i bakgrunden, bevittnade mötet mellan väljare och partiledare/statsminister på avstånd.

I år tillbringade jag sista juniveckan i Visby, hade noggrant planerat att resa hem i god tid innan cirkus Almedalen började dra in över ön. Min sista runt-Visby-och-ut-till-Snäck-löptur för den här sommaren kantades av avspärrningar, scenbyggen, terrorsäkra cementblomlådor och NMR-debatter.

Så här i backspegeln uppskattar jag verkligen det ursprungliga Almedalskonceptet. En partiledare som brukade semestra på Fårö, en sommarkväll, ett tal. De senare årens Almedalsveckor är däremot något helt annat. Åtta partier, nästan fyratusen evenemang, 1863 unika arrangörer 2017.

Självklart förstår jag varför människor vill vara en del av Almedalsveckan. Tjusningen i att politiker, myndigheter, organisationer, företag, föreningar och media möts, nätverkar och umgås på en begränsad yta och under trevliga, relativt avspända förhållanden är lätt att se. Känslan av öppenhet och möjlighet att påverka. Under åtta dagar finns obegränsade mängder information, seminarier, makthavare och mingelmöjligheter innanför ringmuren.

Men det är också där paradoxen ligger. Att Almedalsveckan idag, trots alla goda demokratiska ambitioner, inte längre är den bästa arenan för möten och dialog. Att den exkluderar med än inkluderar. Att hur man än vänder och vrider på situationen så är det en dryg vecka där en utvald mängd människor får samtala, diskutera och mingla med varandra, medan vi andra får betrakta delar av detta på sociala medier, tv och i tidningar. Är man på plats känns Visby denna vecka som världens nav, annars blir den mest en uppvisning i retorik och mediestrategi. Så frågan idag, när hashtagAlmedalen börjar fylla Twitterflödet, när kvällspressen, radio och morgon-tv livesänder, är väl ändå vad vi egentligen ska ha Almedalsveckan till. För Almedalen är en mötesplats för människor som redan har makt och inflytande, möten som säkert kan göra skillnad inom olika områden, men som i många fall inte gör det. Den kostar också många skattemiljoner som i vilket fall borde stå i proportion till den nytta veckan gör.

Taggar: Otaggad
Träffar: 113 0 Kommentarer

söndagstankar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 18 juni 2017
i Bloggen

Studentfirande i fredags. Vita mössor, klänningar, kostymer. Unga ansikten, glädjeskrik och skratt, men också mycket tårar.

I takt med årets studentvecka har jag läst om Curtis Sittenfields Prep för fjärde, eller kanske till och med femte, gången. Prep som handlar om Lee Fiora. 14 år gammal och lockad av glansiga broschyrer med bilder på höstgula träd och jämnåriga i stickade tröjor när hon börjar på privatskolan Ault. Ett val som hon gör mot sina föräldrars önskan, mot de traditioner och förväntningar som finns i South Bend, Indiana, där hon vuxit upp, mot hela hennes medelklassbakgrund. Självklart passar Lee inte in, självklart får hon svårt att hävda sig i konkurrensen, både akademiskt och socialt. Så Lee parallellexisterar. Rör sig i utkanterna, observerar, reflekterar. Lär sig allt mer om den miljö hon befinner sig i och de människor som finns omkring henne, fattar beslut efter beslut som stegvis ändå gör henne mer lik sina skolkamrater. Hon blir delvis medveten om sig själv, men framför allt om de koder och det sociala spel som åtminstone i en utomståendes ögon kan få henne att slutligen passera som en Ault-elev.

Man kan så klart distansera sig, göra sig rolig, raljera, vara lite föraktfull. Både gentemot romanens Lee och nittonåringarna med vita mössor som sjunger, hoppar och skriker. Känslan av utanförskap, önskan att passa in, prestations- och separationsångesten, sorgen över att en period i livet för alltid är över, livsglädjen, den vacklande självbilden och förväntan (eller oron) inför framtiden ses på något sätt som lite mindre viktiga när de upplevs och uttrycks av tonåringar. Blir tonårsproblem. Något som inte är på riktigt, som går över, som bara är en fas. Som är överdrivet, överdramatiskt, onödigt högljutt. Och som i jämförelse med vuxnas upplevelser, känslor och problem inte är lika äkta eller relevant. I bästa fall ja-ja-skakar de vuxna mest på sina huvuden, ler lite, fortsätter vidare medan nittonåringarna sjunger, tutar och dricker sig igenom den enda vuxenriten som erbjuds dem.

Tidigare i veckan publicerade Ann Heberlein ett inlägg om politik (eller snarare en egen nyväckt politisk insikt) och problemet som hon anser uppstår om kärlek och godhet blir centrala i det offentliga samtalet och framför allt i politiska beslut. Jag hade svårt att se syftet med inlägget, mer än att det som sagt var någon slags politisk deklaration, men rent generellt uppfattar jag människors godhet som ett väldigt litet samhällsproblem. Om alla människor tänkte och gjorde gott skulle tvärtom många samhällsproblem helt enkelt försvinna. Människors själviskhet, brist på empati, okunskap och trångsynthet gör betydligt mer skada - i verkligheten, i samhällsdebatten och i politiska beslut.

Den banala ondskan skrämmer mig mycket mer än den så kallade banala godheten, men i den debatt jag sporadiskt följde under veckan var inte heller ondska det begrepp som presenterades som godhetens motpol. Det var istället förnuft, fakta, obekväma beslut och gemensamt ansvar. Och när godhet, eller snällhet, reduceras till något känslostyrt, kaotiskt och ogenomtänkt blir den så klart svårare att stå upp för och försvara på ett övertygande vis.

I en intervju i Forskning & medicin bemöter Stefan Einhorn föreställningarna om att snällhet skulle handla om vekhet, feghet eller undfallenhet, hävdar att det istället är tvärtom, att den som är äkta snäll måste hävda sig själv, sin åsikt och sin förmåga: "För hos den äkta snälle är snällheten förankrad i övertygelsen om vissa grundläggande etiska värderingar som handlar om människors lika värde, om att vi har mer att vinna på att samarbeta än att konkurrera." ("Snällhet lönar sig", Forskning & medicin, nr 4, 2005)

Där stannar jag för den här söndagskvällen. Sitter på balkongen medan solen långsamt rör sig ner mot horisonten och en ljummen vind får papper och duk och hår att fladdra, förbereder mig för sista arbetsveckan innan semestern. Och på pin kiv tänker jag använda den veckan till så mycket gott som jag bara klarar av.

Taggar: Otaggad
Träffar: 165 0 Kommentarer

Finaste tiden

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 08 maj 2017
i Bloggen

Maj. Finaste tiden. Kvällar med vemodsblå himmel. Rosa blommor på japanska körsbärsträd. Magnoliakronblad, skimrande som pärlemor och porslin. Koltrastkvitter, duvkutter.

Maj, som en puls i blodet, en sten i magen. Allt man vill hinna. Allt man vill känna. Allt man vill och måste göra.

Ljuset som slukar mörkret, minut för minut, dag för dag. Köper svarta Gucci-glasögon. Dyrare än jag någonsin haft förut. Täcker halva ansiktet.

Jobbar jobbar jobbar. Tänker jobb, lever jobb, andas jobb. Försöker hinna läsa, springa, dricka kaffe i solen, njuta. Påminner mig själv om att det är NU, precis nu, som är den tiden som jag längtar efter varje dag under resten av året. Lyckas ibland, korta stunder, oftast inte.

Har alltså ännu inte lärt mig. Hoppas ändå att jag någon gång gör det. Lär mig att stanna upp, låta ögonen fyllas av solljus, knoppar, skir grönska, citronfjärilar och vattenglitter, andas in lukten av vårregn och nytt gräs, vila i sinnesintrycken utan att hela tiden bara skynda vidare och vidare.

Stannade till här om kvällen, på väg hem från gymmet, för att magnoliablommorna var så vackra mot kvällshimlen. Tog en snabb bild innan jag fortsatte vidare för att hinna duscha och göra matlåda och förbereda nästa dag. Såg inte förrän jag tittade på fotot någon timme senare att det hängde ett par Adidas Spezials i trädet. Och satt en fin gulbröstad fågel på en gren snett ovanför dem.

Igen. Finaste tiden. Stanna upp, låt ögonen fyllas.

Taggar: Otaggad
Träffar: 160 0 Kommentarer

planen sedan några veckor tillbaka har varit folkfest

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 09 april 2017
i Bloggen

Planen för den här helgen har sedan ett par veckor tillbaka varit folkfest. Dricka öl på Medborgarplatsen (i solen så klart), gå bland grönvita flaggor över Skanstullsbron, titta på fotboll i eftermiddagssolen, ta sig hemåt med segerglädje i magen.

Förmodligen blir det också så. Alltså en öl på Medis eller i närheten, marsch längs Götgatan och över bron, fotbollsmatch. Till och med sol och sexton grader, lovar SMHI. Men ändå blir det ju inte alls samma sak. För det är så terror gör. Trasar sönder, dödar, skrämmer, förstör. Slår blint och orättvist. Sår oro, misstänksamhet, rädsla och hat. Gör att folkmassor plötsligt känns som ett hot.

Vem kan, eller ens vill, njuta av uteserveringar, tjugo-tjugofemtusen personer på gatorna och en trång läktare efter att ha sett bilder och filmklipp från Drottninggatan i fredags?

Och hur gör man för att ändå inte låta rädslan och oron ta över? För att inte bli paranoid och ångestfylld? För att förhålla sig med respekt för och hänsyn till de drabbade samtidigt som man återerövrar livet och de offentliga ytorna?

Satt ute större delen av dagen igår. Skrev lite, läste lite, drack kaffe. Vände upp ansiktet mot solen då och då, blundade mot ljuset. Sov oroligt på natten. Kände lättnaden som en drog i kroppen när porten smällde igen, nyckeln sattes i låset och sönerna kom hem framåt halv fyra på morgonen efter utekväll på Ågatan. Vilade i det tills det var dags att gå upp. Att alla var hemma och mådde bra.

Hur man än vänder och vrider på det berörs man extra mycket av den fysiska närheten av en sådan här attack, även om man rent intellektuellt vet att faran är betydligt större på många andra ställen i världen än i våra europeiska storstäder. London, Berlin, Paris, Bryssel har på ett sätt också känts nära, eftersom det är städer och platser som jag känner väl, men Drottninggatan från Adolf Fredriks Kyrkogata och ner till det ganska tråkiga hörnet av Åhlénshuset mot Mäster Samuelsgatan är något helt annat. Det kunde lika gärna ha varit jag, blir inte längre en tanke som man prövar eftersom man var på Westminster Bridge förra året eller på marknadsplatsen vid Gedächtniskirche för tio år sedan eller på flygplatsen i Bryssel för ungefär lika länge sedan, utan den blir en skavande insikt som kommer att påverka ens handlingar, tankar och känslor ett bra tag framöver.

Terrorister motiveras och drivs av känslor, som privatperson är det omöjligt att riskkalkylera och logiskt försöka avgöra var och hur de kommer att slå till nästa gång. På samma sätt är det omöjligt att dra några direkta kloka och insiktsfulla slutsatser utifrån det som har hänt. Man kan egentligen bara hoppas, önska och vilja. Att det goda och konstruktiva segrar - i just den här minuten, idag, i morgon och framöver.

Taggar: Otaggad
Träffar: 142 0 Kommentarer

Hockeyslutspel, allsvensk premiär och var står du själv?

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 15 mars 2017
i Bloggen

Tycker så mycket om den tidiga våren.

Ljuset som kommer med jättekliv, knoppar, snödroppar och tussilago, hockeyslutspel och premiär för fotbollsallsvenskan med skymningsblå kvällar på iskalla arenor.

Rent sportsligt är det verkligen julafton. Varannandagshockey med snabba, hårda, kniven-på-strupen-och-vinna-eller-försvinna-matcher. Däremot ogillar jag starkt det ogenerade vinsttänket hos SHL-klubbarna. Känslan av att pengar alltid går före hjärta, känsla och lojalitet. Att slutspelstillägg på säsongskort i klacken kostar hela studiebidraget för en sjutton-artonåring och i värsta fall kan bli max två hemmamatcher. I den bästa av världar skulle de trogna supportrarna, de som går på alla hemmamatcher och många bortamatcher i grundserien, ses som en värdefull tillgång. En engagerad publik som kan hockey och brinner för sitt lag kan bära fram spelarna och skapa slutspelsstämning på ett helt annat sätt än klappor, reklamjinglar, jumbotronbildspel och maskotlejon.

Bevakar just nu också biljetter till den allsvenska premiären första helgen i april. Biljettrycket och förväntningarna är nästan som inför en unik Sverige-spelning av en världsartist. Har själv satt larm på telefonen så att jag kan gå in exakt den minut de släpps för att få en plats på Östgötaporten där Hammarby spelar säsongens första match. Ändå är jag redan nu stressad över att jag förmodligen inte kommer att hinna få tag i mina två borta-sitt-biljetter.

I kursen Att skriva filmmanus gör jag precis min näst sista uppgift. Alternativ dramaturgi, sju minuter om grabbig våldskultur. Jobbar med att fånga situationen och känslan mer än att förklara och moralisera. Tror egentligen inte att det är mer komplicerat än en längtan efter starka känslor - spänning, kärlek, gemenskap, hat, smärta - en hel del alkohol, vi-mot-dom-situationen. Gestaltar det också så. Utan förklaringar bakåt, utan ånger och ångest, utan någon utlösande orsak. Får återkopplingen "du bör själv ta ställning" på mitt manus. Undrar: måste jag verkligen det?

Jag uppskattar själv att få känna mig lite smart som läsare/åskådare/publik. Tänker att om man ser en uppenbart empatilös tjugoåring som gör riktiga dumheter så förstår man att det inte är bra, förstår att det säger något om vår samtid och det samhälle vi lever i. Tänker att den förståelsen är mer effektivt än att manusförfattaren redan har bestämt vad jag ska tycka och hur jag ska reagera. Precis som jag uppskattar att själv lista ut när jag ska klappa händerna, sjunga och jubla på en hockeymatch istället för att bli instruerad av ett par animerade händer på en jumbotron.

"Var står du själv", frågar den person som ger återkopplingen på manuset.

Måste man verkligen svara på det? Och för vem är det egentligen mer intressant var jag står än var den personen själv står?

Taggar: Otaggad
Träffar: 150 0 Kommentarer

Trainspotting 2

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 27 februari 2017
i Bloggen

Februarisöndag och går på bio för första gången på länge. Ser Trainspotting 2.

Vi är nio personer i salongen, tre går efter halva filmen. Vet inte varför. Kanske förväntade de sig något helt annat, eller så var det för mycket våld eller sex eller droger eller alltihop.

Hur som helst. Trainspotting 2 bygger på att karaktärerna har blivit tjugo år äldre. Renton-tjugo-nånting har blivit 46, återvänder till Edinburgh och söker upp gamla vänner och bekanta. Ängsliga godhjärtade Spud med alla sina svagheter som alltid ställer till det för honom, Sick Boy som fixar och trixar och plöjer fram genom livet med samma rastlösa energi som alltid, våldsamma labila Begbie med noll impulskontroll. Lite grann känns det som att stöta på gamla småjobbiga kompisar från förr. Lätt bedagade och småslitna beter de sig exakt som förväntat, vilket både kan kännas bra och störande.

När man själv tillhör samma generation som Renton, Sick Boy och Spud är det lätt att identifiera sig både med deras hedonistiska ungdoms-jag och med deras desillusionerade medelålders-jag. Kan man inte göra det tror jag att intrigen blir rätt tunn. De tre vårdar minnet av sin ungdom - människor, platser, händelser, musik, relationer, känslan av sig själva som barn-tonåringar-tjugoåringar. Veronica, Sick Boys "flickvän", som själv fortfarande faktiskt är ung, reduceras däremot till att vara deras publik, den som reflekterar deras känslor och självbilder istället för att leva ut sin egen livshunger och zeitgeist.

Nostalgi? Absolut. "You're a tourist in your own youth," säger Sick Boy, numera Simon, till Renton, och när de tänker tillbaka har även ganska mörka minnen ett slags försonande skimmer. Och precis som i riktiga livet är det rätt roligt med alla de där kommer-du-ihåg-grejerna. Ja, jag kommer ihåg musiken. Jag kommer ihåg modet och frisyrerna. Jag kommer ihåg när man rökte på pubarna. Jag kommer ihåg fotbollsspelarna. Jag kommer ihåg referenserna, tidsandan, hur människorna pratade, rörde sig, dansade.

Taggar: Otaggad
Träffar: 159 0 Kommentarer

Om källkritik

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 12 februari 2017
i Bloggen

I veckan skrev några av landets lokaltidningspublicister en gemensam debattartikel om vikten av att källkritik undervisas i skolorna. Förslaget var att källkritik ska bli ett eget ämne, helst redan från lågstadiet.

Själv har jag i stort sett ingen erfarenhet av grundskolan, men däremot många många års erfarenhet av gymnasieskolan och gymnasieelever.

På gymnasiet ingår källkritik och källkritiskt tänkande i flera gymnasiegemensamma kurser. Svenska, historia, samhällskunskap och naturkunskap är exempel på ämnen med delkurser där hantering av källor och källkritik återkommer som en röd tråd. Vi lär elever att söka, samla, sovra och sammanställa information. Att referera och citera. Att källhänvisa korrekt. Att granska och värdera källor. Att använda olika referenssystem. Problemet är inte att eleverna får för lite källkritik i skolan. Problemet är istället att källkritik blir något som bara finns i skolan. Att begreppet "källkritiskt tänkande" är ett nödvändigt ont för att nå målen och få godkända betyg i ett antal kurser, men inte alls något som eleverna upplever att de har glädje och nytta av utanför skolans väggar.

För dagens unga lever i ett samhälle där människors känslor och åsikter värderas lika högt som rena fakta. De lever i ett samhälle där man kan optimera sökträffar, där de som har högsta makten i världens största demokrati talar om "alternativa fakta", där nyheter har twitterformat och saknar djup och analys, där hastighet går före konsekvenstänk, där klickmonster skapas och korta klipp, tagna ur sina sammanhang blir virala.

Unga människor behöver vuxna omkring sig som ifrågasätter information, åsikter och nyheter, som reflekterar och analyserar. Vuxna som inte hetsar och hatar, som inte är likes-ängsliga och inte delar dumheter på sociala medier. De behöver ett samhälle som inte bygger på irrationella känslor och upplevelser, utan premierar det gedigna, kloka och genomtänkta.

Källkritik är inte i första hand en teknik. Det är ett förhållningssätt till sig själv, till sina medmänniskor och till resten av världen. Ett sådant förhållningssätt skapas inte enbart i skolan, det skapas av de vuxna som står närmast sina barn och ungdomar. Av mammor och pappor, far- och morföräldrar, syskon, vänner, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder, äldre kusiner, grannar, idrottsledare, politiker, idoler, personal på förskolan och fritids, bloggare, youtubers och alla andra som är viktiga i den enskilda växande människans tillvaro.

Taggar: Otaggad
Träffar: 175 0 Kommentarer

Idag installeras en president

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 20 januari 2017
i Bloggen

Idag installeras en president som hytter med pekfingret åt journalister på presskonferens. Som vägrar att svara på just deras frågor. Som leker maktlekar, använder härskartekniker. Som uttalar sig öppet kulturfientligt, som har sagt sig vilja begränsa yttrande- och tryckfriheten. Som helst argumenterar med värdeord, med guilt-by-association, genom att förlöjliga och förminska. Som hellre kommunicerar med sitt eget Twitterkonto än i granskande intervjuer av oberoende media.

En president med direkt makt över drygt 320 miljoner människor, med indirekt makt över en hel värld.

Tänker på hur svårt det är att få igenom positiva konstruktiva förändringar, att verkligen satsa på de svaga, medellösa, marginaliserade. Men mest på hur snabbt det går att inskränka, krympa, strama åt.

Första känslan är:

No Fun

Andra:

Won't do what you tell me ...

Och avgrunden stirrar tomt tillbaka.

Taggar: Otaggad
Träffar: 168 0 Kommentarer

SMARTA mål

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 03 januari 2017
i Bloggen

I skolans värld jobbar man alltid mot olika mål - mål för verksamheten, mål för undervisningen, mål för eleverna. En period pratades det mycket om SMARTA mål, alltså mål som är specifika, mätbara, accepterade, realistiska, tidsbegränsade och attraktiva. Arbetsskadad som jag är tänkte jag därför sätta upp ett antal nyårsmål för mig själv istället för att ge nyårslöften. Egentligen vet jag ju att nyårslöften bara är att jinxa sina ambitioner och drömmar, men grejen med SMARTA mål är just att de verkligen ska vara tydliga och nästan omöjliga att inte uppnå om man formulerar dem väl och väljer rätt metoder för att nå dem.

Så - mina SMARTA mål för 2017 är:

- Konsumera betydligt mindre. Inte surfa på klädsajter, inte klicka hem sånt-som-jag-tror-att-jag-kanske-behöver-nån-gång-i-en-eventuell-framtid, inte plocka åt mig roliga saker i vanliga klädaffärer. Undantaget är böcker och ett par riktigt bra löpskor en gång i halvåret.

- Lägga en timme varje dag på mitt eget skrivande.

- Lyssna bättre på mitt eget hjärta och min egen hjärna istället för att försöka koda av vad andra kanske tycker, tänker, känner och vill. Säger hjärtat att något är bra och hjärnan att det är klokt räcker det så.

Kanske inte helt specifika, mätbara och tidsbegränsade, men absolut accepterade, realistiska och attraktiva. Återkommer helt enkelt med utvärdering och uppföljning!

Taggar: Otaggad
Träffar: 191 0 Kommentarer

there's room for everyone on the nice list

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 23 december 2016
i Bloggen

Jag vet att jag inte borde, för allt det kommersiella och matsvinnet och stressen, men jag tycker ändå väldigt mycket om julen. Tycker om röda kravlösa dagar. Tycker om levande ljus och mörker utanför fönstren. Tycker om att ligga under en filt och läsa i flera timmar. Tycker om lukten av glögg och kanel. Tycker om gammalt småfult pynt. Tycker om att sitta i en nästan folktom pub dagen innan julafton och höra Fairytale of New York på låg volym medan bartendern fördriver tiden med att långsamt torka glas. Tycker om att ha alla hemma och omkring mig. Tycker om att ge saker.

Tycker också om det engelska ordet Christmas Spirit som inte bara står för julstämning på ytan utan för godhet, generositet och medkänsla. Har, trots debatt i både vanlig och social media, svårt att se problemet med människors godhet. Särskilt i den tid vi lever i just nu. Det är coolt och starkt och bra att göra gott, oavsett om motivet är att känna sig lite bättre själv eller om det är helt osjälviskt.

I en tid full av våld, terror och oro behövs mycket gott. Eller som nissen Buddy säger i filmen Elf: "There's room for everyone on the Nice List!"

Taggar: Otaggad
Träffar: 188 0 Kommentarer

I morgon är det mammas 80-årsdag

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 19 december 2016
i Bloggen

I morgon är det 20 december, midvintersolstånd, mörkaste dygnet på året och min mammas födelsedag. Eller, för att vara helt exakt, hennes 80-årsdag.

Jag tror att jag börjar den här texten där jag avrundade inlägget om pappas födelsedag förra året. Med att mamma fortfarande går hand i hand på stan med killen som hon träffade lite av en slump för en bra bit över femtio år sedan. Att hon är nybliven ägare till sin första iPhone som hon sms:ar och skickar bilder (och animerade ballonger) med som om hon aldrig hade gjort något annat. Ibland är hon visserligen lite hårdhänt mot den, lyckas få fram funktioner som ingen hade en aning om ens existerade eller skickar iväg iväg en bokstav istället för ett helt meddelande, men träning ger ju färdighet och det händer allt mer sällan. Att hon knappt har ett grått hårstrå än. Att hon har full koll på alla nya utställningar och teaterföreställningar, böcker och Superettan-tabellen i fotboll.

Mamma är en person som alltid har stått fast och tryggt förankrad i sina rötter. I platser, människor och minnen. Det är ett rotsystem som blir större för varje år som går. Degerfors, Röfors, Kumla. Barndomen och tonåren, familjen, alla släktingar och vänner. Tidiga arbetskamrater. London. Familjen i Hampstead. Östersund. Pappa, hans syskon och familj, nya vänner och arbetskamrater. Nyköping. Barn, grannar, grannars barn, egna kollegor och pappas kollegor. Linköping. Nya arbetskamrater igen, nya grannar och vänner, svärson och barnbarn.

Till skillnad mot många andra släpper hon inte taget med åren, utan håller kvar. Vårdar minnena, kommer ihåg. Fotograferar, sätter in i album, gör anteckningar. Kommer ihåg detaljer. Återberättar.

Om pappa lärde mig att läsa deckare, åka slalom, snorkla och se arbetslivet som något rätt smågrabbigt så lärde mamma mig att laga mat och baka på fri hand, utan recept och provsmakande. Hon lärde mig också tidigt att uppskatta Ingmar Bergman, franska och italienska 50- och 60-talsfilmer, Borta med vinden och Francoise Sagan. Utlandsresor, storstäder, konst, foto och teater.

Hon försökte också lära mig att sy, sticka, stryka mina kläder, se prydlig ut och ha ordentligt kammat hår, men tror nog att vi är rätt överens om att just det gick så där ... Hel och ren, och naturligt är snyggast, var aldrig riktigt min melodi.

Från 1936 till 2016 har det så klart hänt otroligt mycket. Mamma har sett transittåg med tyska soldater under andra världskriget, skakat hand med Olof Palme i Almedalen innan den veckan blev en politisk jättecirkus, partajat i Notting Hill på den tiden det var ett var de värsta områdena i London, sett industrisamhället bli ett servicesamhälle för att sedan övergå till it-samhälle. Länder, unioner, allianser och ideologier som har uppstått, förändrats, försvunnit och återbildats. Mode och trender som kommit och gått. Som grönpepparsås, lergryta, räkcocktail, gratinerad kassler, utsvängda jeans, träskor, knytblus och Dallas på tv.

I morgon firar vi henne med god mat och här-och-nu-presenter. Sånt som hon kan njuta av, känna sig fin i, ha roligt med. Precis som hon önskar sig.

Taggar: Otaggad
Träffar: 246 0 Kommentarer

knutar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 27 november 2016
i Bloggen

Idag tänker jag på knutar.

Börjar med att jag ska snabbdammsuga och dammsugarsladden plötsligt har blivit ett trassel av knutar. Egentligen är det omöjligt att det ens ska hända. Sladden dras successivt ut ur dammsugarens inre, jag har i princip bara gått rakt fram med den. Inte skyndat runt, vänt hit och dit, gått fram och tillbaka. Men ändå. Får dra ut kontakten, trassla tillbaka.

Här om dagen fick jag inte av mig kängorna för att jag plötsligt hade en massa små hårda knutar på snörena, som tillsammans hade snott ihop sig till en omöjlig jätteknut. Satt trött och kissnödig på hallmattan och försökte pilla och lirka upp alltihop, en knut i taget. Det tog mig tjugo minuter. Jag är annars den enda vuxna människa jag vet som ofta inte klarar av att knyta mina skosnören alls, som skyndar fram med den daskande runt benen eftersom de löser upp sig efter ett par meter.

Har trasselknutar i håret för att jag aldrig hinner reda ut det ordentligt och en stor stressknut i magen som aldrig riktigt försvinner, men som är olika stor och skaver olika mycket olika dagar.

Så jag funderar på knuten som symbol. Den gordiska knuten. Tetragrammet. Triquetran. Keltiska knuten. Knutar som står för balans, beskydd, kärlek, kontinuitet, evighet och ett liv utan slut.

Tänker att knutar säkert är bra. Åtminstone för det mesta. De får en att stanna upp, tänka till, försöka hitta lösningar. Magstressknuten däremot vet jag inte riktigt. Den är ordentligt invecklad, växer ständigt av alla tankar och känslor, av allt jag borde-och-skulle-och-vill-och-måste, och jag vet ärligt talat inte om det är svärd eller nyckel eller magiska formler som ska lösa upp den. Men kanske mjukar man helt enkelt upp den med mycket snällhet och mildhet. Fokuserar på att få den att verkligen bara binda det goda och stänga ute det onda.

Taggar: Otaggad
Träffar: 202 0 Kommentarer

mammaögon läser rubriker

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 05 november 2016
i Bloggen

17-årig man
knivskuren
skjuten

För inte så länge sedan
ett nyfött mirakel
med fem fingrar på varje hand
fem tår på varje fot
pyttesmå naglar
stora ögon med forskande blick

Nyss en liten grabb
med skrubbade knän
luggen över ögonen
som dribblar fotbollen från fot
till fot
springer med andan
och skrattet
i halsen

Tonåring
mager först
sedan med muskler
som en man
med skuggan av skäggväxt
på överläppen
längs käken

Som tar sig upp ur sängen
på morgnarna
går till skolan
borstar tänderna
äter upp sina grönsaker
börjar röka
hinner sluta
sommarjobbar
köper dyra sneakers
och kepsar

Mammaögon läser rubriker
med mammabilder på näthinnan
och mammakunskaper
i händerna
hjärtat
och hjärnan

20-årig man skjuten
med stort antal skott
förd till sjukhus i ambulans
men hans liv
står inte att rädda

Två bröder, 16 och 20 år gamla
skjuts under måndagskvällen
till döds

Tre personer beskjuts
i sällskap med den man
som senare avlider
samtliga är i 20-årsåldern

En skottskadad man
i 20-årsåldern
hittas blödande utomhus
tillståndet är allvarligt
men stabilt

Skottskadad 17-åring påträffas
vid en trappuppgång
hans skador
uppges inte
vara livshotande

Patrullerna kör runt i industriområde
för att hitta rätt
väl på plats konstaterar polisen
att en 18-årig man
blivit skjuten

Kväll efter kväll
natt efter natt
i Malmö
Göteborg
Stockholm
och i andra städer
på andra platser

16-åriga
17-åriga
18-åriga
20-åriga
män
pojkar
barn

Mammarösten svär tyst
för sig själv
Mammahjärtat vet
att en 16-, 17-, 18-, 20-åring
inte är så gammal
oavsett vad
att impulskontroll
strategier
konsekvenstänk
fortfarande utvecklas

Vet att bakom varje
rubrik
finns en son
en bror
en vän
och skräms
när orden
ung man
skjuten
skottskada
till döds
knappt ens längre
får någon att reagera

Taggar: Otaggad
Träffar: 216 0 Kommentarer

lunch med H

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 30 oktober 2016
i Bloggen

Åt lunch med en god vän igår. Det är fint att göra det ibland. Extra fint just igår.

Pratade om vad vi vill med våra liv, om den tid som gått och den som förhoppningsvis finns framför oss. Om vad som är viktigt. Om vad som inte är värt att lägga tid och energi på. Om varför man gör det ändå, fast man vet att man inte ska. Om stresspåslag, ältande och ångestknutor i magen. Om vad det gör med hälsan. Här och nu, och på lite sikt. Om att släppa, låta vara, acceptera. Om att välja det som ger energi och glädje. Om att göra det vi säger att vi ska. Som vi säger om och om igen, som vi har sagt i flera år. Om att veta vad man vill men ändå inte ta sig dit.

Vi har känt varandra i över tjugo år. Gått igenom småbarnsår, arbetsdagar, tjugoårsnåntingålder-trettioårsnåntingålder-fyrtioårsnåntingålder. Vi har rest tillsammans, hanterat kriser, hittat lösningar, planerat stort och smått, festat, varit på bröllop, dop, födelsedagsfester och begravningar.

Är bra med människor som påminner en om ens inre kärna. Det som man alltid kommer tillbaka till, som alltid betyder något, som är viktigt för den man är och vill vara.

Idag är det min födelsedag. Ingen speciell, bara en av alla de där udda-års-födelsedagarna som man firar på ungefär samma sätt. Som förmodligen är orsaken till att jag älskar hösten. Gula och röda löv, vind och regn, levande ljus, mörka kvällar, rött vin och stark mat, halloweenfirande. Ser ut att bli en fin oktobersöndag. Blå himmel, gula, röda och orangea trädkronor, blanka kastanjer på marken, löv som fladdrar åt olika håll, fortfarande både lite ljummet men ändå friskt i luften.

Sådana dagar känner jag mig själv som liten, som skolbarn, som tonåring, som tjugoåring, som småbarnsmamma, som vuxen samtidigt. Det är bra dagar för beslut som ska utgå från ens inre kärna, vad man verkligen är, vad man verkligen vill och varför.

Taggar: Otaggad
Träffar: 215 0 Kommentarer

Bob, clown scares, tvåminutersrelationskonflikter

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 14 oktober 2016
i Bloggen

Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur och väldigt många människor tycker, tänker och känner väldigt mycket om det. Jag vet inte. Tänker att det väl ändå borde finnas mer intressanta författarskap att uppmärksamma och belöna, även om det så klart är bra att Svenska Akademien tänker utanför de förväntade ramarna. Har aldrig lyssnat på Dylan själv, tycker att han är rätt tråkig, men minns att vi fick allsjunga Blowin' in the Wind varje musiklektion hela mellanstadiet så någon slags relation har vi ändå.

Är å andra sidan inte så engagerad i nobelpriset överhuvudtaget. Tycker inte riktigt att litteraturen ska gillas av akademier eller galafesta med kungahus. Litteraturen ska vara självständig, obekväm, oförutsägbar och utmanande. Oavsett om det handlar om örats eller ögats poesi. Eller inte poesi alls.

Förutom att det just nu pågår ett amerikanskt presidentval som allmänt liknas vid en politisk cirkus har fenomenet clownattacker fått oanad spridning de senaste veckorna. Längs min vanliga löprunda har flera killer clowns visat sig, vilket känns så där roligt när man springer ensam i mörkret. Kommer ihåg mina mardrömmar efter att ha läst Stephen Kings It i tonåren och skulle verkligen inte alls gilla att möta en lokal Pennywise, även om trenden i sig är lite intressant, triggar författaren i mig och väcker en massa nyfikna frågor. Vilka är det egentligen som klär ut sig? Klär de ut sig hemma och går ut, förbi grannar eller familjemedlemmar? Eller klär de ut sig utomhus, bakom en buske eller så? Och hur transporterar de sig mellan attackerna? Och hur tänkte den clownutklädda personen som polisanmälde en tjej som tagit en bild på honom och lagt upp på Facebook? Och hur blir det om en killer clown möter en annan?

Förra veckan hade vi deadline på nästa filmmanusuppgift - två minuter, relationskonflikt, två karaktärer (baserade på verkliga personer) med olika hållning till livet, en hemlighet, klassisk dramaturgi med olika viljor, olika mål, vändpunkter, konflikt, konfliktupptrappning, klimax och avtoning. Blev en supertajt mamma-son-konflikt, svår och frustrerande att göra eftersom allt "onödigt" fick hyvlas bort, men säkert nyttig. Kände mig dock rätt defensiv när jag fick feedback om att fördjupa karaktärerna och lägga till en hel utvecklingsprocess extra. Finns gränser för vad man kan göra på två minuter.

Nu ska jag ta en paus från Dylan-rätt-eller-fel-diskussioner i sociala medier, presidentvalsdebatter, otäcka clowner och manusbearbetning, lägga mig under en filt och fortsätta läsa om Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Första gången läste jag glupskt för att få veta vad som hände, nu tar jag mig tid och bara njuter.

I morgon blir en tidig dag igen, prisutdelning till Unga berättare-finalister, skrivarworkshop och hockey.

Taggar: Otaggad
Träffar: 238 0 Kommentarer

Skräckfilm och SHL-premiär

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 11 september 2016
i Bloggen

Förra läsåret distansläste jag kursen Att skriva dramatik. Mest för att lära mig tekniken när det gäller att skriva för scen, men framför allt för att det var roligt. Insåg också snabbt att om jag var öppen och ödmjuk kunde jag samtidigt lära mig mycket om mitt vanliga skrivande. Till exempel vad jag väljer att skriva om, hur jag skapar rytm och struktur i texter, vilken funktion karaktärer och händelser har i förhållande till helheten, hur jag kan effektivisera och begränsa mig ...

Nu är det dags för nästa kurs. Att skriva filmmanus, också den på distans och halvfart. Första skrivuppgiften är manus till en tvåminutersfilm med klassisk dramaturgi. Enbart visualisering, ingen text. Skräck eller komedi.

Komedi valde jag bort direkt, började istället tänka på olika sätt att jobba med skräck.

Gillar själv egentligen bara gammal skräck. Rosemary's Baby. Omen. The Shining. Hajen. Filmer som skildrar en vanlig vardag som långsamt skruvas till och blir alltmer skrämmande.Stämningar mer än psykopater och blodsplatt.

Valde alltså enklast möjliga idé, la skräcktemat på ett rent psykologiskt/mentalt plan, skruvade till med snabba bilder. Hade oväntat roligt. I vanliga fall skriver jag ofta lite för kort - nu fick jag istället för att fylla ut ta bort allt onödigt och strama upp, en riktigt bra utmaning.

Med tvåsidorsmanuset till Nattskräck färdigt och inskickat en vecka innan deadline hann jag också fundera lite på kommande SHL-premiären. Överlag tycker jag att mitt lag ser bra ut. Starkt offensivt, piggt, målhungrigt. Kanske lite mer tveksamt i backlinjen och på målvaktssidan, men hoppas att det rättar till sig när serien sätter igång och vardagsspelet faller på plats.

Jag gillar att gå på hockey. Vardagskvällar efter jobbet, helgeftermiddagar. För att koppla av, för att få adrenalinkickar, för att stötta, för att bara njuta av bra spel. Att se en match på plats slår alltid att se den på tv. Ändå har jag en väldigt konkret önskelista inför årets SHL-säsong:

- Att min klubb vågar lita på att publiken är där för att stötta sitt lag och inte behöver uppmanas att klappa eller jubla.

- Att fokus ligger på hockey och inte på 50-50-lotter, kisscams, kommande evenemang i arenan, vinstgivande parkeringsbiljetter och jumbotronreklam.

- Att slippa handklappor och "levande" maskotar.

- Att en aktiv läktarkultur med tifon och sång ses som något positivt och värdefullt, något som bidrar till helhetsupplevelsen och är viktig för laget och arenan.

Ja, det var nog allt för ikväll! Liten kort skräckfilm - check! Önskelista inför hockeysäsongen - check!

Taggar: Otaggad
Träffar: 268 0 Kommentarer

Brittiska badorter och marknader

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 06 augusti 2016
i Bloggen

Muskulösa måsar mot blå himmel. Ballonger, arkadspel, neonskyltar. En tom pir i höststorm. Spunnet socker, fish'n'chips, kanderade äpplen, munkar. Skrik och skratt, musik, karusellernas väsande mekanik.

Det är något med brittiska badorter och svenska marknader. Med Parades och Piers, med marknadsgator och tivoliängar. De både fascinerar och väcker en stark känsla av vemod. Förkroppsligar förgänglighet. Det desperata, ytliga, bullriga och angelägna. Men också det tysta, tomma, öde. Off season. Dagen efter, när sopmaskinerna rensar gatorna.

Som att bläddra i gamla fotoalbum. Eller sitta på en pub som precis har öppnat, när tidigt eftermiddagsljus lyser in genom fönstren och får dammpartiklarna att dansa, den där stunden när bartendern går och torkar av borden och bardisken med en fuktig Wettextrasa medan en stamkund läser tidningen i ett hörn.

Står inte riktigt ut med tanken på den riktiga förgängligheten, det är nog därför jag dras till den symboliska. Därför jag till och med har googlat på seedy seaside resorts inför semestern (just det året blev det en vecka i Folkestone), därför jag måste se stånden ställas upp, fyllas med varor och till slut packas ihop på Skänninge Marken.

Samtidigt finns det gränser för min förgänglighetsmasochism. Vill till exempel inte gärna se gamla band där medlemmarna numera är 65 och spelar samma låtar, iklädda samma kläder, som när de var 20. Det känns helt enkelt för sorgligt. Har också svårt för loppmarknader och auktionskammare, att se människors soffor, serviser, böcker, dukar och allt vad det nu kan vara uppställda till försäljning. Saker som har varit delar av hem, noggrant utvalda och väl omhändertagna, men som inte längre har sin plats hos någon.

Annat kan man inte undvika, som till exempel när juli blir augusti och dagarna blir kortare, nätterna svartare. När bladen börjar gulna och det plötsligt finns ett råkallt stråk i luften.

I år blev det inte någon brittisk badort. För första gången på 25 år blev det inte heller en hel marknad med övernattning, eftersom svärmor inte längre finns kvar i livet och samlingspunkten är borta. Det blev inte heller Rebellion Festivals i Blackpool, fast vi var sugna.

Har istället försökt välja sådant som ger mig en liten känsla av evighet. Hav, stränder och klippor. Långa löpturer. Vinden i ansiktet, solen mot huden. Så mycket tid som möjligt med människor som är viktiga för mig.

Vilat i det.

Taggar: Otaggad
Träffar: 296 0 Kommentarer

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 27 juli 2016
i Bloggen

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop. Eller kanske ett Pokémon gym. Har ärligt talat ingen koll alls på vad som är vad eller om det ens är någon skillnad, men hur som helst samlar platsen stora mängder människor. Barn, tonåringar, vuxna. Alla står med sina telefoner, liksom fastfrusna i ögonblicket, ingen kommunicerar med någon annan, åtminstone inte IRL.

Jag har egentligen ingen åsikt om Pokémon Go. Spelar inte själv, men kan så klart uppskatta att framför allt ungdomar är ute och rör på sig och upptäcker platser i sin stad som de säkert aldrig skulle komma till annars, även om jag tycker att det finns något obehagligt med att en massa människor upplever animerade figurer i ett spel som viktigare och mer intressanta än andra, riktiga människor.

Hur som helst. Ska egentligen inte alls skriva om Pokémon Go, men det är svårt att blunda för fenomenet, eftersom det har spridit sig och förändrat människors rörelsemönster och beteenden i offentliga miljöer så pass mycket och snabbt. På ett sätt kan man se det som en motvikt till den oro som finns i världen just nu, på ett annat som en förstärkning av just den oron. Karl Marx kallade redan 1844 religion för ”das Opium des Volks”, och man behöver inte mycket fantasi för att se på ett spel som Pokémon Go på samma sätt. Som en tröst i en ganska mörk och obegriplig värld. Och det är klart att vi behöver tröst. Men samtidigt behöver vi också reflektera över hur vi använder vår tid och energi.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag läste Elena Ferrantes Neapelserie. Då hade jag hunnit ungefär halvvägs, i helgen blev jag färdig med sista delen. Böckerna om Elena och Lina har gjort mig sällskap hela sommaren. Jag läste första delen under försommaren, andra i Spanien, tredje på västkusten och fjärde i Visby. Avslutade de sista sidorna i 35-gradig värme på Tinnis, hemma i Linkan.

Neapelserien är en historia om vänskap och kärlek, om ambitioner, drivkrafter och hat. Om medvetna och omedvetna val, hårt arbete, sociala orättvisor, fattigdom och våld. Ferrante tar upp så många olika teman - uppväxt, självkänsla, självbild, åldrande, relationer, sociala problem, ekonomiska villkor, kvinnors olika roller som döttrar, väninnor, fruar, älskarinnor, mammor, yrkesverksamma, intellektuella och delar av ett patriarkalt samhälle.

Två saker tycker jag är mer spännande än andra när jag tänker tillbaka på de fyra böckerna, särskilt med tanke på den tid vi lever i just nu.

Det ena är de återkommande resonemangen omkring utbildning, bildning och intelligens. Elena blir utbildad och bildad genom böckerna, hon får respekt för att hon studerar på universitet och för att hon skriver böcker, för att hon gifter sig med en professor. Varje utbildningssteg är en kamp, och redan som ung tvingas hon att arbeta hårt och offra annat i livet för att få sina betyg, få pengar till böcker, kunna fortsätta vidare till nästa klass och nästa nivå. Lila däremot är intelligent. Hon är en kameleont, hon har lätt för att lära sig och lätt för att förstå, hon kan manipulera människor, hon är hänsynslös och orädd. I samtliga delar av serien finns spänningen mellan den polerade bildningen och den råa intelligensen, och framför allt är utbildning, bildning och intelligens något som är viktig, som ger respekt och som är värt att arbeta hårt och göra uppoffringar för.

Det andra handlar om betraktandet och berättandet. Hur vi väljer att se saker och hur vi sedan berättar dem. Och hur det blir när vi berättar om andra som vi ser dem. Särskilt de som inte vill bli sedda. Elena och Lila ser världen på helt olika sätt, och Lila förbjuder uttryckligen Elena att skriva om henne och människorna i kvarteren där de har vuxit upp. Elena bryter mot Lilas önskan och har sedan mycket svårt att förstå vad hon har gjort för fel när hennes roman förändrar hela deras relation.

I dagens Sverige tar vi utbildning för given. Bildning och intelligens pratar vi i stort sett aldrig om. Istället fokuserar vi på yta och ägodelar. Genom sociala medier tar vi oss rätten att betrakta varandra och berätta varandras historier utan att ens tänka på vad det är vi ser, varför vi ser det vi gör och hur historierna utformas.

Vi lever som sagt i en orolig tid med krig, flyktingvågor och terrordåd. I Turkiet, bara en charterresa bort, arresteras rektorer, lärare och journalister. Det är lätt att känna sig sårbar. Paris, Nice, München, Bryssel, Ankara, Istanbul. Städer som man har egna relationer till, där man känner människor som är eller har varit. Rektor, lärare och författare - mina egna yrken. Journalister, som min man.

Egentligen är det inte så konstigt att människor fyller sina liv med Pokémonjakt, precis som jag själv då och då fyller det med att titta på män som jagar en boll eller en puck. Och väldigt ofta med påhittade karaktärer och historier i roman efter roman efter roman.

Taggar: Otaggad
Träffar: 314 0 Kommentarer