Prenumerera på feed Senaste inlägg

fuck you till avgrunden

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 18 mars 2018
i Bloggen

Om du stirrar in i avgrunden länge nog så kommer avgrunden att stirra tillbaka in i dig.

Ungefär så skrev Nietzsche, och även om jag inte är så överdrivet förtjust i Nietzsche återkommer jag ofta till just den tanken. Stirrar man länge nog in i det skrämmande och hotfulla stirrar det plötsligt och oväntat rakt tillbaka in i en själv, ser alla ens rädslor, all ens ångest och oro.

Ofta känner man till sina avgrunder, försöker utforska och utmana dem, tror att man kan hantera dem. Tills de som sagt en dag spänner sina kalla, uttryckslösa ögon rakt in i ens egna. Vägrar att vika undan.

Min första avgrund är att jag aldrig riktigt kan vara helt här och nu, att jag alltid är här och nu OCH långt framför eller en bit bakom mig själv. I drömmar och planer. Eller i minnen. Att jag gång på gång måste tvinga mig själv att komma ihåg: Livet är här och nu ... det är regn och sol, glädje och sorg, skratt och tårar, stress och vila. Pendelresorna fram och tillbaka, tråkiga möten, träningspass, undervisning hela dagarna från 9 till 16, väckningslarmet 5.10 och allt där emellan.

Min andra avgrund är känslan av otillräcklighet och oförmåga. Att den känslan alltid kommer när man har garden nere. Och när den kommer går det inte att värja sig, för exakt i det ögonblicket när den kommer åt en är man lite för trött, lite för svag, lite för osäker. Slår hårt och direkt. BAAM.

Tänker ibland att som tonåring kunde jag välja ett  grundsinnestillstånd. Välja kläder, musik, böcker, bilder, smink och hår som passade det. Och att det var och fortfarande är något som lite grann förväntas av tonåringar.

Men som vuxen väljer sinnestillstånden mig. Obarmhärtigt. Omvärldens förväntan är en neutral yta, under ytan ligger alla sinnestillstånd som inte är lagom positiva långt inne i bröstet och magen. Gömda.

Skulle vara så skönt att åtminstone då och då få bejaka sina sinnestillstånd fullt ut. Blänga surt under lugg, sätta på arg musik, klä sig i helsvart, smälla i dörrar, klampa med kängorna mot golvet. Säga fuck you till avgrunden. Högt och tydligt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 66 0 Kommentarer

väntar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 14 mars 2018
i Bloggen

Väntar på respons på manus.

Mejlade det till förlaget i januari, skrev själv att det inte var någon brådska att återkomma om det, men väntar så klart ändå.

Och manusresponsväntan är en väldigt speciell sorts väntan.

Man skriver och skriver och skriver mot en deadline som man antingen har fått i förväg eller satt upp för sig själv. Man lever sina karaktärer, lever sin text. Har med dem inuti huvudet som en tjatig kör oavsett allt annat som pågår i livet, slår upp laptopen så fort man har en stund över, sitter tålmodigt med dem, timme efter timme. Ger dem tid, kärlek och uppmärksamhet.

Sedan släpper man taget. Skickar iväg dem. Tvingas pausa, för man kan ju inte fortsätta att ändra och utveckla så länge förläggaren läser. Har själv ingen aning om hur väl texten håller, för man har levt i den och med den så länge själv. Kan varenda skiljetecken, känner karaktärerna, miljöerna, relationerna och intrigerna utan och innan.

I den väntan finns det inget mer man kan göra. Bara avvakta. Hoppas på ett "Ja, den håller!". Eller åtminstone ett "Lite finslipning och bearbetning bara, så kör vi!". Oroa sig för "Nej, den håller inte alls."

Precis i väntan är det nästan omöjligt att veta vilket. Man kan ha en magkänsla, men den handlar ofta mer om ens egna önskemål och nervositet än om en rationell bedömning av den egna produkten.

Så jag fortsätter att vänta, men börjar lite grann ångra att jag skrev att det inte var någon brådska.

Inte för att det egentligen är särskilt bråttom alls, utan mest för att väntan börjar skava och gnaga, fylla huvudet med sitt småtjat. Nu då? Kanske idag! Har du kollat mejlen? Kanske ligger det något i skräpposten? Bifogade du ens manuset? Tänk om de har glömt dig ... Eller mejlade din respons till någon annan! Hur lång tid är egentligen ingen-direkt-brådska? En månad? Två? Mer?

Att bara vila i väntan. Det är svårt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 72 0 Kommentarer

fungera och prestera

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 12 februari 2018
i Bloggen

De senaste åren har jag jobbat med ett romanprojekt som handlar om ett hockeylag. Eller, egentligen jobbat med ett romanprojekt om hur ett antal människor fungerar och presterar (eller inte) tillsammans i grupp.

I lördags var det match, tredje matchen på en vecka, för "mitt" SHL-lag (alltså inte mitt påhittade, utan mitt riktiga). Inte mycket kvar av grundserien, väldigt viktiga poäng för att gå till slutspel, för att få hemmafördel i slutspel, för att åtminstone komma till play-in, för att undvika kval.

Så vad gör mitt lag?

Förlorar.

Förlorar lördagens match, förlorade de två matcherna innan dess.

Fyra kedjor med vuxna vältränade män som lever, tränar, andas hockey varje dag, som har som yrke att göra mål. Fyra backpar med lika vuxna, vältränade män som har som yrke att i samverkan med målvakten skydda det egna målet. Drygt tjugo man som inte kan göra mål, inte kan försvara sig själva, inte kan hitta ett gemensamt spel.

I sex-sju år har jag undersökt, försökt förstå och i ord gestalta ett lag, de enskilda spelarna och den mentalitet som blir summan av grupp och individer.  Ändå är det så svårt att begripa hur ett lag helt kan tappa sitt självförtroende, underprestera, bokstavligen kollektivt låsa sig när det gäller som mest.

Som lärare jobbar jag alltid med grupper på ett eller annat sätt, vet att varje grupps liv är en färskvara, något man ständigt måste förhålla sig till, hantera, forma och aktivt leda.

Gruppens liv och energi, gruppens önskan att prestera och förmåga att samarbeta är så klart beroende av de enskilda medlemmarnas förmåga och motivation, men också av något mer. Något starkare och betydligt svårare att sätta fingret på. Ett kollektivt mål, ett kollektivt självförtroende, en kollektiv identitet. Ett verkligt "vi" istället för jag-du-han-hon-de-ni.

Jag tror själv att den kollektiva grundkänslan måste komma från rötterna, oavsett om det handlar om en klass, en arbetsgrupp eller ett lag. Finns det starka rötter och en solid grund klarar gruppen det mesta.

I lördags gick jag hem fylld av förlust och besvikelse, idag tror och hoppas jag ändå igen. På den grupp jag räknar som min. Och jag tänker att ledarskap ofta inte handlar lika mycket om att dra, gå i täten och peka långt som att hålla handen under, hejda fall och lyfta. Oavsett vad.

Taggar: Otaggad
Träffar: 113 0 Kommentarer

Flow

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 21 januari 2018
i Bloggen

Flow.

Träningsflow. Kreativt flow. Jobbflow. Livsflow.

Periodvis kommer det bara. Man slukas upp av det man gör, slutar vara medveten om sig själv, slutar reflektera över själva aktiviteten. Springer utan en tanke, utan trötthet, utan uppfattning om tid. Skriver som i trans. Jobbar på utan att bryta för kaffepaus, utan att behöva sträcka ut kroppen eller gå på toa, känner hur det ena länkar i det andra som leder till det tredje. Ansträngningslöst. Och med total känsla av kontroll.

Älskar verkligen när det händer. Både stunderna av fullt flow och perioder av övergripande flow när det allra mesta flyter på och känns lätt. Min pappa har däremot alltid varit misstänksam mot flow. På den tiden han sprang långt och mycket avbröt han alltid löprundan om han kom in i ett flowtillstånd. Sa att han inte trodde att hjärtat skulle klara av det, var rädd för att huvudet skulle lura kroppen (eller kanske kroppen lura sig själv) att överanstränga sig och gå över gränser som blev farliga.

Förmodligen beror våra olika känslor inför fenomenet på olika personligheter. Eller på att jag har mina flowtillfällen i en tid och ett sammanhang där det är helt accepterat att gå in i sig själv och sin egen upplevelse. Där man förväntas bejaka sin subjektiva känsla. Att pappa som yrkesmilitär istället hela tiden skulle ha alla sinnen fullt närvarande och aktiva, förväntades tänka och agera logiskt och rationellt i alla situationer.

Glädjer mig hur som helst åt att jag har ett bra vardagsflow just nu. Går upp fem varje morgon utan att vara trött, tränar en och en halv timme innan jobbet, har bra struktur på dagarna, är full av kreativa idéer, skriver mycket på kvällarna. Inget potentiellt farligt flow ens en gång, bara bra energi i ett stabilt flöde.

Så jag ger mig helt hän åt det.

För jag vet ju också att flowperioder alltid tar slut. Att man plötsligt en morgon hellre sover lite längre, att det tar emot att byta om och gå till gymmet eller springa, att alla idéer känns dåliga och tråkiga, att man utan att kunna hejda sig själv slösurfar eller tv-tittar bort en massa värdefull tid.

Kanske skulle man ändå kunna odla sitt framtida flow genom att verkligen bejaka det man redan har?

Förmodligen inte, men är åtminstone verkligen väl värt ett rejält försök.

Taggar: Otaggad
Träffar: 164 0 Kommentarer

Helt utan buller och bång

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 05 januari 2018
i Bloggen

När något man längtat efter länge till slut händer tänker man att det ska vara med lite buller och bång. Ett slags crescendo och en stor urladdning. Inte att man sitter i ett par gamla mjukisbyxor med en låg grå himmel och regn utanför fönsterrutan och bara sätter punkt.

Jag har skrivit på samma manus så otroligt länge. Inte regelbundet, utan mer ryckvis när jag har haft tid och tillräckligt mycket överskottsenergi. Skapat mina karaktärer och deras relationer, lämnat dem ett tag, återkommit till dem, utvecklat dem, förändrat deras förutsättningar. Vägt individer mot kollektivet, tagit bort och lagt till.

Det har blivit ryckvis eftersom jag samtidigt har jobbat mycket på mitt vanliga jobb. Eller mina vanliga jobb, som det har blivit under åren då manuset växt fram. Skolan som jag var med och byggde upp, formade utifrån pedagogiska idéer, elevsyn och fantasi. Skolan där jag var ett halvår efter att den första lagts ner. Min nuvarande skola, som på många sätt är den bästa hittills, där jag först var rektor i tre år och sedan valde att återgå helt till undervisning. Där jag har alla mina inspirerande elever, fyra klasser i svenska plus mina skrivare.

Det var det sista beslutet som gjorde att jag fick plats för mitt eget skrivande igen. Att jag kunde lägga min fritid och min pendlingstid på ett halvfärdigt manus istället för på schemaläggning, tjänstefördelning, budget och all övrig administration.

Idag på förmiddagen har jag satt punkt. Tvåhundra färdiga sidor. Helt utan buller och bång, helt utan crescendo och urladdning. Bara ett mentalt yeees, kanske en stor kopp svart kaffe tillsammans med sonen A som sitter i andra soffan och skriver en cripteoretisk analys av Anton Corbijns Control, ett glas vin senare ikväll.

Efter helgen kommer nästa utmaning. Att våga dela med sig av texten, öppna upp för synpunkter, tankar och kritik. Bland det läskigaste som finns, tycker jag nog själv. Men - man ska kriga det som skrämmer, särskilt om det bara finns inom en själv. Annars blir man aldrig en större och klokare människa.

Taggar: Otaggad
Träffar: 178 0 Kommentarer

tankar om året som snart är slut och vad jag vill, hoppas och tror om kommande år

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 01 januari 2018
i Bloggen

Typiskt nog lägger vårt wifi av samtidigt som jag ska börja formulera mina tankar om året som snart är slut och vad jag vill, hoppas och tror om kommande år.

Alltså skriver jag för hand.

Det finns fördelar med det också. Till exempel att man tänker efter innan man skriver något, ifall man inte vill ha sidan full av överstrykningar, pilar och marginalklottrade extrameningar.

Så jag tänker efter ett tag. På bra saker och dåliga saker, på saker som jag inte riktigt minns och på hur mycket svårare det blir att skilja på åren när man själv är vuxen och ens barn stora. Förr var det "året när jag började högstadiet", "året jag tog studenten", "året när barnen föddes" osv. Nu är det bara år. Sifferkombinationer som tickar på ett steg i taget.

Spontant upplever jag att 2017 har präglats av terrordåd, av en impulsstyrd president med grandios självbild, av en ökning av unga män som dödar andra unga män, av en hårdnande och mer oförsonlig ton på nätet, av kvinnor som fått nog av gamla maktstrukturer med sexuella anspelningar, trakasserier och övergrepp. Av bilder på mänskligt lidande, av kränkande ord, av svarta rubriker.

Självklart önskar jag mig en fredligare värld 2018. En värld där män inte trakasserar kvinnor, där människor slipper leva i fattigdom, där konflikter blir lösta istället för att eldas på och växa, där världsledare inte hetsar varandra som hormonstinna tonåringar, där unga män inte attackerar varandra med vapen för att skrämma, markera och hämnas, ett samhälle där alla känner sig delaktiga, respekterade och viktiga.

För egen del hoppas jag kunna prioritera rätt, både i vanliga dagliga livet och mer övergripande. Jag hoppas också på ett år med balans och harmoni - hälsa, liv, bra mental energi.

Om man får önska vilt och själviskt firar jag dessutom gärna SM-guld både i hockey och fotboll 2018. Tycker att det är dags nu, både för det ena och det andra.

Taggar: Otaggad
Träffar: 124 0 Kommentarer

24 december, klockan är 7.30

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 24 december 2017
i Bloggen

24 december, julafton. Klockan är 7.30. Sitter på en stol vid spisen, benen uppdragna, datorn balanserad någonstans mellan låren och magen, skriver, rör om i julgröten och har koll på bröd som snart är färdiga i ugnen.

Sociala medier svämmar över av glittriga granar, lysande stjärnor, fint inslagna paket och mat. Stressade multitaskande ofixade människor håller sig utanför bildflödet.

Mörkt ute fortfarande, stilla på det där sättet som det blir i städer på helgdagar.

För exakt en vecka sedan var jag i Berlin. Snabbesök med falafel, snöfall från grå himmel, sejdelöl, billiga kläder, punkkonsert mitt i natten i lägenheten över gatan, turkiskt kaffe, julblingade gator och torg. Tredje advent. Ett år efter lastbilsattacken mot julmarknaden vid Gedächtniskirche, Chanukka med stor menorah vid Brandenburger Tor, tidig morgonvandring genom förintelsemonumentet. Julmarknaden vid Gedächtniskirche var i full gång. Liksom vid Alexanderplatz och Potsdamer Platz. Polisbevakning och avspärrat runt den gigantiska sjuarmade ljusstaken. Tystnade och stillhet i gångarna mellan cementblocken i minnesmonumentet.

För berlinborna måste erövra julmarknaden igen. Måste gå ut och huttrande stå och dricka Glühwein, prata, umgås, köpa korv, surkål och julkaka. Måste ha en jättemenorah mitt i regeringskvarteret, mitt bland alla turister. Och måste ha en stor minnesplats över de judar som dödades under förintelsen. Det finns inga alternativ om de vill fortsätta leva i en öppen, levande, mångfacetterad stad.

Hemma igen lyssnar jag på en dum debatt om att en samtyckeslag inte skulle göra skillnad. Den kvinnliga debattören raljerar: "Jaha, ska man ladda ner en app och godkänna att man vill ha sex med mobilt bank-id kanske?" Hennes röst blir lite för skarp, lite för hög, motdebattören suckar och jag väser inombords på min crossmaskin där jag samtidigt försöker träna.

Nej, självklart ska man inte ha en app, inget mobilt bank-id. Kanske kan några logiska exempel göra det hela lite enklare:

Jag kan swisha pengar, låna ut mitt kreditkort, ge bort pengar frivilligt. Om jag inte gör det, utan någon tar pengarna ändå, använder våld, hot eller på annat sätt tvingar eller lurar till sig pengarna så kallas det stöld eller rån.

Samma sak om jag vill ge bort en mobiltelefon, en kamera eller en ny Parajumper-jacka - då är det en present. Tar någon telefonen, kameran eller jackan ändå är det också stöld eller rån.

Jag kan sparra eller gå en match i någon kampsport, bli schysst tacklad i hockey. Om någon sparkar, slår eller knuffar ner mig i annat sammanhang kallas det misshandel.

Jag tror att det är få människor som har svårt att skilja mellan frivilliga gåvor och stöld eller rån, lika få som har svårt att skilja mellan en arrangerad boxningsmatch och en misshandel. Om två personer i varje steg, utan påtryckningar, visar att beröringar är önskade och uppskattade, finns ömsesidigt samtycke, annars inte. Och jag tror inte att det är något större problem för någon att uppfatta vilket. Det kräver bara normal lyhördhet för mänskliga signaler.

Nu har gryningen kommit, gröten är klar, brödet gräddat, tankarna som trängts i huvudet skrivna. Ska lämna stolen vid spisen, springa mina 15 km, förtränga städning och mat, påminna mig själv om det fina med en högtid som åtminstone i grunden ska handla om godhet, givmildhet och medmänsklighet.

Taggar: Otaggad
Träffar: 123 0 Kommentarer

Igår

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 02 december 2017
i Bloggen

Igår fick ena sonen nyckeln till sin första lägenhet. Äldst med en minut, först att flytta hemifrån. Stolar, porslin, täcken, lampor i en växande hög i hörnet av biblioteket under veckan. Nu ivägfraktade till studentkorridoren i ett första lass, i morgon dags för nästa.

Brorsan dammsuger Hemnet. Jämför, räknar, drömmer. Kan välja mer kritiskt - har mindre bråttom och en vettig inkomst - men är definitivt på väg även han.

December, mörkt och ganska kallt. Åker riktigt tidig buss varje morgon, skriver hela vägen eftersom jag har fått överta en iPad av sonen F. Ser fram emot den halvtimmen varje dag. Alldeles tyst och kolsvart på övervåningen i expressbussen förutom läslampan ovanför mitt säte och det lätta klickandet från tangentbordet. Ingen internetuppkoppling, inget annat som distraherar. I stort sett klar nu med ett manus som jag har jobbat med i många år, och det känns både som en enorm lättnad och ganska skrämmande. Fixar till, knyter ihop, rundar av. Börjar försiktigt tänka lite nytt.

Har som alla andra följt metoo-inläggen, uppropen och debatten. Det har varit så många historier från så många olika branscher och ingenting förvånar mig. Det skrämmer och äcklar, gör mig arg och ledsen. Men förvånar inte alls. Oavsett sammanhang tror jag att det händer de flesta flickor, tjejer och kvinnor så många gånger att de knappt orkar minnas. Det händer i skolan, på universitetet, i arbetslivet, på krogen. I låglöneyrken, i kreativa yrken, bland chefer, på verkstadsgolvet, i näringslivet, på institutioner. Över allt, hela tiden. Värsta läsningen var inte oväntat under hashtaggarna utanskyddsnät och intedinhora.

Är oerhört skönt att inte ha varit inbjuden på kulturklubb eller hängt i kretsarna runt några kulturprofiler. Allt helt enkelt inte ha stått i beroendeförhållande till män med makt i branschen. Samtidigt är det också resultatet av att jag hela tiden har varit vaksam. Undvikit vissa sammanhang, tackat nej till vissa saker, tänkt strategiskt istället för att låta mig smickras och bländas av komplimanger eller framgång. För de finns ju överallt och hela tiden. Män som håller armen om, män som måste komma onödigt nära, män som tar på en, män som ger tvetydiga komplimanger och kommentarer. Nästan alltid subtilt - så att man är överkänslig om man säger ifrån. Som markeringar, som ett sätt att förminska och ifrågasätta.

Jag lever i en familj med män, är ofta i manliga miljöer, umgås mycket med män. Och det har ju ett pris även att vara en av grabbarna. Man måste låta saker och ting rinna av en, man får inte bli känslosam, man ska skämta, vara snabb och vass i sina kommentarer.

Det maktspel som många män ägnar sig åt tar helt enkelt en hel del tid, energi och glädje, oavsett om det gör en till ett offer eller om man spelar med. Det tvingar en att tänka sig för, hitta strategier, förklara och ursäkta sig, hävda sitt kroppsliga revir.

Men jag känner ju också hur många bra män och killar som helst. Kloka, reflekterande, jämställda, ödmjuka. För det finns strukturer baserade på genus i samhället, men det finns inte någon kollektiv skuld. Var och en måste ta ansvar för sig själv och sina egna handlingar, det är varje individ, hans/hennes världsbild och handlingar som tillsammans skapar samhället och dess strukturer.

Taggar: Otaggad
Träffar: 174 0 Kommentarer

Hösten 2017, ett halvt sekel

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 30 oktober 2017
i Bloggen

Hösten 2017.

Hösten då nazister organiserade sig för att marschera genom Göteborg.

Hösten då spansk polis gick till våldsamt angrepp mot folkomröstande katalaner, då regionparlamentet utropade Kataloniens självstyre och regeringen i Madrid bara några timmar senare avsatte den katalanska regionregeringen och upplöste parlamentet.

Hösten då en 64-årig amerikan barrikaderade sig med 23 vapen på ett hotellrum i Las Vegas, pricksköt genom sitt fönster och dödade ett sextiotal personer, skadade över femhundra.

Hösten då IS självutropade huvudstad Raqqa föll.

Hösten då #metoo nästan över en natt blottlade outtalade könsbaserade maktstrukturer och enskilda män som systematiskt utnyttjat sina ställningar för sexuella trakasserier. Unga, medelålders och gamla kvinnor delade historier om återkommande kommentarer, attityder och konkreta handlingar men också om regelrätta övergrepp.

Rent metrologiskt har det varit en mild höst. Vacker. Full av sådana där dagar som man föreställer sig när man tänker på höstpromenader och utflykter. Soliga, med blå himmel och krispiga gula löv på träden och på marken. Mänskligt har den dock känts rätt kylig.

Just idag, i skarven mellan hösten 2017 och vintern som närmar sig med frost, några minusgrader och alltför tidiga juldekorationer, fyller jag ett halvt sekel och det känns både skrämmande och fascinerande på en gång. Åldern i sig är inte mycket att göra åt – den är ju inte en egenskap utan något som händer med varje år man har levt – men balansen mellan ens inre kärna (själen, personligheten eller vad man nu vill kalla den) och den yttre tiden blir allt mer ostadig.

Tankar och känslor är i stort sett samma som när jag var fem-tio-femton-tjugo-tjugofem år gammal. Jag tycker om ungefär samma saker, ogillar det samma som jag alltid har gjort. Samtidigt är det inte alls samma värld nu som då. Stormakter och allianser har kommit och gått, ledare, konflikter och politiska preferenser likaså. Allt som så mycket kretsar omkring idag - internet, sociala medier, smarta telefoner, streamingtjänster - hade jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi när jag var tonåring.

Ibland när jag inte riktigt känner igen mitt eget ansikte i spegeln funderar jag över vilken ålder jag egentligen har känt mig mest hemma i. Som har stämt bäst överens med insidan.Om det var barndomen med den oändliga gränslösa fantasin, alla historier och lekar som hela tiden fyllde hela mitt huvud. Om det var de unga osäkra åren, innan jag riktigt begrep vem och hur jag ville vara. Eller de unga nästan-on-top-of-the-world-åren, plugga-och-flytta-hemifrån-åren, yngst-på-jobbet-åren, småbarnsåren ...

Det finns så många perioder i ens liv, så många olika förutsättningar, så många olika saker som står i fokus. Och när man ser tillbaka går de så otroligt fort. Vips är man tonåring, vips är man vuxen, vips är man förälder, vips är barnen vuxna, vips har man sina karriärmässigt bästa år bakom sig.

För att slippa tänka allt för mycket på vips-kedjan och hela livet tar jag en lång löptur i höstsolen och ett nästan lika långt hett bad. Sedan ska jag laga god mat med många ingredienser och lång koktid, läsa en bra bok medan maten puttrar på spisen, bjuda de närmaste på middag. Att gå med dagen och det man tycker om är alltid ett säkert kort, alldeles oavsett tid, period och yttre förutsättningar.

Taggar: Otaggad
Träffar: 207 0 Kommentarer

obefintlig impulskontroll, frågetecken, utropstecken

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 23 september 2017
i Bloggen

Två dagars fortbildning om obefintlig impulskontroll, beteendestörningar, luststyrdhet, depression, ångest och bekymrande skolfrånvaro. På tåget hem från Stockholm kliver en tjej i tjugoårsåldern på som uppvisar det mesta av det som teoretiserats av psykologer, kuratorer och skolledare under dessa dagar. Hon pratar i telefonen hela tiden, kommenterar högljutt sitt eget beteende och allt annat smått och gott som rör sig i huvudet.

Fan, jag har ju egentligen inte biljett till det här tåget ... nä, ett senare tror jag ... eller buss ... JAG vet inte ... men jag SKA i alla fall åka med .. nu tar jag av mig mössan och jag har mössfrisyr hahaha ... nu tar jag av mig jackan det gör jag alltid på tåg ... undrar hur många tatueringar jag har egentligen ... en två ... tolv ... men de är fula.

Hon lägger på en stund, tar ett par selfies, med och utan mössan, öppnar en öl, sedan en till och en tredje direkt efter den. Ringer upp någon igen.

Ja nu har jag suttit här och SMUTTAT på några öl i en timme så jag är SALONGSBERUSAD ... mmm, jag har en kvar men jag är så jävla sugen så jag tar den också nu ... (öppnar den fjärde ölen och dricker en stund parallellt ur två burkar) Alla andra här bara efterblivar sig ... det är bara jag som, du vet, plattar håret, knäcker några öl, lever lite ... öööh, nu börjar jag känna igen mig ... det är ju ... eh ... öschöta ... öschöta ... du vet, öschöta fitt ... äh, jag vet inte vad det heter ... fan va bögigt ...

Pendlade själv mellan att tycka att det ändå är en liten aning befriande med en tjej som beter sig som en störig grabb, medvetenheten om alla grundfunktioner som hon faktiskt saknar och vad det måste innebära för henne, och att bara rulla med ögonen mentalt för att hon är så jobbig.

Efter att hon nästan missat stationen snubblade hon till slut av tåget med en ryggsäck och systempåsen med pantburkar i ena handen, telefonen i andra. Hög arg röst med lätt sliriga konsonanter.

Hallå!? Jag är här nu! Var fan är du?!

I morse läste jag om polisens förberedelser inför NMR-demonstrationen nästa vecka i Göteborg, att en extra jättearrest byggs upp som ska kunna svälja runt 300 personer, att det finns risk för att kommunikationssystemet Rakel slås ut, att poliser som var med vid EU-toppmötet 2001 inte vill jobba kommande helg.

När det gäller demonstrationsfrihet och ansökan om tillstånd står det på polisens hemsida:

Mötes- och demonstrationsfriheten regleras i 2 kap. 1 § regeringsformen.

Det innebär inte att man överallt eller vid alla tidpunkter har rätt att demonstrera. Rätten att mötas och demonstrera får begränsas i lag, men bara om det är nödvändigt, till exempel på grund av ordning, säkerhet eller med hänsyn till trafiken.

Mötes- och demonstrationsfrihet är självklara och viktiga grundpelare i en demokrati, men det känns onekligen som att Ordningslagen och arrangörens ansvar för god ordning har vägt väldigt lätt den här gången. Alldeles oavsett alla andra tveksamheter, frågetecken och utropstecken omkring just den här demonstrationen och åsikterna bakom den.

Hockeyvinst idag, fotbollsderby i morgon. Två plus två timmar med mycket lite impulskontroll.

Taggar: Otaggad
Träffar: 208 0 Kommentarer

fotbollsderby, shl-premiär, viktigt på riktigt

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 16 september 2017
i Bloggen

Förra helgen brittsommarsöndag. Fotbollsderby i Stockholm. Satt i tunn tröja med solen i ansiktet och svarta Gucciglasögon. Klarblå himmel, grönvita flaggor och stortifo, bengaldoft över arenan, talkörer och sång. Full av förväntan, glädje och nervositet.

Idag brittsommarlördag och SHL-premiär. Inte på plats i Karlstad, utan tittar på tv:n med solblänk i skärmen och spelovana ögon. Är så varje höst och vår när man går från fotboll till hockey, från hockey till fotboll. Tar några matcher att vänja sig vid matchstruktur, tempo och spelarnummer.

Trots två helger i rad med 17-18 grader i luften kryper hösten allt närmare. Mörkret ligger kvar lite längre för varje dag, luften har kyliga stråk, blir råkall framåt kvällarna, solljuset är inte längre skarpt utan mjukt och gulaktigt. Mättat.

Även om jag alltid har älskat hösten tar årstidsväxlingen emot. Mer och mer för varje år. Tittar avundsjukt på vänners uppladdade bilder från sena semesterresor, drömmer om bad och långa varma sandstrandsdagar.

Vet att jag egentligen älskar gula löv, krispig hög luft, mörka kvällar med spöregn och levande ljus, att kunna ha min höstparkas, stickade tröjor och kängor igen, att det finns svenska äpplen, kantareller och solgula satsumas. Ser fram emot höstfilmer som The Square och It.

Men ändå tar det emot. Att gå upp när det fortfarande är mörkt, att stressa, pendla tio mil om dagen, att bli blöt och frysa.

Apropå It, som hade premiär i Sverige förra veckan, har en hel del artiklar och inlägg om clownrädsla spridits på sociala medier. Förra året sågs clownutklädda skrämmare både här och där, en del uppfattades som aggressiva och våldsamma, andra bara som läskiga. Nu ryktas det om Pennywise-kopior i biosalongerna och professionella clowner oroar sig för en ny clownskräckvåg.

Det är så symptomatiskt för vår tid. Att människor klickar på och delar otäcka clowner, konstiga partytrick och kungafamiljen när det finns så mycket på riktigt viktigt att oroa sig för och engagera sig i. Klimathotet. Miljöförstöringen. Världsfattigdomen. Brott mot mänskligheten. Kapprustningen på Koreahalvön.

Halvvägs in i tredje perioden och cluben har reducerat 0-2-underläge till 2-2 i den pågående premiärmatchen. Klappar högt för mig själv, lägger undan datorn, ska fokusera på spelet de sista åtta minuterna.

Apropå riktigt viktigt, stort och smått, förnuftigt och känslostyrt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 235 0 Kommentarer

Sommarprat, konkreta frågor och förmågan att samarbeta

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 13 augusti 2017
i Bloggen

Lyssnar på Magda Gads sommarprat när jag springer den här morgonen. Egentligen är det ingen bra löptur. Eller förutsättningarna för den är i alla fall usla. Har en skadad lårmuskel och ett ömt knä. Krämar på tjockt med liniment, sätter på olika stöd tills lår- och knäregionen ser ut som på en hockeyspelare, haltar ut som Quasimodo, men glömmer allt det i samma stund som Magda Gad börjar prata. Springer i nittio minuter utan att tänka på min kropp överhuvudtaget.

Magda Gad berättar om människor och platser hon mött som krigskorrespondent, om historier som är för hemska för att få återberättas i Sveriges Radio. Hon får mig att skämmas över hur introvert jag har varit den här sommaren. Hur jag mest har tänkt på mitt eget skrivande och läsande, bad, sol och värme, god mat och träning.

Ibland är det säkert så för alla att man inte riktigt orkar vara så engagerad som man helst skulle vilja. Att man ser saker som man reagerar på, men inte förmår ta tag i. Har många människor i mina flöden på olika sociala medier som är så otroligt och fantastiskt engagerade - flera som jobbar på olika sätt för ensamkommande och nyanlända, Simon Häggström som arbetar med brott som rör människohandel och prostitution, Linnea Claesson outtröttligt synliggör och bemöter sexuella trakasserier och näthat för att bara nämna några. Människor som ger mycket av sin tid och offrar sin egen personliga bekvämlighet för att synliggöra och motverka problem, orättvisor och rena brott.

Hur som helst återuppväcker Magda Gads sommarprat konkreta frågor. Egentligen inte frågor som hon ställer, men enkla frågor som är tydligt kopplade till många diskussioner och händelser som har präglat den här sommaren.

Vad är en en tillräcklig anledning att fly sitt land? Att man inte kan äta sig mätt? Inte kan försörja sig själv och sin familj? Inte har tak över huvudet? Lever i ständig rädsla? Inte får uttrycka sig fritt eller läsa vad man vill? Inte älska den man vill? Att man trakasseras och hotas? Att man utsätts för våld? Att man blir fängslad och torterad? Att en nära anhörig blir hotad, misshandlad, fängslad, dödad? Att man förnedras fysiskt och/eller verbalt? Att man utsätts för saker som en krigskorrespondent inte får berätta om i Sveriges Radio för att det är för obehagligt att lyssna på?

Och vad är då i nästa steg tillräcklig anledning att erbjuda en annan människa hjälp och skydd?

Är det rimligt att vissa människor behandlas som mer värdefulla än andra för att de har haft turen att födas på rätt plats, i rätt tid? Att andra människor ska tåla utsatthet, fattigdom, svält, skräck, hot, våld och hot bättre för att de inte har haft samma tur? Att vi gör skillnad på varandra beroende på att vi ser lite olika ut, pratar olika språk, äter lite olika saker, ber till olika gudar, ser på världen på lite olika sätt?

Jag är fullt medveten om att det som är naturliga svar på dessa frågor för vissa inte alls är det för andra. Själv tycker jag i alla fall att förmågan att samarbeta är en av människans bästa egenskaper. Den förmågan gör att vi kan lösa problem och komplicerade uppgifter, fördela arbete, skapa teknik, konst och kultur, bygga upp samhällen, kommunicera och en massa annat viktigt. I kombination med vår förmåga till empati gör den också att vi faktiskt kan hjälpa varandra på många olika sätt. I smått och stort, akut och långsiktigt, nära och numera också på avstånd.

Taggar: Otaggad
Träffar: 301 0 Kommentarer

Vad behöver vi egentligen Almedalen till?

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 03 juli 2017
i Bloggen

När jag var fjorton-femton år talade Olof Palme i Almedalen, precis som han hade gjort varje år sedan 1968. Eftersom vi bodde i en stuga utanför Slite den sommaren ville min mamma absolut åka in till Visby och lyssna. Efter att Palme hade talat klart traskade mamma fram till honom, bytte några ord, tog i hand. Själv tyckte jag att det var rätt pinsamt, stod kvar i bakgrunden, bevittnade mötet mellan väljare och partiledare/statsminister på avstånd.

I år tillbringade jag sista juniveckan i Visby, hade noggrant planerat att resa hem i god tid innan cirkus Almedalen började dra in över ön. Min sista runt-Visby-och-ut-till-Snäck-löptur för den här sommaren kantades av avspärrningar, scenbyggen, terrorsäkra cementblomlådor och NMR-debatter.

Så här i backspegeln uppskattar jag verkligen det ursprungliga Almedalskonceptet. En partiledare som brukade semestra på Fårö, en sommarkväll, ett tal. De senare årens Almedalsveckor är däremot något helt annat. Åtta partier, nästan fyratusen evenemang, 1863 unika arrangörer 2017.

Självklart förstår jag varför människor vill vara en del av Almedalsveckan. Tjusningen i att politiker, myndigheter, organisationer, företag, föreningar och media möts, nätverkar och umgås på en begränsad yta och under trevliga, relativt avspända förhållanden är lätt att se. Känslan av öppenhet och möjlighet att påverka. Under åtta dagar finns obegränsade mängder information, seminarier, makthavare och mingelmöjligheter innanför ringmuren.

Men det är också där paradoxen ligger. Att Almedalsveckan idag, trots alla goda demokratiska ambitioner, inte längre är den bästa arenan för möten och dialog. Att den exkluderar med än inkluderar. Att hur man än vänder och vrider på situationen så är det en dryg vecka där en utvald mängd människor får samtala, diskutera och mingla med varandra, medan vi andra får betrakta delar av detta på sociala medier, tv och i tidningar. Är man på plats känns Visby denna vecka som världens nav, annars blir den mest en uppvisning i retorik och mediestrategi. Så frågan idag, när hashtagAlmedalen börjar fylla Twitterflödet, när kvällspressen, radio och morgon-tv livesänder, är väl ändå vad vi egentligen ska ha Almedalsveckan till. För Almedalen är en mötesplats för människor som redan har makt och inflytande, möten som säkert kan göra skillnad inom olika områden, men som i många fall inte gör det. Den kostar också många skattemiljoner som i vilket fall borde stå i proportion till den nytta veckan gör.

Taggar: Otaggad
Träffar: 301 0 Kommentarer

söndagstankar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 18 juni 2017
i Bloggen

Studentfirande i fredags. Vita mössor, klänningar, kostymer. Unga ansikten, glädjeskrik och skratt, men också mycket tårar.

I takt med årets studentvecka har jag läst om Curtis Sittenfields Prep för fjärde, eller kanske till och med femte, gången. Prep som handlar om Lee Fiora. 14 år gammal och lockad av glansiga broschyrer med bilder på höstgula träd och jämnåriga i stickade tröjor när hon börjar på privatskolan Ault. Ett val som hon gör mot sina föräldrars önskan, mot de traditioner och förväntningar som finns i South Bend, Indiana, där hon vuxit upp, mot hela hennes medelklassbakgrund. Självklart passar Lee inte in, självklart får hon svårt att hävda sig i konkurrensen, både akademiskt och socialt. Så Lee parallellexisterar. Rör sig i utkanterna, observerar, reflekterar. Lär sig allt mer om den miljö hon befinner sig i och de människor som finns omkring henne, fattar beslut efter beslut som stegvis ändå gör henne mer lik sina skolkamrater. Hon blir delvis medveten om sig själv, men framför allt om de koder och det sociala spel som åtminstone i en utomståendes ögon kan få henne att slutligen passera som en Ault-elev.

Man kan så klart distansera sig, göra sig rolig, raljera, vara lite föraktfull. Både gentemot romanens Lee och nittonåringarna med vita mössor som sjunger, hoppar och skriker. Känslan av utanförskap, önskan att passa in, prestations- och separationsångesten, sorgen över att en period i livet för alltid är över, livsglädjen, den vacklande självbilden och förväntan (eller oron) inför framtiden ses på något sätt som lite mindre viktiga när de upplevs och uttrycks av tonåringar. Blir tonårsproblem. Något som inte är på riktigt, som går över, som bara är en fas. Som är överdrivet, överdramatiskt, onödigt högljutt. Och som i jämförelse med vuxnas upplevelser, känslor och problem inte är lika äkta eller relevant. I bästa fall ja-ja-skakar de vuxna mest på sina huvuden, ler lite, fortsätter vidare medan nittonåringarna sjunger, tutar och dricker sig igenom den enda vuxenriten som erbjuds dem.

Tidigare i veckan publicerade Ann Heberlein ett inlägg om politik (eller snarare en egen nyväckt politisk insikt) och problemet som hon anser uppstår om kärlek och godhet blir centrala i det offentliga samtalet och framför allt i politiska beslut. Jag hade svårt att se syftet med inlägget, mer än att det som sagt var någon slags politisk deklaration, men rent generellt uppfattar jag människors godhet som ett väldigt litet samhällsproblem. Om alla människor tänkte och gjorde gott skulle tvärtom många samhällsproblem helt enkelt försvinna. Människors själviskhet, brist på empati, okunskap och trångsynthet gör betydligt mer skada - i verkligheten, i samhällsdebatten och i politiska beslut.

Den banala ondskan skrämmer mig mycket mer än den så kallade banala godheten, men i den debatt jag sporadiskt följde under veckan var inte heller ondska det begrepp som presenterades som godhetens motpol. Det var istället förnuft, fakta, obekväma beslut och gemensamt ansvar. Och när godhet, eller snällhet, reduceras till något känslostyrt, kaotiskt och ogenomtänkt blir den så klart svårare att stå upp för och försvara på ett övertygande vis.

I en intervju i Forskning & medicin bemöter Stefan Einhorn föreställningarna om att snällhet skulle handla om vekhet, feghet eller undfallenhet, hävdar att det istället är tvärtom, att den som är äkta snäll måste hävda sig själv, sin åsikt och sin förmåga: "För hos den äkta snälle är snällheten förankrad i övertygelsen om vissa grundläggande etiska värderingar som handlar om människors lika värde, om att vi har mer att vinna på att samarbeta än att konkurrera." ("Snällhet lönar sig", Forskning & medicin, nr 4, 2005)

Där stannar jag för den här söndagskvällen. Sitter på balkongen medan solen långsamt rör sig ner mot horisonten och en ljummen vind får papper och duk och hår att fladdra, förbereder mig för sista arbetsveckan innan semestern. Och på pin kiv tänker jag använda den veckan till så mycket gott som jag bara klarar av.

Taggar: Otaggad
Träffar: 370 0 Kommentarer

Finaste tiden

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 08 maj 2017
i Bloggen

Maj. Finaste tiden. Kvällar med vemodsblå himmel. Rosa blommor på japanska körsbärsträd. Magnoliakronblad, skimrande som pärlemor och porslin. Koltrastkvitter, duvkutter.

Maj, som en puls i blodet, en sten i magen. Allt man vill hinna. Allt man vill känna. Allt man vill och måste göra.

Ljuset som slukar mörkret, minut för minut, dag för dag. Köper svarta Gucci-glasögon. Dyrare än jag någonsin haft förut. Täcker halva ansiktet.

Jobbar jobbar jobbar. Tänker jobb, lever jobb, andas jobb. Försöker hinna läsa, springa, dricka kaffe i solen, njuta. Påminner mig själv om att det är NU, precis nu, som är den tiden som jag längtar efter varje dag under resten av året. Lyckas ibland, korta stunder, oftast inte.

Har alltså ännu inte lärt mig. Hoppas ändå att jag någon gång gör det. Lär mig att stanna upp, låta ögonen fyllas av solljus, knoppar, skir grönska, citronfjärilar och vattenglitter, andas in lukten av vårregn och nytt gräs, vila i sinnesintrycken utan att hela tiden bara skynda vidare och vidare.

Stannade till här om kvällen, på väg hem från gymmet, för att magnoliablommorna var så vackra mot kvällshimlen. Tog en snabb bild innan jag fortsatte vidare för att hinna duscha och göra matlåda och förbereda nästa dag. Såg inte förrän jag tittade på fotot någon timme senare att det hängde ett par Adidas Spezials i trädet. Och satt en fin gulbröstad fågel på en gren snett ovanför dem.

Igen. Finaste tiden. Stanna upp, låt ögonen fyllas.

Taggar: Otaggad
Träffar: 342 0 Kommentarer

planen sedan några veckor tillbaka har varit folkfest

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 09 april 2017
i Bloggen

Planen för den här helgen har sedan ett par veckor tillbaka varit folkfest. Dricka öl på Medborgarplatsen (i solen så klart), gå bland grönvita flaggor över Skanstullsbron, titta på fotboll i eftermiddagssolen, ta sig hemåt med segerglädje i magen.

Förmodligen blir det också så. Alltså en öl på Medis eller i närheten, marsch längs Götgatan och över bron, fotbollsmatch. Till och med sol och sexton grader, lovar SMHI. Men ändå blir det ju inte alls samma sak. För det är så terror gör. Trasar sönder, dödar, skrämmer, förstör. Slår blint och orättvist. Sår oro, misstänksamhet, rädsla och hat. Gör att folkmassor plötsligt känns som ett hot.

Vem kan, eller ens vill, njuta av uteserveringar, tjugo-tjugofemtusen personer på gatorna och en trång läktare efter att ha sett bilder och filmklipp från Drottninggatan i fredags?

Och hur gör man för att ändå inte låta rädslan och oron ta över? För att inte bli paranoid och ångestfylld? För att förhålla sig med respekt för och hänsyn till de drabbade samtidigt som man återerövrar livet och de offentliga ytorna?

Satt ute större delen av dagen igår. Skrev lite, läste lite, drack kaffe. Vände upp ansiktet mot solen då och då, blundade mot ljuset. Sov oroligt på natten. Kände lättnaden som en drog i kroppen när porten smällde igen, nyckeln sattes i låset och sönerna kom hem framåt halv fyra på morgonen efter utekväll på Ågatan. Vilade i det tills det var dags att gå upp. Att alla var hemma och mådde bra.

Hur man än vänder och vrider på det berörs man extra mycket av den fysiska närheten av en sådan här attack, även om man rent intellektuellt vet att faran är betydligt större på många andra ställen i världen än i våra europeiska storstäder. London, Berlin, Paris, Bryssel har på ett sätt också känts nära, eftersom det är städer och platser som jag känner väl, men Drottninggatan från Adolf Fredriks Kyrkogata och ner till det ganska tråkiga hörnet av Åhlénshuset mot Mäster Samuelsgatan är något helt annat. Det kunde lika gärna ha varit jag, blir inte längre en tanke som man prövar eftersom man var på Westminster Bridge förra året eller på marknadsplatsen vid Gedächtniskirche för tio år sedan eller på flygplatsen i Bryssel för ungefär lika länge sedan, utan den blir en skavande insikt som kommer att påverka ens handlingar, tankar och känslor ett bra tag framöver.

Terrorister motiveras och drivs av känslor, som privatperson är det omöjligt att riskkalkylera och logiskt försöka avgöra var och hur de kommer att slå till nästa gång. På samma sätt är det omöjligt att dra några direkta kloka och insiktsfulla slutsatser utifrån det som har hänt. Man kan egentligen bara hoppas, önska och vilja. Att det goda och konstruktiva segrar - i just den här minuten, idag, i morgon och framöver.

Taggar: Otaggad
Träffar: 326 0 Kommentarer

Hockeyslutspel, allsvensk premiär och var står du själv?

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 15 mars 2017
i Bloggen

Tycker så mycket om den tidiga våren.

Ljuset som kommer med jättekliv, knoppar, snödroppar och tussilago, hockeyslutspel och premiär för fotbollsallsvenskan med skymningsblå kvällar på iskalla arenor.

Rent sportsligt är det verkligen julafton. Varannandagshockey med snabba, hårda, kniven-på-strupen-och-vinna-eller-försvinna-matcher. Däremot ogillar jag starkt det ogenerade vinsttänket hos SHL-klubbarna. Känslan av att pengar alltid går före hjärta, känsla och lojalitet. Att slutspelstillägg på säsongskort i klacken kostar hela studiebidraget för en sjutton-artonåring och i värsta fall kan bli max två hemmamatcher. I den bästa av världar skulle de trogna supportrarna, de som går på alla hemmamatcher och många bortamatcher i grundserien, ses som en värdefull tillgång. En engagerad publik som kan hockey och brinner för sitt lag kan bära fram spelarna och skapa slutspelsstämning på ett helt annat sätt än klappor, reklamjinglar, jumbotronbildspel och maskotlejon.

Bevakar just nu också biljetter till den allsvenska premiären första helgen i april. Biljettrycket och förväntningarna är nästan som inför en unik Sverige-spelning av en världsartist. Har själv satt larm på telefonen så att jag kan gå in exakt den minut de släpps för att få en plats på Östgötaporten där Hammarby spelar säsongens första match. Ändå är jag redan nu stressad över att jag förmodligen inte kommer att hinna få tag i mina två borta-sitt-biljetter.

I kursen Att skriva filmmanus gör jag precis min näst sista uppgift. Alternativ dramaturgi, sju minuter om grabbig våldskultur. Jobbar med att fånga situationen och känslan mer än att förklara och moralisera. Tror egentligen inte att det är mer komplicerat än en längtan efter starka känslor - spänning, kärlek, gemenskap, hat, smärta - en hel del alkohol, vi-mot-dom-situationen. Gestaltar det också så. Utan förklaringar bakåt, utan ånger och ångest, utan någon utlösande orsak. Får återkopplingen "du bör själv ta ställning" på mitt manus. Undrar: måste jag verkligen det?

Jag uppskattar själv att få känna mig lite smart som läsare/åskådare/publik. Tänker att om man ser en uppenbart empatilös tjugoåring som gör riktiga dumheter så förstår man att det inte är bra, förstår att det säger något om vår samtid och det samhälle vi lever i. Tänker att den förståelsen är mer effektivt än att manusförfattaren redan har bestämt vad jag ska tycka och hur jag ska reagera. Precis som jag uppskattar att själv lista ut när jag ska klappa händerna, sjunga och jubla på en hockeymatch istället för att bli instruerad av ett par animerade händer på en jumbotron.

"Var står du själv", frågar den person som ger återkopplingen på manuset.

Måste man verkligen svara på det? Och för vem är det egentligen mer intressant var jag står än var den personen själv står?

Taggar: Otaggad
Träffar: 287 0 Kommentarer

Trainspotting 2

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 27 februari 2017
i Bloggen

Februarisöndag och går på bio för första gången på länge. Ser Trainspotting 2.

Vi är nio personer i salongen, tre går efter halva filmen. Vet inte varför. Kanske förväntade de sig något helt annat, eller så var det för mycket våld eller sex eller droger eller alltihop.

Hur som helst. Trainspotting 2 bygger på att karaktärerna har blivit tjugo år äldre. Renton-tjugo-nånting har blivit 46, återvänder till Edinburgh och söker upp gamla vänner och bekanta. Ängsliga godhjärtade Spud med alla sina svagheter som alltid ställer till det för honom, Sick Boy som fixar och trixar och plöjer fram genom livet med samma rastlösa energi som alltid, våldsamma labila Begbie med noll impulskontroll. Lite grann känns det som att stöta på gamla småjobbiga kompisar från förr. Lätt bedagade och småslitna beter de sig exakt som förväntat, vilket både kan kännas bra och störande.

När man själv tillhör samma generation som Renton, Sick Boy och Spud är det lätt att identifiera sig både med deras hedonistiska ungdoms-jag och med deras desillusionerade medelålders-jag. Kan man inte göra det tror jag att intrigen blir rätt tunn. De tre vårdar minnet av sin ungdom - människor, platser, händelser, musik, relationer, känslan av sig själva som barn-tonåringar-tjugoåringar. Veronica, Sick Boys "flickvän", som själv fortfarande faktiskt är ung, reduceras däremot till att vara deras publik, den som reflekterar deras känslor och självbilder istället för att leva ut sin egen livshunger och zeitgeist.

Nostalgi? Absolut. "You're a tourist in your own youth," säger Sick Boy, numera Simon, till Renton, och när de tänker tillbaka har även ganska mörka minnen ett slags försonande skimmer. Och precis som i riktiga livet är det rätt roligt med alla de där kommer-du-ihåg-grejerna. Ja, jag kommer ihåg musiken. Jag kommer ihåg modet och frisyrerna. Jag kommer ihåg när man rökte på pubarna. Jag kommer ihåg fotbollsspelarna. Jag kommer ihåg referenserna, tidsandan, hur människorna pratade, rörde sig, dansade.

Taggar: Otaggad
Träffar: 281 0 Kommentarer

Om källkritik

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 12 februari 2017
i Bloggen

I veckan skrev några av landets lokaltidningspublicister en gemensam debattartikel om vikten av att källkritik undervisas i skolorna. Förslaget var att källkritik ska bli ett eget ämne, helst redan från lågstadiet.

Själv har jag i stort sett ingen erfarenhet av grundskolan, men däremot många många års erfarenhet av gymnasieskolan och gymnasieelever.

På gymnasiet ingår källkritik och källkritiskt tänkande i flera gymnasiegemensamma kurser. Svenska, historia, samhällskunskap och naturkunskap är exempel på ämnen med delkurser där hantering av källor och källkritik återkommer som en röd tråd. Vi lär elever att söka, samla, sovra och sammanställa information. Att referera och citera. Att källhänvisa korrekt. Att granska och värdera källor. Att använda olika referenssystem. Problemet är inte att eleverna får för lite källkritik i skolan. Problemet är istället att källkritik blir något som bara finns i skolan. Att begreppet "källkritiskt tänkande" är ett nödvändigt ont för att nå målen och få godkända betyg i ett antal kurser, men inte alls något som eleverna upplever att de har glädje och nytta av utanför skolans väggar.

För dagens unga lever i ett samhälle där människors känslor och åsikter värderas lika högt som rena fakta. De lever i ett samhälle där man kan optimera sökträffar, där de som har högsta makten i världens största demokrati talar om "alternativa fakta", där nyheter har twitterformat och saknar djup och analys, där hastighet går före konsekvenstänk, där klickmonster skapas och korta klipp, tagna ur sina sammanhang blir virala.

Unga människor behöver vuxna omkring sig som ifrågasätter information, åsikter och nyheter, som reflekterar och analyserar. Vuxna som inte hetsar och hatar, som inte är likes-ängsliga och inte delar dumheter på sociala medier. De behöver ett samhälle som inte bygger på irrationella känslor och upplevelser, utan premierar det gedigna, kloka och genomtänkta.

Källkritik är inte i första hand en teknik. Det är ett förhållningssätt till sig själv, till sina medmänniskor och till resten av världen. Ett sådant förhållningssätt skapas inte enbart i skolan, det skapas av de vuxna som står närmast sina barn och ungdomar. Av mammor och pappor, far- och morföräldrar, syskon, vänner, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder, äldre kusiner, grannar, idrottsledare, politiker, idoler, personal på förskolan och fritids, bloggare, youtubers och alla andra som är viktiga i den enskilda växande människans tillvaro.

Taggar: Otaggad
Träffar: 368 0 Kommentarer

Idag installeras en president

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 20 januari 2017
i Bloggen

Idag installeras en president som hytter med pekfingret åt journalister på presskonferens. Som vägrar att svara på just deras frågor. Som leker maktlekar, använder härskartekniker. Som uttalar sig öppet kulturfientligt, som har sagt sig vilja begränsa yttrande- och tryckfriheten. Som helst argumenterar med värdeord, med guilt-by-association, genom att förlöjliga och förminska. Som hellre kommunicerar med sitt eget Twitterkonto än i granskande intervjuer av oberoende media.

En president med direkt makt över drygt 320 miljoner människor, med indirekt makt över en hel värld.

Tänker på hur svårt det är att få igenom positiva konstruktiva förändringar, att verkligen satsa på de svaga, medellösa, marginaliserade. Men mest på hur snabbt det går att inskränka, krympa, strama åt.

Första känslan är:

No Fun

Andra:

Won't do what you tell me ...

Och avgrunden stirrar tomt tillbaka.

Taggar: Otaggad
Träffar: 313 0 Kommentarer