Prenumerera på feed Senaste inlägg

i den omedelbara närheten av världens mäktigaste man

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 10 oktober 2018
i Bloggen

En kvinna berättar om att hon utsatts för ett sexuellt övergrepp på en skolfest när hon var femton år gammal. Övergreppet begicks av en jämnårig kille, nu mera ledamot av USA:s högsta domstol, och hans vän.

Den utsatta kvinnan är idag över femtio, professor vid ett amerikanskt universitet. Hon berättar om hur de höll ner henne, försökte få av hennes kläder, skrattade åt henne.

Kavanaugh förnekar det hela, och någon vecka senare står en annan man, världens mäktigaste, framför en stor folkmassa vid ett partimöte i Mississippi. Inför jublande åskådare driver han med den utsatta kvinnan, härmar hennes svar och det han uppfattar som brist på svar. Radar upp allt som kvinnan inte minns, avslutar med: "I had one beer, that's the only thing I remember."

Publiken jublar, skrattar och klappar.

Strax därefter svärs Kavanaugh in i högsta domstolen och världens mäktigaste man tar tillfället i akt att framföra en offentlig ursäkt för "the terrible pain and suffering" som Kavanaugh och hans familj fått utstå: "What happened to the Kavarnaugh family violates every notion of fairness, decency and due process." Världens mäktigaste man kallar den utsatta kvinnans anklagelser för "hoax set up" av "evil people".

Kvinnan då?

Ja, medan världens mäktigaste man fortsätter att agera på sina impulser och följa sina känslor, medan Kavanaugh tar plats i högsta domstolen, har kvinnan och hennes familj tvingats gå under jorden på grund av alla dödshot och allt hat hon har fått ta emot efter vittnesmålet mot Kavanaugh.

Så ser verkligheten ut. Idag, i världens mest inflytelserika land, i den omedelbara närheten av världens mäktigaste man.

Taggar: Otaggad
Träffar: 20 0 Kommentarer

Bajen bärs magi

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 02 oktober 2018
i Bloggen

Oktobermåndag. Mörk och småkall. Fyra matcher utan seger i september. AIK har ryckt ifrån i serieledningen, Peking gått förbi.

Det står 2-0 till Bajen mot IFK Göteborg på Nya Söderstadion när Kennedy byts in. En dryg kvart kvar av sista halvleken. Han joggar in på sitt vanliga kennedyvis. Med sin begagnadebilarförsäljarfrisyr, full av hjärta och självklarhet trots att han har varit bänkad väldigt många matcher den här säsongen. Det är ändå hans lag, hans plan, hans supportrar. Han hälsas med "oh ah Kennedy, oh ah Kennedy" redan när han börjar värma upp.

När Hammarby så får ett frisparksläge kliver han fram precis som han har gjort hundratals gånger förr, skjuter bollen rakt i mål från trettio meters håll. Ett drömmål.

Redan där är magin i stort sett fullbordad. Den spelare som är lagets absolut viktigaste kulturbärare gör exakt det som har gjort honom till en levande klubblegend. Exakt det varje supporter aldrig kommer att glömma och alltid fortsätter att drömma om.

Men det tar inte slut där. På samma självklara vis löper Kennedy fram till publiken för att fira, någon kastar ner en öl, han fångar den i steget, lyfter den mot munnen utan att spilla, tar en rejäl klunk i nästa steg, fortsätter in bland supportrarna, låter sig omringas och kramas.

"Jag har väntat så länge på just den här dan," sjunger Kenta i Just idag är jag stark.

Ja, man väntar alltid på just en sån här stund. En stund när världen står helt stilla. En stund med en spelare som har världens största hjärta för det lag han har varit med och tagit till SM-guld, men också varit med och tagit upp och tillbaka igen från superettan. En stund med ett drömmål och ett nästan overkligt målfirande.

Magi i sin mest enkla och rena form.

"Vi är solglittrets dans", stod det på tifot mot AIK.

Solglittrets dans var ordet, sa Bull.

Taggar: Otaggad
Träffar: 23 0 Kommentarer

Första Bokmässan - en dag i tre delar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 29 september 2018
i Bloggen

Jag har aldrig tidigare varit på Bokmässan, varken som författare eller som vanlig besökare.

Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag alltid har haft svårt för den kommersiella sidan av bokbranschen. Den som gör att verk idag allt oftare kallas "berättelse", som gynnar enkel dramaturgi, tydliga karaktärer, författare med stora egna plattformar på sociala medier, oklara avtal. Eller kanske för att det är mycket folk, trångt och högljutt. Många som vill ses och höras, ännu fler som vill få en glimt författarkändisarna. Men förmodligen kanske mest för att det helt enkelt är en dålig tid på terminen att vara borta från mitt vanliga jobb.

I år debuterade jag i alla fall som mässbesökare, med fyra skrivarelever i släptåg.

Del I

Åker dit med tåg. Tidigt morgontåg från Linköping, frukost, kaffetermos, bok och skrivgrejer i knäet eftersom just detta tåg inte har några bord. Byte till nytt tåg i grådisigt Katrineholm. På samma plattform står Leif GW. Känns som många mässbesökare på detta tåg. De allra flesta sitter till exempel och läser under resan. Klassiker, borde-läsa-böcker, nya-i-framkant-böcker. En del skriver också. Eller jobbar igenom manussidor.

Själv läser jag De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Den är fin. Passar för en tågresa. Lätt i språket (alltså inte lätt som i enkel utan lätt som i flyhänt och precis), oförutsägbar, ovanlig.

Del II

Äter lunch på en bänk utanför Skriva-scenen. Balanserar ännu en gång. Kaffe (hällde verkligen upp till kanten på pappmuggen eftersom allt är så dyrt och köerna långa), en baguette med brie, soltorkad-tomat-röra och ruccola, De polyglotta älskarna och telefon.

Sitter kvar lite längre än nödvändigt. Har varit i Bonniermontern och träffat min förläggare, i Författarförbundets monter och träffat styrelsekollegor och kanslipersonal. Trängts med författare, förlagsfolk, media och mässbesökare. På den korta stund jag pratade med min förläggare manövrerade en kvinna sig plötsligt emellan, ville lämna över info om sig själv och en antologi som hon var med i, påminde om att hon skickat in ett deckarmanus för någon månad sedan, undrade hur det gick. Ungefär samma sak hände förra gången jag träffade förläggaren i en offentlig miljö. Vet inte om det är ett nytt fenomen, men känner inte igen det från tiden då jag själv gjorde förlagsarrangemang.

Del III

Tåget hem. Har en stressfraktur i vänsterfoten sedan ett par veckor tillbaka, nu värker den, har svullnat så att till och med ett par rätt sköna Adidas-sneakers känns hårda och trånga. Balanserar ännu en macka, ännu en mugg kaffe, fortfarande De polyglotta älskarna. Mellan fötterna står en bokpåse. Alexandra Pascalidous Mammorna (present till en vän, har redan läst den själv), Nina Hemmingssons Livet, ditt as (present till min man, men gillar den så mycket att jag kanske aldrig lämnar den ifrån mig), en Kan jag kalla dig Bajen-affisch (till mig själv), en totebag med Brighton Rock-tryck, två böcker från English Bookshop (också åt mig själv). Blev lite hipp-som-happ-inköp, helt enkelt.

Tänker a, Jag måste skärpa mig och börja skriva nytt igen b, Skulle kunna kontakta ett förlag som jag inte har tänkt på tidigare men som jag fick förbi på mässan och fick bra intryck av för mitt färdiga manus, som nog skulle passa deras utgivning.

Så? I tider när man pratar om pappersbokens död, om att läsning konkurreras ut av andra medier, om hoten mot det fria ordet känns det verkligen bra med en miljö där ordet, boken och skrivandet står i centrum. Det finns hur många små pärlor som helst, om man bara orkar leta. Riktiga möten mellan författare och läsare, spännande eldsjälar, hängivna besökare, udda böcker som man aldrig ser recenseras eller exponeras, spännande samtal. Samtidigt är det stort, det är mycket konkurrens och väldigt kommersiellt, lätt att drunkna som utställare och på en mindre scen, lätt att inte orka med mer än det som är mest exponerat.

Framför allt är det skönt att inte vara en total bokmässerookie längre. Besöker jag igen vet jag vad som krävs: ännu bättre skor (löpskor med gelinlägg), gärna en hotellnatt, en extraflaska vatten och inte en tom termos, en medhavd bok, två skrivblock och en necessär i väskan redan från besökets början. Som författare förstår jag nu också på riktigt - det är verkligen en unik chans att se-mingla med-möta precis ALLA i branschen.

Skrivareleverna är nöjda. Tror jag i alla fall. De skrattar och pratar, har hört Jonas Gardell och Leif GW Persson prata, sett Clara Henry och Jonas Hassen Khemiri. Förhoppningsvis fått sitt litteraturintresse boostat och inspiration till fortsatt eget skrivande.

Taggar: Otaggad
Träffar: 27 0 Kommentarer

rädda människor, farliga människor, förakt för svaghet

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 07 september 2018
i Bloggen

Rädda människor blir lätt farliga människor.

Rädsla gör oss ängsliga och oroliga, sätter förnuftet ur spel, gör att paniken tar över. Rädsla är en instinkt, lika ofta irrationell som rationell.

Vi blir rädda av konfrontationer och hot, av känslan att inte höra till eller risken att förlora något. Vi blir rädda när vi känner oss trängda, när vi inte kan kontrollera eller förstå det som händer omkring oss.

Rädda människor blir ångestfyllda. De kan bli aggressiva eller passiva. Rädsla skalar bort vår fantasi och empati.

Insikten om vad rädsla gör med människor har alltid funnits med mig på jobbet. Känner sig elever trygga och sedda, är allt som händer omkring dem begripligt och något så när meningsfullt, förstår de vad som förväntas av dem och känner sig delaktiga, då har jag en bra, harmonisk, öppen och nyfiken grupp att jobba med.

Inför valet på söndag försöker allt fler politiker göra precis tvärtom. Så rädsla och oro istället för att motverka dem. Skapa kaos och konflikter. Ställa grupper mot varandra. Sortera i vi och ni, generalisera, spela på instinkter och känslor. Sällan har förnuftet spelat så liten roll som i valrörelsen 2018.

Rädda människor är oberäkneliga och farliga. I Huskvarna förföljdes, trakasserades och dödades en 48-årig EU-migrant av en grupp pojkar i fjorton- till sextonårsåldern. Trakasserierna hade enligt vittnen pågått i två år.

Barn och ungdomar lever inte i ett vakuum. De gör som vi vuxna gör, ibland mer intensivt och våldsamt för att de saknar sociala och emotionella spärrar. Tolv-, tretton-, fjortonåriga grabbar ska inte känna rädsla och hat i mötet med en utsatt person som inte har någonting med dem och deras liv att göra. En rädsla och ett hat som i kombination med förakt för svaghet gör den personen ovärdig och omänsklig i deras ögon. Gör honom till någon som inte är värd att leva.

Vi behöver verkligen inte fler rädda människor. Inte politiker som hetsar grupper mot varandra, skapar klyftor och utnyttjar människors oro och otrygghet. Vi behöver trygga, delaktiga, empatiska samhällsmedborgare. Människor som vet och förstår att Sverige är ett av världens mest stabila och säkra länder att leva i.

En artonårig förstagångsväljare tittar mig rakt i ögonen när vi pratar i korridoren. Säger: "Men vi skyddas väl ändå av grundlagen? Oavsett valresultat?"

"Så klart," svarar jag.

Tänker: Jag vet inte.

Men jag hoppas verkligen det.

Taggar: Otaggad
Träffar: 65 0 Kommentarer

generation superlativ

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 05 augusti 2018
i Bloggen

Bästa! Finaste! Vackraste!

Generation superlativ på sociala medier, bland soluppgångar och solnedgångar, bara fötter mot sand och hav, solglitter, vita leenden, palmer, bruna ben och immiga glas.

Generation superlativ som lägger upp väl valda godbitar ur sina liv tillsammans med kommentarer som finaste vännerna, bästa utsikten, vackraste du, älskade syster/man/barn, godaste maten är bred rent åldersmässigt. Framför allt handlar det nog om livsstil och attityd, igenkänning, socialt nätverk och kollektiva mål. Eller kanske medvetenheten om den snabba exponeringstiden varje inlägg har: Min fantastiska man! Mina underbara barn! Godaste frukosten! Skönaste kvällsdoppet!

På sommaren blir det extra många sådana inlägg - det är lite fascinerande, men väcker också mycket tankar. Om ensamhet, utanförskap och vårt oändliga behov av uppskattning, men också om språklig torftighet. Min gamla svensklärare strök tjocka röda streck under superlativer, uppmanade till exakthet och nyansering. Och på universitetet fnös lärarna åt superlativsjuka, krävde att vi skalade av och tonade ner.

Men så klart är det frestande. Och lätt att falla in i. För vi vill ju alla vara finast och bäst, omgivna av det vackraste och skönaste. Och om det känns oöverstigligt lockar motsatsen. Delningar av märkliga forskningsrön och undergångstexter, kaosskapande.

Som Hjalmar Söderberg skrev: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Doktor Glas, 1905)

Taggar: Otaggad
Träffar: 63 0 Kommentarer

staden lyser

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 04 augusti 2018
i Bloggen

Torsdag. Går genom Stockholm i värmen, ser staden lysa i rött, orange, gult, grönt, blått och lila. Bussar, butiker, restauranger och caféer flaggar för mångfald, respekt och tolerans. I paraden på lördag kommer politiska partier, myndigheter, organisationer och privatpersoner att aktivt manifestera sitt stöd för mänskliga fri- och rättigheter.

Blir glad över att påminnas om att jag lever i ett samhälle där polisen, vården, domstolarna, fackföreningarna, idrottsklubbar, banker, finansinstitut, kommuner och kriminalvården går med i prideparaden, där det finns en god grund och god vilja för att fortsätta utvecklas mot öppenhet, tolerans och inkludering.

Det gör mig också glad att vi tar mycket av det här för givet. Att det har blivit en självklarhet för oss. Att vi utgår från att gator, butiker, restauranger och bussar ska regnbågsflagga, att myndigheter, olika sorters organisationer och företag ska samlas för att visa engagemang och solidaritet.

För det jag ser i Stockholm under promenaden från Centralstationen, via Drottninggatan och Hamngatan, genom Gamla Stan och Södermalm bort till Hornstull är verkligen ingen självklarhet över allt i världen. På många platser är de mänskliga fri- och rättigheterna kraftigt begränsade, det är farligt och straffbart att uttrycka könsidentitet och/eller att ha sexuella relationer med någon av samma kön. Enligt Internationella PEN är homosexualitet kriminaliserad i mer än 70 länder. I minst åtta länder kan den fortfarande bestraffas med döden. Våld, diskriminering, hatbrott och dödshot är vanliga i länder där lagar och policys kriminaliserar könsidentitet och samkönade relationer. Detta påverkar i sin tur också yttrandefriheten - författare, konstnärer, musiker, filmare, forskare och journalister tystas, attackeras, trakasseras och straffas.

På Dissidentbloggen (#24, 2017) som ges ut av Svenska PEN finns bra och viktigt material, både i form av fakta och genom texter skrivna av författare och journalister som inte kan verka fritt i sina egna länder (https://www.dissidentblog.org/sv/artiklar/hbtq-och-yttrandefrihet)

Hbtq-frågor handlar om könsidentitet och sexualitet, men framför allt också om attityder och normer. Vad som är en man och vad som är en kvinna, hur män och kvinnor ska vara, hur våra relationer ska se ut, hur vi laddar ord, uttryck och handlingar, vilka rättigheter och skyldigheter vi har.

Rädsla och polarisering är det mest effektiva för att skapa ett osäkert och farligt samhälle. Glädje, öppenhet och humor däremot skapar öppenhet, nyfikenhet och acceptans.

Självklart finns det fortfarande mycket att göra även i Sverige. Mycket som kan bli bättre. En hel del som kan bli väldigt mycket bättre.

Men för att kunna bygga vidare är det viktigt att utgå från den grund som ändå finns och vara medveten om hur olika framsteg har bidragit till ökad öppenhet, synlighet och uttrycksfrihet. Och framför allt att verkligen vara rädd om och kämpa för den grunden och de framstegen, dag för dag, i situation för situation.

Taggar: Otaggad
Träffar: 55 0 Kommentarer

undergången kommer med fulla uteserveringar och badstränder

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 28 juli 2018
i Bloggen

I klimatdystopierna kommer undergången med regn och stormar, med flodvågor och orkanvindar, med nya istider. I verkligheten kommer den med medelhavshetta, med fulla uteserveringar och badstränder, med tropiska nätter och ljummet havsvatten. Den kommer med skogsbränder och eldningsförbud, den kommer med illröda väderkartor och en strålande sol på molnfri himmel.

Jag har som vuxen alltid varit en vackert-väder-fascist. Är det sol ska man gå ut. Man ska gärna komma ut tidigt och stanna ute så länge som möjligt. Man ska bada i sjö eller hav om man kan, äta frukost, lunch och middag utomhus ifall det går.

Men sommaren 2018 skrämmer. Jag har börjat hålla mig inomhus längre stunder i taget, tar siesta mitt på dagen, blir glad när molnen drar ihop sig vid horisonten, hoppas på regn och en vanlig svensk sommardag på 15-20 grader.

Margaret Atwood skrev i The Handmaid's Tale: "We lived, as usual, by ignoring. Ignoring isn't the same as ignorance, you have to work at it. Nothing changes instantaneously: in a gradually heating bathtub you'd be boiled to death before you knew it."

Första gången jag läste de meningarna tolkade jag dem politiskt. Efter de senaste veckorna tänker jag bokstavligt - fan, det är nu det händer, nu kokar vi.

Taggar: Otaggad
Träffar: 66 0 Kommentarer

I juli 2018

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 07 juli 2018
i Bloggen

Kommer hem efter en vecka i Spanien. En vecka med medelhavsljus och medelhavsvärme, med medelhavsbad och medelhavssol, med siesta, starkt kaffe och bocadillos med manchego och tomater.

När vi landar har Sverige besegrat Schweiz i VM-fotbollens åttondelsfinal. Klockan är 23, kvällen skandinaviskt blå, vi möter glada män i landslagströjor. Kvartsfinal mot England på lördag, och det har verkligen blivit en VM-sommar som -94.

Läser Sally Rooneys Conversations With Friends på balkongen. Den lakoniska tonen påminner mig lite grann om Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Tycker om det unga avmätta, de ständiga axelryckningarna och ironin, samtidigt som jag saknar verklig nyfikenhet, engagemang och äkta känslor. Frånvaron av känslor, mer än inför sig själv, sin egen yta och hur andra uppfattar den ytan präglar många människor, verkliga och fiktiva, idag.

I twitterflödet ser jag hur männniskor blir hotade, trakasserade och punktmarkerade under politikerveckan i Almedalen. Stefan Lövén säger: ”Vem kommer att vilja engagera sig för sitt samhälle i framtiden, vem vill synas i tv, skriva artiklar eller ens spela fotboll, om du riskerar att drabbas av detta avgrundsdjupa hat, detta totala mörker?” Under citatet ett kommentarsfält fyllt av just hat och förakt.

Ett samhälle där människor väljer att ta ett steg tillbaka istället för att försvara grundläggande fri- och rättigheter, där de väljer bort att ens försöka göra sitt bästa, där de inte vågar eller orkar med att uttrycka sina åsikter eller ta kampen för det de tror på känns inte särskilt lockande. Då har vi med ett jättekliv närmat oss det samhälle som beskrivs i Margaret Atwoods The Handmaids Tale, där tjänarinnorna håller sina ögon nedslagna, läpparna stängda och så långt som möjligt försöker begränsa sig till förutbestämda fraser som Under his eye och Blessed be the fruit.

Nej, jag vill verkligen inte ha ett samhälle där människor är rädda för unga män i vita pikétröjor, där människor bemöts med hat och förakt från anonyma konton, där fotbollsspelare inte vågar lägga straffar eller gå in i spelsituationer av rädsla för att konsekvenserna om de missar eller gör en felbedömning. Jag vill helst inte heller ha ett samhälle där unga människor stänger av sin nyfikenhet och sitt engagemang till förmån för en yta som kan följas och delas av så många som möjligt.

I Thailand sitter sedan 23 juni 12 pojkar och deras tränare fast i en grotta. Situationen är allvarlig och svår, räddningsarbetet pågår dygnet runt och följs av människor från hela världen. I ett reportage från platsen visas personer som vill bidra med det de kan - inte bara räddningsarbetare utan till exempel frisörer som klipper räddningsarbetarnas hår, de som ger massage till dykarna som varit innne i grottsystemet, flera som lagar mat.

Människor som bidrar, engagerar sig, vill gott och vågar göra sitt bästa i en allvarlig, farlig situation. Det ger så mycket hopp i en tid när det behövs som allra mest.

Taggar: Otaggad
Träffar: 86 0 Kommentarer

Ser vi dem? Lyssnar vi på dem?

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 29 april 2018
i Bloggen

Det har funnits mycket att skriva om den senaste tiden. Sådant som väckt tankar och känslor. Sådant som har irriterat och upprört. Upplevelser som har gett energi och inspiration. Utmanat både positivt och negativt. En hel del som har dränerat.

Skulle självklart ha skrivit om mitt möte med New York. Staden som jag drömt om sedan jag var tonåring. Som bekräftade, charmade och inspirerade. Om fotbollspremiären och dagens derby. Om krisen i Svenska Akademien och hela den märkliga kultur som har lett fram till den. Om målgruppstänk och försäljningspotential kontra det fria, kreativa, utmanande, nytänkande kulturskapandet.

Nu blir det till slut en helt annan text. En text som kommer från känslor av vemod, sorg och vrede.

För en dryg vecka sedan kom nyhetsflashen om att Aviciis död. Reaktionerna var direkta. Chock och sorg till att börja med, sedan reflektioner omkring hur vi bemöter en person som öppet berättar om psykisk ohälsa, ångest och orimlig press.

Det är lätt att engagera sig, visa sorg och empati, när en ung känd människa väljer att avsluta sitt liv. En människa som har gjort musik som de flesta av oss har positiva, roliga minnen till, som har jobbat med musiker och producenter över hela världen, som har skänkt flera miljoner till olika välgörenhetsprojekt och engagerat sig i kampen mot trafficking.

Det är grymt och oerhört sorgligt att vi inte kan vara mer lyhörda, inte ta bättre tillvara på sköra själar och tänkare. Att vi numera har ett samhälle som är anpassat för de hårdhudade, de som skriker högst och snabbast, de extroverta, obetänksamma. Ett samhälle där barnens tid bokas upp för aktiviteter - simskola, fotbollsträning, innebandyträning, handbollsträning, danslektioner, musikundervisning, teatergrupper och allt vad det nu kan vara. Ett samhälle där allt färre barn och ungdomar ens har möjlighet att visa de färdigheter och förmågor som krävs för att bli godkänd i ett ämne eller en kurs. Ett samhälle där skolan enligt nya rapporter bidrar till att stressa och pressa unga. Ett samhälle där vuxna tappar gränserna mellan arbete och fritid, mellan ytan som ska visas upp till varje pris och alla dagar med snabbmakaroner, smutsiga strumpor på golvet, snoriga näsor och pendlingsresor fram och tillbaka till jobbet som måste finnas där emellan.

Och då blir nästa fråga viktigare än någonsin.

Hur stor empati visar vi för alla sköra själar och tänkare i vår vanliga vardag? Hur stor empati visar vi för den som inte klarar av att koncentrera sig mer än max en kvart i taget, för den som inte klarar av att gå upp på morgonen, som inte kan sova, som inte klarar av ljud, som får ångest av att prata inför andra, som inte kan låta bli att tycka, känna och fantisera, för den som inte kan vara tyst, inte kan sitta stilla, inte klarar av att möta våra blickar, för den som inte har någon impulskontroll, för den som gråter utan orsak, som självmedicinerar, som skär sönder sig och fimpar på sin egen hud, för den som inte kan komma ihåg ens korta instruktioner, för den som misstror andra, som har svårt att knyta an, som inte kan läsa mellan raderna.

Hur ofta lyssnar vi på dem? Stannar upp, försöker förstå, tar hänsyn till det som känns svårt och omöjligt?

Och hur ofta fortsätter vi att utmana, stressa och pressa dem?

Folkhälsomyndighetens senaste rapport (som kom nu i april 2018) beskriver att andelen 13- och 15-åriga flickor och pojkar i Sverige med återkommande psykosomatiska besvär, som till exempel sömnsvårigheter, nedstämdhet, nervositet, huvudvärk, ont i magen och yrsel, har fördubblats sedan mitten av 1980-talet.

Hälften av alla flickor, en tredjedel av pojkarna. Så ser statistiken ut idag.

En viktig orsak till denna ökning är enligt samma rapport skolans funktion och lärandemiljö. Skolan - den plats där barn och unga tillbringar mesta delen av sin tid. Där de, för att bara ge en handfull exempel, enligt nya kursplaner och betygskriterier måste kunna samla, sovra och sammanställa stora mängder information, skriva texter av vetenskaplig karaktär, samarbeta, hantera källor kritiskt och med korrekta hänvisningar, planera och genomföra större projekt, informera och argumentera muntligt inför grupp, analysera, dra paralleller och se samband.

Och jo, en stor del av min lärartid går åt till att formulera om och bryta ner instruktioner, coacha, peppa och på olika sätt försöka hitta vägar igenom eller kompensera för krav som i kombination med olika personligheter, diagnoser, skeden i livet eller bara vanliga svårigheter blir väldigt svåra för elever att hantera.

Vemod, sorg och vrede över hur samhället har blivit, över ett skolsystem som skadar unga istället för att bidra till att stärka deras kunskaper, bygga upp dem som människor, utveckla deras färdigheter i en rimlig takt och utifrån rimliga förutsättningar.

Hälften av alla flickor, en tredjedel av pojkarna.

Ser vi dem? Lyssnar vi på dem?

Jag hoppas det.

Taggar: Otaggad
Träffar: 132 0 Kommentarer

fuck you till avgrunden

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 18 mars 2018
i Bloggen

Om du stirrar in i avgrunden länge nog så kommer avgrunden att stirra tillbaka in i dig.

Ungefär så skrev Nietzsche, och även om jag inte är så överdrivet förtjust i Nietzsche återkommer jag ofta till just den tanken. Stirrar man länge nog in i det skrämmande och hotfulla stirrar det plötsligt och oväntat rakt tillbaka in i en själv, ser alla ens rädslor, all ens ångest och oro.

Ofta känner man till sina avgrunder, försöker utforska och utmana dem, tror att man kan hantera dem. Tills de som sagt en dag spänner sina kalla, uttryckslösa ögon rakt in i ens egna. Vägrar att vika undan.

Min första avgrund är att jag aldrig riktigt kan vara helt här och nu, att jag alltid är här och nu OCH långt framför eller en bit bakom mig själv. I drömmar och planer. Eller i minnen. Att jag gång på gång måste tvinga mig själv att komma ihåg: Livet är här och nu ... det är regn och sol, glädje och sorg, skratt och tårar, stress och vila. Pendelresorna fram och tillbaka, tråkiga möten, träningspass, undervisning hela dagarna från 9 till 16, väckningslarmet 5.10 och allt där emellan.

Min andra avgrund är känslan av otillräcklighet och oförmåga. Att den känslan alltid kommer när man har garden nere. Och när den kommer går det inte att värja sig, för exakt i det ögonblicket när den kommer åt en är man lite för trött, lite för svag, lite för osäker. Slår hårt och direkt. BAAM.

Tänker ibland att som tonåring kunde jag välja ett  grundsinnestillstånd. Välja kläder, musik, böcker, bilder, smink och hår som passade det. Och att det var och fortfarande är något som lite grann förväntas av tonåringar.

Men som vuxen väljer sinnestillstånden mig. Obarmhärtigt. Omvärldens förväntan är en neutral yta, under ytan ligger alla sinnestillstånd som inte är lagom positiva långt inne i bröstet och magen. Gömda.

Skulle vara så skönt att åtminstone då och då få bejaka sina sinnestillstånd fullt ut. Blänga surt under lugg, sätta på arg musik, klä sig i helsvart, smälla i dörrar, klampa med kängorna mot golvet. Säga fuck you till avgrunden. Högt och tydligt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 174 0 Kommentarer

väntar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 14 mars 2018
i Bloggen

Väntar på respons på manus.

Mejlade det till förlaget i januari, skrev själv att det inte var någon brådska att återkomma om det, men väntar så klart ändå.

Och manusresponsväntan är en väldigt speciell sorts väntan.

Man skriver och skriver och skriver mot en deadline som man antingen har fått i förväg eller satt upp för sig själv. Man lever sina karaktärer, lever sin text. Har med dem inuti huvudet som en tjatig kör oavsett allt annat som pågår i livet, slår upp laptopen så fort man har en stund över, sitter tålmodigt med dem, timme efter timme. Ger dem tid, kärlek och uppmärksamhet.

Sedan släpper man taget. Skickar iväg dem. Tvingas pausa, för man kan ju inte fortsätta att ändra och utveckla så länge förläggaren läser. Har själv ingen aning om hur väl texten håller, för man har levt i den och med den så länge själv. Kan varenda skiljetecken, känner karaktärerna, miljöerna, relationerna och intrigerna utan och innan.

I den väntan finns det inget mer man kan göra. Bara avvakta. Hoppas på ett "Ja, den håller!". Eller åtminstone ett "Lite finslipning och bearbetning bara, så kör vi!". Oroa sig för "Nej, den håller inte alls."

Precis i väntan är det nästan omöjligt att veta vilket. Man kan ha en magkänsla, men den handlar ofta mer om ens egna önskemål och nervositet än om en rationell bedömning av den egna produkten.

Så jag fortsätter att vänta, men börjar lite grann ångra att jag skrev att det inte var någon brådska.

Inte för att det egentligen är särskilt bråttom alls, utan mest för att väntan börjar skava och gnaga, fylla huvudet med sitt småtjat. Nu då? Kanske idag! Har du kollat mejlen? Kanske ligger det något i skräpposten? Bifogade du ens manuset? Tänk om de har glömt dig ... Eller mejlade din respons till någon annan! Hur lång tid är egentligen ingen-direkt-brådska? En månad? Två? Mer?

Att bara vila i väntan. Det är svårt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 179 0 Kommentarer

fungera och prestera

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 12 februari 2018
i Bloggen

De senaste åren har jag jobbat med ett romanprojekt som handlar om ett hockeylag. Eller, egentligen jobbat med ett romanprojekt om hur ett antal människor fungerar och presterar (eller inte) tillsammans i grupp.

I lördags var det match, tredje matchen på en vecka, för "mitt" SHL-lag (alltså inte mitt påhittade, utan mitt riktiga). Inte mycket kvar av grundserien, väldigt viktiga poäng för att gå till slutspel, för att få hemmafördel i slutspel, för att åtminstone komma till play-in, för att undvika kval.

Så vad gör mitt lag?

Förlorar.

Förlorar lördagens match, förlorade de två matcherna innan dess.

Fyra kedjor med vuxna vältränade män som lever, tränar, andas hockey varje dag, som har som yrke att göra mål. Fyra backpar med lika vuxna, vältränade män som har som yrke att i samverkan med målvakten skydda det egna målet. Drygt tjugo man som inte kan göra mål, inte kan försvara sig själva, inte kan hitta ett gemensamt spel.

I sex-sju år har jag undersökt, försökt förstå och i ord gestalta ett lag, de enskilda spelarna och den mentalitet som blir summan av grupp och individer.  Ändå är det så svårt att begripa hur ett lag helt kan tappa sitt självförtroende, underprestera, bokstavligen kollektivt låsa sig när det gäller som mest.

Som lärare jobbar jag alltid med grupper på ett eller annat sätt, vet att varje grupps liv är en färskvara, något man ständigt måste förhålla sig till, hantera, forma och aktivt leda.

Gruppens liv och energi, gruppens önskan att prestera och förmåga att samarbeta är så klart beroende av de enskilda medlemmarnas förmåga och motivation, men också av något mer. Något starkare och betydligt svårare att sätta fingret på. Ett kollektivt mål, ett kollektivt självförtroende, en kollektiv identitet. Ett verkligt "vi" istället för jag-du-han-hon-de-ni.

Jag tror själv att den kollektiva grundkänslan måste komma från rötterna, oavsett om det handlar om en klass, en arbetsgrupp eller ett lag. Finns det starka rötter och en solid grund klarar gruppen det mesta.

I lördags gick jag hem fylld av förlust och besvikelse, idag tror och hoppas jag ändå igen. På den grupp jag räknar som min. Och jag tänker att ledarskap ofta inte handlar lika mycket om att dra, gå i täten och peka långt som att hålla handen under, hejda fall och lyfta. Oavsett vad.

Taggar: Otaggad
Träffar: 196 0 Kommentarer

Flow

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 21 januari 2018
i Bloggen

Flow.

Träningsflow. Kreativt flow. Jobbflow. Livsflow.

Periodvis kommer det bara. Man slukas upp av det man gör, slutar vara medveten om sig själv, slutar reflektera över själva aktiviteten. Springer utan en tanke, utan trötthet, utan uppfattning om tid. Skriver som i trans. Jobbar på utan att bryta för kaffepaus, utan att behöva sträcka ut kroppen eller gå på toa, känner hur det ena länkar i det andra som leder till det tredje. Ansträngningslöst. Och med total känsla av kontroll.

Älskar verkligen när det händer. Både stunderna av fullt flow och perioder av övergripande flow när det allra mesta flyter på och känns lätt. Min pappa har däremot alltid varit misstänksam mot flow. På den tiden han sprang långt och mycket avbröt han alltid löprundan om han kom in i ett flowtillstånd. Sa att han inte trodde att hjärtat skulle klara av det, var rädd för att huvudet skulle lura kroppen (eller kanske kroppen lura sig själv) att överanstränga sig och gå över gränser som blev farliga.

Förmodligen beror våra olika känslor inför fenomenet på olika personligheter. Eller på att jag har mina flowtillfällen i en tid och ett sammanhang där det är helt accepterat att gå in i sig själv och sin egen upplevelse. Där man förväntas bejaka sin subjektiva känsla. Att pappa som yrkesmilitär istället hela tiden skulle ha alla sinnen fullt närvarande och aktiva, förväntades tänka och agera logiskt och rationellt i alla situationer.

Glädjer mig hur som helst åt att jag har ett bra vardagsflow just nu. Går upp fem varje morgon utan att vara trött, tränar en och en halv timme innan jobbet, har bra struktur på dagarna, är full av kreativa idéer, skriver mycket på kvällarna. Inget potentiellt farligt flow ens en gång, bara bra energi i ett stabilt flöde.

Så jag ger mig helt hän åt det.

För jag vet ju också att flowperioder alltid tar slut. Att man plötsligt en morgon hellre sover lite längre, att det tar emot att byta om och gå till gymmet eller springa, att alla idéer känns dåliga och tråkiga, att man utan att kunna hejda sig själv slösurfar eller tv-tittar bort en massa värdefull tid.

Kanske skulle man ändå kunna odla sitt framtida flow genom att verkligen bejaka det man redan har?

Förmodligen inte, men är åtminstone verkligen väl värt ett rejält försök.

Taggar: Otaggad
Träffar: 272 0 Kommentarer

Helt utan buller och bång

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 05 januari 2018
i Bloggen

När något man längtat efter länge till slut händer tänker man att det ska vara med lite buller och bång. Ett slags crescendo och en stor urladdning. Inte att man sitter i ett par gamla mjukisbyxor med en låg grå himmel och regn utanför fönsterrutan och bara sätter punkt.

Jag har skrivit på samma manus så otroligt länge. Inte regelbundet, utan mer ryckvis när jag har haft tid och tillräckligt mycket överskottsenergi. Skapat mina karaktärer och deras relationer, lämnat dem ett tag, återkommit till dem, utvecklat dem, förändrat deras förutsättningar. Vägt individer mot kollektivet, tagit bort och lagt till.

Det har blivit ryckvis eftersom jag samtidigt har jobbat mycket på mitt vanliga jobb. Eller mina vanliga jobb, som det har blivit under åren då manuset växt fram. Skolan som jag var med och byggde upp, formade utifrån pedagogiska idéer, elevsyn och fantasi. Skolan där jag var ett halvår efter att den första lagts ner. Min nuvarande skola, som på många sätt är den bästa hittills, där jag först var rektor i tre år och sedan valde att återgå helt till undervisning. Där jag har alla mina inspirerande elever, fyra klasser i svenska plus mina skrivare.

Det var det sista beslutet som gjorde att jag fick plats för mitt eget skrivande igen. Att jag kunde lägga min fritid och min pendlingstid på ett halvfärdigt manus istället för på schemaläggning, tjänstefördelning, budget och all övrig administration.

Idag på förmiddagen har jag satt punkt. Tvåhundra färdiga sidor. Helt utan buller och bång, helt utan crescendo och urladdning. Bara ett mentalt yeees, kanske en stor kopp svart kaffe tillsammans med sonen A som sitter i andra soffan och skriver en cripteoretisk analys av Anton Corbijns Control, ett glas vin senare ikväll.

Efter helgen kommer nästa utmaning. Att våga dela med sig av texten, öppna upp för synpunkter, tankar och kritik. Bland det läskigaste som finns, tycker jag nog själv. Men - man ska kriga det som skrämmer, särskilt om det bara finns inom en själv. Annars blir man aldrig en större och klokare människa.

Taggar: Otaggad
Träffar: 310 0 Kommentarer

tankar om året som snart är slut och vad jag vill, hoppas och tror om kommande år

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 01 januari 2018
i Bloggen

Typiskt nog lägger vårt wifi av samtidigt som jag ska börja formulera mina tankar om året som snart är slut och vad jag vill, hoppas och tror om kommande år.

Alltså skriver jag för hand.

Det finns fördelar med det också. Till exempel att man tänker efter innan man skriver något, ifall man inte vill ha sidan full av överstrykningar, pilar och marginalklottrade extrameningar.

Så jag tänker efter ett tag. På bra saker och dåliga saker, på saker som jag inte riktigt minns och på hur mycket svårare det blir att skilja på åren när man själv är vuxen och ens barn stora. Förr var det "året när jag började högstadiet", "året jag tog studenten", "året när barnen föddes" osv. Nu är det bara år. Sifferkombinationer som tickar på ett steg i taget.

Spontant upplever jag att 2017 har präglats av terrordåd, av en impulsstyrd president med grandios självbild, av en ökning av unga män som dödar andra unga män, av en hårdnande och mer oförsonlig ton på nätet, av kvinnor som fått nog av gamla maktstrukturer med sexuella anspelningar, trakasserier och övergrepp. Av bilder på mänskligt lidande, av kränkande ord, av svarta rubriker.

Självklart önskar jag mig en fredligare värld 2018. En värld där män inte trakasserar kvinnor, där människor slipper leva i fattigdom, där konflikter blir lösta istället för att eldas på och växa, där världsledare inte hetsar varandra som hormonstinna tonåringar, där unga män inte attackerar varandra med vapen för att skrämma, markera och hämnas, ett samhälle där alla känner sig delaktiga, respekterade och viktiga.

För egen del hoppas jag kunna prioritera rätt, både i vanliga dagliga livet och mer övergripande. Jag hoppas också på ett år med balans och harmoni - hälsa, liv, bra mental energi.

Om man får önska vilt och själviskt firar jag dessutom gärna SM-guld både i hockey och fotboll 2018. Tycker att det är dags nu, både för det ena och det andra.

Taggar: Otaggad
Träffar: 201 0 Kommentarer

24 december, klockan är 7.30

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 24 december 2017
i Bloggen

24 december, julafton. Klockan är 7.30. Sitter på en stol vid spisen, benen uppdragna, datorn balanserad någonstans mellan låren och magen, skriver, rör om i julgröten och har koll på bröd som snart är färdiga i ugnen.

Sociala medier svämmar över av glittriga granar, lysande stjärnor, fint inslagna paket och mat. Stressade multitaskande ofixade människor håller sig utanför bildflödet.

Mörkt ute fortfarande, stilla på det där sättet som det blir i städer på helgdagar.

För exakt en vecka sedan var jag i Berlin. Snabbesök med falafel, snöfall från grå himmel, sejdelöl, billiga kläder, punkkonsert mitt i natten i lägenheten över gatan, turkiskt kaffe, julblingade gator och torg. Tredje advent. Ett år efter lastbilsattacken mot julmarknaden vid Gedächtniskirche, Chanukka med stor menorah vid Brandenburger Tor, tidig morgonvandring genom förintelsemonumentet. Julmarknaden vid Gedächtniskirche var i full gång. Liksom vid Alexanderplatz och Potsdamer Platz. Polisbevakning och avspärrat runt den gigantiska sjuarmade ljusstaken. Tystnade och stillhet i gångarna mellan cementblocken i minnesmonumentet.

För berlinborna måste erövra julmarknaden igen. Måste gå ut och huttrande stå och dricka Glühwein, prata, umgås, köpa korv, surkål och julkaka. Måste ha en jättemenorah mitt i regeringskvarteret, mitt bland alla turister. Och måste ha en stor minnesplats över de judar som dödades under förintelsen. Det finns inga alternativ om de vill fortsätta leva i en öppen, levande, mångfacetterad stad.

Hemma igen lyssnar jag på en dum debatt om att en samtyckeslag inte skulle göra skillnad. Den kvinnliga debattören raljerar: "Jaha, ska man ladda ner en app och godkänna att man vill ha sex med mobilt bank-id kanske?" Hennes röst blir lite för skarp, lite för hög, motdebattören suckar och jag väser inombords på min crossmaskin där jag samtidigt försöker träna.

Nej, självklart ska man inte ha en app, inget mobilt bank-id. Kanske kan några logiska exempel göra det hela lite enklare:

Jag kan swisha pengar, låna ut mitt kreditkort, ge bort pengar frivilligt. Om jag inte gör det, utan någon tar pengarna ändå, använder våld, hot eller på annat sätt tvingar eller lurar till sig pengarna så kallas det stöld eller rån.

Samma sak om jag vill ge bort en mobiltelefon, en kamera eller en ny Parajumper-jacka - då är det en present. Tar någon telefonen, kameran eller jackan ändå är det också stöld eller rån.

Jag kan sparra eller gå en match i någon kampsport, bli schysst tacklad i hockey. Om någon sparkar, slår eller knuffar ner mig i annat sammanhang kallas det misshandel.

Jag tror att det är få människor som har svårt att skilja mellan frivilliga gåvor och stöld eller rån, lika få som har svårt att skilja mellan en arrangerad boxningsmatch och en misshandel. Om två personer i varje steg, utan påtryckningar, visar att beröringar är önskade och uppskattade, finns ömsesidigt samtycke, annars inte. Och jag tror inte att det är något större problem för någon att uppfatta vilket. Det kräver bara normal lyhördhet för mänskliga signaler.

Nu har gryningen kommit, gröten är klar, brödet gräddat, tankarna som trängts i huvudet skrivna. Ska lämna stolen vid spisen, springa mina 15 km, förtränga städning och mat, påminna mig själv om det fina med en högtid som åtminstone i grunden ska handla om godhet, givmildhet och medmänsklighet.

Taggar: Otaggad
Träffar: 205 0 Kommentarer

Igår

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 02 december 2017
i Bloggen

Igår fick ena sonen nyckeln till sin första lägenhet. Äldst med en minut, först att flytta hemifrån. Stolar, porslin, täcken, lampor i en växande hög i hörnet av biblioteket under veckan. Nu ivägfraktade till studentkorridoren i ett första lass, i morgon dags för nästa.

Brorsan dammsuger Hemnet. Jämför, räknar, drömmer. Kan välja mer kritiskt - har mindre bråttom och en vettig inkomst - men är definitivt på väg även han.

December, mörkt och ganska kallt. Åker riktigt tidig buss varje morgon, skriver hela vägen eftersom jag har fått överta en iPad av sonen F. Ser fram emot den halvtimmen varje dag. Alldeles tyst och kolsvart på övervåningen i expressbussen förutom läslampan ovanför mitt säte och det lätta klickandet från tangentbordet. Ingen internetuppkoppling, inget annat som distraherar. I stort sett klar nu med ett manus som jag har jobbat med i många år, och det känns både som en enorm lättnad och ganska skrämmande. Fixar till, knyter ihop, rundar av. Börjar försiktigt tänka lite nytt.

Har som alla andra följt metoo-inläggen, uppropen och debatten. Det har varit så många historier från så många olika branscher och ingenting förvånar mig. Det skrämmer och äcklar, gör mig arg och ledsen. Men förvånar inte alls. Oavsett sammanhang tror jag att det händer de flesta flickor, tjejer och kvinnor så många gånger att de knappt orkar minnas. Det händer i skolan, på universitetet, i arbetslivet, på krogen. I låglöneyrken, i kreativa yrken, bland chefer, på verkstadsgolvet, i näringslivet, på institutioner. Över allt, hela tiden. Värsta läsningen var inte oväntat under hashtaggarna utanskyddsnät och intedinhora.

Är oerhört skönt att inte ha varit inbjuden på kulturklubb eller hängt i kretsarna runt några kulturprofiler. Allt helt enkelt inte ha stått i beroendeförhållande till män med makt i branschen. Samtidigt är det också resultatet av att jag hela tiden har varit vaksam. Undvikit vissa sammanhang, tackat nej till vissa saker, tänkt strategiskt istället för att låta mig smickras och bländas av komplimanger eller framgång. För de finns ju överallt och hela tiden. Män som håller armen om, män som måste komma onödigt nära, män som tar på en, män som ger tvetydiga komplimanger och kommentarer. Nästan alltid subtilt - så att man är överkänslig om man säger ifrån. Som markeringar, som ett sätt att förminska och ifrågasätta.

Jag lever i en familj med män, är ofta i manliga miljöer, umgås mycket med män. Och det har ju ett pris även att vara en av grabbarna. Man måste låta saker och ting rinna av en, man får inte bli känslosam, man ska skämta, vara snabb och vass i sina kommentarer.

Det maktspel som många män ägnar sig åt tar helt enkelt en hel del tid, energi och glädje, oavsett om det gör en till ett offer eller om man spelar med. Det tvingar en att tänka sig för, hitta strategier, förklara och ursäkta sig, hävda sitt kroppsliga revir.

Men jag känner ju också hur många bra män och killar som helst. Kloka, reflekterande, jämställda, ödmjuka. För det finns strukturer baserade på genus i samhället, men det finns inte någon kollektiv skuld. Var och en måste ta ansvar för sig själv och sina egna handlingar, det är varje individ, hans/hennes världsbild och handlingar som tillsammans skapar samhället och dess strukturer.

Taggar: Otaggad
Träffar: 265 0 Kommentarer

Hösten 2017, ett halvt sekel

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 30 oktober 2017
i Bloggen

Hösten 2017.

Hösten då nazister organiserade sig för att marschera genom Göteborg.

Hösten då spansk polis gick till våldsamt angrepp mot folkomröstande katalaner, då regionparlamentet utropade Kataloniens självstyre och regeringen i Madrid bara några timmar senare avsatte den katalanska regionregeringen och upplöste parlamentet.

Hösten då en 64-årig amerikan barrikaderade sig med 23 vapen på ett hotellrum i Las Vegas, pricksköt genom sitt fönster och dödade ett sextiotal personer, skadade över femhundra.

Hösten då IS självutropade huvudstad Raqqa föll.

Hösten då #metoo nästan över en natt blottlade outtalade könsbaserade maktstrukturer och enskilda män som systematiskt utnyttjat sina ställningar för sexuella trakasserier. Unga, medelålders och gamla kvinnor delade historier om återkommande kommentarer, attityder och konkreta handlingar men också om regelrätta övergrepp.

Rent metrologiskt har det varit en mild höst. Vacker. Full av sådana där dagar som man föreställer sig när man tänker på höstpromenader och utflykter. Soliga, med blå himmel och krispiga gula löv på träden och på marken. Mänskligt har den dock känts rätt kylig.

Just idag, i skarven mellan hösten 2017 och vintern som närmar sig med frost, några minusgrader och alltför tidiga juldekorationer, fyller jag ett halvt sekel och det känns både skrämmande och fascinerande på en gång. Åldern i sig är inte mycket att göra åt – den är ju inte en egenskap utan något som händer med varje år man har levt – men balansen mellan ens inre kärna (själen, personligheten eller vad man nu vill kalla den) och den yttre tiden blir allt mer ostadig.

Tankar och känslor är i stort sett samma som när jag var fem-tio-femton-tjugo-tjugofem år gammal. Jag tycker om ungefär samma saker, ogillar det samma som jag alltid har gjort. Samtidigt är det inte alls samma värld nu som då. Stormakter och allianser har kommit och gått, ledare, konflikter och politiska preferenser likaså. Allt som så mycket kretsar omkring idag - internet, sociala medier, smarta telefoner, streamingtjänster - hade jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi när jag var tonåring.

Ibland när jag inte riktigt känner igen mitt eget ansikte i spegeln funderar jag över vilken ålder jag egentligen har känt mig mest hemma i. Som har stämt bäst överens med insidan.Om det var barndomen med den oändliga gränslösa fantasin, alla historier och lekar som hela tiden fyllde hela mitt huvud. Om det var de unga osäkra åren, innan jag riktigt begrep vem och hur jag ville vara. Eller de unga nästan-on-top-of-the-world-åren, plugga-och-flytta-hemifrån-åren, yngst-på-jobbet-åren, småbarnsåren ...

Det finns så många perioder i ens liv, så många olika förutsättningar, så många olika saker som står i fokus. Och när man ser tillbaka går de så otroligt fort. Vips är man tonåring, vips är man vuxen, vips är man förälder, vips är barnen vuxna, vips har man sina karriärmässigt bästa år bakom sig.

För att slippa tänka allt för mycket på vips-kedjan och hela livet tar jag en lång löptur i höstsolen och ett nästan lika långt hett bad. Sedan ska jag laga god mat med många ingredienser och lång koktid, läsa en bra bok medan maten puttrar på spisen, bjuda de närmaste på middag. Att gå med dagen och det man tycker om är alltid ett säkert kort, alldeles oavsett tid, period och yttre förutsättningar.

Taggar: Otaggad
Träffar: 311 0 Kommentarer

obefintlig impulskontroll, frågetecken, utropstecken

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 23 september 2017
i Bloggen

Två dagars fortbildning om obefintlig impulskontroll, beteendestörningar, luststyrdhet, depression, ångest och bekymrande skolfrånvaro. På tåget hem från Stockholm kliver en tjej i tjugoårsåldern på som uppvisar det mesta av det som teoretiserats av psykologer, kuratorer och skolledare under dessa dagar. Hon pratar i telefonen hela tiden, kommenterar högljutt sitt eget beteende och allt annat smått och gott som rör sig i huvudet.

Fan, jag har ju egentligen inte biljett till det här tåget ... nä, ett senare tror jag ... eller buss ... JAG vet inte ... men jag SKA i alla fall åka med .. nu tar jag av mig mössan och jag har mössfrisyr hahaha ... nu tar jag av mig jackan det gör jag alltid på tåg ... undrar hur många tatueringar jag har egentligen ... en två ... tolv ... men de är fula.

Hon lägger på en stund, tar ett par selfies, med och utan mössan, öppnar en öl, sedan en till och en tredje direkt efter den. Ringer upp någon igen.

Ja nu har jag suttit här och SMUTTAT på några öl i en timme så jag är SALONGSBERUSAD ... mmm, jag har en kvar men jag är så jävla sugen så jag tar den också nu ... (öppnar den fjärde ölen och dricker en stund parallellt ur två burkar) Alla andra här bara efterblivar sig ... det är bara jag som, du vet, plattar håret, knäcker några öl, lever lite ... öööh, nu börjar jag känna igen mig ... det är ju ... eh ... öschöta ... öschöta ... du vet, öschöta fitt ... äh, jag vet inte vad det heter ... fan va bögigt ...

Pendlade själv mellan att tycka att det ändå är en liten aning befriande med en tjej som beter sig som en störig grabb, medvetenheten om alla grundfunktioner som hon faktiskt saknar och vad det måste innebära för henne, och att bara rulla med ögonen mentalt för att hon är så jobbig.

Efter att hon nästan missat stationen snubblade hon till slut av tåget med en ryggsäck och systempåsen med pantburkar i ena handen, telefonen i andra. Hög arg röst med lätt sliriga konsonanter.

Hallå!? Jag är här nu! Var fan är du?!

I morse läste jag om polisens förberedelser inför NMR-demonstrationen nästa vecka i Göteborg, att en extra jättearrest byggs upp som ska kunna svälja runt 300 personer, att det finns risk för att kommunikationssystemet Rakel slås ut, att poliser som var med vid EU-toppmötet 2001 inte vill jobba kommande helg.

När det gäller demonstrationsfrihet och ansökan om tillstånd står det på polisens hemsida:

Mötes- och demonstrationsfriheten regleras i 2 kap. 1 § regeringsformen.

Det innebär inte att man överallt eller vid alla tidpunkter har rätt att demonstrera. Rätten att mötas och demonstrera får begränsas i lag, men bara om det är nödvändigt, till exempel på grund av ordning, säkerhet eller med hänsyn till trafiken.

Mötes- och demonstrationsfrihet är självklara och viktiga grundpelare i en demokrati, men det känns onekligen som att Ordningslagen och arrangörens ansvar för god ordning har vägt väldigt lätt den här gången. Alldeles oavsett alla andra tveksamheter, frågetecken och utropstecken omkring just den här demonstrationen och åsikterna bakom den.

Hockeyvinst idag, fotbollsderby i morgon. Två plus två timmar med mycket lite impulskontroll.

Taggar: Otaggad
Träffar: 314 0 Kommentarer

fotbollsderby, shl-premiär, viktigt på riktigt

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 16 september 2017
i Bloggen

Förra helgen brittsommarsöndag. Fotbollsderby i Stockholm. Satt i tunn tröja med solen i ansiktet och svarta Gucciglasögon. Klarblå himmel, grönvita flaggor och stortifo, bengaldoft över arenan, talkörer och sång. Full av förväntan, glädje och nervositet.

Idag brittsommarlördag och SHL-premiär. Inte på plats i Karlstad, utan tittar på tv:n med solblänk i skärmen och spelovana ögon. Är så varje höst och vår när man går från fotboll till hockey, från hockey till fotboll. Tar några matcher att vänja sig vid matchstruktur, tempo och spelarnummer.

Trots två helger i rad med 17-18 grader i luften kryper hösten allt närmare. Mörkret ligger kvar lite längre för varje dag, luften har kyliga stråk, blir råkall framåt kvällarna, solljuset är inte längre skarpt utan mjukt och gulaktigt. Mättat.

Även om jag alltid har älskat hösten tar årstidsväxlingen emot. Mer och mer för varje år. Tittar avundsjukt på vänners uppladdade bilder från sena semesterresor, drömmer om bad och långa varma sandstrandsdagar.

Vet att jag egentligen älskar gula löv, krispig hög luft, mörka kvällar med spöregn och levande ljus, att kunna ha min höstparkas, stickade tröjor och kängor igen, att det finns svenska äpplen, kantareller och solgula satsumas. Ser fram emot höstfilmer som The Square och It.

Men ändå tar det emot. Att gå upp när det fortfarande är mörkt, att stressa, pendla tio mil om dagen, att bli blöt och frysa.

Apropå It, som hade premiär i Sverige förra veckan, har en hel del artiklar och inlägg om clownrädsla spridits på sociala medier. Förra året sågs clownutklädda skrämmare både här och där, en del uppfattades som aggressiva och våldsamma, andra bara som läskiga. Nu ryktas det om Pennywise-kopior i biosalongerna och professionella clowner oroar sig för en ny clownskräckvåg.

Det är så symptomatiskt för vår tid. Att människor klickar på och delar otäcka clowner, konstiga partytrick och kungafamiljen när det finns så mycket på riktigt viktigt att oroa sig för och engagera sig i. Klimathotet. Miljöförstöringen. Världsfattigdomen. Brott mot mänskligheten. Kapprustningen på Koreahalvön.

Halvvägs in i tredje perioden och cluben har reducerat 0-2-underläge till 2-2 i den pågående premiärmatchen. Klappar högt för mig själv, lägger undan datorn, ska fokusera på spelet de sista åtta minuterna.

Apropå riktigt viktigt, stort och smått, förnuftigt och känslostyrt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 337 0 Kommentarer