Bloggen

This is some blog description about this site

Sköna snubbar. Och inte så sköna.

Dokumentären Det slutna sällskapet . Ser den på mobilen medan jag trampar upp för den ena backen efter den andra på crossmaskinen. Gymmet är nästan tomt. Bara två småsköna snubbar som tränar spinning back-kicks på säcken. Det går så där för dem, men de har gott självförtroende, förklarar högt hur man ska göra, snubblar och skrattar. Två vanlig...
Fortsätt läs mer
  18 Träffar
  0 Kommentarer
18 Träffar
0 Kommentarer

upprepningar eller överraskningar

På SVT visas bilder på torget i Raqqa Rondellen där människor halshöggs Där huvuden sattes upp på stängslet Där det nu planeras en fontän Och gräsmattor Så att människorna Lättare ska glömma I ett offentligt samtal om frihet Berättar en kvinnlig författare på flykt Från Bangladesh Om våldtäkter, machetemord på öppen gata Om fjorton dödade bloggare,...
Fortsätt läs mer
  33 Träffar
  0 Kommentarer
33 Träffar
0 Kommentarer

i den omedelbara närheten av världens mäktigaste man

En kvinna berättar om att hon utsatts för ett sexuellt övergrepp på en skolfest när hon var femton år gammal. Övergreppet begicks av en jämnårig kille, nu mera ledamot av USA:s högsta domstol, och hans vän.

Den utsatta kvinnan är idag över femtio, professor vid ett amerikanskt universitet. Hon berättar om hur de höll ner henne, försökte få av hennes kläder, skrattade åt henne.

Kavanaugh förnekar det hela, och någon vecka senare står en annan man, världens mäktigaste, framför en stor folkmassa vid ett partimöte i Mississippi. Inför jublande åskådare driver han med den utsatta kvinnan, härmar hennes svar och det han uppfattar som brist på svar. Radar upp allt som kvinnan inte minns, avslutar med: "I had one beer, that's the only thing I remember."

Publiken jublar, skrattar och klappar.

Strax därefter svärs Kavanaugh in i högsta domstolen och världens mäktigaste man tar tillfället i akt att framföra en offentlig ursäkt för "the terrible pain and suffering" som Kavanaugh och hans familj fått utstå: "What happened to the Kavarnaugh family violates every notion of fairness, decency and due process." Världens mäktigaste man kallar den utsatta kvinnans anklagelser för "hoax set up" av "evil people".

Fortsätt läs mer
  93 Träffar
  0 Kommentarer
93 Träffar
0 Kommentarer

Bajen bärs magi

Oktobermåndag. Mörk och småkall. Fyra matcher utan seger i september. AIK har ryckt ifrån i serieledningen, Peking gått förbi.

Det står 2-0 till Bajen mot IFK Göteborg på Nya Söderstadion när Kennedy byts in. En dryg kvart kvar av sista halvleken. Han joggar in på sitt vanliga kennedyvis. Med sin begagnadebilarförsäljarfrisyr, full av hjärta och självklarhet trots att han har varit bänkad väldigt många matcher den här säsongen. Det är ändå hans lag, hans plan, hans supportrar. Han hälsas med "oh ah Kennedy, oh ah Kennedy" redan när han börjar värma upp.

När Hammarby så får ett frisparksläge kliver han fram precis som han har gjort hundratals gånger förr, skjuter bollen rakt i mål från trettio meters håll. Ett drömmål.

Redan där är magin i stort sett fullbordad. Den spelare som är lagets absolut viktigaste kulturbärare gör exakt det som har gjort honom till en levande klubblegend. Exakt det varje supporter aldrig kommer att glömma och alltid fortsätter att drömma om.

Men det tar inte slut där. På samma självklara vis löper Kennedy fram till publiken för att fira, någon kastar ner en öl, han fångar den i steget, lyfter den mot munnen utan att spilla, tar en rejäl klunk i nästa steg, fortsätter in bland supportrarna, låter sig omringas och kramas.

Fortsätt läs mer
  90 Träffar
  0 Kommentarer
90 Träffar
0 Kommentarer

Första Bokmässan - en dag i tre delar

Jag har aldrig tidigare varit på Bokmässan, varken som författare eller som vanlig besökare.

Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag alltid har haft svårt för den kommersiella sidan av bokbranschen. Den som gör att verk idag allt oftare kallas "berättelse", som gynnar enkel dramaturgi, tydliga karaktärer, författare med stora egna plattformar på sociala medier, oklara avtal. Eller kanske för att det är mycket folk, trångt och högljutt. Många som vill ses och höras, ännu fler som vill få en glimt författarkändisarna. Men förmodligen kanske mest för att det helt enkelt är en dålig tid på terminen att vara borta från mitt vanliga jobb.

I år debuterade jag i alla fall som mässbesökare, med fyra skrivarelever i släptåg.

Del I

Åker dit med tåg. Tidigt morgontåg från Linköping, frukost, kaffetermos, bok och skrivgrejer i knäet eftersom just detta tåg inte har några bord. Byte till nytt tåg i grådisigt Katrineholm. På samma plattform står Leif GW. Känns som många mässbesökare på detta tåg. De allra flesta sitter till exempel och läser under resan. Klassiker, borde-läsa-böcker, nya-i-framkant-böcker. En del skriver också. Eller jobbar igenom manussidor.

Fortsätt läs mer
  82 Träffar
  0 Kommentarer
82 Träffar
0 Kommentarer

rädda människor, farliga människor, förakt för svaghet

Rädda människor blir lätt farliga människor.

Rädsla gör oss ängsliga och oroliga, sätter förnuftet ur spel, gör att paniken tar över. Rädsla är en instinkt, lika ofta irrationell som rationell.

Vi blir rädda av konfrontationer och hot, av känslan att inte höra till eller risken att förlora något. Vi blir rädda när vi känner oss trängda, när vi inte kan kontrollera eller förstå det som händer omkring oss.

Rädda människor blir ångestfyllda. De kan bli aggressiva eller passiva. Rädsla skalar bort vår fantasi och empati.

Insikten om vad rädsla gör med människor har alltid funnits med mig på jobbet. Känner sig elever trygga och sedda, är allt som händer omkring dem begripligt och något så när meningsfullt, förstår de vad som förväntas av dem och känner sig delaktiga, då har jag en bra, harmonisk, öppen och nyfiken grupp att jobba med.

Fortsätt läs mer
  114 Träffar
  0 Kommentarer
114 Träffar
0 Kommentarer

generation superlativ

Bästa! Finaste! Vackraste!

Generation superlativ på sociala medier, bland soluppgångar och solnedgångar, bara fötter mot sand och hav, solglitter, vita leenden, palmer, bruna ben och immiga glas.

Generation superlativ som lägger upp väl valda godbitar ur sina liv tillsammans med kommentarer som finaste vännerna, bästa utsikten, vackraste du, älskade syster/man/barn, godaste maten är bred rent åldersmässigt. Framför allt handlar det nog om livsstil och attityd, igenkänning, socialt nätverk och kollektiva mål. Eller kanske medvetenheten om den snabba exponeringstiden varje inlägg har: Min fantastiska man! Mina underbara barn! Godaste frukosten! Skönaste kvällsdoppet!

På sommaren blir det extra många sådana inlägg - det är lite fascinerande, men väcker också mycket tankar. Om ensamhet, utanförskap och vårt oändliga behov av uppskattning, men också om språklig torftighet. Min gamla svensklärare strök tjocka röda streck under superlativer, uppmanade till exakthet och nyansering. Och på universitetet fnös lärarna åt superlativsjuka, krävde att vi skalade av och tonade ner.

Men så klart är det frestande. Och lätt att falla in i. För vi vill ju alla vara finast och bäst, omgivna av det vackraste och skönaste. Och om det känns oöverstigligt lockar motsatsen. Delningar av märkliga forskningsrön och undergångstexter, kaosskapande.

Fortsätt läs mer
  105 Träffar
  0 Kommentarer
105 Träffar
0 Kommentarer

staden lyser

Torsdag. Går genom Stockholm i värmen, ser staden lysa i rött, orange, gult, grönt, blått och lila. Bussar, butiker, restauranger och caféer flaggar för mångfald, respekt och tolerans. I paraden på lördag kommer politiska partier, myndigheter, organisationer och privatpersoner att aktivt manifestera sitt stöd för mänskliga fri- och rättigheter.

Blir glad över att påminnas om att jag lever i ett samhälle där polisen, vården, domstolarna, fackföreningarna, idrottsklubbar, banker, finansinstitut, kommuner och kriminalvården går med i prideparaden, där det finns en god grund och god vilja för att fortsätta utvecklas mot öppenhet, tolerans och inkludering.

Det gör mig också glad att vi tar mycket av det här för givet. Att det har blivit en självklarhet för oss. Att vi utgår från att gator, butiker, restauranger och bussar ska regnbågsflagga, att myndigheter, olika sorters organisationer och företag ska samlas för att visa engagemang och solidaritet.

För det jag ser i Stockholm under promenaden från Centralstationen, via Drottninggatan och Hamngatan, genom Gamla Stan och Södermalm bort till Hornstull är verkligen ingen självklarhet över allt i världen. På många platser är de mänskliga fri- och rättigheterna kraftigt begränsade, det är farligt och straffbart att uttrycka könsidentitet och/eller att ha sexuella relationer med någon av samma kön. Enligt Internationella PEN är homosexualitet kriminaliserad i mer än 70 länder. I minst åtta länder kan den fortfarande bestraffas med döden. Våld, diskriminering, hatbrott och dödshot är vanliga i länder där lagar och policys kriminaliserar könsidentitet och samkönade relationer. Detta påverkar i sin tur också yttrandefriheten - författare, konstnärer, musiker, filmare, forskare och journalister tystas, attackeras, trakasseras och straffas.

På Dissidentbloggen (#24, 2017) som ges ut av Svenska PEN finns bra och viktigt material, både i form av fakta och genom texter skrivna av författare och journalister som inte kan verka fritt i sina egna länder (https://www.dissidentblog.org/sv/artiklar/hbtq-och-yttrandefrihet)

Fortsätt läs mer
  98 Träffar
  0 Kommentarer
98 Träffar
0 Kommentarer

undergången kommer med fulla uteserveringar och badstränder

I klimatdystopierna kommer undergången med regn och stormar, med flodvågor och orkanvindar, med nya istider. I verkligheten kommer den med medelhavshetta, med fulla uteserveringar och badstränder, med tropiska nätter och ljummet havsvatten. Den kommer med skogsbränder och eldningsförbud, den kommer med illröda väderkartor och en strålande sol på molnfri himmel.

Jag har som vuxen alltid varit en vackert-väder-fascist. Är det sol ska man gå ut. Man ska gärna komma ut tidigt och stanna ute så länge som möjligt. Man ska bada i sjö eller hav om man kan, äta frukost, lunch och middag utomhus ifall det går.

Men sommaren 2018 skrämmer. Jag har börjat hålla mig inomhus längre stunder i taget, tar siesta mitt på dagen, blir glad när molnen drar ihop sig vid horisonten, hoppas på regn och en vanlig svensk sommardag på 15-20 grader.

Margaret Atwood skrev i The Handmaid's Tale: "We lived, as usual, by ignoring. Ignoring isn't the same as ignorance, you have to work at it. Nothing changes instantaneously: in a gradually heating bathtub you'd be boiled to death before you knew it."

Första gången jag läste de meningarna tolkade jag dem politiskt. Efter de senaste veckorna tänker jag bokstavligt - fan, det är nu det händer, nu kokar vi.

  114 Träffar
  0 Kommentarer
114 Träffar
0 Kommentarer

I juli 2018

Kommer hem efter en vecka i Spanien. En vecka med medelhavsljus och medelhavsvärme, med medelhavsbad och medelhavssol, med siesta, starkt kaffe och bocadillos med manchego och tomater.

När vi landar har Sverige besegrat Schweiz i VM-fotbollens åttondelsfinal. Klockan är 23, kvällen skandinaviskt blå, vi möter glada män i landslagströjor. Kvartsfinal mot England på lördag, och det har verkligen blivit en VM-sommar som -94.

Läser Sally Rooneys Conversations With Friends på balkongen. Den lakoniska tonen påminner mig lite grann om Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Tycker om det unga avmätta, de ständiga axelryckningarna och ironin, samtidigt som jag saknar verklig nyfikenhet, engagemang och äkta känslor. Frånvaron av känslor, mer än inför sig själv, sin egen yta och hur andra uppfattar den ytan präglar många människor, verkliga och fiktiva, idag.

I twitterflödet ser jag hur männniskor blir hotade, trakasserade och punktmarkerade under politikerveckan i Almedalen. Stefan Lövén säger: ”Vem kommer att vilja engagera sig för sitt samhälle i framtiden, vem vill synas i tv, skriva artiklar eller ens spela fotboll, om du riskerar att drabbas av detta avgrundsdjupa hat, detta totala mörker?” Under citatet ett kommentarsfält fyllt av just hat och förakt.

Ett samhälle där människor väljer att ta ett steg tillbaka istället för att försvara grundläggande fri- och rättigheter, där de väljer bort att ens försöka göra sitt bästa, där de inte vågar eller orkar med att uttrycka sina åsikter eller ta kampen för det de tror på känns inte särskilt lockande. Då har vi med ett jättekliv närmat oss det samhälle som beskrivs i Margaret Atwoods The Handmaids Tale, där tjänarinnorna håller sina ögon nedslagna, läpparna stängda och så långt som möjligt försöker begränsa sig till förutbestämda fraser som Under his eye och Blessed be the fruit.

Fortsätt läs mer
  124 Träffar
  0 Kommentarer
124 Träffar
0 Kommentarer

Ser vi dem? Lyssnar vi på dem?

Det har funnits mycket att skriva om den senaste tiden. Sådant som väckt tankar och känslor. Sådant som har irriterat och upprört. Upplevelser som har gett energi och inspiration. Utmanat både positivt och negativt. En hel del som har dränerat.

Skulle självklart ha skrivit om mitt möte med New York. Staden som jag drömt om sedan jag var tonåring. Som bekräftade, charmade och inspirerade. Om fotbollspremiären och dagens derby. Om krisen i Svenska Akademien och hela den märkliga kultur som har lett fram till den. Om målgruppstänk och försäljningspotential kontra det fria, kreativa, utmanande, nytänkande kulturskapandet.

Nu blir det till slut en helt annan text. En text som kommer från känslor av vemod, sorg och vrede.

För en dryg vecka sedan kom nyhetsflashen om att Aviciis död. Reaktionerna var direkta. Chock och sorg till att börja med, sedan reflektioner omkring hur vi bemöter en person som öppet berättar om psykisk ohälsa, ångest och orimlig press.

Det är lätt att engagera sig, visa sorg och empati, när en ung känd människa väljer att avsluta sitt liv. En människa som har gjort musik som de flesta av oss har positiva, roliga minnen till, som har jobbat med musiker och producenter över hela världen, som har skänkt flera miljoner till olika välgörenhetsprojekt och engagerat sig i kampen mot trafficking.

Fortsätt läs mer
  170 Träffar
  0 Kommentarer
170 Träffar
0 Kommentarer

fuck you till avgrunden

Om du stirrar in i avgrunden länge nog så kommer avgrunden att stirra tillbaka in i dig.

Ungefär så skrev Nietzsche, och även om jag inte är så överdrivet förtjust i Nietzsche återkommer jag ofta till just den tanken. Stirrar man länge nog in i det skrämmande och hotfulla stirrar det plötsligt och oväntat rakt tillbaka in i en själv, ser alla ens rädslor, all ens ångest och oro.

Ofta känner man till sina avgrunder, försöker utforska och utmana dem, tror att man kan hantera dem. Tills de som sagt en dag spänner sina kalla, uttryckslösa ögon rakt in i ens egna. Vägrar att vika undan.

Min första avgrund är att jag aldrig riktigt kan vara helt här och nu, att jag alltid är här och nu OCH långt framför eller en bit bakom mig själv. I drömmar och planer. Eller i minnen. Att jag gång på gång måste tvinga mig själv att komma ihåg: Livet är här och nu ... det är regn och sol, glädje och sorg, skratt och tårar, stress och vila. Pendelresorna fram och tillbaka, tråkiga möten, träningspass, undervisning hela dagarna från 9 till 16, väckningslarmet 5.10 och allt där emellan.

Min andra avgrund är känslan av otillräcklighet och oförmåga. Att den känslan alltid kommer när man har garden nere. Och när den kommer går det inte att värja sig, för exakt i det ögonblicket när den kommer åt en är man lite för trött, lite för svag, lite för osäker. Slår hårt och direkt. BAAM.

Fortsätt läs mer
  213 Träffar
  0 Kommentarer
213 Träffar
0 Kommentarer

väntar

Väntar på respons på manus.

Mejlade det till förlaget i januari, skrev själv att det inte var någon brådska att återkomma om det, men väntar så klart ändå.

Och manusresponsväntan är en väldigt speciell sorts väntan.

Man skriver och skriver och skriver mot en deadline som man antingen har fått i förväg eller satt upp för sig själv. Man lever sina karaktärer, lever sin text. Har med dem inuti huvudet som en tjatig kör oavsett allt annat som pågår i livet, slår upp laptopen så fort man har en stund över, sitter tålmodigt med dem, timme efter timme. Ger dem tid, kärlek och uppmärksamhet.

Sedan släpper man taget. Skickar iväg dem. Tvingas pausa, för man kan ju inte fortsätta att ändra och utveckla så länge förläggaren läser. Har själv ingen aning om hur väl texten håller, för man har levt i den och med den så länge själv. Kan varenda skiljetecken, känner karaktärerna, miljöerna, relationerna och intrigerna utan och innan.

Fortsätt läs mer
  219 Träffar
  0 Kommentarer
219 Träffar
0 Kommentarer

fungera och prestera

De senaste åren har jag jobbat med ett romanprojekt som handlar om ett hockeylag. Eller, egentligen jobbat med ett romanprojekt om hur ett antal människor fungerar och presterar (eller inte) tillsammans i grupp.

I lördags var det match, tredje matchen på en vecka, för "mitt" SHL-lag (alltså inte mitt påhittade, utan mitt riktiga). Inte mycket kvar av grundserien, väldigt viktiga poäng för att gå till slutspel, för att få hemmafördel i slutspel, för att åtminstone komma till play-in, för att undvika kval.

Så vad gör mitt lag?

Förlorar.

Förlorar lördagens match, förlorade de två matcherna innan dess.

Fortsätt läs mer
  230 Träffar
  0 Kommentarer
230 Träffar
0 Kommentarer

Flow

Flow.

Träningsflow. Kreativt flow. Jobbflow. Livsflow.

Periodvis kommer det bara. Man slukas upp av det man gör, slutar vara medveten om sig själv, slutar reflektera över själva aktiviteten. Springer utan en tanke, utan trötthet, utan uppfattning om tid. Skriver som i trans. Jobbar på utan att bryta för kaffepaus, utan att behöva sträcka ut kroppen eller gå på toa, känner hur det ena länkar i det andra som leder till det tredje. Ansträngningslöst. Och med total känsla av kontroll.

Älskar verkligen när det händer. Både stunderna av fullt flow och perioder av övergripande flow när det allra mesta flyter på och känns lätt. Min pappa har däremot alltid varit misstänksam mot flow. På den tiden han sprang långt och mycket avbröt han alltid löprundan om han kom in i ett flowtillstånd. Sa att han inte trodde att hjärtat skulle klara av det, var rädd för att huvudet skulle lura kroppen (eller kanske kroppen lura sig själv) att överanstränga sig och gå över gränser som blev farliga.

Förmodligen beror våra olika känslor inför fenomenet på olika personligheter. Eller på att jag har mina flowtillfällen i en tid och ett sammanhang där det är helt accepterat att gå in i sig själv och sin egen upplevelse. Där man förväntas bejaka sin subjektiva känsla. Att pappa som yrkesmilitär istället hela tiden skulle ha alla sinnen fullt närvarande och aktiva, förväntades tänka och agera logiskt och rationellt i alla situationer.

Fortsätt läs mer
  328 Träffar
  0 Kommentarer
328 Träffar
0 Kommentarer

Helt utan buller och bång

När något man längtat efter länge till slut händer tänker man att det ska vara med lite buller och bång. Ett slags crescendo och en stor urladdning. Inte att man sitter i ett par gamla mjukisbyxor med en låg grå himmel och regn utanför fönsterrutan och bara sätter punkt.

Jag har skrivit på samma manus så otroligt länge. Inte regelbundet, utan mer ryckvis när jag har haft tid och tillräckligt mycket överskottsenergi. Skapat mina karaktärer och deras relationer, lämnat dem ett tag, återkommit till dem, utvecklat dem, förändrat deras förutsättningar. Vägt individer mot kollektivet, tagit bort och lagt till.

Det har blivit ryckvis eftersom jag samtidigt har jobbat mycket på mitt vanliga jobb. Eller mina vanliga jobb, som det har blivit under åren då manuset växt fram. Skolan som jag var med och byggde upp, formade utifrån pedagogiska idéer, elevsyn och fantasi. Skolan där jag var ett halvår efter att den första lagts ner. Min nuvarande skola, som på många sätt är den bästa hittills, där jag först var rektor i tre år och sedan valde att återgå helt till undervisning. Där jag har alla mina inspirerande elever, fyra klasser i svenska plus mina skrivare.

Det var det sista beslutet som gjorde att jag fick plats för mitt eget skrivande igen. Att jag kunde lägga min fritid och min pendlingstid på ett halvfärdigt manus istället för på schemaläggning, tjänstefördelning, budget och all övrig administration.

Idag på förmiddagen har jag satt punkt. Tvåhundra färdiga sidor. Helt utan buller och bång, helt utan crescendo och urladdning. Bara ett mentalt yeees, kanske en stor kopp svart kaffe tillsammans med sonen A som sitter i andra soffan och skriver en cripteoretisk analys av Anton Corbijns Control, ett glas vin senare ikväll.

Fortsätt läs mer
  378 Träffar
  0 Kommentarer
378 Träffar
0 Kommentarer

tankar om året som snart är slut och vad jag vill, hoppas och tror om kommande år

Typiskt nog lägger vårt wifi av samtidigt som jag ska börja formulera mina tankar om året som snart är slut och vad jag vill, hoppas och tror om kommande år.

Alltså skriver jag för hand.

Det finns fördelar med det också. Till exempel att man tänker efter innan man skriver något, ifall man inte vill ha sidan full av överstrykningar, pilar och marginalklottrade extrameningar.

Så jag tänker efter ett tag. På bra saker och dåliga saker, på saker som jag inte riktigt minns och på hur mycket svårare det blir att skilja på åren när man själv är vuxen och ens barn stora. Förr var det "året när jag började högstadiet", "året jag tog studenten", "året när barnen föddes" osv. Nu är det bara år. Sifferkombinationer som tickar på ett steg i taget.

Spontant upplever jag att 2017 har präglats av terrordåd, av en impulsstyrd president med grandios självbild, av en ökning av unga män som dödar andra unga män, av en hårdnande och mer oförsonlig ton på nätet, av kvinnor som fått nog av gamla maktstrukturer med sexuella anspelningar, trakasserier och övergrepp. Av bilder på mänskligt lidande, av kränkande ord, av svarta rubriker.

Fortsätt läs mer
  239 Träffar
  0 Kommentarer
239 Träffar
0 Kommentarer

24 december, klockan är 7.30

24 december, julafton. Klockan är 7.30. Sitter på en stol vid spisen, benen uppdragna, datorn balanserad någonstans mellan låren och magen, skriver, rör om i julgröten och har koll på bröd som snart är färdiga i ugnen.

Sociala medier svämmar över av glittriga granar, lysande stjärnor, fint inslagna paket och mat. Stressade multitaskande ofixade människor håller sig utanför bildflödet.

Mörkt ute fortfarande, stilla på det där sättet som det blir i städer på helgdagar.

För exakt en vecka sedan var jag i Berlin. Snabbesök med falafel, snöfall från grå himmel, sejdelöl, billiga kläder, punkkonsert mitt i natten i lägenheten över gatan, turkiskt kaffe, julblingade gator och torg. Tredje advent. Ett år efter lastbilsattacken mot julmarknaden vid Gedächtniskirche, Chanukka med stor menorah vid Brandenburger Tor, tidig morgonvandring genom förintelsemonumentet. Julmarknaden vid Gedächtniskirche var i full gång. Liksom vid Alexanderplatz och Potsdamer Platz. Polisbevakning och avspärrat runt den gigantiska sjuarmade ljusstaken. Tystnade och stillhet i gångarna mellan cementblocken i minnesmonumentet.

För berlinborna måste erövra julmarknaden igen. Måste gå ut och huttrande stå och dricka Glühwein, prata, umgås, köpa korv, surkål och julkaka. Måste ha en jättemenorah mitt i regeringskvarteret, mitt bland alla turister. Och måste ha en stor minnesplats över de judar som dödades under förintelsen. Det finns inga alternativ om de vill fortsätta leva i en öppen, levande, mångfacetterad stad.

Fortsätt läs mer
  251 Träffar
  0 Kommentarer
251 Träffar
0 Kommentarer

Igår

Igår fick ena sonen nyckeln till sin första lägenhet. Äldst med en minut, först att flytta hemifrån. Stolar, porslin, täcken, lampor i en växande hög i hörnet av biblioteket under veckan. Nu ivägfraktade till studentkorridoren i ett första lass, i morgon dags för nästa.

Brorsan dammsuger Hemnet. Jämför, räknar, drömmer. Kan välja mer kritiskt - har mindre bråttom och en vettig inkomst - men är definitivt på väg även han.

December, mörkt och ganska kallt. Åker riktigt tidig buss varje morgon, skriver hela vägen eftersom jag har fått överta en iPad av sonen F. Ser fram emot den halvtimmen varje dag. Alldeles tyst och kolsvart på övervåningen i expressbussen förutom läslampan ovanför mitt säte och det lätta klickandet från tangentbordet. Ingen internetuppkoppling, inget annat som distraherar. I stort sett klar nu med ett manus som jag har jobbat med i många år, och det känns både som en enorm lättnad och ganska skrämmande. Fixar till, knyter ihop, rundar av. Börjar försiktigt tänka lite nytt.

Har som alla andra följt metoo-inläggen, uppropen och debatten. Det har varit så många historier från så många olika branscher och ingenting förvånar mig. Det skrämmer och äcklar, gör mig arg och ledsen. Men förvånar inte alls. Oavsett sammanhang tror jag att det händer de flesta flickor, tjejer och kvinnor så många gånger att de knappt orkar minnas. Det händer i skolan, på universitetet, i arbetslivet, på krogen. I låglöneyrken, i kreativa yrken, bland chefer, på verkstadsgolvet, i näringslivet, på institutioner. Över allt, hela tiden. Värsta läsningen var inte oväntat under hashtaggarna utanskyddsnät och intedinhora.

Är oerhört skönt att inte ha varit inbjuden på kulturklubb eller hängt i kretsarna runt några kulturprofiler. Allt helt enkelt inte ha stått i beroendeförhållande till män med makt i branschen. Samtidigt är det också resultatet av att jag hela tiden har varit vaksam. Undvikit vissa sammanhang, tackat nej till vissa saker, tänkt strategiskt istället för att låta mig smickras och bländas av komplimanger eller framgång. För de finns ju överallt och hela tiden. Män som håller armen om, män som måste komma onödigt nära, män som tar på en, män som ger tvetydiga komplimanger och kommentarer. Nästan alltid subtilt - så att man är överkänslig om man säger ifrån. Som markeringar, som ett sätt att förminska och ifrågasätta.

Fortsätt läs mer
  311 Träffar
  0 Kommentarer
311 Träffar
0 Kommentarer

Hösten 2017, ett halvt sekel

Hösten 2017.

Hösten då nazister organiserade sig för att marschera genom Göteborg.

Hösten då spansk polis gick till våldsamt angrepp mot folkomröstande katalaner, då regionparlamentet utropade Kataloniens självstyre och regeringen i Madrid bara några timmar senare avsatte den katalanska regionregeringen och upplöste parlamentet.

Hösten då en 64-årig amerikan barrikaderade sig med 23 vapen på ett hotellrum i Las Vegas, pricksköt genom sitt fönster och dödade ett sextiotal personer, skadade över femhundra.

Hösten då IS självutropade huvudstad Raqqa föll.

Fortsätt läs mer
  357 Träffar
  0 Kommentarer
357 Träffar
0 Kommentarer