Beyonce

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 08 mars 2016
i Bloggen

Beyonce illustrerar en ledartext på temat jämställdhet idag. Texten handlar om kvinnors rätt att "omfamna sin femininitet". Att ha korta kjolar, djupa urringningar, smink, smycken och fixade frisyrer. Som Beyonce.

Jo, kvinnor har absolut rätt att klä sig hur de vill, att vara hur snygga som helst. Känner man sig tveksam om det kan man läsa Jennifer Clemens En bön för de stulna för att få ett extra perspektiv.

Kvinnor har också rätt till lika lön för lika arbete, till sina egna kroppar, till att vara ute - ensamma eller tillsammans med andra - när de själva vill, till sin egen ekonomi, till utbildning och till att deras kroppar inte ses som vapen i krig och konflikter.

Jag ser ett problem i att symbolen för "lyckad" kvinna även ur ett jämställdhetsperspektiv är extremt framgångsrik, ung och vacker artist.

Kvinnor har all rätt till att vara unga, snygga, framgångsrika och feminina. De har all rätt till karriärer och pengar. De har också rätt att vara lite äldre, alldagliga, ointresserade av kläder och frisyrer och utan speciella talanger. Att vara som Beyonce. Eller inte alls.

Taggar: Otaggad
Träffar: 503 0 Kommentarer

I onsdags var det 27 januari

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 30 januari 2016
i Bloggen

I onsdags var det 27 januari, Förintelsens minnesdag. Förintelsen som blev en industri. Som skulle tillintetgöra ett folkslag, en "ras", men också människor med vissa åsikter, funktionshinder, "avvikande" sexuell läggning och könsidentitet.

27 januari är en dag för påminnelse om vad avhumanisering och vi-och-dom-tänkande kan leda till. En dag mot främlingsfientlighet och intolerans.

Det har varit riktigt kallt ett tag nu. Både fysiskt och mentalt.

Utomhus töar det igen, inombords fryser jag värre än vanligt. Samhället hårdnar från flera olika håll, på alla plan. Människor flyr. Gränser stängs. Grupper av människor spelas ut mot varandra. Ogrundade kulturella slutsatser blir sanningar. Medborgargarden bildas. Dagen innan en 20-årig grabb ska vittna i en rättegång om ett mordförsök som han själv har utsatts för skjuts han till döds på öppen gata, bara några kilometer från min arbetsplats.

Det är en märklig paradox. Vi lever i ett högteknologiskt samhälle med en lång tradition av yttrande- och åsiktsfrihet, med gratis utbildning och subventionerad vård och omsorg, borde ha alla förutsättningar för att leva väl och vara solidariska mot andra. Ändå växer barn upp i miljöer där kriminella gäng är förebilder, vuxna människor ägnar sig åt systematiskt näthat, andra bildar medborgargarden på gatorna.

Just idag känns det som att värmen är långt borta.

Taggar: Otaggad
Träffar: 538 0 Kommentarer

Om ett par dagar fyller pappa 80

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 22 december 2015
i Bloggen

Här om dagen firade vi min mammas födelsedag, och om ett par dagar fyller pappa åttio.

Åttio som är en rätt hög ålder, men som jag glömmer bort är det, eftersom pappa är som han alltid har varit. Lite försiktigare bara när han ska röra sig snabbt, lyfta tungt eller ta sig fram på ojämna underlag.

Pappa som började jobba på bussarna i Östersund när han fortfarande var ett barn, som blev yrkesmilitär efter lumpen. Som utan att själv vara medveten om det gav mig en bild av att yrkeslivet är något lite smågrabbigt med bilar, flygplan, båtar och helikoptrar, ironiskt skojgnabbande, fältliv, orientering, skidåkning och löpning, kollegor som spelar korpfotboll tillsammans.

Pappa som tog med mig till biblioteket varje lördag och som, förmodligen också omedvetet, fick mig att läsa de flesta av Ed McBains polisromaner om 87:e distriktet redan på mellanstadiet. Som lärde mig att åka slalom och snorkla, men som tyvärr aldrig lyckades få mig att dyka eller crawla ordentligt trots att han verkligen försökte.

Pappa som tillhör en generation där det är naturligt att vara artig, uppmärksam och hjälpsam. Som alltid håller upp dörren för den som kommer efter, som hjälper en på med ytterkläderna när man har varit på besök, som alltid erbjuder sig att bära väskor och kassar, som erbjuder skjuts och sällskap och hjälp med allt möjligt praktiskt även när han inte alls behöver.

Rent historiskt har det hänt mycket på de här åttio åren. Ett världskrig. Ett långt kallt krig, diktaturer som har uppkommit och fallit, länder som har tillkommit och försvunnit, politiska ideologier och block som har vuxit sig starka och sedan luckrats upp. En välfärd som byggts upp och monterats ner. Resvägar som har förkortats, åtminstone tidsmässigt. En enorm teknik- och kommunikationsrevolution.

Första gången pappa åkte på solsemester fick han till exempel först åka bil hela natten från Östersund till Degerfors där han hämtade upp mamma och åt frukost, sedan fortsatte de med bilen från Degerfors till Malmö och avslutade med propellerplan från Malmö till Spanien.

Vid mammas födelsedagsmiddag pratade pappa en hel del om slumpen - om att han en sommar blev förlagd just till Villingsberg utanför Karlskoga, att de en av dessa sommarkvällar åkte ett gäng grabbar till Folkets park i Degerfors, att han hittade tillbaka till huset där mamma bodde. Egentligen var det inte ens givet att han skulle födas och växa upp i Sverige. Farmor och farfar emigrerade till Kanada, men valde sedan efter en tid att flytta tillbaka till Jämtland igen. Det var kanske inte en slump, men inte heller ett helt självklart beslut.

Som sagt, ur ett perspektiv känns åttio år som en ganska lång tid, mitten av trettiotalet som länge sedan, ur ett annat som en snabb blinkning. Pappa som övningskörde med mina grabbar så sent som förra året och inte slutade förrän båda hade tagit sina körkort, som önskar sig en Ipad eller en ny laptop i födelsedagspresent, som envisas med att lära sig alla funktioner på sin smartphone. Som fortfarande går hand i hand på stan med tjejen som han träffade lite av en slump för en bra bit över femtio år sedan.

Taggar: Otaggad
Träffar: 696 0 Kommentarer

Sista-minuten-beställer

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 15 december 2015
i Bloggen

Sista-minuten-beställer julklappar på nätet med soundtracket till Gomorra i hörlurarna. Nuje vulimme 'na speranza /pe campa riman' ... Kan ju inte napolitanska, men speranza borde väl åtminstone betyda hopp.

YB Södermalm har twittrat: Signalementet "moppemusche" efter fickstöld kan te sig skojigt. Mindre skojigt när det visar sig tillhöra en påtänd ensamkommande 14-åring. De flesta förstår tragiken, några börjar direkt tjafsa i kommentarsfältet. Hur vet ni att han är precis 14? Exakt under straffmyndighetsålder? Vilken metod har ni för att fastställa det? Va? Va?

Nobelpris med tillhörande fest förra veckan. Tycker att det är rätt fånigt med alla strikta regler och hierarkier, exkluderings- och inkluderingsmekanismer. Är verkligen noll intresserad av vilken förfäder som har burit vilket diadem eller vilken sorts efterrätt som serveras eller att man helst ska hålla sig så att man inte behöver smyga iväg till toan under sittningen.

Glad ändå att Svetlana Aleksijevitj fick litteraturpriset, att alla tusentals röster som hon samlat kunde spridas så mycket längre än någon av dem nog kunde tro. Har haft "Kriget har inget kvinnligt ansikte" i min läshög sedan i somras. För en gångs skull. Brukar aldrig vara i fas med nobeljuryvalen. Gillar också att Aleksijevitj valde att gå till banketten i långbyxor, att hon förklarade att smycken och håruppsättningar inte passar till de historier hon berättar.

Ett femtiotal meter från mig sänds just nu årets Musikhjälpen. Ett jätteevenemang, upptäckte jag som tidigare gått på illusionen av en ensam liten glasstudio på ett helt vanligt torg.

Klickar ner ytterligare några klappar i varukorgarna, är inne på andra varvet av napolitansk hiphop. En vanlig tisdag i december. Med smått och stort, på gott och ont.

Taggar: Otaggad
Träffar: 736 0 Kommentarer

Estradsamtal Fristad Linköping 8/12

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 05 december 2015
i Bloggen


Taggar: Otaggad
Träffar: 514 0 Kommentarer

stryker sönernas skjortor

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 27 oktober 2015
i Bloggen

Jag stryker mina söners skjortor. Strykjärnet väser stilla, det luktar sköljmedel. Ren, vindtorkad, varm bomull.

Det är inte så ofta jag stryker. Särskilt inte mina söners vita finskjortor. Senast jag gjorde det riktigt noggrant var till deras studentexamen. Sedan lite snabbt någon nyårsafton. Strykning känns som en gammaldags syssla. Något man måste stå stilla och göra, ta sig tid till. Något ovant och ganska jobbigt.

Jag är inte riktigt en mamma som stryker. Saknar tålamod till det. När jag väl måste så drar jag bara snabbt med järnet över fram- och baksidan av plaggen. Lämnar fållar och ärmar småskrynkliga. Jag är inte heller en mamma som bakar bullar eller packar fina picknickkorgar. Inte en mamma som kommer prydlig och i god tid till viktiga möten.

Istället är jag en mamma som helst lagar starka vegetariska indiska grytor, ziti från Sopranos kokbok och tabbouleh, som köper sockerfria delicatobollar proppfulla med sötningsmedel och gör alldeles för starkt kaffe. En mamma som sitter och skriver och skriver och skriver, som går omkring i lägenheten med näsan i en bok, som kan göra hyfsade rundhussparkar och stå i plankan nästan hur länge som helst. Som har koll på ståplatsmode och kan spontanköpa tröjor, jeans, skor och jackor som alltid blir rätt, som lyssnar på politisk hiphop och följer varenda match med favoritlagen, både i fotboll och hockey.

Den här gången stryker jag till svärmors begravning. Killarnas farmor. Låter arbetet ta tid. Vilar i rörelserna. I att få kragarna rätt, snirkla mig förbi knapparna. Tänker på hur varje generation tänker och prioriterar olika, hur det finns en slags tröst i välstrukna rena skjortor, precis som i småkakor bakade på riktigt smör, mat som står och puttrar länge på spisen, stillheten i ett rum som saknar internet, tv och radio, där solen faller in genom gardinerna och de gula löven lyser på träden utanför. En tröst som inte finns i hårda magmuskler, milslånga löprundor, hockeyarenor, ständigt arbete och rastlösa fingrar på datorns tangentbord.

Hänger skjortorna på varsin galge, borstar av svarta kavajer och kostymbyxor, polerar svarta blanka skor. Allt på en rad. Befinner mig i det en stund. I det ordnade, stillsamma. Hinner tänka på saknad och vemod, på åren som har gått sedan de stora sönerna var små killar som sprang omkring på ostadiga ben i farmors trädgård, åt grönfärgade småkakor, åkte skrinda mellan stånden när det var marknad.

Det finns mycket som oroar, skaver och gör ont i samhället just nu. För att orka hålla blicken lyft, öronen öppna och sinnet skärpt behöver man lite stillhet då och då. Behöver tänka på vemod, prioriteringar och tröst. Reflektera över sig själv, vad man tycker, tänker, vill och gör.

Taggar: Otaggad
Träffar: 796 0 Kommentarer

Bara människor. Här och nu.

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 06 september 2015
i Bloggen

Läser och analyserar dramatik. Fem pjäser på en dryg vecka. Strukturer, karaktärer, katharsiseffekter, begreppet grymhetens teater.

Samtidigt flyter barnkroppar i land på stränder i Turkiet.

Fantiserar ihop karaktärer, hittar på relationer och situationer, sitter med gammalhiphop i öronen för att hitta rätt rytm till texten.

Samtidigt kryper människor under taggtrådshinder, försöker ta sig förbi beväpnade gränsvakter, för att komma in i Europa.

Läser en underbar roman, Hanya Yanagihara's A Little Life, dricker starkt kaffe, tänker bara-en-sida-till, bara-en-sida-till.

Samtidigt sätter sig nya människor i sjöodugliga båtar, för att färden över Medelhavet ändå känns mindre farlig än att stanna kvar där man är.

Springer mig trött av fri vilja, för att det är skönt och får mig att må bra.

Samtidigt går desperata människor till fots mot Tyskland.

Skyndar till bussen och åker till jobbet, klagar på att jag är trött, fast jag har det så bra som någon kan önska.

Samtidigt sitter förtvivlade människor fast på stationer och gator, utan att komma vidare. Utnyttjas av flyktingsmugglare. Dör instängda i lastbilar.

Mycket är redan skrivet om den här situationen. Fakta, tankar, känslor och åsikter. Vi vet allt det vi behöver veta för att uppskatta vår egen trygghet, men också för att kunna engagera oss och försöka bidra efter bästa förmåga. Jag hoppas och vill att det engagemang som bilden på treåriga Alan väckte den här veckan inte bara stannar vid hjälp-sms och delningar på sociala medier, utan kan bli en del av våra vanliga liv.

Att vi någonstans kan sluta tänka vi och dom, här och där. Bara människor. Här och nu.

Taggar: Otaggad
Träffar: 590 0 Kommentarer

ett vädjande från Amnesty

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 29 augusti 2015
i Bloggen

Läser ett vädjande från Amnesty som handlar om två unga kastlösa kvinnor från delstaten Uttar Pradesh i Indien. Ett byråd, helt bestående av män, har "dömt" de två kvinnorna - 15 och 23 år gamla - till att först våldtas och sedan tvingas gå nakna genom byn. Kvinnornas "brott" är att deras bror sägs ha rymt med en gift kvinna från en högre kast.

Man går sönder lite inombords varje gång man ser och hör om hur sexualiserat våld används för att straffa, skada och skrämma kvinnor, men också män som står dem nära. Det finns en utstuderad grymhet, en orimlig orättvisa, ett grundläggande förakt för det kvinnliga könet och en märklig syn på både manlig och kvinnlig sexualitet i den situation som beskrivs.

Man får akta sig för att distansera sig, intellektualisera, fokusera på symbolvärden, för varje gång en situation som den i byn i Uttar Pradesh inträffar är den ett resultat av många enskilda människors syn på vad som är rätt och fel, värdefullt och värdelöst, rimligt och orimligt, möjligt eller omöjligt att vara en del av. Och som fenomen förekommer den nu. Och nu. Och nu. I hem, i bostadsområden, i små och stora samhällen, i konflikter mellan regioner, folkgrupper och stater. Igår. Idag. I morgon.

Taggar: Otaggad
Träffar: 808 0 Kommentarer

Remissvar kulturplan 2016-19, region Östergötland

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 22 augusti 2015
i Bloggen

Igår, fredag 21 augusti, var sista dagen för att lämna yttranden på remissversionen av kommande kulturplan i region Östergötland (https://wssext.regionostergotland.se/regsam/Kultur%20och%20kreativitet/Verksamhet/remissversion_kulturplan_ostergotland_2016-2019.pdf). Som regionombud för Sveriges Författarförbund lämnade jag ett åttasidigt yttrande där de viktigaste synpunkterna var följande:

Det finns ett ambitiöst anslag i den del av kulturplanen som behandlar området Litteratur, men min uppfattning är att visionen och innehållet inte är helt genomarbetat. Kort- och långsiktiga mål blandas, och även om litteraturen har ett eget kapitel i planen ligger allt utvecklingsarbete på regionbiblioteket, vilket i sin tur innebär att fria kulturutövare inom ordområdet knyts hårt till institutionen. Detta betyder att det blir en obalans mellan institutionen och de fria utövarna. Om litteraturen verkligen ska vara ett självständigt område är det viktigt att detta är tydligt även i ansvars- och genomförandebeskrivningen.

Positivt är att regionförbundet har tagit hänsyn till SFF’s prioriterade mål och skrivit in dem i kulturplanen. Litteraturen har fått en tydligare roll i denna kulturplan, arvoderings-/ersättningsfrågan finns med liksom fristadsfrågan. Litteraturens egenvärde som konstform tas upp som en utvecklingspunkt, även om den inte behandlas särskilt ingående eller konkret.

Som regionombud för SFF har jag följande synpunkter på skrivningen om litteraturområdet:

- Aktörerna beskrivs på ett sätt där institutioner, professionella utövare och rena privatpersoner (t ex ”föräldrar”) blandas på ett sätt som gör rollerna otydliga. Ett förslag är att se hur aktörerna inom andra kulturområden beskrivs och följa samma modell.

- Sätter att beskriva olika former som litteratur förekommer i idag är också otydligt: ”Idag finns en uppsjö av olika typer av medier på olika sätt.” Fortsättningsvis beskrivs dessa olika medieformer, men även här känns avsnittet inte helt genomarbetat, eftersom man inte får en uppfattning om vilka former som används i regionen och vilka former som är intressanta att utveckla.

- Den vision som presenteras, där att ”ha det bra” som författare i regionen är ett mål att sträva efter, är alldeles för otydlig. Eftersom kartläggningen ”Litteraturens villkor i Östergötland” nämns som en viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet kunde resultatet av den användas för att definiera vad ”ha det bra” skulle innebära mer konkret.

- ”Att lyfta litteraturen som konstområde” och ”Utforma strategier för litteratur, skrivande och läsning i Östergötland” är stora mål som blir otydliga både vad gäller hur de ska genomföras och hur tidsaspekten på genomförandet kan se ut. Det skulle vara en fördel om de kunde brytas ner i delmål. Litteraturen ses dessutom redan som ett etablerat konstområde, men skrivandet som konstform är däremot i behov av att lyftas.

- ”Bidra med stödjande insatser för hur professionella författare och översättare kan medverka med sin yrkeskunskap i olika sammanhang, såsom skola, utbildning, kultur och samhällsdebatt och att de får avtalsenlig ersättning” är också ett omfattande mål som det är svårt att se hur regionbiblioteket ska kunna arbeta med på ett övergripande plan. Sådana mål är inte mätbara om de inte är kopplade till aktiviteter eller ansvar.

- Överlag är målen/utvecklingsområdena mycket olika när det gäller omfattning och innehåll, vilket gör dem svåra att värdera. Det skulle vara en hjälp om man separerade lång- och kortsiktiga mål, eller t ex visioner och mätbara mål som man kommer att arbeta konkret för att uppnå.

- Förutsättningarna för litterärt skrivande i regionen berörs inte, vilket är en brist. En nulägesbeskrivning av hur det är att vara verksam som författare i regionen skulle vara en bra utgångspunkt för övrigt resonemang samt analys av utvecklings- och förbättringsområden. En nulägesbeskrivning av hur det är att vara verksam professionell författare skulle markera en medvetenhet om de ekonomiska och konstnärliga förutsättningar som råder, istället för att fokus ligger på ”extraaktiviteter” som uppdrag och deltaganden i olika sammanhang.

- ”Litteraturens ställning i Östergötland” betonas, när det snarare handlar om det ”litterära skrivandets ställning”, eftersom litteraturen i sig redan har en stark ställning som bland annat bevakas av biblioteksverksamheten.

- Litteratur som kulturområde saknar en samordnare/konsulent som övriga kulturområden har, istället läggs hela ansvaret för bevakning och genomförande av åtgärder på regionbiblioteket, vilket i sin tur innebär att områdena bibliotek och litteratur bara separeras rent textmässigt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 978 0 Kommentarer

Life's but a walking shadow

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 21 juli 2015
i Bloggen

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing

Kommer tillbaka till Macbeth. Gång på gång. Kommer också alltid tillbaka till mina problem med proportioner och perspektiv. Irritationen över att allt ska minimeras och koncentreras, att viktiga saker förvandlas till en slags åsiktstennis, att hastighet går före djup, bredd och kunskap. Före inlevelse, analys och insikt.

Jag vet att det stora hotet mot min egen kreativitet och disciplin är sociala media och ständiga nyhets- och åsiktsflöden. Känslan av att missa något om jag inte har koll, fokus på roliga ögonblick att fånga och dela med sig av, det sociala spelet med vänner och följare. Den här sommaren har jag faktiskt varit kreativ och rätt produktiv, men det har krävt en ständig Pippi Långstrump-dialog med mig själv, där jag har tjatat och skällt. Sagt åt mig att jag inte får surfa runt och låta timmarna rinna iväg, att jag inte behöver wifi när jag är på semester, att en gillning mer eller mindre inte är särskilt viktig, varken åt ena eller andra hållet, att det inte på något sätt är konstruktivt med arenor där viljan att kritisera och missförstå är större än viljan att vidga sina tankebanor och lära sig något nytt av en annan människa.

Jag ser inte Macbeth's tal som allmännihilistiskt utan som en reflektion över ett liv som blivit tomt och meningslöst. Han har offrat sin heder, sin moral, alla sina viktiga relationer och i utbyte fått en tom titel, en krona som är för stor för hans huvud och som har kostat honom alldeles för mycket. Känslan av att livet är ett skuggspel, en tom berättelse, hör ihop med en bristande känsla av meningsfullhet, som i sin tur hör ihop med bristande känsla av begriplighet och hanterbarhet. Klassisk KASAM.

Härom dagen sa en vän som är konstnär att hon har blivit bildtrött, och kanske är det så att jag själv har blivit lite ordtrött. Åtminstone när det gäller starka, hårda, snabba rätt-och-fel-ord om händelser och sammanhang, grupper av människor eller enskilda individer. Sådana ord tappar så snabbt sin betydelse och kraft, ibland kanske på gott, oftast på ont. Hur som helst gör det mig arg och ledsen, för jag vill inte vara ordtrött, vill inte tappa känslan för orden omkring mig.

Idag har jag läst ut Johan Perssons och Martin Schibbyes 438 dagar, tänkt mycket på hur viktig en sådan bok är på många olika sätt och vilken bra bot den är mot just ordtrötthet. Den påminner i varje mening om ordens grundläggande betydelse och värde. Den ger kunskaper och insikter, djupare förståelse och medvetenhet. Den är en total motsats till allt det ytliga och snabba, till det minimala och perspektivlösa.

Har också hjälpt ordlusten på traven genom att lyssna på musik, tittat på filmklipp och foton. Vet att så fort en känsla eller stämning börjar växa fram inombords så börjar jag automatiskt söka ord som jag kan sätta på den, men också att det ofta är lättare att ta avstamp i ett annat konstnärligt uttryck.

Avrundar kvällen med Nick Cave's Jubilee Street. Den officiella videon med Ray Winstone och klippet från slutet av 20 000 Days on Earth. Nynnar med i crescendot, ganska falskt, låter nya ord spira i huvudet:

I'm transforming
I'm vibrating
I'm glowing
I'm flying
Look at me now
I'm flying
Look at me now

Taggar: Otaggad
Träffar: 583 0 Kommentarer

puh

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 23 maj 2015
i Bloggen

Rätt ofta känner jag att jag inte har tid, ork eller möjlighet att följa snabbt uppblossande debatter. Istället får jag försöka rekonstruera dem när det blir en stund över, sätta mig in i argumenten, få en känsla för retoriken, bilda mig en uppfattning. Fördelen med det är kanske att man får en tydligare helhetsbild av problemet och att man själv slipper reagera och agera i affekt. Det mesta är redan sagt när jag något dygn i efterskott får koll på läget. Erfarna debattörer har vridit och vänt på alla fakta, åsikter och känslor, raljerat, kritiserat och briljerat.

Hur som helst har jag nu skummat igenom debatten om kulturmännen, och är återigen fascinerad över hur mycket tid och energi man kan lägga på något ganska självklart. Jo, kvinnor - särskilt unga, vackra och på något sätt utsatta kvinnor - objektifieras alldeles för ofta inom kulturen och även i samhället som helhet. Nej, det är absolut inte bra. Ja, alla människor - män och kvinnor, unga och vuxna, friska eller sjuka, fattiga eller rika - ska ha samma rättigheter att uttrycka tankar och åsikter, men också att i alla olika sammanhang behandlas med respekt och inte diskrimineras. Det är demokratiska grundförutsättningar. Jo, självklart måste man på något sätt förhålla sig till hur man behandlar även sina fiktiva karaktärer och medvetet avväga hur man gestaltar dem i förhållande till det man vill förmedla.

En debatt om kulturmännen engagerar många namnkunniga och i grunden relativt privilegierade människor. Får mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt runt om i världen censureras och förföljs varje dag kulturskapare utan att många rader skrivs om det, varken på debatt- eller kultursidorna. Trakasserier, hot, tortyr, förnedrande straff, fängelse, husarrest, landsflykt, dödsstraff ... Listan kan göras hur lång som helst på såväl namn på utsatta personer som metoder att tysta författare, musiker, filmare, journalister, bloggare och konstnärer.

Med alla olika röster i kulturmännen-debatten samlade känns det lite som att puh! nu hamnar fokus omigen på några kulturpersonligheter, deras olika syn på världen och konsten, men också på deras relationer till varandra mer än på själva problemet. Och omigen önskar jag att blickarna kunde höjas och riktas ännu lite längre bort, att samma engagemang och samma mediala utrymme kunde ges till de som behöver det allra mest.

Taggar: Otaggad
Träffar: 644 0 Kommentarer

fristadsceremoni

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 01 maj 2015
i Bloggen

"Ordet är fritt men inte gratis."

Det är Sveriges Författarförbunds slogan till kampanjen om Ordets värde. Egentligen handlar den kampanjen om professionella skribenters rätt att få avtalsenlig ersättning för sina ord, men för mig är citatet också en påminnelse även om det helt motsatta - att för många människor är ordet verkligen inte alls gratis. På många platser runt omkring i världen är priset för ordet trygghet, hälsa, hem, frihet och i värsta fall till och med livet.

Sveriges Författarförbund är en intresseorganisation för verksamma författare och litterära översättare, som regionombud är mitt uppdrag att bevaka förbundets frågor i Östergötland. En av grundpelarna är just "att ständigt försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt". Ett konkret exempel på det är fristadsfrågan.

Fyra år har gått sedan fristadsmotionen presenterades, i november 2013 röstade kommunfullmäktige ja till att Linköping skulle bli fristad. Det är alltså en lång process som har lett fram till den här dagen och det är fortfarande en del tid kvar innan Linköping står helt redo och praktiskt rustat för att välkomna sin första fristadsförfattare.

Att få se och höra Norrköpings och Jönköpings fristadsförfattare här idag känns som ett fint och viktigt bevis för att alla steg i den här processen verkligen till slut gör konkret skillnad för den individ som får möjligheten att leva och verka i trygghet, om än under en begränsad tid. Ett bevis för att artikel 19 om rätten till åsikts- och yttrandefrihet i FN's deklaration om mänskliga rättigheter betyder något på riktigt.

Det känner jag starkt som ombud för Författarförbundet, som medlem i Svenska PEN och framför allt som en helt vanlig medmänniska och Linköpingsbo.

Igår skrevs avtalet mellan Linköpings kommun och ICORN under. Linköping är alltså officiellt en fristad för en förföljd författare, eller för all del musiker, konstnär, journalist eller bloggare, och kan ta emot en person så snart det praktiska är klart.

Jag försökte formulera mitt tal på de små luckorna av tid som då och då dök upp bland allt det andra som skulle göras veckan innan ceremonin - städa, storhandla, gå igenom deklarationen och momsbilagan innan fjärde maj, tvätta, laga mat, jobba, gå igenom remissversionen av kommande kulturplan, njuta av våren.

Det är lätt att teoretisera över problem, hitta strukturer och förhållningssätt. Lätt att rada upp självklarheter. Jag fastnade till slut i två känslor som jag ville förmedla - dels tryggheten, som jag själv tar för given, i att stå upp inför en publik med politiker och höga tjänstemän och veta att jag faktiskt kan tycka, tänka och säga vad jag vill utan att straffas för det, dels hur mycket det betyder för varje enskild människa som fruktar för sin säkerhet och sitt liv att få en tids trygghet.

Förutom det värde som finns i själva ceremoni var dagens absolut största behållning att få träffa de fristadsförfattare som redan finns i Sverige och påminnas om hur lika vi ändå är och hur grymt fel och orättvist det är att de har fått offra så mycket för ord som jag själv tar för givna.

Den enkla insikten är ofta är den starkaste, och det var också det enkla och nära jag valde att fokusera på i talet. Jag önskar dock att jag hade lagt till en sak efter den sista meningen: Nu hoppas jag att den sista praktiska delen av förberedelserna kommer att gå riktigt fort, för för den som lever under hot, utsätts för våld, frihetsberövas eller systematiskt trakasseras är varje dag, varje vecka, varje månad en evighetslång tid.

Taggar: Otaggad
Träffar: 707 0 Kommentarer

barnets århundrade

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 22 april 2015
i Bloggen

Mitt bidrag till utställningen Skönhet för alla, där 40 utställare tolkade Ellen Key på olika sätt och i olika material. Resultatet kunde ses i Linköping, hösten 2014.

Min utgångspunkt var Ellen Keys tankar omkring barnet och texterna försöker fånga snabba vardagsintryck och minnesbilder hos ensamma pojkar på flykt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 706 0 Kommentarer

måste älska en underdog

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 06 april 2015
i Bloggen

Lång ledig annandag-påsk-eftermiddag. Tittar på The Damned United om Brian Clough's 44 dagar med Leeds Utd och försöker skriva en text om att man måste älska en underdog. Måste älska den som är dömd att förlora, men ändå står upp, visar hjärta och kämpar. Askungehistorierna. De fula ankungarna. David som spöar Goliat. Mot-alla-oddsarna.

Det vilar ett romantiskt skimmer över en underdog, oavsett om det är en person, ett lag eller en hel grupp människor det handlar om. Insikten om sin egen underlägsenhet, vägran att acceptera den. Som när Millwall's supportrar sjunger: "No one likes us, we don't care." När ett hockeylag ligger under med två mål, tar ut målvakten och satsar allt under den sista halvminuten av tredje perioden. Skjuter, kastar sig, tacklar och täcker skott. Slåss för varje sekund, varje centimeter av isen. När filmens Brian Clough marscherar in på Elland Road, förblindad av sin egen känsla av underlägsenhet gentemot Leeds förre tränare Don Revie, och gör sig hatad av både spelare och publik. När han erkänner att det är just det som alltihop handlar om: "Of course it's just about me and Don. Always has been. But instead of putting frowns on your foreheads... you elders of Leeds in your blazers and your brass-fucking-buttons... it should put big white Colgate smiles on your big white faces. Because it means I won't eat, and won't sleep... until I've taken whatever that man's achieved, and beaten it." Som när Harry Potter tar upp kampen mot Voldemort, när Frodo beslutar sig för att ge sig ut på den långa farliga resan för att förstöra den onde Saurons härskarring.

Kanske är det bästa med underdogfenomenet ändå att det förutsätter ett samhälle där det finns möjlighet för den svaga att stå upp mot den starka. Där man uppskattar den lilla som tar upp kampen mot den stora. Applåderar mod och hjärta, även när oddsen borde vara hopplösa. Sverige känns som ett sådant land där en underdog ändå har en ärlig chans, och därför är det extra tungt att läsa Roland Paulsens Vi bara lyder om Arbetsförmedlingen och arbetslinjen, som jag har gjort i påskhelgen. Den ger en tydlig och oförsonlig bild av ett system där det verkligen inte finns någon möjlighet för den som har haft otur, satsat fel, gjort misstag eller blivit sjuk att slåss mot sitt öde. Ett system där den som är dömd att förlora också förlorar, där Askungen aldrig kommer till balen, där ankungen aldrig blir en vacker vit svan, där Goliat mosar David med första slaget. Ett system som är avgörande för så många människors fortsatta liv, för deras självbilder, livsglädje och ekonomiska förutsättningar.

Jo, man måste älska en underdog, det tycker jag verkligen, men framför allt måste man älska ett samhälle som ger underdogen en ärlig chans.

I lördags var det dags för allsvensk premiär för Bajen, klubben som på många sätt har odlat sin egen underdogmyt under många år. Säkert beror det på vilken relation man har till laget, men jag gillar att en kille som Kenta tillsammans med gamla slitna Söderstadion får symbolisera ett fotbollslag som just har tagit steget upp till högsta divisionen igen och ska visa att det verkligen är där det hör hemma. Gillar att hans raspiga röst inleder varje hemmamatch med raderna som fyller bröstet både med värme och kamplust:
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
jag har tron på mig själv på min sida.

 

(foto Bajen Fans)

Taggar: Otaggad
Träffar: 717 0 Kommentarer

som uppskrämda fåglar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 28 mars 2015
i Bloggen

Under veckan

kom våren

tog paus

återvände

utkyld buss

marsljus

tankar flaxar som uppskrämda fåglar

fast inte rädda

bara osorterade

splittrade

och många

EU-migranter

sover vid brofästet

vaknar

när jag löper förbi

med bråttomkliv

i Adidastajts

och med gelinlägg i skorna

för värkande överansträngda hälar

sträcker ut krumma

stela

kroppar

skakar täcken

och filtar

viker ihop

läste rubriker om avhysning

till kaffet

de flaxande tankarna

snuddar vid avstånd

och närhet

drömmar

verklighet

med också vid

snabba åsikter

och önskan att bli sedd

åtminstone för en sekund

vid andrepiloten

som kraschade passagerarplanet medvetet

hur Alpernas bergskedjor

ser ut från luften

i skarpt solljus

med flygplansskuggan

mot ödsliga bergväggar

och nere i branta dalgångar

hur lite vi vet

från en stund till en annan

och hur svårt

det är att acceptera

samtidigt som vi kollektivt

häpnar

över knoppar

spirande grönska

plusgrader

fjärilar

Taggar: Otaggad
Träffar: 620 0 Kommentarer

Nicht ohne Liebe

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 10 mars 2015
i Bloggen

Började skriva på bussen i morse, hann inte klart. För många tankar, för lite tid. Längs med E4:an brunt och gult, jord och torrt gräs, små fläckar av snö, försiktigt spirande grönt.

Långt och tungt träningspass efter middagen igår, sedan två dokumentärer efter varandra på SVT Play. Indiens dotter, Madonnafallet. 23-åriga Joyti som våldtogs, misshandlades och mördades av sex män på en buss i Delhi. Flickor och unga kvinnor som säljs och köps, i Thailand, Rumänien och Göteborg.

Båda dokumentärerna visar patriarkala samhällsstrukturer, starkt kvinnoförakt med systematiska inslag av våld och hot, manlig sexualitet som ett sätt att utöva makt, straffa och förtrycka. Men också fattigdom, brist på utbildning och social utsatthet. I Indien. Thailand. Rumänien. Och Göteborg.

Läste om fattigdom även till morgonkaffet. Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. En annan sorts fattigdom, från ett annat perspektiv. Ändå snarlika känslor. Hopplöshet, destruktivitet, rotlöshet.

Som kontrast till detta en artikel i dagens tidning om västerländska barn och unga som ständigt övervärderas av sina föräldrar och på så sätt utvecklar narcissistiska personlighetsdrag med överdriven självbild, oförmåga att ta kritik, bristande självkännedom.

Tänker på det obehagliga och farliga i den kombinationen. En ojämlik värld där den sociala och ekonomiska makten ligger hos människor som riskerar att utveckla narcissistiska personlighetsdrag samtidigt som den extrema fattigdomen fortfarande är hög och denna fattigdom i sin tur både är en konsekvens av och en orsak till att kvinnor utsätts för våld.

Joyti i Indiens dotter trodde att hon kunde gå på bio och åka buss hem en kväll tillsammans med en vän. De thailändska barnen i Madonnafallet hade i många fall sålts av sina fattiga föräldrar, de unga rumänska kvinnorna hade av kärlek försökt hjälpa sina familjer, pojkvänner och barn.

På sociala media, i mitt eget fb-flöde, genererar olika vårtecken, maträtter och snyggselfies oändligt mycket mer uppmärksamhet än riktigt viktiga filmer som verkligen borde väcka starka känslor och engagemang. Kanske är det konsekvensen av ett forum där man bara kan göra tummen upp, men jag tänker att en så globalt omfattande social plattform ändå borde vara en plats för mer än bara gillningar.

Som bokmärke i Oktober i Fattigsverige ligger en prislapp från den t-shirt min son köpte till mig i Berlin - "Nicht ohne Liebe". En tagline för ett fotbollslag, men samtidigt en påminnelse om det som är viktigt för att orka fortsätta ta in det jobbiga och obekväma, fortsätta engagera sig för det positiva.

Polisen i slutet av Madonnafallet konstaterade att vi måste börja söka svaren och förändringarna hos oss själva och i vårt eget beteende. I Fight Club säger huvudpersonen som förklaring till att han misshandlar en annan ung man till oigenkännlighet: "I felt like destroying something beautiful".

Att inte känna för att förstöra något vackert. Att känna kärlek, åtminstone en smula, istället för hat. Det är en början.


Taggar: Otaggad
Träffar: 838 0 Kommentarer

Populärnyheter och finnyheter

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 17 januari 2015
i Bloggen

Det demokratiska samhället bygger på ett antal fri- och rättigheter där en av hörnstenarna är yttrandefrihet. Jag återkommer till den gång på gång, nu ur ett tillgänglighetsperspektiv. Tillgängligheten är en viktig del av ett väl utvecklat demokratiskt samhälle. Möjligheten att få ta del av fakta, åsikter, tankar, känslor, diskussioner och konstnärliga tolkningar ger oss bättre kunskaper, större insikter och förmåga att se på händelser, människor och företeelser nyanserat och ur olika perspektiv.

Tekniken har gett oss ett samhälle med enorm tillgänglighet till information, och vi kan snabbt och enkelt sprida ord, ljud, bilder och filmer till ett obegränsat antal människor. Det räcker med en telefon och en stunds nätuppkoppling både för att nå ut med eget material och för att få del av det andra vill sprida.

Kampen för det fria ordet är viktig och måste föras oavbrutet, men samtidigt är det ibland skrämmande att se vad vi faktiskt väljer att använda denna frihet till. Dels kan man så klart reagera på olika forum och sociala medier, alla obetänkta, oreflekterade inlägg. Hur en idé, en ogrundad slutsats eller för all del en ren feltolkning kan bli en sanning på till exempel Flashback. En sanning som sprids på ett par timmar och som aldrig kan plockas bort. Kommentatorsfält som som svämmar över av personangrepp och fördomar. Men dels handlar det om att vi nu för tiden aktivt och medvetet måste prioritera i och värdera det dagliga nyhetsflödet på ett helt annat sätt än tidigare.

När det gäller kultur pratar vi om finkultur och populärkultur, och när man går igenom kvällstidningarnas webbnyheter blir det tydligt att det också finns "finnyheter" som handlar om händelser, människor och förlopp som är mer komplexa, som ofta kräver lite förkunskaper, intresse för omvärlden, analys, förståelse för samspel mellan politik, ekonomi och samhällsstrukturer, och "populärnyheter" som handlar om kändisar, intriger i tv-program, monsterfiskar, bantningskurer, misslyckade läppförstoringar. De ligger sida vid sida, presenteras som lika angelägna.

Det är där som tillgängligheten börjar bli ett tveeggat svärd. Vi har rättigheter och möjligheter att ta del av allt detta samtidigt som mängden av nyheter hindrar oss från att hitta fram till det som verkligen är avgörande och viktigt. Det blir svårare att värdera informationen om man först skrollar förbi (eller väljer att läsa om) kändisars näsor/rumpor/frisyrer/semestrar, dokusåpaintriger, just-nu-i-melodifestivalen/såmycketbättre/stjärnornapåslottet, roliga barn, söta kattungar, otäcka insekter i örongångar och sedan ska sätta sig in i ett komplext händelseförlopp eller kritiskt läsa ett vetenskapligt baserat debattinlägg.

Osynlighet och tystnad är så klart ett mycket större problem än överflödet, men tanken gnager sig ändå fast. För den som av olika anledningar har svårt att överblicka större mängder information, som läser långsamt, inte kan koncentrera sig, som ännu inte kan språket på den nivå som nyhetsläsning kräver blir det svårare att överblicka, att sålla och sovra, att värdera och kritiskt reflektera. Det blir svårare att hitta rätt bland primär- och sekundärkällor, svårare att skilja på fakta, grundade eller ogrundade åsikter och känslor.

Att både ha friheten och samtidigt möjligheten att kunna ta del av den fullt ut - där är den svåra balansgången.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 722 0 Kommentarer

hela havet stormar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 07 januari 2015
i Bloggen

 

Enligt de nationella kulturpolitiska målen från 2009 ska kulturen vara dynamisk, utmanande och obunden. Den ska präglas av kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet.

De senaste åren har jag lärt mig en hel del om regional kulturpolitik. Om samverkansmodellen. Om kulturplaner, kulturområden och prioriterade mål. Om att vara fri utövare inom ett område som är beroende av lokala, regionala och nationella riktlinjer och budgetramar. I olika sammanhang pratas det ofta om den berömda ”penningpåsen”, det vill säga den pott pengar som en viss verksamhet har fått sig tilldelad och hur den potten ska fördelas. Premisserna för kulturområdet är ganska enkla. Kulturpåsen är aldrig särskilt stor, verksamheten som den ska finansiera är omfattande och mångfacetterad. Där ryms till exempel bibliotek, länsteatrar, museum, konsthallar, hemslöjd, filmverksamhet och kulturarvsverksamhet, samt därtill en stor mängd andra kulturområden med många olika sorters större och mindre aktörer. Utan källhänvisningar skulle jag dessutom vilja påstå att en mycket stor del av dagens kulturutbud är helt beroende av ideellt arbete – musiker, konstnärer, dansare, författare, skådespelare, filmare, fotografer, illustratörer som drivs av en passion för det de gör, som ständigt hittar nya uttryck och idéer, som envist fortsätter sitt kreativa skapande utan ekonomisk ersättning.

Grunden för den regionala kulturpolitiken ska hur som helst utifrån nationella mål, samverkansmodellen och de regionala kulturplanerna vara långsiktig. Med utgångspunkt i kartläggningar av de olika kulturområdena och riktlinjer från kulturrådet samt i dialog med olika parter ska regionala kulturplaner regelbundet utvecklas. Kulturplanerna är i sin tur en förutsättning för fördelningen av innehållet i ”penningpåsen” till olika områden och aktörer.

I den nya region Östergötland ska kommande kulturplan färdigställas under våren, en process som varit levande under de år som jag själv har varit regionombud för Sveriges Författarförbund, men som nu går in i sin mest aktiva fas.

Med den erfarenheten och kunskapen var det både intressant och skrämmande att följa kulturdebatten i mitten av december, som var allt annat än långsiktig. Först kom ramaskriet när det stod klart att alliansens budget innebar minskade anslag till kulturtidskrifter. Kultursverige protesterade och förslaget ändrades raskt. Anslagen till kulturtidskrifterna blev kvar på bekostnad av den regionala kulturverksamheten. På riksdagens hemsida meddelades detta kortfattat:

Den 18 december beslutade riksdagen att återförvisa kulturutskottets betänkande om fördelningen av pengar i statsbudgeten till kultur, medier, trossamfund och fritid för ny behandling i kulturutskottet. 15 miljoner kronor omfördelas från anslaget bidrag till regional kulturverksamhet till bidrag till litteratur och kulturtidskrifter.

Kulturtidskrifterna räddades alltså i sista sekund och beslutet att istället minska det regionala kulturstödet slog inte tillbaka med samma kraft. Kanske för att regionernas röster inte är lika starka och inflytelserika, kanske för att det var svårt att mobilisera, samla argument och gå in i en ny debatt så snabbt inpå den förra. Det kan jag låta vara osagt.

Kulturtidskrifternas existens är central, liksom den regionala kulturverksamhetens förutsättningar att behålla stor bredd, god konstnärlig kvalitet och tydlig utvecklingspotential. Det ena borde inte utesluta eller konkurrera med det andra. Kulturen som helhet förlorar både på att besparingarna till synes godtyckligt bollas mellan olika områden och på avsaknaden av tydligt konsekvenstänk. Det minsta man kan önska sig är väl ändå att fördelningen av slantarna i den redan ganska begränsade påsen inte upplevs som ett hela havet stormar där musiken stängs av innan alla ens är medvetna om att de är en del av leken.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 675 0 Kommentarer

7 januari 2015

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 07 januari 2015
i Bloggen

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Kan aldrig tas för given, måste erövras och försvaras gång på gång.

Taggar: Otaggad
Träffar: 805 0 Kommentarer

Black Friday

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 28 november 2014
i Bloggen

Dagarna är fulltecknade just nu. Inrutade. Planerade in i minsta detalj. En papperskalender, en telefonkalender. Ibland synkade, ibland inte. Jag inbillar mig att det finns en magisk (eller logisk) gräns för när sådana dagar och veckor blir effektiva, och när mängden uppgifter som ska hinnas med istället hindrar varandra.

Sitter på bussen. Har tänkt att använda tiden till att rätta uppsatser. Istället surfar jag på telefonen. Sitter som alla andra med ansiktet upplyst av det blåaktiga ljuset. Går in på Facebook. Instagram. Privat mejl. Författarmejl. Jobbmejl. Lokaltidningen. Kvällstidningarna. Tiden rinner iväg.

Utanför bussfönstret ligger mörkret och novemberdimman tät. Är arg och irriterad på mig själv för att jag slösar bort dyrbar tid. Samtidigt är det kanske en nödvändighet att uppdatera sig själv, påminnas om vad människor tänker på och engagerar sig i.

Det märkliga är att så mycket av det totala flödet handlar om subjektiva känslor och åsikter. Ung scen östs Marken brinner debatteras fortfarande som om det fanns ett enkelt rätt och fel. Liksom Markus Birro och Expressen. Paradise Hotel och Hollywoodfruar genererar nyhetsrubriker, som om vad en grupp tjugoåringar gör under en period med fri sprit och fritt spelrum för intriger och maktspel skulle vara intressant för någon annan än dem själva.

Överlag får grunda kunskaper, snabba åsikter och okritiska ställningstaganden oerhört mycket plats i det offentliga rummet.

För ett par veckor sedan samtalade jag med en författarkollega som debuterade på femtiotalet. Det var intressant och givande på många sätt, men framför allt blev det tydligt hur mycket som förändrats inom journalistiken och bokbranschen, men också när det gäller synen på bildning, kunskaper och gedigenhet.

Idag är det Black Friday, startskott för julhandeln i USA, som även har börjat sippra över Atlanten och fått mejlen att fyllas med erbjudanden. Fler timmar på dygnet, en renässans för djupa välgrundade kunskaper och en paus från skyttegravstyckande utan möjlighet att reflektera eller få nya insikter står på önskelistan idag.

Taggar: Otaggad
Träffar: 719 0 Kommentarer