samhain och tankar om gammalt och nytt, helhet och delar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 29 oktober 2012
i Bloggen

Den här morgonen har jag tid att sitta med levande ljus i min ganska charmlösa pumpalykta från tidigt nittiotal. Varje år vid den här tiden får den komma fram ett par dagar, innan den åker tillbaka in i skåpet igen.

På onsdag 31 oktober börjar samhain, keltiska nyåret, då sommartiden slutar och går över i vintertid, då det är tid att reflektera över förändringar i livet, avsluta det gamla och påbörja det nya, men också att minnas de döda, eftersom gränsen mellan de levande och dödas världar är som tunnast just då. Just i år har jag haft många anledningar att fundera över förändringar, hur man ska avsluta det gamla på ett bra sätt, välkomna det nya med öppet och vaket sinne. Ibland känns det lättare, ibland svårare.

Hur som helst är jag i mindmap-stadiet i förberedelserna inför tre olika författaruppdrag, med tre olika utgångspunkter - bärande dialog, att hitta formen för sitt berättande och fiktivt kontra autobiografiskt/självbiografiskt berättande. Ofta tänker man kanske inte helt medvetet omkring val av innehåll och berättarteknik i själva skrivprocessen, de tankarna brukar mer dyka upp när man får problem med att uttrycka det man vill eller när man ska kommunicera skrivandet med andra. Jag brukar ofta veta vad jag vill fånga i texten, provar mig fram lite grann, litar mycket på känslan, vill inte "övertänka" för mycket.

Den idé som jag jobbar med nu har dock varit besvärlig och vill inte fastna i ord lika lätt som vanligt. Lösningen har varit att försöka skala ner den till dess grundelement, något som jag inspirerats mycket till av dans och koreografiarbete. Ett par nyckelord och centrala kvaliteter får bli basen som jag sedan kan bygga upp texten utifrån, istället för att börja med det uppenbara i toppen av historien.

Parallellt med detta läser jag i studiesyfte en bok om textanalys, som i detalj går in på hur man kan bryta ner det skrivna i fragment. Från fonetisk nivå, via lexikal och syntaktisk nivå, textnivå, kompositionsnivå och stilnivå till ren innehållsnivå. Har ännu inte bestämt mig för om det är inspirerande eller bara hämmande, men det för mig tillbaka till min första termin som student och hur jag satt då och räknade ut läsbarhetsindex och letade stilfigurer i alla möjligt och omöjliga texter.

Dagen har i alla fall börjat med en bra blandning mellan helhet och delar, idé och resultat, abstrakt och konkret, gammalt och nytt. Kan inte påstå att jag har hittat en balans mellan alltihop än, men å andra sidan är klockan bara åtta på morgonen så det finns gott om tid kvar.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 690 0 Kommentarer

En historia lever eller dör med sitt perspektiv

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 21 oktober 2012
i Bloggen

Har just sprungit bland gula och röda löv, i halvmörkret under de låga molnen, precis som varje dag den här årstiden. Den senaste veckan har det känts som att jag är i en ensam tyst dröm när jag löper genom höstdiset. Det är inte så många människor ute längre, konturerna suddas ut, ljuden dämpas.

Idag har jag sprungit och tänkt på perspektiv, hur en historia lever eller dör med sitt perspektiv. Hur svårt det ibland är att hitta rätt perspektiv, och vilken makt perspektivet har att förändra hela innehållet. Nu jobbar jag med ett nästan totalt perspektivskifte i den text jag skriver, kanske inte så tydligt rent konkret, men åtminstone mentalt. Lite grann känns det som en rejäl penicillinkur, historien piggnar till, börjar växa igen, får ny energi.

Det är det fina med att skriva, att det aldrig blir riktigt färdigt, att man kan fortsätta hitta nya vägar, förändra och utveckla, hitta nya röster, mer innehåll, fler möjligheter. Både när man  medvetet väljer ett nytt perspektiv, eller när man plötsligt får det ändå, helt enkelt för att man utvecklas som människa.

Taggar: Otaggad
Träffar: 695 0 Kommentarer

mitt vanliga jobb

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 17 oktober 2012
i Bloggen

Idag ska jag skriva om något som egentligen inte har här att göra. Vardagen utanför skrivandet. Det riktiga livet. Mitt vanliga jobb.

Mitt jobb har gett mig så otroligt mycket. Utvecklat sidor hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Lärt mig att hantera saker som jag inte visste att jag kunde. Gett mig upplevelser, relationer, insikter, kunskaper och erfarenheter.

17 år av uppbyggnad, utveckling och anpassning. Resor, dansföreställningar, medeltidslajv. Upplevelserum, regnpromenader, interaktiv teater. FN-rollspel, innebandyturneringar, Macbethgestaltningar. Skratt och gråt, magiska ögonblick när människor vågat saker som de aldrig någonsin trott varit möjliga. Alla stolta gånger när studenterna springer ut från skolan, helt färdiga och redo för världen.

Läsåret 2012-13 är skolans sista, till sommaren ska den läggas ner. Jag vill inte påstå att alla erfarenheter, kunskaper och gemensamma minnen kommer att försvinna, för så fungerar det inte. Det jag har lärt mig av arbetet med alla elever som har passerat mig genom åren, från de jättehögpresterande och supermålmedvetna till de med stort skolmotstånd och djup misstänksamhet mot vuxenvärlden, den nyfikenhet och det intresse för människor i allmänhet som alla dessa möten har väckt, det kommer jag alltid att bära med mig. Men de gemensamma referensramarna splittras och blir inte längre en naturlig del av vardagen, och det känns tråkigt och sorgligt.

Oavsett vad man tycker och tänker och känner i ett sådant här ögonblick vill jag fokusera på här och nu. Inte bli arg och bitter och gräma mig över att magiska ögonblick inte går att bokföra eller att siffror är konkreta fakta medan mänskliga värden bara är värme i hjärtat. Jobbet fortsätter trots allt att ge, varje dag och varje stund.

Taggar: Otaggad
Träffar: 869 0 Kommentarer

äntligen, oj eller va

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 11 oktober 2012
i Bloggen

Om ett par minuter meddelas vem som har vunnit årets nobelpris i litteratur. Som vanlig spekuleras, resoneras och vadslås det intensivt, och in i det sista redovisas oddsen för de aktuella författarnamnen.

Priset ger självklart stor ära och en enorm prissumma, men också enorm, krävande och ibland kvävande uppmärksamhet. John Steinbeck beskrev priset som en "dödskyss", Seamus Heaney kallade prestationsångesten och skrivkrampen som följde för "nobelsjukan".

Själv undrar jag fortfarande över det rimliga i att dela ut ett pris för "bästa" litteratur. Borde det inte istället ligga i konstens och litteraturens roll att motverka rangordning och traditionella kvalitetsdefinitioner? Att belöna och uppmuntra gränsöverskridanden och mod? Litteratur har så många olika utgångspunkter och intentioner, skrivs under olika förhållanden och utifrån olika förutsättningar.

Snart kommer beskedet om årets nobelpristagare att levereras inför samlat pressuppbåd och man får väl se om man vill ropa "äntligen", "oj då", "va?" eller något annat. Personligen skulle jag åtminstone just idag helst vilja ropa något om att en del av prissumman och festpengarna istället skulle kunna gå till ett globalt och omfattande arbete för yttrandefrihet, som gör att fler författare kan göra sina röster hörda och så att vi i framtiden slipper se bilder på skottskadade 14-åringar som har uttryckt krav på flickors rätt att gå i skolan.

Taggar: Otaggad
Träffar: 771 0 Kommentarer

Ett löfte till mig själv

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 27 september 2012
i Bloggen

I morgon åker jag till Brighton.

Jag tycker om att komma dit. Varje gång. Det finns så mycket skönhet, så många drömmar, men också mycket trasighet. När man står på stranden ser man Brighton Pier, pulserande av ljus och ljud, med nöjesfältet och fish'n'chipsstånden, pubar och Rock Shops, och det svartnade skelettet av nerbrunna West Pier på samma gång.

Redan vid första andetaget väcks känslan av staden. Den speciella blandningen av avgaser, det salta från havet, matoset från pubar och restauranger, den avrundande sötman.

Sedan synintrycken. Den bedagade skönheten som jag har fångat på så många foton genom åren. De vita husfasaderna längs sea front, stenarna på stranden, havet som är blått eller grönt, grått eller svart, det lite disiga ljuset... Men också alla grå, syrefattiga kontor, alla andrahandsaffäree, lager, center, alla bakgator, utkanter och industriområden.

Någon gång ska jag hitta en historia att skriva om där Brighton passar in. Det är ett löfte till mig själv.

Taggar: Otaggad
Träffar: 772 0 Kommentarer

Upplevelsekompensation

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 25 september 2012
i Bloggen

City Art Link i Lkpg i lördags.

Gick på tre konstutställningar, hörde lite musik och såg en levande teatertrailer, men inte så mycket mer. Vet inte om marknadsföringen har varit tunn eller om jag själv har varit ouppmärksam, men när jag till slut fick tag på ett program insåg jag att det faktiskt var rätt mycket som jag hade missat och som egentligen intresserade mig. Kanske är det så att mycket fortfarande bygger på personliga kontakter och rätt nätverk för att få mer ingående information? Jag hoppas inte det, utan vill gärna att min brist på överblick helt var mitt eget fel, för i annat fall blir det lätt så att lokala kulturevenemang blir mer av en intern angelägenhet för redan frälsta än något som engagerar människor som normalt inte går på utställningar, hittar till lokala designers, lyssnar på livemusik osv.

Helgen avrundades med ett riktigt supermål av Kennedy Bakircioglü, en upplevelsekompensation på hög nivå. Det är verkligen inte alltid som fotbollsmål är vackra, men det här var en estetisk njutning.

Taggar: Otaggad
Träffar: 661 0 Kommentarer

Inte en enda gång hörde jag någon som sa det är omöjligt

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 21 september 2012
i Bloggen

"Att vara professionell kulturskapare i Östergötland" var temat för gårdagens kulturdialog. Förutsättningar utgångspunkten för det scensamtal som jag själv satt med i.

Trots att villkoren är så kärva som de ändå är för många inom kultursektorn så finns det otroligt mycket energi, stolthet och konstruktiva idéer. Inte en enda gång hörde jag någon som sa det är omöjligt - det går inte. Tvärtom. Kanske beror det på att det ligger så mycket passion i botten hos var och en som har satsat på ett skapande yrke, kanske på att man har vant sig vid att inte ta något för givet och lärt sig att se möjligheterna snarare än hindren för att överhuvudtaget komma någon vart.

Även om scenkonstnärernas vardag ser helt annorlunda ut än författarens, musikerns ser annorlunda ut än filmskaparens, bildkonstnärens annorlunda än museichefens så finns samma behov i botten. Önskan efter resurser i form av pengar eller tid, praktiska stödfunktioner, mötesplatser och infrastrukturer, ökade kunskaper hos de som sätter ramarna för verksamheten.

Så länge man har hopp och brinnande vilja, tror jag att man kan må ganska bra som människa. Ibland behöver man påminnas om det.

Rent ekonomiskt finns det ingen anledning för mig att fortsätta skriva. Jag har ett heltidsjobb, kan betala för det jag behöver med min "vanliga" lön.

Däremot behöver jag skriva för att det gör mig lycklig. Det är roligt och meningsfullt, ger mig styrka och energi. Det utvecklar och utmanar mig.

Det där sista sa jag aldrig igår - jag pratade om behovet av delaktighet och att inte bli marginaliserad, om de skeva försörjningsvillkoren och känslan av att man ibland borde vara tacksam för att man överhuvudtaget blir utgiven, men inte om lyckan i själva processen.

Det ångrar jag nu i efterhand, för det är lyckan, passionen och känslan av meningsfullhet som gör att man fortsätter att se möjligheter framför hinder, lösningar hellre än låsningar. Trots allt.

 

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 747 0 Kommentarer

"Det var for bra til å være sant."

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 16 september 2012
i Bloggen

"Det var for bra til å være sant. Jag var fast plateanmelder i ei avis! Seksten år gammel!

Jeg tente en sigarett og begynte å gå nedover. Den tørre asfalten, vinduene som noen steder var mørke av eksos, alle bilerne, fikk meg til å tenke at jeg befant meg i en storby."

Har övergått till att läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp-serie på originalspråk, tycker om hur norskan verkligen påverkar texten. Språkets rytm, den naturliga mjukheten i tonfallet, världsbilden som lyser igenom orden och uttrycken. Är halvvägs igenom 4:an, på nattduksbordet väntar 5:an och sedan Linn Ullmans Det dyrebare. Njuter av att de ovana ordbilderna blir alltmer naturliga för ögat, hur läsningen går snabbare och snabbare.

Ska på kulturdialog om förutsättningarna för professionella kulturskapare i Östsam-regionen på torsdag, och har därför funderat en del omkring skrivandets villkor ur ett mer lokalt / regionalt perspektiv. Mycket konstnärlig verksamhet är förankrad i närmiljön och dess nätverk, men författare arbetar ofta rätt oberoende av dessa. Skapandet sker framför den egna datorn, förlagen finns i storstäderna.

Kanske är det faktiskt just att få höra till som är centralt. Författandet är i långa stunder ensamt. Man kommer på idéer, prövar idéer, förkastar idéer, låter några växa till sig och bli till längre utkast. Man sätter ihop ett manus. Läser, bearbetar. Utvecklar, stryker, förbättrar. Skickar det till sin förläggare, håller tummarna. Om manuset håller så påbörjar det konkreta  samarbetet med förlaget där, vilket ofta är en stimulerande del av processen, för man får återkoppling, goda råd och tips, får ta ställning till olika frågor, jobbar aktivt mot en deadline. När texten ges ut är man ofta ganska ensam igen - man läser recensioner, ger intervjuer, gör författarbesök, det mesta på egen hand. Förlaget finns alltid bara ett mejl eller telefonsamtal bort, men är man inte bosatt i Stockholm har man inte den naturliga oplanerade vardagskontakten varken med medförfattare eller förlagsanställda.

Om man bekostar sin egen utgivning eller kanske ännu inte har blivit publicerad, är ensamheten självklart ännu större, för då är det också svårare att få tillgång till etablerade nätverk som Svenska Författarförbundet eller Författarcentrum, man får inte lika många kringuppdrag och man har ingen given person att bolla tankar eller idéer med.

Just nu tänker jag mycket på naturliga arenor och mötesplatser även för kulturskapande som inte är så platskrävande eller publikdirekt, men också på att litteratur ska vara en naturlig del av det regionala kulturutbudet och betraktas som en självständig konstart på samma sätt som film, teater, musik, bildkonst, dans osv.

I morgon ska jag ägna mig åt hockeykultur  - hemmapremiär med ljusspel, eld, gammal hårdrock, flaggor, handklappningar, taktfasta ramsor och annat som hör till.

Taggar: Otaggad
Träffar: 754 0 Kommentarer

Elitseriepremiär - bring it on

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 12 september 2012
i Bloggen

Elitseriepremiär för hockeyn i morgon.

Ser fram emot det, trots att det har varit högsommarväder i ett par dagar nu och vintern känns ganska långt borta. Läser lokaltidningens hockeybilaga till frukost, minns avslutningen på vårsäsongen, alla de där mitt-i-omgången-matcherna under mörka snöslaskiga december- och januarikvällar, mål och segrar, skador och skandaler.

Det finns ett cirkusdrag över hockeyn som är ganska ovanligt inom svensk idrott - ljusspel och eld, hög musik, skränande jumbotronreklam, en i grunden förutbestämd dramaturgi, välregisserad publik som vet när det ska klappas och ropas, hårda fysiska prestationer och högt tempo i rinken, ett ständigt element av total oförutsägbarhet trots det relativt rigida ramverket. På fullt allvar, och ändå inte.

Längtar efter katharsiskänslan efter en match, efter att ogenerat få skrika jaaaa efter ett tveksamt mål, efter att sitta på kortsidan bakom bortamålvakten när ljuset släcks och höra första tonerna till Enter Sandman, efter att se förstafemman åka in på isen.

55 grundomgångar, upp till 21 matcher i slutspel.

Jag är helt redo. Bring it on.

Taggar: Otaggad
Träffar: 703 0 Kommentarer

Nyfotograferad och fundersam

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 07 september 2012
i Bloggen

Nyfotograferad - och det blev ett hårt arbete för fotografen innan hon fick åtminstone en bild där jag hade ögonen öppna, inte rynkade ihop hela ansiktet, inte såg fientlig eller misstänksam ut.

Vacker solig fredag idag. Är på universitetet även denna vecka, försöker skruva upp farten fram till mastersexamen. Har just fått en handledare till min uppsats, så det känns bra.

Läste i tidningen i morse att hovrätten friade en man för våldtäkt, trots att kvinnan fick så svåra skador att hon höll på att förblöda. Motiveringen var att skadorna kunde ha uppstått även vid ett frivilligt samlag.

Jag vet inget om de här personerna eller deras relation, men tycker att det är märkligt att just kvinnokroppar behandlas på det sättet. Hade det varit annorlunda om det varit ett slagsmål? Eller stöld? "Nej men hon ville slåss, det var inte meningen att hon nästan skulle förblöda." "Jag trodde att hon gav mig sina pengar frivilligt." Hur kan någon slags sexuell laddning göra en handling som ger en svår skada omöjlig att ställa en annan person till svars för och straffa? Det har jag svårt att förstå.

Ska bli skönt med helg. Hoppas att hinna med Konstrundan och invigningen av Dansens hus.

Taggar: Otaggad
Träffar: 722 0 Kommentarer

Har-ska-fick ...

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 06 september 2012
i Bloggen

Har en tid för fotografering till en artikel inbokad i morgon, och blir ännu en gång medveten om vilka blandade känslor det innebär att bli fångad av någon annans kamera. Det var andra påminnelsen den här veckan, den första fick jag i måndags när jag upptäckte att jag illustrerade Kärleksparaden genom att tillsammans med en kollega marschera i täten. Inte för att jag är obekväm med sammanhanget, även om det fanns många som verkligen aktivt och medvetet deltog, var uppklädda, dansade och ropade, men det är alltid obehagligt att inse att man faktiskt inte riktigt äger rätten till sitt eget ansikte.

Ska om ett par veckor delta i en panel om att vara professionell kulturskapare i Östsam-regionen, vilket blir intressant, eftersom författarvillkoren skiljer sig ganska mycket från många andra kulturutövares. Det har redan väckt många tankar omkring olika sorters författare, publicerade och opublicerade, de som ger ut sina texter själva och de som är kopplade till stora förlag, etablerade och oetablerade, de som lever helt på skrivandet och de som skriver vid sidan om ...

Fick frågan till en faktaruta om vad jag läser just nu och svarade direkt The Corrections av Jonathan Franzen, som jag läste för tio år sedan men kom på att jag ville läsa om igen Detta var i och  för sig sant, men om man ser till intensiteten i läsandet får jag nog erkänna att jag för ögonblicket plöjer A Taxonomy for Learning, Teaching and Assessing. Ibland får lustläsande och pliktläsande liksom armbåga sig genom dagarna.

Taggar: Otaggad
Träffar: 707 0 Kommentarer

Uppsatskickoff och kärleksparad

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 01 september 2012
i Bloggen

På universitetet igår och kick-off för D-uppsatsskrivande. Har vänt och vridit på det jag vill fördjupa mig i för att hitta en bra metod, dels för datainsamling och dels för analys, som passar ämnet och det jag vill komma åt, och nu tror jag att jag har hittat rätt. Hoppas att den ännu okända handledaren håller med mig.

Överhuvudtaget tycker jag att universitetsmiljön är inspirerande - det tyckte jag redan när jag själv var heltidsstudent och kanske ännu mer nu när jag bara gör snabba besök då och då. Mycket unga människor, fint campus, avspänd stämning, många ställen att vara om man vill läsa eller jobba. Tyvärr upptäckte jag att mitt favoritställe, Café Prego, var försvunnet, liksom halva Akademibokhandeln. Håller tummarna för att det är temporärt, för jag gillade verkligen att sitta och dricka starkt lunchkaffe och äta en smörgås med hummus där inne bland alla böcker, förutom att jag självklart vill kunna ha tillgång till så många fysiska böcker som möjligt på ett stort universitet.

Idag är det Kärleksparad i Linköping. Förra året minns jag att stadsbussarna var dekorerade med små prideflaggor den dagen, så det hoppas jag på även idag. Paraden är ju dock bara en del av "en hel vecka av kärlek", som RFSL skriver på sin hemsida, som innehåller föreläsningar, teater, dans, musik, utställningar, samtal och diskussioner. Kanske har jag själv varit ouppmärksam, men det känns som att mycket av veckans utbud har fått rätt lite uppmärksamhet, vilket är synd. Hur som helst ska jag hitta en bra plats för mig och min kamera idag klockan ett.

Taggar: Otaggad
Träffar: 703 0 Kommentarer

Skäms över min egen lyxtrötthet

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 30 augusti 2012
i Bloggen

Läser senaste numret av Situation Stockholm, minnestexten över Raine Gustafsson. Raine var tidningssäljaren som regelbundet skrev om hur det var att leva på gatorna i Stockholm, som fick sin dagbok från åren 1998-2010 utgiven och tilldelades Svenska PEN-klubbens Bernspris. Jag läser också om romernas historia under 500 år i Sverige och säljarnas egna texter, skäms över min egen lyxtrötthet i den varma torra lägenheten, med mätt mage, en skål med rostade och saltade pumpafrön i knäet, dator och tv inom räckhåll.

Ändå är lyxtröttheten rätt påtaglig just nu. Benen är stumma och trötta, huvudet tomt och tungt, ögonen långsamma. Hoppas att fleecefilt och tv-hockey ska bota den.

Taggar: Otaggad
Träffar: 657 0 Kommentarer

One small step for man

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 26 augusti 2012
i Bloggen

"That's one small step for man, one giant leap for mankind."

Neil Armstrong dog igår, 82 år gammal. Artiklarna som dök upp i de stora tidningarna under dagen illustrerades av bilder på Armstrong i sin bländvita Nasa-dräkt. Porträttbilder och bilder från månvandringen 1969. Ofta leende och med den amerikanska flaggan på dräkten eller i bakgrunden, prydlig, välkammad och vänlig.

Inte för att jag egentligen är så fascinerad av rymden, den skrämmer mig mest, men situationen som sådan, den totala ensamheten långt ifrån sin hemplanet, utsattheten, beroendet av tekniken som ska hålla en vid liv och föra en tillbaka till säkerheten igen, den delen av historien engagerar mig verkligen. För ett par månader sedan såg jag Prometheus på bio, och hela grundberättelsen om människornas ursprung och kampen mot rymdvarelserna ute i mörkaste universum intresserade mig inte alls, men däremot fastnade jag i tankar omkring hur ensam och övergiven huvudpersonen måste känna sig i slutscenerna. Som i texten till Major Tom, just innan och efter kontrollrummet tappar kontakten med rymdskeppet:

"Though I’m past one hundred thousand miles
I’m feeling very still
And I think my spaceship knows which way to go

( --- )

... am I floating round my tin can
Far above the Moon
Planet Earth is blue
And there’s nothing I can do"

Sedan behöver man för all del inte åka långt ut i rymden för att känna sig liten, ensam och utan kontroll. Det räckte att titta ut genom fönstret på fredagskvällen, när berusade femton-sextonåringar som kommit ifrån sina nollningsflockar försökte klura ut vad som åtminstone var upp och ner i världen, för att få just de känslorna gnuggade rakt i ansiktet. Lite senare på natten kom tjugo-tjugofemåringarna-på-väg-hem-från-krogen förbi ute på gatan i ungefär samma tillstånd, fast för de flesta av dem var målet att tala om sanningen och göra upp med kompisar/flick- eller pojkvänner, en gång för alla, eftersom de själva var allmänt missförstådda och alla andra idioter.

Såg filmen Football Factory igår, en helt annan berättelse än boken, som jag läste redan när den kom 1996. Filmen hade mer humor och en mer närvarande moral ( om inte mitt minne har grumlats under åren som gått - för så kan det mycket väl vara ). Inte en enda fotbollsscen eller fotbollsmiljö - förutom kvarteren utanför och omkring The Den och en tv-sänd cup-lottning. Inte ens de curry-and-lager-excesser som jag minns från romanen fanns ens antydda. Gillade ändå filmen, men på ett annat sätt än jag trodde när jag började titta, framför allt för den där känslan av ensamhet och tomhet som skildrades med svart humor och utan bitterhet, vilket kändes rätt sympatiskt.

Idag blir det riktig fotboll, PM-skrivande, den vanliga löpturen och annat praktiskt. Inga banbrytande steg, varken för mig själv eller mänskligheten.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 737 0 Kommentarer

Kort paus

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 24 augusti 2012
i Bloggen

Kort paus mitt på dagen, sol, lite musik i bakgrunden, människor som rör sig. Registrerar mig på mina universitetskurser, surfar runt på nyhetssidor och läser om domen mot Breivik, dricker gott kaffe långsamt.

Enda skuggan över stunden är stanken av bränd krokodil från ett stånd ett tiotal meter bort. Eller så är det känguru. Har svårt att känna skillnad.

Hur som helst är pausen över för den här gången. Kanske bra att krokodilstanken gör det lite lättare att resa sig upp och gå.

Taggar: Otaggad
Träffar: 744 0 Kommentarer

Juryjobbat idag

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 21 augusti 2012
i Bloggen

Juryjobbat idag. Är inspirerande att sitta en hel förmiddag och diskutera intriger och formexperiment, karaktärer och berättartekniker, teman och språkhantering, symboler och strukturer. Framför allt är det inspirerande när det finns stor variation i det skönlitterära materialet, när man möter barn, unga och gamla, människor, demoner och monster, kärlek och hat, drömmar och verklighet, sommar och vinter, land och stad på uppåt trettio olika sätt.

Eftermiddagen på vanliga jobbet, där jag förutom en hel del pappersarbete fick diskutera en skönlitterär idé och olika sätt att genomföra den med en skrivsugen elev samt argumentera för Muhammad Ali's storhet i jämförelse med Mike Tyson. Själva argumentationen blev rätt kortfattad, för jag tycker att boxare som bits automatiskt blir diskvalificerade i sådana sammanhang. Å andra sidan kan jag ju förstå att Tyson's attityd och hårda livsstil går hem hos en nittonåring, även om jag själv absolut föredrar Ali's "float like a butterfly and sting like a bee".

Nu ska jag bolla kreativa idéer med mig själv, och försöka hålla mig undan från distraktioner som skräp-tv, sociala medier och andra ska-bara-saker.

Taggar: Otaggad
Träffar: 755 0 Kommentarer

Igår och för trettio år sedan

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 18 augusti 2012
i Bloggen

Igår föll domen mot medlemmarna i Pussy Riot, något som uppmärksammats och kommenterats långt upp på ledarsidorna i svensk media.

På kort tid har fallet fått enorm internationell uppmärksamhet, många privatpersoner på Facebook delar uppmaningar om att släppa de numera dömda kvinnorna, kändisar har engagerat sig, media bevakar och kommenterar, det har förekommit demonstrationer i flera länder, regeringsrepresentanter har uttalat sig.

Som medlem i Svenska PEN uppskattade jag det anförande som Svenska PEN's internationella sekreterare höll utanför ryska ambassaden igår och som finns att läsa på organisationens fb-sida https://www.facebook.com/svenskapen/posts/370423409697150

Ur svensk synvinkel kan det också vara intressant att jämföra hur en snarlik handling bemöts i två olika länder, vid två olika tidpunkter. För trettio år sedan spelade Ebba Grön in en version av Häng gud i en svensk kyrka ( enligt vissa källor Uppsala domkyrka, men det kan jag låta vara osagt ). Joakim Thåström spelar på kyrkorgeln och sjunger den kyrko- och samhällskritiska texten, de andra två medlemmarna går runt i kyrkolokalen och ställer sig sedan också vid orgeln. Denna filmsekvens är en del av dokumentärfilmen Ebba - the Movie, som gick upp på svenska biografer 1982.

Samma slags handling som i dagens Ryssland bestraffas med ett halvårs häktning, en märklig rättegång och två års fängelse,  var för trettio år sedan i Sverige en del av en film som gick upp på landets biografer, distribuerades av Svenska Filminstitutet och sändes i SVT.

Detta är bara ett litet ( jag tror att youtube-klippet från filmen är ca 1,40 långt ) och för Sverige näraliggande exempel. I övrigt finns det hur många band och enskilda musiker som helst i Sverige och övriga västvärlden som genom åren har uttryckt kraftig kritik mot politiska, religiösa, ekonomiska och symboliska maktinstanser, väckt debatt och rivit upp känslor, utan att riskera statens repressalier, eftersom tanken, ordet och konstnärliga uttryck är fria så länge de inte är kränkande mot en specifik grupp eller innehåller rena personangrepp, och yttrandefrihet är en demokratisk grundförutsättning.

Taggar: Otaggad
Träffar: 776 0 Kommentarer

Värdesättning och gränser ( ett augustilöfte )

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 16 augusti 2012
i Bloggen

Sommarledigheten är slut och jag har försökt lova - eller nej, jag har faktiskt verkligen lovat - mig själv, att inte ta med en massa jobb hem. Hittills har det gått så där, måndag och tisdag höll jag löftet, igår och idag bröt jag det.

Som författare är jag redan från början inställd på att använda den tid jag kan få till att skriva - tidiga morgnar, sena kvällar, helger, semesterdagar ... Jag tar av tid som annars skulle vara ledig. Tid då jag kunde sova eller gå på bio eller träffa vänner eller gå ut och ta ett glas vin. Å andra sidan kan jag också kontrollera den tiden själv. Jag kan skriva ett par timmar, göra annat i ett par timmar, skriva lite till. Förutom att hålla avtalade möten och deadlines är friheten oändlig.

Som vanlig lönearbetare har man reglerad arbetstid och olika konkreta uppgifter som ska lösas. På arbetstiden gör jag ingenting annat än just det jag ska - ingenting privat och självklart ingenting som har med mitt skrivande att göra. Jag tittar inte ens på min privata mejl. Har jag ändå inte hunnit med något under själva arbetsdagen tar jag hem det och gör klart, annars fungerar inte nästa dag.

Utifrån det här är det intressant att fundera över hur man sätter sina gränser. Det skulle aldrig falla mig in att sätta mig ner och författarskriva några sidor eller researcha för en roman på "vanlig" arbetstid, men jag väljer ofta bort det jag planerat att göra utanför arbetstid, till exempel att skriva, för att göra sådant som jag inte hunnit med på jobbet.

Jag vet inte riktigt hur man lär sig att värdesätta båda sorternas tid lika, hur man lär sig att vara tydlig med sina gränser, hur man balanserar på ett sätt som känns rimligt och positivt, men ett augustilöfte får bli att verkligen aktivt försöka den här hösten. Hitttills är oddsen för att jag ska klara det ganska låga - någon som är strategisk och matematisk kan säkert räkna ut oddsen för något som har slagit in 50% av tiden under de fyra senaste dagarna. Jag håller alltid på underdogen, så det borde i så fall peppa mig och få mig att anstränga mig ännu hårdare för att få det otroliga att hända.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 682 0 Kommentarer

Min känsla och din känsla

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 15 augusti 2012
i Bloggen

 

Igår kväll avslutade jag Två soldater, Roslund-Hellströms tegelsten om tungt kriminella barn och ungdomar, och insåg att jag behövde fylla på mitt bokförråd. I kundvagnen på en nätbokhandel ligger nu bland annat George Orwell's Homage to Catalonia från 1938, som jag snubblade på i ett helt annat sammanhang på nätet.

George Orwell deltog som frivillig på republikanska sidan i spanska inbördeskriget, och vid ett par tillfällen har jag bott bara ett stenkast från Placa de George Orwell i Barcelonas gotiska kvarter, utan att alls vara medveten om hans insats, men också utan att riktigt aktivt ha kopplat ihop dagens Barcelona med dess nära historia. Den moderna storstaden med spännande arkitektur, mycket kultur, hav och strand, fotboll i världsklass, god mat och all shopping man kan önska får en lätt att glömma våldet och förstörelsen under kriget, kampen mellan anarkister och kommunister, att katalanska språket inte fick talas offentligt, att demokratin i Spanien bara är dryga 35 år och att de öppna vänliga människor, i min egen ålder och äldre, som jag har mött och blivit så väl omhändertagen av har varit barn under eller till och med vuxit upp i en diktatur.

Som en påminnelse läser jag så länge Sture Dahlströms Kattens skratt, där huvudpersonen lever i London, men längtar till Spanien och lyckas tigga till sig några extra pund genom att just hävda att han kämpade och sårades i spanska inbördeskriget.

Idag var jag på en föreläsning om relationer mellan människor, som bland annat gick ut på att vi alla är ansvariga för våra egna handlingar och känslor. Om jag väljer att såra någon så är det mitt val och mitt ansvar, men jag är också ansvarig för min egen känsla och reaktion om någon försöker såra mig. I teorin och under kontrollerade förhållanden låter det väldigt bra, men i relationer där det finns väldigt skev maktbalans, i okontrollerade och kaotiska situationer eller där det sårande inte bara är någon vass kommentar så blir det svårare att hänvisa till ett eget ansvar för sina reaktioner. Tankarna var ändå spännande att leka med och gav mig idéer till hur jag kan använda gruppdynamik och påtvingade relationer mer i det jag jobbar med nu.

Min känsla är min och din känsla är din, ja, i den bästa av alla världar, där alla har ungefär samma förutsättningar och möjligheter, där konflikterna är civiliserade och orden det främsta vapnet, så underlättar det absolut att tänka så. Som minderårig i en hård gängmiljö, som civilperson i ett inbördeskrig, som fattig, frusen och hungrig i en främmande stad ... nja ... kanske inte.

Taggar: Otaggad
Träffar: 817 0 Kommentarer

Heroes

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 12 augusti 2012
i Bloggen

Fick inte något napp på någon pratglad elitseriehockeymassör, så jag har researchat på andra sätt. Under mina sökningar har jag bland annat lärt mig vad svensk massage är för något ( efter att länge ha trott att det var en symbol för något helt annat när jag har sett lappar med erbjudande om Swedish Massage utomlands ) och hur man ( åtminstone i teorin ) effektivt masserar spända axlar.

Annars sitter jag och väntar på inspiration i form av os-final i handboll. Egentligen tycker jag att handboll är rätt tråkigt att titta på med mycket spring fram och tillbaka i en charmlös hall, mål i nästan varje anfall, det där skolgympagnisslet med skorna mot golvet, regler som jag inte begriper. Å andra sidan - kan det bli mycket mer spännande än en os-final i en sport där det säkert kommer att bli många mål, hårt spel och högt tempo?

Till klippen nu innan matchstart har SVT har lagt på David Bowie's Heroes som bakgrund. Jag förknippar i och för sig Heroes med Berlin och 70-tal och droger och androgyna bleka människor, men bestämde ändå att den ska få vara med på mitt nuvarande skrivsoundtrack, eftersom jag tycker om den dramatiska tonen.

Idag är sista semesterdagen. Även om jag har skrivit i stort sett varje dag hela sommaren, vilket ju egentligen också är ett arbete, känns det annorlunda när dagarna börjar rutas in och fyllas med okompromissbara måsten.

We can beat them, forever and ever, sjunger Bowie på Spotify och matchen är precis så intensiv och tät som en os-final ska vara. Handboll är transparent genom att kropparna är oskyddade och ansiktena helt synliga. Minspel, fula försvarsgrepp, spända muskler, svettstripiga hår, kollisioner mellan kropp och golv, lindade skador, alltihop syns lika väl som målen, dribblingarna och räddningarna.

Paus nu och tvåmålsunderläge. Ute skiner solen. And we can be heroes, just for one day.

 

 

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 714 0 Kommentarer