puh

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 23 maj 2015
i Bloggen

Rätt ofta känner jag att jag inte har tid, ork eller möjlighet att följa snabbt uppblossande debatter. Istället får jag försöka rekonstruera dem när det blir en stund över, sätta mig in i argumenten, få en känsla för retoriken, bilda mig en uppfattning. Fördelen med det är kanske att man får en tydligare helhetsbild av problemet och att man själv slipper reagera och agera i affekt. Det mesta är redan sagt när jag något dygn i efterskott får koll på läget. Erfarna debattörer har vridit och vänt på alla fakta, åsikter och känslor, raljerat, kritiserat och briljerat.

Hur som helst har jag nu skummat igenom debatten om kulturmännen, och är återigen fascinerad över hur mycket tid och energi man kan lägga på något ganska självklart. Jo, kvinnor - särskilt unga, vackra och på något sätt utsatta kvinnor - objektifieras alldeles för ofta inom kulturen och även i samhället som helhet. Nej, det är absolut inte bra. Ja, alla människor - män och kvinnor, unga och vuxna, friska eller sjuka, fattiga eller rika - ska ha samma rättigheter att uttrycka tankar och åsikter, men också att i alla olika sammanhang behandlas med respekt och inte diskrimineras. Det är demokratiska grundförutsättningar. Jo, självklart måste man på något sätt förhålla sig till hur man behandlar även sina fiktiva karaktärer och medvetet avväga hur man gestaltar dem i förhållande till det man vill förmedla.

En debatt om kulturmännen engagerar många namnkunniga och i grunden relativt privilegierade människor. Får mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt runt om i världen censureras och förföljs varje dag kulturskapare utan att många rader skrivs om det, varken på debatt- eller kultursidorna. Trakasserier, hot, tortyr, förnedrande straff, fängelse, husarrest, landsflykt, dödsstraff ... Listan kan göras hur lång som helst på såväl namn på utsatta personer som metoder att tysta författare, musiker, filmare, journalister, bloggare och konstnärer.

Med alla olika röster i kulturmännen-debatten samlade känns det lite som att puh! nu hamnar fokus omigen på några kulturpersonligheter, deras olika syn på världen och konsten, men också på deras relationer till varandra mer än på själva problemet. Och omigen önskar jag att blickarna kunde höjas och riktas ännu lite längre bort, att samma engagemang och samma mediala utrymme kunde ges till de som behöver det allra mest.

Taggar: Otaggad
Träffar: 536 0 Kommentarer

fristadsceremoni

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 01 maj 2015
i Bloggen

"Ordet är fritt men inte gratis."

Det är Sveriges Författarförbunds slogan till kampanjen om Ordets värde. Egentligen handlar den kampanjen om professionella skribenters rätt att få avtalsenlig ersättning för sina ord, men för mig är citatet också en påminnelse även om det helt motsatta - att för många människor är ordet verkligen inte alls gratis. På många platser runt omkring i världen är priset för ordet trygghet, hälsa, hem, frihet och i värsta fall till och med livet.

Sveriges Författarförbund är en intresseorganisation för verksamma författare och litterära översättare, som regionombud är mitt uppdrag att bevaka förbundets frågor i Östergötland. En av grundpelarna är just "att ständigt försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt". Ett konkret exempel på det är fristadsfrågan.

Fyra år har gått sedan fristadsmotionen presenterades, i november 2013 röstade kommunfullmäktige ja till att Linköping skulle bli fristad. Det är alltså en lång process som har lett fram till den här dagen och det är fortfarande en del tid kvar innan Linköping står helt redo och praktiskt rustat för att välkomna sin första fristadsförfattare.

Att få se och höra Norrköpings och Jönköpings fristadsförfattare här idag känns som ett fint och viktigt bevis för att alla steg i den här processen verkligen till slut gör konkret skillnad för den individ som får möjligheten att leva och verka i trygghet, om än under en begränsad tid. Ett bevis för att artikel 19 om rätten till åsikts- och yttrandefrihet i FN's deklaration om mänskliga rättigheter betyder något på riktigt.

Det känner jag starkt som ombud för Författarförbundet, som medlem i Svenska PEN och framför allt som en helt vanlig medmänniska och Linköpingsbo.

Igår skrevs avtalet mellan Linköpings kommun och ICORN under. Linköping är alltså officiellt en fristad för en förföljd författare, eller för all del musiker, konstnär, journalist eller bloggare, och kan ta emot en person så snart det praktiska är klart.

Jag försökte formulera mitt tal på de små luckorna av tid som då och då dök upp bland allt det andra som skulle göras veckan innan ceremonin - städa, storhandla, gå igenom deklarationen och momsbilagan innan fjärde maj, tvätta, laga mat, jobba, gå igenom remissversionen av kommande kulturplan, njuta av våren.

Det är lätt att teoretisera över problem, hitta strukturer och förhållningssätt. Lätt att rada upp självklarheter. Jag fastnade till slut i två känslor som jag ville förmedla - dels tryggheten, som jag själv tar för given, i att stå upp inför en publik med politiker och höga tjänstemän och veta att jag faktiskt kan tycka, tänka och säga vad jag vill utan att straffas för det, dels hur mycket det betyder för varje enskild människa som fruktar för sin säkerhet och sitt liv att få en tids trygghet.

Förutom det värde som finns i själva ceremoni var dagens absolut största behållning att få träffa de fristadsförfattare som redan finns i Sverige och påminnas om hur lika vi ändå är och hur grymt fel och orättvist det är att de har fått offra så mycket för ord som jag själv tar för givna.

Den enkla insikten är ofta är den starkaste, och det var också det enkla och nära jag valde att fokusera på i talet. Jag önskar dock att jag hade lagt till en sak efter den sista meningen: Nu hoppas jag att den sista praktiska delen av förberedelserna kommer att gå riktigt fort, för för den som lever under hot, utsätts för våld, frihetsberövas eller systematiskt trakasseras är varje dag, varje vecka, varje månad en evighetslång tid.

Taggar: Otaggad
Träffar: 584 0 Kommentarer

barnets århundrade

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 22 april 2015
i Bloggen

Mitt bidrag till utställningen Skönhet för alla, där 40 utställare tolkade Ellen Key på olika sätt och i olika material. Resultatet kunde ses i Linköping, hösten 2014.

Min utgångspunkt var Ellen Keys tankar omkring barnet och texterna försöker fånga snabba vardagsintryck och minnesbilder hos ensamma pojkar på flykt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 615 0 Kommentarer

måste älska en underdog

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 06 april 2015
i Bloggen

Lång ledig annandag-påsk-eftermiddag. Tittar på The Damned United om Brian Clough's 44 dagar med Leeds Utd och försöker skriva en text om att man måste älska en underdog. Måste älska den som är dömd att förlora, men ändå står upp, visar hjärta och kämpar. Askungehistorierna. De fula ankungarna. David som spöar Goliat. Mot-alla-oddsarna.

Det vilar ett romantiskt skimmer över en underdog, oavsett om det är en person, ett lag eller en hel grupp människor det handlar om. Insikten om sin egen underlägsenhet, vägran att acceptera den. Som när Millwall's supportrar sjunger: "No one likes us, we don't care." När ett hockeylag ligger under med två mål, tar ut målvakten och satsar allt under den sista halvminuten av tredje perioden. Skjuter, kastar sig, tacklar och täcker skott. Slåss för varje sekund, varje centimeter av isen. När filmens Brian Clough marscherar in på Elland Road, förblindad av sin egen känsla av underlägsenhet gentemot Leeds förre tränare Don Revie, och gör sig hatad av både spelare och publik. När han erkänner att det är just det som alltihop handlar om: "Of course it's just about me and Don. Always has been. But instead of putting frowns on your foreheads... you elders of Leeds in your blazers and your brass-fucking-buttons... it should put big white Colgate smiles on your big white faces. Because it means I won't eat, and won't sleep... until I've taken whatever that man's achieved, and beaten it." Som när Harry Potter tar upp kampen mot Voldemort, när Frodo beslutar sig för att ge sig ut på den långa farliga resan för att förstöra den onde Saurons härskarring.

Kanske är det bästa med underdogfenomenet ändå att det förutsätter ett samhälle där det finns möjlighet för den svaga att stå upp mot den starka. Där man uppskattar den lilla som tar upp kampen mot den stora. Applåderar mod och hjärta, även när oddsen borde vara hopplösa. Sverige känns som ett sådant land där en underdog ändå har en ärlig chans, och därför är det extra tungt att läsa Roland Paulsens Vi bara lyder om Arbetsförmedlingen och arbetslinjen, som jag har gjort i påskhelgen. Den ger en tydlig och oförsonlig bild av ett system där det verkligen inte finns någon möjlighet för den som har haft otur, satsat fel, gjort misstag eller blivit sjuk att slåss mot sitt öde. Ett system där den som är dömd att förlora också förlorar, där Askungen aldrig kommer till balen, där ankungen aldrig blir en vacker vit svan, där Goliat mosar David med första slaget. Ett system som är avgörande för så många människors fortsatta liv, för deras självbilder, livsglädje och ekonomiska förutsättningar.

Jo, man måste älska en underdog, det tycker jag verkligen, men framför allt måste man älska ett samhälle som ger underdogen en ärlig chans.

I lördags var det dags för allsvensk premiär för Bajen, klubben som på många sätt har odlat sin egen underdogmyt under många år. Säkert beror det på vilken relation man har till laget, men jag gillar att en kille som Kenta tillsammans med gamla slitna Söderstadion får symbolisera ett fotbollslag som just har tagit steget upp till högsta divisionen igen och ska visa att det verkligen är där det hör hemma. Gillar att hans raspiga röst inleder varje hemmamatch med raderna som fyller bröstet både med värme och kamplust:
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
jag har tron på mig själv på min sida.

 

(foto Bajen Fans)

Taggar: Otaggad
Träffar: 614 0 Kommentarer

som uppskrämda fåglar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 28 mars 2015
i Bloggen

Under veckan

kom våren

tog paus

återvände

utkyld buss

marsljus

tankar flaxar som uppskrämda fåglar

fast inte rädda

bara osorterade

splittrade

och många

EU-migranter

sover vid brofästet

vaknar

när jag löper förbi

med bråttomkliv

i Adidastajts

och med gelinlägg i skorna

för värkande överansträngda hälar

sträcker ut krumma

stela

kroppar

skakar täcken

och filtar

viker ihop

läste rubriker om avhysning

till kaffet

de flaxande tankarna

snuddar vid avstånd

och närhet

drömmar

verklighet

med också vid

snabba åsikter

och önskan att bli sedd

åtminstone för en sekund

vid andrepiloten

som kraschade passagerarplanet medvetet

hur Alpernas bergskedjor

ser ut från luften

i skarpt solljus

med flygplansskuggan

mot ödsliga bergväggar

och nere i branta dalgångar

hur lite vi vet

från en stund till en annan

och hur svårt

det är att acceptera

samtidigt som vi kollektivt

häpnar

över knoppar

spirande grönska

plusgrader

fjärilar

Taggar: Otaggad
Träffar: 512 0 Kommentarer

Nicht ohne Liebe

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 10 mars 2015
i Bloggen

Började skriva på bussen i morse, hann inte klart. För många tankar, för lite tid. Längs med E4:an brunt och gult, jord och torrt gräs, små fläckar av snö, försiktigt spirande grönt.

Långt och tungt träningspass efter middagen igår, sedan två dokumentärer efter varandra på SVT Play. Indiens dotter, Madonnafallet. 23-åriga Joyti som våldtogs, misshandlades och mördades av sex män på en buss i Delhi. Flickor och unga kvinnor som säljs och köps, i Thailand, Rumänien och Göteborg.

Båda dokumentärerna visar patriarkala samhällsstrukturer, starkt kvinnoförakt med systematiska inslag av våld och hot, manlig sexualitet som ett sätt att utöva makt, straffa och förtrycka. Men också fattigdom, brist på utbildning och social utsatthet. I Indien. Thailand. Rumänien. Och Göteborg.

Läste om fattigdom även till morgonkaffet. Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. En annan sorts fattigdom, från ett annat perspektiv. Ändå snarlika känslor. Hopplöshet, destruktivitet, rotlöshet.

Som kontrast till detta en artikel i dagens tidning om västerländska barn och unga som ständigt övervärderas av sina föräldrar och på så sätt utvecklar narcissistiska personlighetsdrag med överdriven självbild, oförmåga att ta kritik, bristande självkännedom.

Tänker på det obehagliga och farliga i den kombinationen. En ojämlik värld där den sociala och ekonomiska makten ligger hos människor som riskerar att utveckla narcissistiska personlighetsdrag samtidigt som den extrema fattigdomen fortfarande är hög och denna fattigdom i sin tur både är en konsekvens av och en orsak till att kvinnor utsätts för våld.

Joyti i Indiens dotter trodde att hon kunde gå på bio och åka buss hem en kväll tillsammans med en vän. De thailändska barnen i Madonnafallet hade i många fall sålts av sina fattiga föräldrar, de unga rumänska kvinnorna hade av kärlek försökt hjälpa sina familjer, pojkvänner och barn.

På sociala media, i mitt eget fb-flöde, genererar olika vårtecken, maträtter och snyggselfies oändligt mycket mer uppmärksamhet än riktigt viktiga filmer som verkligen borde väcka starka känslor och engagemang. Kanske är det konsekvensen av ett forum där man bara kan göra tummen upp, men jag tänker att en så globalt omfattande social plattform ändå borde vara en plats för mer än bara gillningar.

Som bokmärke i Oktober i Fattigsverige ligger en prislapp från den t-shirt min son köpte till mig i Berlin - "Nicht ohne Liebe". En tagline för ett fotbollslag, men samtidigt en påminnelse om det som är viktigt för att orka fortsätta ta in det jobbiga och obekväma, fortsätta engagera sig för det positiva.

Polisen i slutet av Madonnafallet konstaterade att vi måste börja söka svaren och förändringarna hos oss själva och i vårt eget beteende. I Fight Club säger huvudpersonen som förklaring till att han misshandlar en annan ung man till oigenkännlighet: "I felt like destroying something beautiful".

Att inte känna för att förstöra något vackert. Att känna kärlek, åtminstone en smula, istället för hat. Det är en början.


Taggar: Otaggad
Träffar: 732 0 Kommentarer

Populärnyheter och finnyheter

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 17 januari 2015
i Bloggen

Det demokratiska samhället bygger på ett antal fri- och rättigheter där en av hörnstenarna är yttrandefrihet. Jag återkommer till den gång på gång, nu ur ett tillgänglighetsperspektiv. Tillgängligheten är en viktig del av ett väl utvecklat demokratiskt samhälle. Möjligheten att få ta del av fakta, åsikter, tankar, känslor, diskussioner och konstnärliga tolkningar ger oss bättre kunskaper, större insikter och förmåga att se på händelser, människor och företeelser nyanserat och ur olika perspektiv.

Tekniken har gett oss ett samhälle med enorm tillgänglighet till information, och vi kan snabbt och enkelt sprida ord, ljud, bilder och filmer till ett obegränsat antal människor. Det räcker med en telefon och en stunds nätuppkoppling både för att nå ut med eget material och för att få del av det andra vill sprida.

Kampen för det fria ordet är viktig och måste föras oavbrutet, men samtidigt är det ibland skrämmande att se vad vi faktiskt väljer att använda denna frihet till. Dels kan man så klart reagera på olika forum och sociala medier, alla obetänkta, oreflekterade inlägg. Hur en idé, en ogrundad slutsats eller för all del en ren feltolkning kan bli en sanning på till exempel Flashback. En sanning som sprids på ett par timmar och som aldrig kan plockas bort. Kommentatorsfält som som svämmar över av personangrepp och fördomar. Men dels handlar det om att vi nu för tiden aktivt och medvetet måste prioritera i och värdera det dagliga nyhetsflödet på ett helt annat sätt än tidigare.

När det gäller kultur pratar vi om finkultur och populärkultur, och när man går igenom kvällstidningarnas webbnyheter blir det tydligt att det också finns "finnyheter" som handlar om händelser, människor och förlopp som är mer komplexa, som ofta kräver lite förkunskaper, intresse för omvärlden, analys, förståelse för samspel mellan politik, ekonomi och samhällsstrukturer, och "populärnyheter" som handlar om kändisar, intriger i tv-program, monsterfiskar, bantningskurer, misslyckade läppförstoringar. De ligger sida vid sida, presenteras som lika angelägna.

Det är där som tillgängligheten börjar bli ett tveeggat svärd. Vi har rättigheter och möjligheter att ta del av allt detta samtidigt som mängden av nyheter hindrar oss från att hitta fram till det som verkligen är avgörande och viktigt. Det blir svårare att värdera informationen om man först skrollar förbi (eller väljer att läsa om) kändisars näsor/rumpor/frisyrer/semestrar, dokusåpaintriger, just-nu-i-melodifestivalen/såmycketbättre/stjärnornapåslottet, roliga barn, söta kattungar, otäcka insekter i örongångar och sedan ska sätta sig in i ett komplext händelseförlopp eller kritiskt läsa ett vetenskapligt baserat debattinlägg.

Osynlighet och tystnad är så klart ett mycket större problem än överflödet, men tanken gnager sig ändå fast. För den som av olika anledningar har svårt att överblicka större mängder information, som läser långsamt, inte kan koncentrera sig, som ännu inte kan språket på den nivå som nyhetsläsning kräver blir det svårare att överblicka, att sålla och sovra, att värdera och kritiskt reflektera. Det blir svårare att hitta rätt bland primär- och sekundärkällor, svårare att skilja på fakta, grundade eller ogrundade åsikter och känslor.

Att både ha friheten och samtidigt möjligheten att kunna ta del av den fullt ut - där är den svåra balansgången.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 590 0 Kommentarer

hela havet stormar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 07 januari 2015
i Bloggen

 

Enligt de nationella kulturpolitiska målen från 2009 ska kulturen vara dynamisk, utmanande och obunden. Den ska präglas av kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet.

De senaste åren har jag lärt mig en hel del om regional kulturpolitik. Om samverkansmodellen. Om kulturplaner, kulturområden och prioriterade mål. Om att vara fri utövare inom ett område som är beroende av lokala, regionala och nationella riktlinjer och budgetramar. I olika sammanhang pratas det ofta om den berömda ”penningpåsen”, det vill säga den pott pengar som en viss verksamhet har fått sig tilldelad och hur den potten ska fördelas. Premisserna för kulturområdet är ganska enkla. Kulturpåsen är aldrig särskilt stor, verksamheten som den ska finansiera är omfattande och mångfacetterad. Där ryms till exempel bibliotek, länsteatrar, museum, konsthallar, hemslöjd, filmverksamhet och kulturarvsverksamhet, samt därtill en stor mängd andra kulturområden med många olika sorters större och mindre aktörer. Utan källhänvisningar skulle jag dessutom vilja påstå att en mycket stor del av dagens kulturutbud är helt beroende av ideellt arbete – musiker, konstnärer, dansare, författare, skådespelare, filmare, fotografer, illustratörer som drivs av en passion för det de gör, som ständigt hittar nya uttryck och idéer, som envist fortsätter sitt kreativa skapande utan ekonomisk ersättning.

Grunden för den regionala kulturpolitiken ska hur som helst utifrån nationella mål, samverkansmodellen och de regionala kulturplanerna vara långsiktig. Med utgångspunkt i kartläggningar av de olika kulturområdena och riktlinjer från kulturrådet samt i dialog med olika parter ska regionala kulturplaner regelbundet utvecklas. Kulturplanerna är i sin tur en förutsättning för fördelningen av innehållet i ”penningpåsen” till olika områden och aktörer.

I den nya region Östergötland ska kommande kulturplan färdigställas under våren, en process som varit levande under de år som jag själv har varit regionombud för Sveriges Författarförbund, men som nu går in i sin mest aktiva fas.

Med den erfarenheten och kunskapen var det både intressant och skrämmande att följa kulturdebatten i mitten av december, som var allt annat än långsiktig. Först kom ramaskriet när det stod klart att alliansens budget innebar minskade anslag till kulturtidskrifter. Kultursverige protesterade och förslaget ändrades raskt. Anslagen till kulturtidskrifterna blev kvar på bekostnad av den regionala kulturverksamheten. På riksdagens hemsida meddelades detta kortfattat:

Den 18 december beslutade riksdagen att återförvisa kulturutskottets betänkande om fördelningen av pengar i statsbudgeten till kultur, medier, trossamfund och fritid för ny behandling i kulturutskottet. 15 miljoner kronor omfördelas från anslaget bidrag till regional kulturverksamhet till bidrag till litteratur och kulturtidskrifter.

Kulturtidskrifterna räddades alltså i sista sekund och beslutet att istället minska det regionala kulturstödet slog inte tillbaka med samma kraft. Kanske för att regionernas röster inte är lika starka och inflytelserika, kanske för att det var svårt att mobilisera, samla argument och gå in i en ny debatt så snabbt inpå den förra. Det kan jag låta vara osagt.

Kulturtidskrifternas existens är central, liksom den regionala kulturverksamhetens förutsättningar att behålla stor bredd, god konstnärlig kvalitet och tydlig utvecklingspotential. Det ena borde inte utesluta eller konkurrera med det andra. Kulturen som helhet förlorar både på att besparingarna till synes godtyckligt bollas mellan olika områden och på avsaknaden av tydligt konsekvenstänk. Det minsta man kan önska sig är väl ändå att fördelningen av slantarna i den redan ganska begränsade påsen inte upplevs som ett hela havet stormar där musiken stängs av innan alla ens är medvetna om att de är en del av leken.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 581 0 Kommentarer

7 januari 2015

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 07 januari 2015
i Bloggen

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Kan aldrig tas för given, måste erövras och försvaras gång på gång.

Taggar: Otaggad
Träffar: 708 0 Kommentarer

Black Friday

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 28 november 2014
i Bloggen

Dagarna är fulltecknade just nu. Inrutade. Planerade in i minsta detalj. En papperskalender, en telefonkalender. Ibland synkade, ibland inte. Jag inbillar mig att det finns en magisk (eller logisk) gräns för när sådana dagar och veckor blir effektiva, och när mängden uppgifter som ska hinnas med istället hindrar varandra.

Sitter på bussen. Har tänkt att använda tiden till att rätta uppsatser. Istället surfar jag på telefonen. Sitter som alla andra med ansiktet upplyst av det blåaktiga ljuset. Går in på Facebook. Instagram. Privat mejl. Författarmejl. Jobbmejl. Lokaltidningen. Kvällstidningarna. Tiden rinner iväg.

Utanför bussfönstret ligger mörkret och novemberdimman tät. Är arg och irriterad på mig själv för att jag slösar bort dyrbar tid. Samtidigt är det kanske en nödvändighet att uppdatera sig själv, påminnas om vad människor tänker på och engagerar sig i.

Det märkliga är att så mycket av det totala flödet handlar om subjektiva känslor och åsikter. Ung scen östs Marken brinner debatteras fortfarande som om det fanns ett enkelt rätt och fel. Liksom Markus Birro och Expressen. Paradise Hotel och Hollywoodfruar genererar nyhetsrubriker, som om vad en grupp tjugoåringar gör under en period med fri sprit och fritt spelrum för intriger och maktspel skulle vara intressant för någon annan än dem själva.

Överlag får grunda kunskaper, snabba åsikter och okritiska ställningstaganden oerhört mycket plats i det offentliga rummet.

För ett par veckor sedan samtalade jag med en författarkollega som debuterade på femtiotalet. Det var intressant och givande på många sätt, men framför allt blev det tydligt hur mycket som förändrats inom journalistiken och bokbranschen, men också när det gäller synen på bildning, kunskaper och gedigenhet.

Idag är det Black Friday, startskott för julhandeln i USA, som även har börjat sippra över Atlanten och fått mejlen att fyllas med erbjudanden. Fler timmar på dygnet, en renässans för djupa välgrundade kunskaper och en paus från skyttegravstyckande utan möjlighet att reflektera eller få nya insikter står på önskelistan idag.

Taggar: Otaggad
Träffar: 611 0 Kommentarer

gäst på LiU's alumniblogg

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 19 oktober 2014
i Bloggen
Taggar: Otaggad
Träffar: 622 0 Kommentarer

Västfronten, minneskonst och dissidentbloggen

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 12 oktober 2014
i Bloggen

Sedan vi kommit hit har vårt föregående liv skurits bort utan att vi gjort något direkt för det. Vi försöker ibland få en överblick och finna en förklaring på detta, men det lyckas inte riktigt. Just för oss tjugoåringar är allt särskilt oklart (---). Äldre människor är nästan allesammans fast knutna till sitt förflutna, de har mark att stå på, de har band till sina hustrur, barn, yrken och intressen som redan har hunnit bli så starka att kriget inte kan slita bort dem. Men vi tjugoåringar har endast våra föräldrar och några av oss en flicka. Det är inte mycket - för i vår ålder är föräldrarnas makt minst, och flickorna har ännu inte börjat behärska en. Därutöver fanns det hos oss inte mycket mer; en smula svärmeri, en och annan fritidssyssla samt skolan. Längre bort räckte inte våra liv ännu. Och av alltsammans blev ingenting.

Så beskriver den tjugoårige tyske soldaten Paul Bäumer i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929 insikten om att befinna sig i en situation där han varken har ett förflutet eller någon framtid. När läsaren möter Bäumer i hans vardag vid fronten under första världskriget är han trots sin ålder redan en krigsveteran som har sett flera av sina gamla vänner dö, som har upplevt det mesta av skyttegravskrigets grymhet.

Ingen av oss är mer än tjugo år. Men unga? Ungdom? Det var längesedan. Vi är gamla människor.

I somras kom Remarques klassiker i pocketnytryck. När jag läste den första gången var jag själv i äldre tonåren, när jag nu läser om den är mina söner i samma ålder som Bäumer och hans vänner. Som artonårig litteraturstudent var jag ganska distanserad till krigstemat, särskilt som vi under en månad skulle läsa och diskutera en stor del av mellankrigstidens klassiker. Berlin Alexanderplatz. A Farewell to Arms. And the Sun Also Rises. Den tappre soldaten Svejk. Johnny Got His Gun. The Great Gatsby. Grapes of Wrath. Och så vidare. Som mamma till två nittonåringar läser jag den med helt andra ögon, och mycket mer med hjärtat. Scenen när Bäumer besöker jämnårige Franz Kemmerich som ligger döende i en sjuksäng träffar hårt:

Han talar inte om sin mor och sina syskon, han säger ingenting, allt detta ligger bakom honom - nu är han ensam med sitt nittonåriga liv och gråter därför att det lämnar honom.

Styrkan med På västfronten intet nytt är just hur Remarque fångar sin egen generation, "den förlorade generationen", så naket och osentimentalt att boken både blir ett tidsdokument och samtidigt helt aktuell.

I veckan tillkännagavs att den franske författaren Patrick Modiano hade fått nobelpriset i litteratur med motiveringen för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld. Andra världskriget denna gång, men ändå inte så långt ifrån skyttegravarna drygt tjugo år tidigare.

När jag springer genom min hemstad i höstdimman funderar jag återigen på konflikten mellan att fastna i det som har hänt, att fortsätta fokusera på och bearbeta krig som nu har blivit historiska, och att ha mod, öppenhet och styrka att våga se det som händer just nu. Modianos minneskonst hyllas på kultursidorna, Bäumers insikt är tidlös, men faktum är att det pågår grovt räknat ett trettiotal större konflikter i världen just nu, där människor upplever krig, ockupation och väpnat våld precis i skrivande stund, och i många fall väljer vi att titta bort, hålla för öronen, avvakta.

På Dissigentbloggen (www.dissidentblog.org/sv) finns ändå en del av de röster som ger uttryck för pågående konflikter publicerade, ett exempel är den syrianska poeten Amira Abul Husn, vars dikt "Medan vi väntar" beskriver en känsla som ligger nära de tankar som ständigt återkommer hos Remarques karaktärer:

När jag hör kanonerna dundra
tänker jag på böcker som jag ännu inte hunnit läsa
på ord som stockar sig instängda i mitt huvud
och på en käraste som har övergett mig
eller som jag kanske övergett
Jag minns inte längre

Taggar: Otaggad
Träffar: 597 0 Kommentarer

nära skymmer långt borta

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 13 september 2014
i Bloggen

Höstdimma längs
motorvägen
tidigt på morgnarna
läser Leif GW Persson
Den sanna historien
om Pinocchios
näsa
en ond saga
för vuxna barn
slutspurten
för valrörelsen
affischer
med politiker
som ler
med superlativer
och utropstecken
makt
förstår inte den blinda
längtan
som hos Macbeth
när föreställningen om makten
drömmen om makten
smaken av makten
priset för makten
tog över hela livet
förgiftade
och förstörde det
på lördagens kultursida
recenseras Joyce
Carol Oates senaste
Karthago
om Irak-kriget
jag beundrar verkligen
hennes glöd
hennes energi
hennes vilja
och förmåga
säkert över femtio romaner
tjocka
händelserika
välskrivna
köper ekologiska tomater
mörkgröna
citrongula
orangea
röda
ekologisk gurka
svenskodlade små knöliga
paprikor
solrosor
intill stånden
sitter tiggare
framför står lokala politiker
och delar ut lappar
om personval
hockeypremiär på
bortaplan om ett par timmar
fotboll
med strid om poäng
för direktavancemang
på mörknande plan
igår
till slut jubel
i nittiofjärde minuten
horisonten krymper
nära
skymmer långt borta
ofrivilligt


Taggar: Otaggad
Träffar: 660 0 Kommentarer

lördag 30 augusti och om två veckor är det val

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 30 augusti 2014
i Bloggen

Lördag 30 augusti, en ljummen, lätt gråmulen dag. Jag läser Chimamanda Ngozi Adichie's Americanah i badkaret efter en lång löptur. I eftermiddag spelar West Ham mot Southampton hemma på Upton Park, I morgon spelar Bajen mot Värnamo, borta, och efter många debatter och turer fram och tillbaka kan man se Kartellen i Trädgårdsföreningen. En ledig helg med sånt som jag gillar. Och om två veckor är det val.

Det finns mycket att skriva om valet. Om det samhälle som har vuxit fram de senaste åren, om politiska ideologier och partier, om valfrågor och personfokus, om yttrandefrihet och vad som inskränker den. Ändå väljer jag att inte göra det, eftersom det i så fall mest skulle handla om mina personliga åsikter och reaktioner, och det skulle i så fall gå tvärt emot det jag egentligen tycker är viktigt under de veckor som är kvar till 14 september.

I hela mitt vuxna liv har jag jobbat med förstagångsväljare. I år är också mina söner gamla nog att få välja för första gången. Om jag fick önska något för de här två veckorna skulle det vara saklighet och tydlighet i debatten och mediebevakningen. Den generation som är första- och till och med andragångsväljare i år är uppvuxna med lösryckta utspel, subjektiva åsikter och personligheten i centrum, oavsett om det handlar om Paradise Hotel-intriger eller viktiga politiska frågor, med fokus på dramatik och konflikter istället lågmälda, konstruktiva lösningar, med synen att individens upplevelser och känslor alltid går före kollektivet. För den generationens skull önskar jag alltså debatter som lyfter fram helheten för det samhälle de respektive partierna och samverkansalternativen vill bygga, konkreta genomförbara vallöften och tydliga strukturer för hur detta skulle genomföras. Lösryckta frågor, konflikter mellan enskilda partiledare, betygsättning på partiledarnas kläder och dramatiska rubriker kommer att leda till ogenomtänkta beslut i sista stund, grundade mer på känslor än logiska resonemang. För det här är också en generation som har vant sig vid att det det mesta går att fixa och lösa. Den är uppvuxen med dataspel där man har flera liv och om liven tar slut börjar man helt enkelt om från början, med curlande föräldrar och med social media som är med deras liv tjugofyra timmar om dygnet och där en åsikt för det mesta försvinner ner i flödet innan de flesta ens har hunnit ta del av den.

Dessutom önskar jag mig också fler konstruktiva samtal omkring kulturpolitik och minskade samhällsklyftor. Oavsett partifärg.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 571 0 Kommentarer

Höst

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 17 augusti 2014
i Bloggen

Hösten kom fort. Det är fortfarande ljummet i luften, bara mitten av augusti, men ändå höst. Vanliga jobbet är igång igen efter semestern. Tar bussen tidigt dit och sent hem. Har bytt ut flipflop mot strumpor och skor, fixar matlåda varje kväll, fyller kalendern. Egentligen är hösten min favoritårstid. Den klara luften, löven som byter färg, såna där goda syrliga svenska äpplen i affärerna, hockeysäsongen som startar. Ändå saknar jag sommarens frihet mer och mer för varje år. Det är en märklig dragkamp mellan förnuft, struktur och tydliga mål på ena sidan och subjektiva upplevelser, känsla och ta-allt-som-det-kommer på andra.

Hur som helst innehåller nästa vecka jurymöte för Unga berättare och vernissage för utställningen Bryta mönster. En fysisk utställning är en ovanlig form för att presentera skönlitterära texter, så det blir spännande. Innan dess skrev jag respons på förslag till komplettering av rådande kulturplan i Östsam. Lite längre fram väntar Östergötlands bokmässa och skrivarläger för unga. Men framför allt disciplinerar jag mitt skrivande, som på något konstigt sätt alltid är lättare ju mer jag har att göra.

Minst en timme om dagen. Punkt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 556 0 Kommentarer

Vernissage 23 augusti

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 17 augusti 2014
i Bloggen

Välkommen till vernissage
lördagen den 23 augusti kl. 12
BRYTA MÖNSTER
SKÖNHET FÖR ALLA
23 augusti - 20 september

33 utställare, - slöjdare, konsthantverkare, konstnärer, arkitekter, poeter, fotografer, författare tolkar Ellen Key´s skönhetsbegrepp

Karin Almlöf, Sverker Arnberg, Susanne Arnberg, Helen Bengtsson, Jeanette Bennich, Caroline Blixt, Kerstin Danielsson, Jonas Edström, Mats Fredrikson, Maria Fagerberg, Karin Frendberg, Lasse Frisk, Sie von Gegerfelt Kronberg, Helena Hasselberg, Per Helldorff, Hedda Jansson, Anna Lindell, Mikael Löfström, Lars Malm, Karin McKeogh, Anna Nygren, Joanna Pierre Foucard, Magdalena Perers, Lefi O Persson, Carin Peterson, Hillevi Pärn, Anna-Lena Rydberg, Kerstin Sapire, Ingrid Skagerström, Stefan Teleman, Gustav Udd, Paola Wickström-Fredrikson, Ludwig Zackrisson

Utsällningen öppnas av
Catti Brandelius "Miss Universum" artist/konstär



Datum: 23 augusti - 20 september
Tider: Vardagar 12-18, Lördagar 10.30-15, Söndagar stängt
Entré: 20 kr/person
Plats: Hemslöjdens magasin, Storgatan 41 Linköping
Arrangör: Hemslöjden i Östergötland med stöd av Linköpings kommun och Regionförbundet Östsam
Foto Gustav Udd

Taggar: Otaggad
Träffar: 664 0 Kommentarer

fasar tillbaka in i flödet igen

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 13 juli 2014
i Bloggen

Har haft begränsad internettillgång de senaste veckorna, både frivilligt och ofrivilligt. Snabbsurf på telefonen lite då och då, men annars har jag varit utanför nyhets- och åsiktsflödet, och datorn har fått vara skrivmaskin och bildredigeringsverktyg.

Förra året var jag själv i Almedalen under politikerveckan, satt i panelsamtal om samverkansmodellen och fria kulturutövares villkor, blev intervjuad av kulturnyheterna i P1 och gick på flera spännande seminarier och debatter. I år var jag i Italien hela Almedalsveckan, tog inte del av någonting mer än ett par spridda rubriker som mest handlade om opinionssiffror och betygsättning av partiledare. Det som var så intensivt och påtagligt på plats, mitt bland alla politiker, journalister, organisationer, myndighetsrepresentanter, gratisfrukostar, kaffemuggar och happenings, passerade helt obemärkt. Det enda jag fick med mig var femenaktivisternas "bröstkupp".

Fotbolls-vm har rullat på, även om jag har missat diskussioner och spelanalyser. Hoppas på vm-guld för Tyskland ikväll, även om jag egentligen brukar hålla på underdogen och tycker att favoritskapet är lite tråkigt. Gillar det schackmässiga i det tyska spelet, det coola, kontrollerade. Saknar själv tyvärr helt både boll- och spelsinne, tittar mer på spelarnas minspel och rörelsemönster, hur de interagerar med varandra, publiken, tränarna och spelarna på bänken, men uppskattar verkligen skådespelet när varje passning sitter, varje skott är genomtänkt.

Har alltså missat de flesta snackisarna och händelsenyheterna i slutet av juni - början av juli. Hamnade mitt i händelserna i Gaza när jag surfade in på nyhetssidorna i morse, och mot bakgrund av det känns finalen i fotbolls-vm verkligen helt oviktig. Försöker fasa tillbaka mig själv i flödet igen, sovra bland alla åsikter, tankar och känslor, fokusera på viktiga händelser, inte lägga energi på kändisnyheter, kalorifällor, gamla kriminalfall, grilltips och kvällstidningslistor. En hel del bra böcker har det blivit under de här veckorna - bland annat Donna Tartt's The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Joyce Carol Oates Little Bird of Heaven. Olika historier, men ändå lika. Uppväxtberättelser, långsamt och noggrant berättande, miljömässigt välförankrade, där ett brott är förutsättningen för händelsernas och karaktärernas utveckling.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 596 0 Kommentarer

D-dagen, då och nu, fotbolls-VM

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 12 juni 2014
i Bloggen

Förra veckan var det sjuttio år sedan D-dagen. På svartvita bilder kan man se killar i mina söners ålder, arton-nitton, som landstiger i Normandie, vadar i havet med uppsträckta vapen, ålar över sanden. Unga beslutsamma ansikten, de allra flesta väldigt långt hemifrån. Killar som riskerade och offrade sina liv i kampen mot nazismen och fascismen. Omkring 10 000 allierade soldater, och mellan 4 000 och 8 000 tyska, dödades eller sårades under första dagen av landstigningen. Det är en grym tanke, särskilt när man just den här tiden på året ser unga killar i samma ålder med lysande vita studentmössor på huvudena, övertygade om att framtiden och hela det riktiga livet börjar här och nu.

I helgen läste jag också ut Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam. Det var mycket som fastnade efteråt, men allra mest det blinda, slumpmässiga våldet i koncentrationslägrens vardag och hur en femtonåring tvingas hitta strategier för att överleva först Auschwitz och sedan Ravensbrück. Vad skräck, förnedring och hunger gör med människor. Och hur fort det kan gå.

Märkligt nog är det lättare att titta bakåt och tycka att man kan lära sig något, än att titta runt omkring sig och vara lika insiktsfull när det gäller de väpnade konflikter som pågår i världen just nu. FN uppskattar till exempel att det idag finns omkring 250 000 barnsoldater under 15 år, något som sällan rapporteras om i nyhetsflödet eller kommenteras på ledarsidorna. Att krig, våld och förtryck är något som pågår runt omkring oss och som vi på olika sätt behöver förhålla oss till är något som är lätt att glömma bort när vår egen vardag ändå är relativt trygg. Igår skrev Norrköpings kommun och ICORN under avtalet som officiellt gör Norrköping till fristad, och det är ett stort och viktigt steg för att förändra tillvaron för en individ som får möjlighet att leva och verka där under ett år, men också en viktig markering mot de regimer som inte tillåter sina medborgare att uttrycka sig fritt.

Idag börjar dessutom fotbolls-VM, en månad med hårt arbete, mycket svett, glädje och besvikelse för de unga killar som har blivit uttagna att bära sina länders förhoppningar, stolthet och drömmar. Ett VM som kan förbrödra eller splittra, men som alltid skapar minnen både för de som deltar och för oss som bara får betrakta.

Taggar: Otaggad
Träffar: 601 0 Kommentarer

fotboll

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 25 maj 2014
i Bloggen

För snart ett år sedan, i juni 2013, stod vi på östra stå och såg Hammarbys sista match på Söderstadion. Solen brände, hela stadion vajade grön och vit, det sjöngs utan uppehåll från alla läktare. Det var en fin och lite vemodig kväll.

Igår var jag för första gången på Nya Söderstadion, Tele2 Arena. Solen brände,de grönvita flaggorna vajade, klacken sjöng utan uppehåll. 21 000 i publiken, runt 8 000 fler än den där legendariska sista Söderstadion-kvällen för ett år sedan.

I min värld är fotboll en helhetsupplevelse, så mycket mer än själva matchen mellan två lag i superettan. Fotboll är utomhus med lukt av gräs, med ljud av skornas träffar på bollen i skottögonblicken och spelarnas röster när de ropar till varandra, med blaskigt kaffe, med solen i ögonen. Fotboll är den gemensamma rörelsen när det egna laget gör mål, och den är var och en av de som har kommit dit. De olika supportergrupperna, barnfamiljerna, förortstonåringarna, hipsterparen. De gamla och unga, fattiga och rika, tjejer och killar.

Den moderna fotbollen har fått mycket kritik, både från yngre supportrar och äldre supportrar, och det jag kände att jag själv saknade i den fina, bekväma, nya arenan var främst två saker - närheten och oinställsamheten. Jag sitter på långsidan och har perfekt sikt, ungefär som framför en storbildsskärm. Det finns rena toaletter som räcker åt alla, möjlighet att köpa öl, popcornmenyer, korv och pommes, läsk och kaffe i varje sektion, ingen behöver oroa sig för att komma i vägen för någon supporterrusning, man har tak över huvudet och sitter skönt, allt är tydligt och välorganiserat. Det är trevligt, helt enkelt, precis som den moderna fotbollen ska vara. Trevlig, underhållande och ofarlig.

Ändå saknar jag så mycket. Jag saknar närheten till spelet och till övriga publiken. När mina söner började stå i klacken var de i 12-årsåldern, det var inget problem att stöta på dem i paus och kolla om allt var okej, eller att möta dem efteråt. Nu är till exempel klacksektionen helt separerad från långsidans sittplatser. Jag saknar utomhuskänslan, gräslukten, måsarna som ibland flög in lågt över planen, bilmullret från Nynäsvägen, himlen och husen ovanför läktarna. Nu när bengaler bränns av i samband med matchstart måste avsparken skjutas upp så att röken kan vädras ut genom taköppningen. Jag saknar de udda existenserna i publiken, de luggslitna männen i gamla Bajentröjor från sjuttiotalet, kvinnor med höga hesa skratt, tonårskillar med bakåtstruket hår och blanka jackor med fotbollsointresserade flickvänner. Jag saknar att kunna sjunga med klacken på riktigt, utan att ljudet studsar mellan väggarna.

Jag kan absolut tänka mig att gå på en stor nybyggd arena och se ett riktigt bra fotbollslag just för att det är trevlig underhållning, men när jag går och ser mitt eget lag spela i superettan ska det inte vara trevligt och inställsamt, utan det får gärna kännas att det är på riktigt. Att det är riktiga spelare, att vi i publiken är där tillsammans, att vi är utomhus en fin kväll och upplever riktiga äkta känslor.

Taggar: Otaggad
Träffar: 648 0 Kommentarer

Pendla, skriva, läsa

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 19 maj 2014
i Bloggen

Den här våren har jag lärt mig att skriva medan jag åker buss. Drygt fyra mil på motorvägen och ungefär en halvtimmes skrivtid i vardera riktning. Romanbitar, dikter, ett par debattinlägg, några presentationer, en opposition har det blivit hittills. Har en sån där klassisk svart vaxduksbok som jag fyller med skisser, utkast och halvfärdiga texter. Bäst går det när det är sådant väder som i morse med grå himmel och dimma som gör det lätt att fokusera på bokstäverna framför sig. Molnen var så låga att man knappt ens såg strålkastarna på Nya Parken.

I många år har jag bara haft en femminuterspromenad till och från jobbet och helt glömt bort hur det är att behöva lägga tid på transportsträckor till vardags. Senast jag pendlade var 1992 till -94 när jag åkte mellan Vasastan i Linköping och Ekön i Motala. På den tiden sov jag mig igenom resorna med huvudet dunkande mot bussrutan och Alice in Chains, Nirvana, Rage Against the Machine och Hole i freestylelurarna. Det var antingen den relativt raka vägen genom Borensberg och infart längs Östermalmsgatan eller den krokiga vägen förbi Klockrike, Älvan och Fornåsa.

Har hur som helst börjat se fram emot de där skrivstunderna före och efter arbetsdagen. Ser också fram emot att fortsätta med min hög med att-läsa-böcker. Håller på att avsluta Donna Tartt's The Little Friend (minns att jag tappade läsenergin när Harriet och Hely jagade ormar första gången jag läste den för väldigt många år sedan, och har fortfarande lite svårt att förstå varför de just måste ha tag i en kobra), sedan väntar i tur och ordning The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Monika Fagerholms Lola uppochner och The Damned United av David Peace som jag läser om lite parallellt med de andra eftersom jag började prata om den här om dagen och blev så sugen på att uppleva språket i den igen:

Under skies. Under bloated skies. Under bloated grey Yorkshire skies, I walk from the taxi straight up to the banking and onto the training ground. Six days into the new season and the team already look like they need a week off. But there are no weeks off, no days off, not now; Birmingham at home on Saturday, the day after tomorrow. Queen's Park Rangers again, three days after that. No days off -

Älskar rytmen i det, energin.

I övrigt förbereder jag en presentation för K2-politiker från regionen om förutsättningar och utmaningar för fria professionella kulturutövare och ska försöka landa i tre förslag på åtgärder som kan förbättra situationen ur ett regionalt perspektiv. Just nu handlar mina tankar mer om kunskaper och attityder än konkreta insatser, förutom det gamla vanliga arvodering enligt avtal. Blir en uppgift för mina trettio pendlingsminuter i morgon bitti att sortera fakta och tankar och verbalisera dem på ett tydligt sätt i den svarta vaxduksboken.

Taggar: Otaggad
Träffar: 658 0 Kommentarer