äntligen, oj eller va

Om ett par minuter meddelas vem som har vunnit årets nobelpris i litteratur. Som vanlig spekuleras, resoneras och vadslås det intensivt, och in i det sista redovisas oddsen för de aktuella författarnamnen.

Priset ger självklart stor ära och en enorm prissumma, men också enorm, krävande och ibland kvävande uppmärksamhet. John Steinbeck beskrev priset som en "dödskyss", Seamus Heaney kallade prestationsångesten och skrivkrampen som följde för "nobelsjukan".

Själv undrar jag fortfarande över det rimliga i att dela ut ett pris för "bästa" litteratur. Borde det inte istället ligga i konstens och litteraturens roll att motverka rangordning och traditionella kvalitetsdefinitioner? Att belöna och uppmuntra gränsöverskridanden och mod? Litteratur har så många olika utgångspunkter och intentioner, skrivs under olika förhållanden och utifrån olika förutsättningar.

Snart kommer beskedet om årets nobelpristagare att levereras inför samlat pressuppbåd och man får väl se om man vill ropa "äntligen", "oj då", "va?" eller något annat. Personligen skulle jag åtminstone just idag helst vilja ropa något om att en del av prissumman och festpengarna istället skulle kunna gå till ett globalt och omfattande arbete för yttrandefrihet, som gör att fler författare kan göra sina röster hörda och så att vi i framtiden slipper se bilder på skottskadade 14-åringar som har uttryckt krav på flickors rätt att gå i skolan.