Åtminstone inte med en Melancholia-krasch

Idag är det 22 december, och jorden gick åtminstone inte under med en Melancholia-krasch, ackompanjerad av Wagner-musik, igår.

Däremot är begreppet undergång relativt. Rent historiskt har civilisationernas undergångar snarare varit långsamma processer än direkta härdsmältor, och en sådan process kan så klart mycket väl ha smugit igång igår, precis som vilken annan dag som helst. Vill man hellre vara subjektiv är det ändå så att en del av världen ständigt går under för någon. För den som aldrig kan leva i trygghet på grund av sitt ursprung eller sin kultur. För den som förlorar någon. För den som blir slagen och trakasserad i sitt eget hem. För den som inte har något hem. För den som blir svårt skadad eller sjuk. För den som lever i krig eller i en diktatur, som inte vet om han eller hon kommer att leva igenom dagen, som får se allt som någonsin har byggts upp raseras, som inte vågar tala, skriva eller ens tänka fritt. För den som tvingas lämna allt.

Om mayafolkets konkreta situation idag skulle få lika mycket medial uppmärksamhet och skapa lika stort allmänt engagemang som "domedagsprofetian" så skulle vardagen för många människor kunna se helt annorlunda ut. Överlag ger mer relativa tolkningar av begreppet undergång oss ett val. En långsam process eller den lilla människans situation kan vi fortfarande påverka. Vi kan genom insikt, inlevelse och samarbete göra skillnad.

Lite märkligt är att bilden av en slags dramatisk magisk undergång, där människorna bara passivt kan invänta den stora smällen, fångar vårt intresse så mycket mer än den som vi faktiskt själva kan bromsa och vända. Jag vet inte om det är ett tidlöst mänskligt drag eller om det är typiskt för den moderna västerländska människan som sitter i sin trygga hemmabubbla med full tillgång till alla världens spekulationer, övertygelser, tankar och idéer.