Att ge upp ( eller Det skulle ha varit en punklåt istället )

Någonstans mellan färskpotatisen och jordgubbarna i fredags fastnade jag och min svåger framför mina överfulla bokhyllor. Vi började prata om hur olika man läser.

Om man läser en bok i taget, eller flera på samma gång. Nytt eller gammalt. Samma bok flera gånger. Pocket eller inbundet, originalspråk eller översättning. Om man avbryter en påbörjad bok eller inte.

Den sista frågan brukar jag alltid besvara med att självklart ger man inte upp, utan man jobbar sig igenom det man har börjat med. Ibland får man kanske ta en paus och börja om från början igen ( som jag gjorde med To Kill a Mockingbird och My Sister My Love ). Ibland kanske man låter en bok ligga lite extra länge innan man ens börjar med den ( Herta Müller - Hjärtdjur ). Ibland läser man snabbt och slarvigt för att bli klar ( många många gånger när jag har slitit åt mig en topplistebok på Ica för att jag är läsdesperat och måste få något att läsa fort ). Men man ger inte upp. Inte när det är tungt och krävande, inte när man inte förstår någonting, inte när man har räknat ut hela intrigen och slutet efter första fjärdedelen.

Vad jag minns har jag bara gett upp en bok en enda gång. Inte för att den inte var läsvärd. Absolut inte. Att jag ställde tillbaka den i bokhyllan efter ett femtiotal lästa sidor är egentligen en ren komplimang.

Jag är inte särskilt känslig eller kinkig när jag läser. Skräck, våld, utsatthet, obegripliga metaforer och symboler, formexperiment, könsord ... det mesta går ner utan större problem.

Så öppnade jag Sofia Rapp Johanssons Silverfisken och den träffade rakt i solarplexus, så hårt att luften trycktes ut ur lungorna och aldrig kom tillbaka igen. Kväljningarna fick strupen att dra ihop sig, retade svalget, skickade upp sur smak i munnen.

Det fanns ingen möjlighet att värja sig, inga tvetydigheter eller tolkningsalternativ. Bara avskalade rader med raka, hårda, exakta ord.

Jag önskar att jag hade reagerat annorlunda, uthärdat texten. För det är ju ändå bara ord. Bokstäver på papper. Riktiga levande barn lever sådana liv som beskrivs i Silverfisken, och det är det som är det outhärdliga, det som man aldrig får välja att blunda för, inte orden i sig.

Senare på fredagskvällen såg jag att jag hade fått medlemsutskick från Ecpat, följde länken till deras hemsida där det fanns korta reportage från Peru, Indien, Kambodja och Filippinerna. Miljöbilder, bilder på offer och förövare, informativa texter, så objektiva som de nu kan vara i ett sådant här sammanhang. Tre av reportagetexterna är skrivna av Martin Schibbye.

Efteråt gick jag tillbaka till bokhyllan, letade fram Silverfisken igen, la den i min hög av påbörjade böcker. Jag valde den verkligen medvetet och med förväntan när jag köpte den, hade läst fler böcker än jag kan minnas på samma tema. Lovade mig själv att spänna magmusklerna, krumma till ryggen, förbereda mig själv för det första slaget och sedan ta mig igenom den som boken förtjänar, med öppna ögon och utan att slarva.

Det skulle ha varit en punklåt istället, sa jag till min svåger när jag visade honom de första sidorna. Det hade varit lättare.

Han höll med. En hög arg röst, snabb hård musik, hat. Det hade varit lättare att hantera.

Samtidigt insåg vi nog båda när vi sa det att det ju inte ska vara lätt. Det ska kännas. Måste få kännas så mycket att det nästan blir outhärdligt.

×
Stay Informed

When you subscribe to the blog, we will send you an e-mail when there are new updates on the site so you wouldn't miss them.

Det var bara en punklåt
Överdosera skönhet
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
fredag, 29 mars 2024