Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 27 juli 2016 i Bloggen

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop. Eller kanske ett Pokémon gym. Har ärligt talat ingen koll alls på vad som är vad eller om det ens är någon skillnad, men hur som helst samlar platsen stora mängder människor. Barn, tonåringar, vuxna. Alla står med sina telefoner, liksom fastfrusna i ögonblicket, ingen kommunicerar med någon annan, åtminstone inte IRL.

Jag har egentligen ingen åsikt om Pokémon Go. Spelar inte själv, men kan så klart uppskatta att framför allt ungdomar är ute och rör på sig och upptäcker platser i sin stad som de säkert aldrig skulle komma till annars, även om jag tycker att det finns något obehagligt med att en massa människor upplever animerade figurer i ett spel som viktigare och mer intressanta än andra, riktiga människor.

Hur som helst. Ska egentligen inte alls skriva om Pokémon Go, men det är svårt att blunda för fenomenet, eftersom det har spridit sig och förändrat människors rörelsemönster och beteenden i offentliga miljöer så pass mycket och snabbt. På ett sätt kan man se det som en motvikt till den oro som finns i världen just nu, på ett annat som en förstärkning av just den oron. Karl Marx kallade redan 1844 religion för ”das Opium des Volks”, och man behöver inte mycket fantasi för att se på ett spel som Pokémon Go på samma sätt. Som en tröst i en ganska mörk och obegriplig värld. Och det är klart att vi behöver tröst. Men samtidigt behöver vi också reflektera över hur vi använder vår tid och energi.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag läste Elena Ferrantes Neapelserie. Då hade jag hunnit ungefär halvvägs, i helgen blev jag färdig med sista delen. Böckerna om Elena och Lina har gjort mig sällskap hela sommaren. Jag läste första delen under försommaren, andra i Spanien, tredje på västkusten och fjärde i Visby. Avslutade de sista sidorna i 35-gradig värme på Tinnis, hemma i Linkan.

Neapelserien är en historia om vänskap och kärlek, om ambitioner, drivkrafter och hat. Om medvetna och omedvetna val, hårt arbete, sociala orättvisor, fattigdom och våld. Ferrante tar upp så många olika teman - uppväxt, självkänsla, självbild, åldrande, relationer, sociala problem, ekonomiska villkor, kvinnors olika roller som döttrar, väninnor, fruar, älskarinnor, mammor, yrkesverksamma, intellektuella och delar av ett patriarkalt samhälle.

Två saker tycker jag är mer spännande än andra när jag tänker tillbaka på de fyra böckerna, särskilt med tanke på den tid vi lever i just nu.

Det ena är de återkommande resonemangen omkring utbildning, bildning och intelligens. Elena blir utbildad och bildad genom böckerna, hon får respekt för att hon studerar på universitet och för att hon skriver böcker, för att hon gifter sig med en professor. Varje utbildningssteg är en kamp, och redan som ung tvingas hon att arbeta hårt och offra annat i livet för att få sina betyg, få pengar till böcker, kunna fortsätta vidare till nästa klass och nästa nivå. Lila däremot är intelligent. Hon är en kameleont, hon har lätt för att lära sig och lätt för att förstå, hon kan manipulera människor, hon är hänsynslös och orädd. I samtliga delar av serien finns spänningen mellan den polerade bildningen och den råa intelligensen, och framför allt är utbildning, bildning och intelligens något som är viktig, som ger respekt och som är värt att arbeta hårt och göra uppoffringar för.

Det andra handlar om betraktandet och berättandet. Hur vi väljer att se saker och hur vi sedan berättar dem. Och hur det blir när vi berättar om andra som vi ser dem. Särskilt de som inte vill bli sedda. Elena och Lila ser världen på helt olika sätt, och Lila förbjuder uttryckligen Elena att skriva om henne och människorna i kvarteren där de har vuxit upp. Elena bryter mot Lilas önskan och har sedan mycket svårt att förstå vad hon har gjort för fel när hennes roman förändrar hela deras relation.

I dagens Sverige tar vi utbildning för given. Bildning och intelligens pratar vi i stort sett aldrig om. Istället fokuserar vi på yta och ägodelar. Genom sociala medier tar vi oss rätten att betrakta varandra och berätta varandras historier utan att ens tänka på vad det är vi ser, varför vi ser det vi gör och hur historierna utformas.

Vi lever som sagt i en orolig tid med krig, flyktingvågor och terrordåd. I Turkiet, bara en charterresa bort, arresteras rektorer, lärare och journalister. Det är lätt att känna sig sårbar. Paris, Nice, München, Bryssel, Ankara, Istanbul. Städer som man har egna relationer till, där man känner människor som är eller har varit. Rektor, lärare och författare - mina egna yrken. Journalister, som min man.

Egentligen är det inte så konstigt att människor fyller sina liv med Pokémonjakt, precis som jag själv då och då fyller det med att titta på män som jagar en boll eller en puck. Och väldigt ofta med påhittade karaktärer och historier i roman efter roman efter roman.

Taggar: Otaggad

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar

Lämna kommentar

Gäst
Gäst tisdag, 27 juni 2017