Du vet att du är ifrån ...

Jag har addats till gruppen Du vet att du är ifrån ... ( och så följer namnet på uppväxtorten ). Runt 4500 medlemmar, massor med bilder på gator, hus och människor, minnen av stort och smått.

I en grupp som Du vet att du är ifrån ... är nostalgi och bekräftelsen av det egna minnet själva bränslet. Det ena påminner om det andra, någon har en bild, en annan en historia och plötsligt skapas en ny sanning. Det är gamla affärer, hus och parkeringsplatser, skolor, lärare, telefonkiosker, parker, utomhusbad, simhallen, kaféer och restauranger, minnen från konserter och friluftsdagar, nattklubbar, idrottslag, kompisgäng, olika profiler och original från stan. Listan kan göras hur lång som helst.

En del saker, framför allt obetydliga detaljer, väcker hela minnesblock - lukter, smaker, stämningar och känslor. Annat får mig att undra om jag överhuvudtaget växte upp i samma stad som alla andra eller om jag har hamnat i fel grupp. En del gör mig bara arg.

Nostalgi handlar ju om en längtan till ett idealiserat förflutet, och när människor på fri hand börjar skapa sin egen subjektiva historia blir resultatet rätt intressant. För det första är en världsuppfattning som bygger på ett slags degenerationstänk knepig, eftersom den bygger på att det var bättre förr. För det andra hamnar det kollektiva minnet i händerna på några få, som dels ingår i gruppen och dels är aktiva med att dela sina tankar, och utifrån det samspelet omformuleras nya sanningar om hur det egentligen var.

Människans minne är intressant, både det rent subjektiva och det kollektiva, överenskomna.

Lukten från en speciell affär, adventsmarknaden nere i ett stort underjordiskt garage, smaken av mjukglass precis när man gick ut genom luftslussen till Domus är intryck som jag bara trodde att jag själv hade bevarat, men som fångas upp av fler, för mig helt okända personer.

Namnen på gatorna minns jag knappt överhuvudtaget, så alla referenser till gatukorsningar och gamla byggnader och bensinmackar och sånt går mig totalt förbi. Ska jag vara ärlig tror jag inte ens att jag kunde dem när jag bodde där. Samma sak gäller många människor - jag skulle till exempel för mitt liv inte kunna identifiera en hel rad med gamla lärare från min gymnasieskola.

Förutom faran i att nya sanningar bara växer fram utifrån människors ganska begränsade minnesbilder är det ändå idealiseringen som jag reagerar starkast på. Nej - jag tycker fortfarande inte att det var charmigt att en man tvingade till sig långa kramar av alla unga tjejer han mötte. Alltid. Oavsett om man sa ifrån eller inte. Och nej - jag tycker fortfarande inte att det är roligt att jag som sju-åtta-åring var så livrädd för ett gäng, som jag på fullt allvar trodde sprättade upp armarna på barn från andra stadsdelar, att jag inte vågade cykla genvägen hem genom skogen.

Många av de myter om människor och platser som fanns för trettio år sedan väcks till liv igen och får ett lätt rosa det-var-tider-det-skimmer. Det som inte kan rosafärgas lämnas därhän.

Oavsett vad andra människors minnen väcker hos en själv, så fascinerar de. Jag har suttit en lång stund och tittat igenom bilder, läst kommenterar, påståenden och frågor. En del skapar som sagt oanade associationer och känslor, andra ingenting. Och efter en stund är det väldigt skönt att höja blicken och luta sig tillbaka i nuet.