Eating Animals

Har legat på magen i gräset idag på eftermiddagen och läst Jonathan Safran Foer's Eating Animals.

Det var första timmarna på semestern, en tät matta av klöver precis under näsan, boken mellan armbågarna.

Att referera boken känns egentligen rätt meningslöst, den ska väl i så fall läsas i sin helhet. Själv vet jag ju redan varför jag inte äter kött eller fisk eller skaldjur ( och helst inte något med animaliskt ursprung överhuvudtaget ), inte köper läderprodukter eller tvål, smink och schampo som är testade på djur, inte ens slår ihjäl en mygga. Jag vill inte döda eller bidra till dödande. Inte äta kroppsdelar. Inte på något sätt stödja att djur plågas och utnyttjas.

Ju mer jag läste, ju mer illa mådde jag. Ju mer främmande kände jag mig i en värld där antropocentrism är en självklarhet och där levande varelsers lidande är en definitionsfråga.

Efter några kapitel tog jag en paus, följde en myra med blicken, såg hur den klättrade över klöverbladen, försvann ner i gräset, kom upp igen. Upptäckte ännu en, och ett par till, insåg att jag hade lagt mig precis intill en myrstig med en ständig ström av små kroppar med tunna snabba ben och ivriga antenner.

Ibland behöver man betrakta sina val ur ett större perspektiv, påminnas om de frågeställningar man en gång har valt att förhålla sig på ett visst sätt till.

Jonathan Safran Foer belyser ämnet kunnigt och intelligent, väcker tankar som ligger kvar i huvudet långt efter att boken har lagts undan, får mig att glömma fotbollsspänningen och efter-jobbet-tröttheten.

Nu ska jag ta en paus, gå ut i den fina sommarkvällen och titta på Sverige - England. Redo för målfest och Seven Nation Army-refrängen efter ett - noll och två - noll till Sverige!