I juli 2018

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 07 juli 2018 i Bloggen

Kommer hem efter en vecka i Spanien. En vecka med medelhavsljus och medelhavsvärme, med medelhavsbad och medelhavssol, med siesta, starkt kaffe och bocadillos med manchego och tomater.

När vi landar har Sverige besegrat Schweiz i VM-fotbollens åttondelsfinal. Klockan är 23, kvällen skandinaviskt blå, vi möter glada män i landslagströjor. Kvartsfinal mot England på lördag, och det har verkligen blivit en VM-sommar som -94.

Läser Sally Rooneys Conversations With Friends på balkongen. Den lakoniska tonen påminner mig lite grann om Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Tycker om det unga avmätta, de ständiga axelryckningarna och ironin, samtidigt som jag saknar verklig nyfikenhet, engagemang och äkta känslor. Frånvaron av känslor, mer än inför sig själv, sin egen yta och hur andra uppfattar den ytan präglar många människor, verkliga och fiktiva, idag.

I twitterflödet ser jag hur männniskor blir hotade, trakasserade och punktmarkerade under politikerveckan i Almedalen. Stefan Lövén säger: ”Vem kommer att vilja engagera sig för sitt samhälle i framtiden, vem vill synas i tv, skriva artiklar eller ens spela fotboll, om du riskerar att drabbas av detta avgrundsdjupa hat, detta totala mörker?” Under citatet ett kommentarsfält fyllt av just hat och förakt.

Ett samhälle där människor väljer att ta ett steg tillbaka istället för att försvara grundläggande fri- och rättigheter, där de väljer bort att ens försöka göra sitt bästa, där de inte vågar eller orkar med att uttrycka sina åsikter eller ta kampen för det de tror på känns inte särskilt lockande. Då har vi med ett jättekliv närmat oss det samhälle som beskrivs i Margaret Atwoods The Handmaids Tale, där tjänarinnorna håller sina ögon nedslagna, läpparna stängda och så långt som möjligt försöker begränsa sig till förutbestämda fraser som Under his eye och Blessed be the fruit.

Nej, jag vill verkligen inte ha ett samhälle där människor är rädda för unga män i vita pikétröjor, där människor bemöts med hat och förakt från anonyma konton, där fotbollsspelare inte vågar lägga straffar eller gå in i spelsituationer av rädsla för att konsekvenserna om de missar eller gör en felbedömning. Jag vill helst inte heller ha ett samhälle där unga människor stänger av sin nyfikenhet och sitt engagemang till förmån för en yta som kan följas och delas av så många som möjligt.

I Thailand sitter sedan 23 juni 12 pojkar och deras tränare fast i en grotta. Situationen är allvarlig och svår, räddningsarbetet pågår dygnet runt och följs av människor från hela världen. I ett reportage från platsen visas personer som vill bidra med det de kan - inte bara räddningsarbetare utan till exempel frisörer som klipper räddningsarbetarnas hår, de som ger massage till dykarna som varit innne i grottsystemet, flera som lagar mat.

Människor som bidrar, engagerar sig, vill gott och vågar göra sitt bästa i en allvarlig, farlig situation. Det ger så mycket hopp i en tid när det behövs som allra mest.

Taggar: Otaggad

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar

Lämna kommentar

Gäst
Gäst söndag, 23 september 2018