introverta behov

Nu för tiden går jag ganska sällan till biblioteket. Inte för att jag läser mindre än förr, utan för att jag inte tar mig den tiden, för att jag istället köper skönlitteratur på nätet och för att den mesta information jag behöver finns en snabb googling bort.

Jag tänker på det när jag läser om riksdagens förslag till ny bibliotekslag som presenterades för riksdagen i början veckan, hur sällan jag verkligen går till biblioteket för att bara strosa omkring bland hyllorna och se vad jag kan hitta. Förr var det annorlunda. När jag var liten brukade jag gå med pappa till biblioteket varje lördag - han gick runt på vuxenavdelningen och jag på barn- och ungdomsavdelningen. Gärna i flera timmar. Åtminstone är det så jag minns det idag. Biblioteket var en outsinlig källa av underhållning, kunskaper, erfarenheter och möjligheter till verklighetsflykt. En trygg och varm miljö, där man kunde ströva runt mållöst hur länge som helst utan att någon undrade vad man höll på med. På varje ny plats jag kom till letade jag direkt upp närmaste bibliotek. Skolbiblioteken gick jag helst till på tider när inga andra var där, letade efter författare som jag redan kände till, efter böcker som jag hade hört på radiouppläsningar, titlar som lät intressanta, lockande baksidestexter, vackra omslag. Jag läser fortfarande som en get, ganska urskillningslöst, och jag gjorde likadant då.

Jag kommer fortfarande ihåg lyckokänslan när jag bar hem en full påse med böcker, ofta en blandning av sådant om jag visste att jag skulle uppskatta och rena chansningar. Skönlitteratur, faktaböcker, biografier. Allt kunde åka med. Sedan dök jag ner i fantasivärldarna och stannade helst kvar där tills innehållet i påsen var helt färdigkonsumerat.

Jag minns det som att det regnade ute sådana dagar. Eller så var det het sommar och jag kunde ligga i mormor och morfars hammock och läsa i skuggan. I båda fallen var förutsättningarna perfekta för ostörd litteraturkonsumtion.

I dagens DN kommenterar bibliotekarien Jenny Lindh ett läsarinlägg om "gulligheten" och nostalgistämpeln som förknippas med biblioteken. Och visst, mina minnen är nostalgiska, innehåller saknad efter en tid då man kunde prioritera fantasi framför verklighet, låta timmar och dagar flyta iväg, först bland bokhyllorna på stadsbiblioteket i Nyköping, på filialen i Stenkulla och på skolbiblioteken, sedan med näsan i bok efter bok efter bok. Saknad efter tiden innan jag plötsligt insåg att det var ett rätt asocialt beteende, att man förväntas prioritera riktiga människor och riktiga händelser framför påhittade.

Utifrån den aspekten känner jag igen mig i den amerikanska författaren Susan Cains bok om den extroverta normen i samhället, där hon beskriver hur skolor, arbetsmiljöer och sociala arenor är anpassade till utåtriktade personer, trots att en tredjedel av befolkningen presterar bättre i mer avskilda tysta miljöer. Och biblioteken är ju faktiskt introverta zoner i tillvaron, miljöer där man kan gå i sina egna tankar, där ljudet på mobilen ska vara avstängt, där människor pratar med dämpade röster, rör sig stillsamt. Så kanske är det helt enkelt så att jag har jobbat bort min introverta sida så mycket att jag inte längre har behovet av biblioteksmiljön på samma sätt, att jag sköter jakten på läsupplevelser hemifrån och lägger tiden på hockey- och fotbollsarenor, krogar, kaféer och andra mer socialt aktiva miljöer istället.

Jag vet inte riktigt, men tänker ändå att jag ska komma ihåg att bejaka mina introverta behov och ge mig själv lite fler planlösa biblioteksbesök framöver.

×
Stay Informed

When you subscribe to the blog, we will send you an e-mail when there are new updates on the site so you wouldn't miss them.

Right now - ha! ha!
23 april
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
torsdag, 25 april 2024