Life's but a walking shadow

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing

Kommer tillbaka till Macbeth. Gång på gång. Kommer också alltid tillbaka till mina problem med proportioner och perspektiv. Irritationen över att allt ska minimeras och koncentreras, att viktiga saker förvandlas till en slags åsiktstennis, att hastighet går före djup, bredd och kunskap. Före inlevelse, analys och insikt.

Jag vet att det stora hotet mot min egen kreativitet och disciplin är sociala media och ständiga nyhets- och åsiktsflöden. Känslan av att missa något om jag inte har koll, fokus på roliga ögonblick att fånga och dela med sig av, det sociala spelet med vänner och följare. Den här sommaren har jag faktiskt varit kreativ och rätt produktiv, men det har krävt en ständig Pippi Långstrump-dialog med mig själv, där jag har tjatat och skällt. Sagt åt mig att jag inte får surfa runt och låta timmarna rinna iväg, att jag inte behöver wifi när jag är på semester, att en gillning mer eller mindre inte är särskilt viktig, varken åt ena eller andra hållet, att det inte på något sätt är konstruktivt med arenor där viljan att kritisera och missförstå är större än viljan att vidga sina tankebanor och lära sig något nytt av en annan människa.

Jag ser inte Macbeth's tal som allmännihilistiskt utan som en reflektion över ett liv som blivit tomt och meningslöst. Han har offrat sin heder, sin moral, alla sina viktiga relationer och i utbyte fått en tom titel, en krona som är för stor för hans huvud och som har kostat honom alldeles för mycket. Känslan av att livet är ett skuggspel, en tom berättelse, hör ihop med en bristande känsla av meningsfullhet, som i sin tur hör ihop med bristande känsla av begriplighet och hanterbarhet. Klassisk KASAM.

Härom dagen sa en vän som är konstnär att hon har blivit bildtrött, och kanske är det så att jag själv har blivit lite ordtrött. Åtminstone när det gäller starka, hårda, snabba rätt-och-fel-ord om händelser och sammanhang, grupper av människor eller enskilda individer. Sådana ord tappar så snabbt sin betydelse och kraft, ibland kanske på gott, oftast på ont. Hur som helst gör det mig arg och ledsen, för jag vill inte vara ordtrött, vill inte tappa känslan för orden omkring mig.

Idag har jag läst ut Johan Perssons och Martin Schibbyes 438 dagar, tänkt mycket på hur viktig en sådan bok är på många olika sätt och vilken bra bot den är mot just ordtrötthet. Den påminner i varje mening om ordens grundläggande betydelse och värde. Den ger kunskaper och insikter, djupare förståelse och medvetenhet. Den är en total motsats till allt det ytliga och snabba, till det minimala och perspektivlösa.

Har också hjälpt ordlusten på traven genom att lyssna på musik, tittat på filmklipp och foton. Vet att så fort en känsla eller stämning börjar växa fram inombords så börjar jag automatiskt söka ord som jag kan sätta på den, men också att det ofta är lättare att ta avstamp i ett annat konstnärligt uttryck.

Avrundar kvällen med Nick Cave's Jubilee Street. Den officiella videon med Ray Winstone och klippet från slutet av 20 000 Days on Earth. Nynnar med i crescendot, ganska falskt, låter nya ord spira i huvudet:

I'm transforming
I'm vibrating
I'm glowing
I'm flying
Look at me now
I'm flying
Look at me now